Den år 1952 nedskjutna svenska militära DC-3:an

[Skribenten]

Den år 1952 nedskjutna svenska militära DC-3:an återfunnen i juni år 2003 i Östersjön (del 1 av 2)

Ingress
Det är precis på dagen 55 år, då en svensk militär DC-3:a, sköts ner den 13 juni 1952, av sovjetiskt jaktflyg, över internationellt vatten. Det känns därför motiverat att skildra händelserna kring detta drama, dess bakgrund och själva nedskjutningen. DC-3:an som tillhörde flygvapnet hade åtta mans besättning. Den 13 juni år 2002 hölls 50-års minnesstund över den försvunna besättningen. En DC-3:a eskorterad av fyra JAS 39 gjorde ett svep över Stockholm, Östermalm och Tre Vapen i närvaro av besättningens anhöriga och representanter från Flygvapnet.

Under mer än 50 års tid hade ingen i Sverige känt till nedslagsplatsen förrän efter mer än tre års undersökningar då en forskningsgrupp från fartyget "Triad" i samarbete med företaget Marin Mätteknik fann flygplansvraket i juni 2003 i Östersjön. DC-3:an var verksam med det man i dag benämner signalspaning och som riktade sig mot den sovjetiska upprustningen längs den baltiska kusten. Aftonbladet gick i juni 2003 ut med rubrikerna; "Spionplanet funnet".

Redan inledningsvis måste framhävas att det ej på något sätt förbjudet eller kan betraktas som spioneri att genomföra signalspaning. Signaler av alla de slag, såväl militära som civila sprids över nationsgränser och kan med avancerad utrustning avlyssnas och tolkas (dekrypteras). Det ankommer den nation (myndighet, företag) som vill sända sekretessbelagd information att skydda informationen med lämplig teknik. (Dock är enligt SFS 1988:15 med tillägg prop 1999/94:102 olagligt att installera och använda sk radar- och laservarnare i fordon i syfte att upptäcka polisens hastighetskontroller).

Syftet med signalspaningen var egenintresse för svenska nationen!

Under åren förekom många spekulationer vad som hänt de försvunna svenska flygarna. Teorier framfördes att de hade tillfångatagits och befann sig i ryska fångläger. Ett svenskt Catalinaflygplan som spanade efter DC-3:an blev den 16 juni nedskjutet av sovjetiska stridsflygplan också över internationellt vatten. Detta övergrepp förde med sig att DC-3:ans försvinnande delvis kom i bakgrunden och som väckte en storm av förbittring i Sverige.

Detta var en mycket spänd tid mitt kalla krigets tid. Jag var 14 år när nedskjutningarna ägde rum och minns mig sitta fascinerad i väntan på nyhetsutsändningar från radion och ryste när hallåmannen påannonserade inslaget med; "Extra nyhetsutsändning från TT". Det var innan televisionens tid. Mina föräldrar och anhöriga var förfärade och ställde sig frågan; "skall vi få uppleva ett världskrig igen, det andra världskriget hade knappt hunnit sluta". Min mormor som upplevt både första och andra världskriget trodde sig snart få uppleva ett tredje krig.

Jag förmedlar denna mycket dramatiska tid såväl betraktat från svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv som ur internationell politisk synvinkel. Nedskjutningarna av två svenska militärflygplan, bildar utgångspunkt för detta inlägg från det "kalla krigets" dagar och det spända läge som rådde från slutet av 1940-talet och nästan fram till murens fall år 1989. På 2000-talet har den välkända ”alliansfriheten riktad mot neutralitet i krig” inofficiellt kastats överbord och Försvarsmaktens största uppgift är internationella uppdrag.

Presentation av nyttjade källor
Såväl citat som omarbetning av text av utnyttjade källor har gjorts.
1. Catalina affären från 1987 av Kenth Ohlsson. Grundinformation om spaningsuppdrag och nedskjutningarna har härifrån inhämtats. Boken täcker givetvis inte händelser såsom DC-3 utredningen 1992. Ohlssons spekulationer vid bokens utkomst, om att besättningen infångats och hamnat i sovjetiska fångläger, är som bekant felaktiga. [Ref – 1]

2. Norrlands signalregementes historia , av Per-Anders Lundström, talar bl a om tidig signalspaning i Övre Norrland på 1930-talet. [Ref – 2]

3. Tage Erlander 1949-1954 , är en bok i serien memoarer av dåvarande statsministern Tage Erlander. Det var regeringen Erlander som fick hantera den uppkomna och allvarliga krisen 1952. [Ref – 3].

4. Fallet Wennerström från 1999 av Anders Sundelin ger oss kunskap om Stig Wennerströms bidrag till nedskjutningen av DC 3:an. Tveksamt är i vilken omfattning Wennerström kände till om signalspaningsverksamheten. (Stig Wennerström gick ur tiden för precis ett år sedan). [Ref – 4]

5. Flygvapennytt” år 2002 # 1 , Försvarsmaktens dåvarande tekniska tidskrift ger en återblick av DC 3:an färd och öde. [Ref – 5]

6. Bortom horisonten – svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946-1952. Boken utkom år 2002 efter forskning av flyghistorikerna Lennart Andersson och Leif Hellström. Boken omfattar svensk flygspaning efter andra världskriget, signalspaning via DC-3 och dess nedskjutning i juni 1952. Boken skildrar också den signalspaning som vidtog (fortsatte) efter DC-3:an nedskjutning. [Ref – 6]

7. Bakom hemligstämpeln – hemlig verksamhet i vår tid. Boken utkom 2004 av militärhistorikerna Lennart Frick och Lars Rosander som bl a beskriver den svenska underrättelseverksamhetens tillkomst under mellankrigstiden fram till dagsläget.[Ref – 7]

8. DC-3:an – på jakt efter sanningen, av Björn Hagberg, på utkom 2004 Fischer & Co. Boken skildrar arbetslaget ombord och företaget Marin Mätteknik på det lilla mätfartyget ,”Triad” som med sin tekniska utrustning och arbetslagets analyser slutligen fann nedslagsplatsen för den svenska DC-3:an. Intressanta avsnitt är härledning av DC-3:an nedslagsplats i Östersjön. En brist är avsaknad av referenser förknippat med myndigheters dokument. Det kan dock ha sina förklaringar som pålagda av sekretesskäl. En allmän litteraturförteckning finnes. [Ref – 8]

9. De sista hundra dagarna heter en bok utkommen år 1992 av dåvarande Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, Boris Pankin. Han tog kraftigt avstånd från kuppmakarna i Sovjet i aug 1991. En tid senare utnämndes Pankin till utrikesminister. Pankin berättar om KBG och GRU om spelet bakom kulisserna i Wallenbergaffären och lämnar svar om den ännu ej upptäckta DC-3:an. Pankin skriver: ”Sedan kuppen i augusti 1991 slagits ner var det som om ett hällregn spolat bort diktaturens mögel”. [Ref – 9]

10. Lenins älskarinna och andra ryska berättelser av Staffan Skott en bok utkommen år 2000 som handlar om Stalins mord på det egna folket. [Ref – 10]

11. Att skåda Sovjetunionen i vitögat Försvarshögskolan, institutionen för säkerhet och strategi, 2004, Redaktör Kent Zetterberg. Innehåller sex studier om svenska relationer till Sovjetunionen under det kalla kriget. [Ref – 11]

12. Svår neutralitet – Sverige under två sekel , av militärhistorikern Jan Linder, är en utmärkt och lättläst bok, utkommen år 2003, om Sverige och landets neutralitetspolitik under 1900-talet. [Ref – 12]

Tidningar
 Dagens Nyheter den 26 sept 1990, ”Vi har aldrig varit neutrala”, John Edin FRA Signalspaningsgrupp.

 Expressen den 27 feb 1991, ”Jag sköt ner Catalinan”, reportage av Gunnar Johansson.

 Dagens Nyheter 9:e juni 2000, ”Var finns det försvunna spionplanet?”, Peter Bratt.

 Dagens Nyheter 5 juni 2002, ”Dags att avslöja hur min far dog”, Roger Elmeberg (son till piloten på DC-3an)

 Dagens Nyheter 19 juni 2003, ”Nedskjutna DC3:an återfunnen”, Peter Bratt

 Svenska Dagbladet 10 april 2006, ”DC3:ans saknade kan ha bärgats, Mikael Holmström.

Flygvapen nytt - DC-3:an år 2003
http://www.mil.se/article.php?id=9768

Haveriutredningen 2007
http://www.mil.se/attachments/haverirapport.pdf

Krigsarkivet – översiktlig presentation av DC-3:an
http://www.ra.se/Kra/nov04.html


Med hälsningar och önskan om intressant läsning – Skribenten

1. Historik och kort bakgrund
Kent Ohlsson inleder med en bakgrundsskildring. [Ref -1] Fredag den 13 juni 1952 försvann en svensk militär DC-3:a med åtta mans besättning över Östersjön. Det enda konkreta bevis om den tragiska händelsen var en sönderskjuten livbåt som tillhört DC-3:an och som återfanns några dagar efter flygplanets försvinnande. I livbåten fann man bl a splitter som med stor sannolikhet kom från sovjetiska projektiler. Den försvunna DC-3:an var ett flygplan som tillhörde det svenska flygvapnet. Flygplanet med åtta mans besättning var obeväpnat Ett svenskt Catalinaflygplan som spanade efter DC-3:an blev den 16 juni nedskjutet av sovjetiska stridsflygplan. Detta övergrepp förde med sig att DC-3:ans försvinnande delvis kom i skymundan. Så småningom kom DC-3:ans försvinnande att leda till en utomordentlig opinionsstorm hos den svenska allmänheten. Spekulationer framfördes att flygplanet bl a skulle ha utfört underrättelseuppdrag som riktade sig mot sovjetunionen och att de ombordvarande skulle ha omhändertagits av sovjetiska myndigheter. Den svenska regeringen framförde att DC-3:an enbart utfört navigeringsflygningar för att utbilda radiotelegrafister. Alla handlingar som rörde DC-3:an och dess försvinnande hemligstämplades.

Besättningen på flygplanet utgjordes av åtta man – tre från flygvapnet, piloten fanjunkare Alvar Elmeberg, signalist och navigatör fanjunkare Gösta Blad, samt flygtekniker Herbert Mattson. Från FRA medföljde fem operatörer, Einar Jonsson, Bengt Book, Einar Carlsson, Börje Nilsson och Ivar Svensson.

DC-3:an hade utrustats med för den tiden avancerad utrustning avsedd för signalspaning gentemot Sovjetiska militära anläggningar på andra sidan Östersjön. Det var av väsentligt intresse för den svenska underrättelsetjänsten att hålla sig uppdaterad om situationen på andra sidan Östersjön. Strategiskt var svenskt försvar intresserad av

 Tecken på sovjetiska krisförberedelser
 Kapacitet för olika utskeppningshamnar.
 Förändringar av örlogs- och handelflottorna

Taktiskt var svenskt försvar intresserat av uppgifter om:

 sovjetiskt radar och finna på motmedel av denna
 sovjetisk teknisk utveckling av radar, radionavigering, fjärrstyrning.

Hösten 1983 fick försvinnandet ny aktualitet. Regeringen beslutade då att frisläppa ett stort antal av de hemliga dokument som rörde DC-3:an. Under åren har DC-3:ans försvinnande uppmärksammas i tidningar och böcker. Den sk DC-3 utredningen från 1992 var den då mest belysande sammanställningen av händelserna eftersom den också bygger på uppgifter från sovjetiska myndigheter och erkännandet av nedskjutningen.

Efter mer än tre års forskningar, sonarsökningar och dykningar från fartyget "Triad" lokaliserades vraket av TP-79001 efter ett ihärdigt arbete av företaget Marin Mätteknik. Det framkom att manipulerade sovjetiska dokument hade överlämnats om nedskjutningen. Avsteg från uppgifter i dessa dokument möjliggjorde att DC-3:an kunde upptäckas i juni år 2003. DN rapporterade den 19 juni 2003 att ett sökarteam funnit den nedskjutna DC-3:an ett 20-tal sjömil öster om Gotska Sandön. Planet låg på buken delvis nedsjunket i bottenslammet. Positionen hemlighölls av Försvarsmakten tills bärgningen var klar. DC 3:an vrak lyftes av svenska marinen och fördes till Muskö berganläggning. Konservering pågår av vrakdelarna som så småningom kommer att monteras på ett utökat flygvapenmuseum i Linköping.

Kvarlevorna av de tre besättningsmännen och en av de fem FRA-operatörerna har återfunnits vid nedslagsplatsen. Fyra FRA-operatörer saknas alltjämt. Saknas gör också fyra fallskärmar och fyra flytvästar.

2. Historik – signalspaning och fotospaning
2.1 ”Spökflygarna” - signalspaning innan andra världskriget
Per-Anders Lundström skriver i boken om signalregementet S3 historia om tidig signalspaning i nordliga Sverige. [Ref – 2]. I slutet av år 1933 hade de första rapporterna börjat komma om oidentifierade flygplan som iakttagits på olika ställen i övre Norrland. Till en början fäste de militära myndigheterna inget avseende vid rapporterna allt eftersom de kom in, de föreföll alltför osannolika. Militärbefälhavaren Reuterswärd skrev i en rapport till regeringen i april 1943 följande: ”då iakttagelserna har blivit alltför talrika och gjorts av personer vilkas trovärdighet är ställt utom allt tvivel, är det ej längre möjligt att avfärda dem som synvillor eller inbillning”. Även i Norge hade ”spökflyget” observerats där antalet säkra observationer var större än i Sverige. Från norsk sida fanns åsikten att varit baserade på ryska fartyg utanför norska kusten.

Enligt en hemlig MB-order 1:a feb 1934 skulle personal och materiel ställas till till luftbevakningschefens förfogande. Extra materiel kom från fälttelegrafkåren och Stockholms örlogsstation. Chef över verksamheten var löjtnant Key vid flottan. Själva radiospaningen satte i gång 3:e feb 1934. Uppgiften var att skaffa fram information om var de okända flygmaskinernas baser fanns och i vilket syfte svenskt luftrum kränktes. Snart fanns behov av radiopejling och pejlgrupper placerades nära finska gränsen, samt vi Abisko nära Norska gränsen. Pejlingen pågick ett par veckor men avbröts de 25:e feb och all inlånad materiel återsändes. Vilka resultat hade man uppnått? Med den tidens pejlutrustning kunde man inte bestämma om en sändare låg i en viss bäring eller i motsatt riktning dvs 180 grader. Generalstabens chef Oscar Nygren skrev i juli 1935 att utredningen konstaterat att flygningar med flygplan vars nationalitet inte kunnat fastställas hade ägt rum under vintern 1933/34 över Norra Skandinavien på hög höjd och oftast över mycket glest befolkade områden. Enbart när flygarna behövt orientera sig hade de gått ner på låg höjd. Inga säkra slutsatser om nationalitet kunde dras”.

2.2 Fotospaning under och efter andra världskriget
Militärhistorikerna Lennart Frick och Lars Rosander skildrar i boken ”Bakom hemligstämpeln” hur flygvapnet under andra världskriget byggde upp spaningsdivisioner med ”halvgamla” flygplan. Det skedde vid flygflottiljerna F 2, med krigsbaser Mellan och Sydsveriges kuster, vid Hårsfjärden, Karlskrona och Göteborg. F 3 på Malmen hade en fast spaningsgrupp i Boden. F 11 i Nyköping inriktades på havsövervakning och uppdrag mot andra sidan havet. [Ref – 6]

Utöver rutinspaning genomfördes ett antal farliga specialuppdrag. I april 1940 gjordes fotospaningsuppdrag över det område som Finland tvingades överlämna till Sovjet. Det var angeläget att få fram kartor över området innan det slöts bakom en ny sovjetisk gräns.

I väster blev läget hotande när tyskarna invaderade Norge och i samband med krisen när krav kom från Tyskland om överföring av en pansardivision genom Sverige i juni 1941. Nya spaningsuppdrag drogs igång mot de dalar där det fanns anledning att tro att tyska förband skulle kunna rycka fram. Spaningen visade att inga tyska förband syntes under framriktning. Under senare delen av kriget användes flygplan S 16 för spaning mot hamnar i de baltiska länderna där man antog att tyskarna kunde dra samman invasionsstyrkor. Svensk flygspaning som baserades på Gotland hade hög beredskap och ”flög så nära målen det gick”. Tre Capronimaskiner blev nedskjutna av tyska jaktplan under spaningsuppdrag 1944-45.

Under 1943-44 flög svenska S 16-plan på spaningsuppdrag mot den tyska raketförsöksbasen vid Peenemünde. Foton togs av anläggningen vid flera tillfällen. Den utrustning som användes medgav endast ”lodbilder” vilken innebar att spaningsplanet måste flyga rakt ovanför fotoobjektet, i detta fall Peenemünde som var starkt försvarat av tyskt luftvärn. Det innebar riskabla flygningar där tyskarnas hemliga vapen V1 och V2 raketerna testades. En V-2 på avvägar slog ner i Bäckebo, norr om Kalmar i juni 1944. På den brittiske ministerns begäran samlades resterna samman och sändes till England. Man var där utomordentligt oroad av tyskarnas robotvapen.

Men brittiska signalspanare medgavs upprätta en signalspaningsstation i Ottenby på Öland för att kunna följa eventuell tysk radiotrafik mellan Peneemünde och robotar som skickades iväg. Konstaterades efter undersökningar att V-2:an saknade fjärrstyrningsmöjligheter. Bittiska flygvapnet medgavs också att upprätta en navigeringscentral i Malmö, ovanför det brittiska konsulatet, för brittiska bombflygets räkning. Det var ett neutralitetsbrott som uppmärksammades av sovjetiska underrättelsetjänsten och sovjets nytillsatte minister Tjernysjev rapporterade i juni 1945 om ”den angloamerikanska agenturen som i samarbete med svenska fascister strävade att förvandla Sverige till en antisovjetisk propagandacentral”.

Amerikanarna vann kapplöpningen våren 1945, innan Sovjet, hade erövrat Peenemünde, som låg i Nordhausen, och skeppat över allt man kunde finna till USA. De mest betydande tyska vetenskapsmännen som hade varit verksamma med rakettekniken hade förts till USA. Enligt allierades fredsöverenskommelser skulle området Peenemünde överlämnas i Sovjetiska händer vilket skedde i augusti 1946. Avsikten med svensk fotospaning efter kriget var nu att få svar på frågan om ”spökraketer” (se nedan) skickades upp från Peneemünde, vilket just då låg i fokus för svenska underrättelsetjänsten.

Med samma lodbildsteknik ansågs det nödvändigt att spana över ryskkontrollerade hamnar på baltiska kusten. Därmed kunde efter kriget svenska marinstaben göra sammanställningen ”Den ryska Östersjöflottan 1946”. Vägs ände hade nåtts med lodbildstekniken och lösningen blev det man kallade ”snedbildstekniken”. Det innebar att svenska spaningsplanen kunde hålla sig utanför 4-distansminutersgränsen (c:a 7 km) vilket inte borde ge diplomatiska bekymmer och dessutom ge snabbare flyktmöjligheter. Tekniken var användbar men Sovjet tog inte hänsyn till territorialgränsen utan sände upp sitt jaktflyg för att tvinga bort svensk spaning.

Spitfire var ej enbart ett berömt jaktplan utan ett efterhand utvecklat höghastighetsflygplan passande för spaningsuppdrag på korta och medellång distans. Sverige inköpte en speciell version Spitfire och benämndes i flygvapnet S 31 och avsedd att sätta in i spaningsuppdrag i vårt närområde. En spaningsflottilj sattes upp vid F 11 Nyköping år slutet av 1948 med elva S 31. Från F 11 följde ett antal spaningsuppdrag mot den baltiska kusten.

2.3 ”Spökraketerna”år 1946-1948
Under maj och okt 1946 inrapporterades ett stort antal okända flygande föremål över Sverige och under aug 1946 inkom c:a 450 rapporter till Försvarsstaben. Vid flera tillfällen kunde observationer göras på svensk radar. Beslöts i juli 1946 att spaning omedelbart skulle sättas igång. Under året inkom sammanlagt c:a 1.000 rapporter. Om detta skriver såväl militärhistorikerna Lennart Andersson & Leif Hellström [Ref – 6] som Lennart Frick & Lars Rosander [Ref – 8].

Allt tydde på att ön Ösel utanför den baltiska kusten användes för Sovjetiska raketförsök precis som tyskarna hade gjort vid Peenemünde. Man antog att Sovjet hade bringat med stora delar av teknisk utrustning, beslagen i Tyskland och fortsatt försöken på ”hemmaplan”. Det kunde utvecklas till ett första ordningens säkerhetshot mot Sverige. Från USA gavs tillstånd att Sverige kunde få avancerad kamerautrustning med 24-tums objektiv lämplig att montera i spaningsversionen av P-51 Mustang (vilken i Sverige benämndes J 26).

I juli 1948 var Mustangen klar för insats för start över Östersjön mot Ösel. Piloten skulle gå vid sydvästspetsen av Ösel, vidare norrut och runda Arensburg, gå vidare längs kusten mot nordost. Kameran skulle vara aktiv hela tiden. Mustangen gick på hög höjd och flygningen tog två timmar. Efteråt visade filmerna en hel del flygfält på Ösel med stort antal flygplan någon verksamhet kunde dock inte ses av filmen. Raketuppskjutningsramper kunde ej upptäckas. Ytterligare flygningar gjordes 1948 men höst- och vinterväder förhindrade nya flygningar.

I Storbritannien hade RAF upprättat en speciell ”Task Force 196” för att understödja den svenska flyginsatsen mot Ösel, ty intresset för Sovjetiska raketuppskjutningar var inte begränsat till Sverige. Denna Task Force var försedd med den då mest moderna radarmateriel som fanns tillgänglig och den stod i beredskap att föras över till Sverige. Företaget stoppades av svenska regeringen.

2.4 Fotospaning mot Kandalaksia i sovjet 1949
Från två ryska förrymda lägerfångar som via Finland tagit sig till Sverige framkom uppgifter att omfattande byggnadsarbeten ägde rum i en liten ort längs vägen mot Salla, mellan finska Kuusamo & Kandalaksja i Sovjet, längst in i Vita havet vild Kolahalvön. Det kunde innebära att sovjet höll på med att bygga en ny väg genom ödemarken i riktning mot svenska gränsen. Men det kunde också tyda på att raketramper höll på att projekteras som kunde bli ett direkt hot mot försvar av Boden-Luleå området.

Spaning mot det uppgivna området utgick från F 21 i sept 1949 med en S 31 Spitfire på högsta höjd c:a 12.000 meter. Vid målet svepte piloten några stråk med lodbildskamerorna och vände västerut mot Sverige. Nu hade Sovjetiska luftförsvaret upptäckt den främmande flygföretaget och flera jaktrotar (MiG-15) försökte nå kontakt. Men S 31 var överlägsen i höjd och hastighet så den svenska piloten hann undan även om de sovjetiska piloterna hängde på långt över finskt territorium. När filmerna tolkats kom underrättelsetjänsten fram till att inga sovjetiska företag pågick med sovjetiska raketramper. Operationen var ett falskt larm.

Det verkade tills vidare som om fotospaning från flyg mot främmande territorium hade hamnat på vägs ände och det var nödvändigt att övergå till tekniker som radar- och radiosignalspaning. Därtill kom de allt högre riskerna med flygspaning över eller nära Sovjetiska områden.

2.5 Signalspaning efter andra världskriget
Kent Ohlsson fortsätter [Ref -1]. Den svenska militära underrättelseverksamheten var mycket obetydlig vid andra världskrigets utbrott, men byggdes snabbt upp och förstärktes. Under och efter kriget tillkom olika underrättelseverksamheter för att effektivisera organisationen. Vid tiden för DC-3:ans försvinnande hade Sverige byggt upp ett väl fungerande underrättelsenät. Genom satsning på kommunikationsteknisk spaning byggdes tekniska organisationer upp och fick en framträdande roll. Två av dessa var Försvarets Radioanstalt (FRA) och Försvarets Forskningsanstalt (FOA - numera FOI). FOA var ett organ inom det militära underrättelseorganisationsnät som bl a hade till uppgift att bearbeta underrättelser och teknik. FOA organiserades och började byggas upp 1945.

2.6 Blondie och de första signalspaningsförsöken
Lennart Andersson & Leif Hellström tar vid igen [Ref -6]Det första flygplan i Sverige som byggdes om som en plattform för signalspaning var ett tvåmotorigt fd bombplan typ Junkers Ju (3K-4 med svensk typbenämning B 3A. Under kriget hade planet används som bomb- och spaningsplan men också som torped- och transportplan. Den utvalda B 3-an utrustades för signalspaning i april 1946. Flygplanet som tillhörde F 11 i Nyköping kallades ofta för ”Blondie” efter seriefiguren med samma namn. Under dec 1947 till juni 1948 skedde översyn av planet och installation av teknisk utrustning: en radarstation och en navigeringsradar ävensom radioutrustning. ”Blondie” blev flygvapnets första radarutrustade flygplan som överlämnades av F 11 till F 1 i början av juli 1948. ”Blondie” kom att användes som en flygande laboratorium för många idéer som sedan vidareutvecklades och blev vägledande den kommande utvecklingen.

Spaning efter ”spökraketerna” fortsatte nu med teknikens hjälp och B 3-an. Under flygningar kunde tydliga observationer göras av de rapporterade föremålen på radar. Vid flygningar över Östersjön kunde signaler uppsnappas på UKV-bandet 45-50 MHz. Frågan om ”spökraketerna” fick aldrig något svar. Sovjetiska avancerade raketförsök skulle komma senare men platsen var inte Östersjön stränder utan bortom Kaspiska havet. Men det var ju ingenting man visste då.

3. Flygplanet DC-3 – TP-79001
3.1 Anskaffning av planet och installation av utrustning för signalspaning
Flygplanstypen DC-3 utvecklades med DC-2 som utgångspunkt av det amerikanska Douglas Aircraft Co. Det var American Airlines som år 1934 gav uppdrag att utveckla en bredare och förlängd version av flygplan DC-2 med inredning för 16 sovplatser. Flygplanstypen gavs benämningen DST (Douglas Sleeper Transport) och den 17 dec 1935 gjordes den första provflygningen. I sept 1936 inleddes transkontinentala flygningar. Parallellt utvecklades en version med 24 sittplatser. Flygplanstypen fick stort förtroende hos flygbolagen och blev snabbt dominerande.

Vid USA inträde i andra världskriget blev flygplanstypen aktuell för transport av trupp och materiel. I slutet av kriget hade 10.692 DC-3:or tillverkats i USA. Merparten av dessa DC-3:or modifierades med militär benämning C-47 vilket betyder att det är i antal världens mest tillverkade transportflygplan. Den militära versionen C-47 har en dubbeldörr (lastdörr), förstärkt golv samt en förenklad inredning och utökad startvikt. USA förekom också beteckningarna C-53 och C-117 för ett par små specialflygplan. I Storbritannien fick flygplanet namnet Dakota och i Sverige TP-79.

Svenska flygvapnet inköpte åtta C-47:or, de första två i maj 1949 från Svensk Interkontinental Lufttrafik (SILA) . Dessa gavs nummer 79001 och 79002 och baserades efter ombyggnad vid flygverkstäderna i Västerås (CFV) på F8, Barkarby.

Flygplanen hade försetts med avancerad radio- och radarsignal spaningsutrustning, med fem operatörsplatser och var främst avsedda för tjänst åt FRA och FOA. De två flygplanen kallades ”Hugin” och ”Munin” efter de båda korparna som enligt den nordiska gudasagan höll Oden orienterad om vad som hände i Världen. (Flygplan TP-79002 är sedan flera år uppställd vid Skoklosters Motormuseum). Några data om TP-79:

 Längd – 19,6 m
 Spännvidd – 28,9 m
 Vingarea – 91 m(2)
 Tomvikt 8,2 ton
 Max startvikt – 12 ton
 Motorer 2 x Pratt & Whitney, 2 x 1200 hkr
 Marchfart – 300 km/tim
 Operativ flyghöjd – 5000 m

All civil märkning togs bort och militära nationalitetsbeteckningar målades på, dock ej flottilj- eller individnummer. Den korrekta militära benämningen för de svenska spaningsflygplanen var sålunda TP 79. I detta inlägg bibehålls dock den ”inarbetade” civila benämningen DC-3.

3.2Radarfrekvenser och frekvensband
I tekniska termer talas om ”frekvensband för radar” och man menar då de mycket höga frekvensområden inom vilka radar är verksam. Det finns ”gamla” beteckningar och ”nya, beteckningar för radarbanden. Sambanden mellan dem och frekvenser är följande.

Gamla beteckningen
L-bandet – upp till 2 GHz
S-bandet – 2-4 GHz
C-bandet – 4-8 GHz
X-bandet – 8-12 GHz
Ku-bandet – 12-18 GHz
K-bandet – 18-26 GHz
Ka-bandet – 26-40 GHz

Nya beteckningen
D-bandet – upp till 2 GHz
E-bandet – 2-3 GHz
F-bandet – 3-4 GHz
G-bandet – 4-6 GHz = spaningsradar luftvärn
H-bandet – 6-8 GHz = spaningsradar luftvärn
I-bandet – 8-10 GHz = Spaningsradar, jaktradar, målsökare
J-bandet – 10-20 GHz = Målsökare, eldledningsradar
K-bandet – 20-40 GHz = Eldledningsradar, väderradar

3.3 Svensk signalspaning – motiv och syfte
Andersson & Hellström tar vid igen [Ref -6]. ”För det svenska försvaret var det viktigt att kunna följa de sovjetiska stridskrafternas rörelsemönster i Östersjön. Svenska marina enheter och spaningsplan från Flygvapnet patrullerade regelbundet över Östersjön. För signalspaning fanns sedan tidigare fasta stationer längs svenska kusten som kunde ta emot kortvågssignaler från den sovjetiska östersjökusten. Men det var inte möjligt att följa den sovjetiska taktiska verksamheten vid baltiska kusten och områden innanför, vilket skedde på högre frekvensband 30-3.000 MHz huvudsakligen via direktvåg.

Under andra världskriget hade de allierade utvecklat en metod som gjorde det möjligt att klara signalspaning från flygplan, sk "flygande signalspaningsstationer". Fördelarna var många. Man kom närmare de objekt som skulle avlyssnas och flyghöjden medförde att det gick att fånga upp signaler med mycket höga frekvenser som bl a radarstationer avger. Som precis nämnts var detta inte möjligt från de landbaserade stationerna i Sverige. De två inköpta DC-3:orna kom efter B 3 ”Blondie” att bli Sveriges första flygande signalspaningsstationer.

I Sverige fanns ingen utrustning av det avancerade slag som krävdes för att klara avlyssningsverksamheten. Från USA fick man köpa erforderlig teknisk utrustning och monterade dem i flygplanen. Redan 1946 hade Sverige fått köpa in ett stort antal amerikanska radarmottagare av typ kallad: APR-4 & APR-5 som arbetade på ”gamla” C-bandet (APR – Air Pulse Receiver). Köpet hade förmedlats via svenska flygförvaltningen för FOA räkning.

De inköpta radarmottagarna kom att bli vitala komponenter i spaningsverksamheten ombord på DC-3:orna. Utan den amerikanska mottagande utrustningen skulle inte spaningarna kunnat genomföras i den omfattning som skedde och de gav Sverige en reell möjlighet att fånga upp radarsignaler och bestämma radarstationernas belägenhet längs den baltiska kusten”.

Det sagda innebar att APR-4 och APR-5 hade passerat ”bäst före datum”. De hade försålts av USA som Surplus materiel till nationer som ville köpa dem. USA och Storbritannien hade också fram till krigsslutet 1945 allt inom ramarna för Lend-Lease avtalet skeppat omfattande mängder utrustning radar och annan signalutrustning till Sovjet och sovjetiska vetenskapsmän hade besökt laboratorier och fabriker i väst. Liksom Sverige hade Sovjet möjligheter att på den öppna marknaden få köpa den amerikanska överskottsutrustningen för användning i signalspaningsplan.

Mot slutet av 1940-talet skedde en teknikväxling inom radartekniken. Nu utvecklades mer avancerad utrustning på X-bandet med 3 cm våglängd. Denna senare utvecklade utrustning var USA synnerligen restriktiv att sälja. Sverige fick ”låna” utrustning nu kallad APR-9 för X-bandet från Storbritannien.

Björn Hellström tar vid [Ref – 7]. ”Sovjet hade valt Östersjön för att utprova ny elektronik utrustning. Under 1951 hade sovjet igångsatt ett projekt för radarsikten för sitt flyg. Syftet var att oavsett väderlek eller tid på dygnet kunna uppsöka, förfölja och gå till attack mot spaningsplan från NATO. Underrättelser visade att sovjet var på gång att lyckas och prov- och försök skulle göras under våren 1951. Frekvensen för radarsiktet låg på tre centimetets våglängd, X-bandet. Om informationen var riktig var det mycket alarmerande. Konsekvenserna skulle innebära att NATO anfallsstrategi i grunden måste förändras. Radarteknik var en spetsteknologi och det land som ”låg före” hade ett strategiskt övertag.

3.4 Organisation av signalspaningen
Kent Ohlsson fortsätter [Ref-1]. Organisationsenheten för spaningarna fick det oskyldiga namnet "6:e transportgruppen" och baserades på Bromma. Så länge flygplanen var baserade på Bromma var det FOA som ansvarade för DC-3:orna. Under själva flygningarna skulle planen sända lägesuppgifter efter förutbestämda tidpunkter till svenska markstationer. Sändning skedde på särskild frekvens som endast var bekant för 6:e transportgruppen och CEFYL (Centrala Flygsäkerhetsavdelningen). Det var hos CEFYL som flygvapnets flygplan beställde flygräddning i fall något oförutsett skulle hända under själva flygningen. Det var viktigt att vid eventuellt haveri att snabbt kunna lokalisera platsen och för att en räddningsaktion skulle komma igång.

Hela flygverksamheten hade organiserats i nära samverkan mellan Flygvapnet och FOA. Flygvapnet hade inköpt DC-3:orna på uppdrag av FOA och man hade också ställt personal och utrymme till förfogande. FOA svarade för personalens utbildning. Så länge flygplanen var baserade hos 6:e transportgruppens central på Bromma var FOA ansvariga, men om basering skedde utanför detta område skulle i stället själva chefen för Flygvapnet bära ansvaret. FOA hade sålunda byggt upp den givetvis för allmänheten helt okända 6:e transportgruppen till en flygburen underrättelseverksamhet.

FOA hade möjliggjort för andra avdelningar inom den militära underrättelseorganisationen att genom beställningar kunna nyttja de flygande signalspaningsplanen i sin tjänst. Den avdelning som kom att bli den störste beställaren var Försvarets Radioanstalt (FRA). År 1942 bildades Försvarsväsendets Radioanstalt som senare kom att bli FRA. Organisationens uppgift blev bl a att utföra just signalspaning, samt tyda och bearbeta inhämtade underrättelserapporter.

För att kunna samverka under strid, förflyttning (omgruppering) så måste alla militära enheter ha kontakt med sin stab, sambandscentral och kanske med andra involverade militära enheter. Detta gäller såväl armé, som marin och flyg. Genom signalspaning kan man då avlyssna radiotrafik och efter dekryptering och översättning få fram ur underrättelsesynpunkt intressant och värdefull information exempelvis om militära förbands identitet, storlek, var de är baserade, vart de är på väg mm. De svenska DC-3:orna hade blivit utrustade både för avlyssning av radiokommunikation och för radarspaning. Efter bearbetning av dessa höga frekvenser kunde anläggningarna lokaliseras och identifieras. Kännedom om frekvenser möjliggjorde störningar av radar och radiofrekvenser (numera kallat telekrig).

Flygvapennytt 2002/1 berättar [Ref – 4]. Signalspaningsflygningarna som hade inletts 1951, genomfördes normalt öster om Gotlands med nord-sydliga banor väster om mittlinjen mellan svenskt och sovjetiskt territorium. Flyghöjden var 4.500 meter och farten 270 km/tim. Ett företag varade i c:a 3,5 timmar. Navigeringen skedde på "död räkning" med klocka och kompass enligt färdplan med kurs- och tidberäkningar. Enda navigeringsutrustningen ombord var två mottagare för pejling av långvågsfyrar för sjö- och luftfart som fanns vid denna tid runt Östersjön. Från januari 1952 genomfördes c:a fyra uppdrag per månad över norra och mellersta Östersjön. Den södra vändpunkten låg oftast mitt mellan Gotland och Liepaja i Lettland.

4. Stormakternas signalspaning
Andersson & Hellström tar upp stormakternas signalspaning och sovjetiska nedskjutningar av närgångna amerikanska signalspaningsplan. [Ref -6]

4.1 Storbritannien och signalspaning
Storbritannien bildades 1942 en speciell flygspaningsenhet inom RAF för att undersöka tysk radar. Förbandet benämndes efter jan 1943 för ”Squadron 192”. Förbandet som flög med Wellington, Halifax och Mosquito plan upplöstes 1945. I sept 1948 återupptog RAF sin signalspaningsverksamhet med Lancaster- och Lincolnbombplan baserade i Irak för spaning mot Sovjet. Det första signalspaningsförbandet efter kriget uppsattes 1951.

4.2 Amerikansk signalspaning
Utveckling av utrustning för amerikansk flygburen signalspaning kom igång i 1940-talets början men de första uppdragen i krig skedde i mars 1943 med en B-24d Liberator som signalspanade mot japansk radar i Stilla Havet. Senare flög man i Medelhavsområdet och började också använda elektronisk störning.

Efter avrustning vid krigsslutet kom signalspaningen att byggas upp igen år 1946 men nu med Boeing B-17 plan baserades på Grönland. Amerikanarna antog att sovjetiska forskningsstationer som började placeras i Antarktis kunde ha militära uppgifter. Under sept 1946 genomfördes ett antal signalspaningsuppdrag utan att man kunde upptäcka några radarsignaler från planen baserade på Grönland. Under 1947 flög amerikanska B 17 med APR-4 anläggningar (gamla C-bandet) för att söka efter sovjetisk radar över Tyskland. Man upptäckte signaler från tidigare tyska anläggningar som erövrats av Sovjet.

Under 1947 byggdes ett plan av den större typen, Boeing B-29, till ett signalspaningsplan med liknande uppsättning teknisk utrustning för radiosignal- och radarsignalmottagning som senare kom att installeras i den svenska D-3:an. I juni 1947 gjordes ett antal flygningar längs Sibiriens kust och endast ett fåtal sovjetiska radarstationer hade upptäckts. I händelse av krig betydde det att amerikanskt bomflyg kunde flyga in över Sovjet norrifrån utan större risk för upptäckt.

I juli 1947 planerades amerikanska signalspaningar i Östersjöområdet som ansågs vara ett ”känsligt område”. Sedan State Department fått klart om hur pass värdefull informationen som kom från signalspaningen, då släpptes alla restriktioner. Flygningar skulle dock ske över hav och ej närmare kusten än 12 miles. State Department kunde inte garantera besättningar någon hjälp ifall de blev nedskjutna och tvingats nödlanda. B-29 planet hade försetts med en prototyp av APR-9 (gamla X-bandet) och flygningar skedde mellan Spetsbergen och i Östersjön. Flygningar skedde också i ”korridoren” mellan Västyskland och Västberlin. Ett skolförband upprättades i USA i New Jesery och ytterligare sex B-29 tillkom. Från 1949 flög dessa plan bl a längs Sibiriens kustområden.

Den amerikanska signalspaningen hade överflugit Östersjöområdet flera gånger 1947-1948 och endast upptäckt ett fåtal stationer med större noggrannhet. Enligt en svensk rapport, som överlämnades till brittiske marinattachén, hade FRA funnit ett 10-tal radarstationer mellan Finska viken och Kaliningrad och ytterligare fem stationer kring Mecklenburg. Det svenska underlaget kompletterade det amerikanska.

Från början av 1948 utökade USA sitt signalspaningsprogram om skulle täcka Sovjet med dess satellitstater och allierade. Precisa lägen, täckning och effektivitet hos det sovjetiska radarbaserade luftförsvaret, flera hundra kilometer in från gränser och kuster skulle fastställas. Programmet kallades SESP (Special Electronic Airborn Search Operations). USAF skulle övervaka Östersjön och Murmansk, US Navy skulle övervaka Sydeuropa. FRA gavs vanligen förhandsbesked om de amerikanska flygningarna över Östersjön.

Den 8 april 1950 sköts ett av US Navy:s Privateerplan (PB4Y-2) med tio mans besättning ner över Östersjön. Avsikten med flygningen var att lokalisera Sovjetiska raketbaser längs den baltiska kusten. Inga överlevande återfanns från det amerikanska flygplanet. Ryska piloter som nått det amerikanska planet antog att de skjutit ner en B-29. Svensk signalspaning hade uppfattat radiotrafik till de sovjetiska jaktplanen att de fick order att skjuta ner det. Informationen hade överlämnats av dåvarande svenske ambassadören i Washington, Erik Boheman, som framfört att informationen inte fick användas mot Sovjet då den skulle påvisa det faktum att Sverige kunde avlyssna Sovjetiska jaktflygets radiotrafik.

Privateerplanet var enbart ett av ett antal amerikanska flygplan som sköts ner av Sovjet under det kalla kriget. Flertalet sköts ner vid Sovjets östra kust och gränser. De amerikanska flygningarna skedde normalt utanför Sovjets gränser, ibland gjordes avsiktligt eller oavsiktligt kortare eller längre överflygningar. Ryssarna hade sökt med ett antal fartyg och gjort dykningar efter planet men uppenbarligen inte funnit detta.

4.3 Sovjetisk signalspaning
Den sovjetiska luftbevakningen ansågs år 1949 ha radarteckning över en avsevärd del av det Sovjetkontrollerade området mellan Finska viken i norr och Wien i söder. Sovjet låg långt efter USA och Storbritannien i fråga om användning av radar i luftförsvaret.

Den sovjetiska signalspaningen från luften och marken ansågs vara omfattande. Liksom Sverige hade Sovjet haft möjlighet att på den öppna marknaden och köpa amerikansk överskottsutrustning. (ARP-4 och ARP-5). Ett intensivt utvecklingsarbete pågick från år 1951 av radarsiktmedel för sovjets jaktflyg. Med radarsiktet kallat RP-1 Izumrud var målet att piloten skulle följa målet men också att automatkanonerna skulle inriktas med samma inkomna information. Enligt uppgifter skulle radarsiktet ligga på det ”gamla X-bandet, dvs 3-cm våglängd. Om uppgiften var riktig innebar det alarmerade uppgifter.

I diskussionen fokuseras vanligen på det svenska flygets kränkningar av sovjetiskt territorium medan de många kränkningarna av svenskt territorium av sovjetiska flygstridskrafter undanskyms. Under perioden 1948-1952 höll sig antal sovjetiska överflygningar kring ett hundratal årligen. [Ref – 6]

Kränkningarna fortgick under decennir och en av de mer allvarliga ägde rum fredag den 9 augusti 1984 av svenskt luftrum när ett sovjetiskt jaktplan typ SU-15 utan tillstånd överflög svenskt territorium vid södra Gotland. Av ÖB rapport framgår att kränkningen var särskilt allvarlig då det sovjetiska jaktplanet förföljt ett civilt trafikflygplan som passerade in över svenskt territorium. Trafikflygplanet var en Airbus 300 tillhörigt Sacnair, flög turister från Kreta till Arlanda. Planet följde gängse färdväg över dåvarande östeuropa. Efter passage av Polen följde planet på 10.000 meter höjd den tidigare luftleden blå 7 mot Gotland. Över sydöstra Östersjön pågick samtidigt en sovjetisk luftförsvarsövning. Efter att genomfört ett fingerat anfall mot ett målförband, delade en rote upp sig och ett av jaktplanen flög mot trafikflygplanet som förföljdes över Gotland.

Förloppet följdes av flera svenska radarstationer som spelades in på film. Det visades att jaktflygplanet förföljt trafikflygplanet 80 km in över svensk gräns. Det låg som närmast 2 km bakom Scanair planet. Händelsen orsakade stor upprördhet när den blev känd och flera teorier om orsaken framfördes. I relativt färskt minne fanns då att Sovjetunionen ett drygt år innan hade skjutit ner en koreansk jumbojet som kommit ur kurs. Att Scanair planet förväxlats med ett mål i luftförsvarsövningen var en teori. Ytterligare annan teori var att Sovjetunionen inte bara genom undervattenskränkningarna utan nu också i luften ville visa vem som bestämde över Östersjön. (Källa SOU 1994:11)

5. Försvinnandet
Kent Ohlsson tar vid igen: [Ref – 1]. Sedan 3 aug 1951 hade FRA beställt ett 20-tal flygningar som mer eller mindre hade överensstämt med den route som skulle användas den 13 juni. Signalspaningen över Östersjön fredag den 13 juni 1952 utgick från en "standardroute" som kunde utgöra fem olika varianter. Flygningen skulle vara av taktiskt slag där målet var att följa en stor sovjetisk manöver vid den baltiska kusten som påbörjades i maj. Området hade avlysts för annan fartygstrafik av de sovjetiska myndigheterna. Man hade redan genomfört tre signalspaningsoperationer mot denna manöver och flygningen den 13:e skulle den fjärde och sista innan den sovjetiska manövern skulle avslutas.

Den utsedda besättningen utgjorde; försteflygare fanjunkare Alvar Älmeberg, flygsignalist Gösta Bladh, färdmekaniker Herbert Mattsson, dessa var anställda av flygvapnet. Övriga fem i besättningen var; Bengt Book, Ivar Svensson, Erik Carlsson, Börje Nilsson och Einar Jonsson var anställda av FRA och de hade till uppgift att genomföra själva signalspaningen. Fanjunkare Bladh hade dagen innan på CEFYL lämnat preliminära uppgifter om den planerade flygningen samt gjort beställning av flygräddning. CEFYL hade också fått information om både den officiella routen och den som av säkerhetsskäl var hemlig. Färdplanen gjorden i två exemplar varav Bladh tog med sig en under flygningen medan den andra lämnades till gruppens markradiostation på Bromma. Marktruppstyrkan bestod denna morgon den 13 juni av nio personer. Bladh tog före starten kontakt med radiomannen vid markradiostationen, där man gick igenom den kod enligt vilket avsiktligt missvisande lägesuppgifter skulle lämnas i stället för riktiga uppgifter. Koden denna dag skulle sändas var tjugonde minut på markguppens speciella ultrakortvågsfrekvens. Om det skulle uppstå problem skulle DC-3:an sända per kortvåg till F2, Hägernäs. Markstationen Bromma skulle då söka kontakt med denna station. Hägernäs var underrättad om detta men det var mycket sällsynt att planen sökte kontakt med F 2 och det hade aldrig förekommit att DC-3:an hade delgivit dem några lägesuppgifter.

På markstationen hade de vanliga säkerhetsåtgärderna vidtagits inför ett spaningsuppdrag. Mekanikerna kontrollerade bl a landningsställsbrunnarna där sabotage kunde utföras. Färdmekanikern, som skulle medfölja DC-3:an, kontrollerade motorerna genom varm- och uppkörning. Markgruppens chef gjorde ytlig besiktning av planet. DC-3:an hade tidigare genomgått 300-timmars tillsyn vid markstationens hangar. Man hade funnit ett antal anmärkningar som nu justerats. Radioutrustningen hade kontrollerats. Under hela tillsynen hade planet bevakats av vakter. Efter tillsynen hade anmärkningar gjorts på oljetrycket i DC-3:ans bägge motorer. Efter justering hade planet provflugits två gånger utan anmärkningar.

Efter väderkontroll på F 8 väderstation gavs order till Bladh att dagens flygning skulle verkställas. Starten skulle ske kl 09.05 och landningen var beräknad till 12.33. Vid utkörning till start följde markstationens radio DC-3:ans radiotrafik med Bromma trafikledartorn, därefter tog man själv över förbindelserna med planet. Bortsett från ett vädermeddelande som berörde routen och som avsändes från markstationen, förekom ingen annan trafik än lägesangivelserna var tjugonde minut. Dessa sändes kl; 09.26, 09.47, 10.08, 10.25, 10.46 och kl 11.08. På CEFYL, där gruppen beställt flygräddning, avlyssnades radiotrafiken och lägena lades fortlöpande ut på deras karta.

Kl 09.20 anropade DC-3:an F 2 Hägernäs på kortvåg och begärde igångsättning av deras navigationsfyr. Det var första gången under DC-3:ans flygningar som man begärt aktivering av denna navigationsfyr. Ungefär kl 11.23 tog F 2 emot ett snabbt anrop från DC-3:an som inleddes med 3-4 morsetecken av bokstaven "V" (. . . _ ) och som omedelbart följdes av Hägernäs anropssignal 3-4 gånger. Sedan kom ytterligare ett par "V" tecken där det sista var utdraget. Därefter tystnade DC-3:ans radiotrafik. F 2 Hägernäs sände upprepade gånger sin egen anropssignal men utan resultat.

Efter att inte ha fått kontakt med DC-3:an på 30 minuter efter flygplanets sista lägesangivelse kl 11.08, anropade markgruppen planet en gång i minuten utan resultat. Kl 12.16 startade flygräddningsplan på order från CEFYL för att söka efter DC-3:an.

Sveriges regering med Tage Erlander som statsminister informerades om DC-3:ans försvinnande. Men låt oss avvakta DC-3:an och räddningsaktionen en stund och granska den rådande politiska bakgrunden.

6. Säkerhetspolitisk bakgrund
6.1 Allmänt
Efter andra världskrigets slut i maj 1945 hade Sverige som ett av ett fåtal länder lyckats hålla sig utanför kriget under hela konflikten. I likhet med öviga neutrala stater: Schweiz, Portugal, Spanien och Irland, hade svensk neutralitet styrts av pragmatiska beslut om vad som var bäst för Sverige i olika situationer.

Från utredningen ”Om kriget kommit” (SOU 1994:11) framgår att: Efter krigsslutet 1945 stod det snart klart att de allierade nationerna hade hållits samman av den nödvändighet som kriget mot Tyskland och Japan skapade. Jalta-överenskommelsen från februari 1945 mellan Stalin och de västallierade inrymde möjligheter till skilda tolkningar. Det visade sig att Stalin successivt stärkte kontrollen över de stater i Östeuropa som ockuperats av den sovjetiska armén. På samma gång stod det klart att de vid den tiden stora kommunistiska partierna i de västeuropeiska staterna stod under starkt inflytande från Moskva. När kriget slutade i Europa maj 1945 omfattade de sovjetiska styrkorna sammanlagt kring 11 miljoner män och kvinnor, en av de största militära styrkor som världen skådat. Från Berlin i söder upp till Kolahalvön i norr stod omkring 175-180 infanteridivisioner samt kring 70 pansarbrigader. Som jämförelse fanns tio svenska fördelningar och tre pansarbrigader.

Under 1945 betraktades Sovjetunionen av USA ännu som vapenbroder som blivit försedd med "buffertstater", som ryssarna kallade "säkerhetszoner". Omsvängning i opinionen kom i februari 1946 då den inflytelserike amerikanske kolumnisten Walter Lipman gjorde en helomvändning efter ett tal av Stalin som hade fastlagt Sovjetunionens inriktning. Nu gällde det enligt Lipman för USA att hjälpa Västeuropa på fötter, erbjuda goda lån med goda ekonomiska villkor och frihet där Sovjet endast hade militärdiktatur att erbjuda. I mars 1946 höll Winston Churchill sitt berömda tal i Fulton, i USA, där han myntade begreppet "järnridån" som löper genom Europa och bakom vilken Sovjet upprättade diktaturer. I april 1947 myntade den amerikanske finansmannen och politikern Bernard Baruch "kalla kriget" som benämning på konflikten mellan USA och Sovjet kännetecknad av maktspel, intriger, kapprustning och ömsesidigt hot om krig

Sovjetunionens beslutsamhet att behålla den interna kontrollen över östblocket tog sig åtskilliga brutala uttryck under perioden, exempelvis; blockaden av Berlin 1948-1949, som hotade att utvecklas till militär konfrontation med västmakterna, Pragkuppen år 1948, nedslåendet av uppror i Berlin år 1953, i Ungern år 1956, upprättandet av Berlinmuren år 1961 samt invasionen av Tjeckoslovakien år 1968. Baltstaterna hade ockuperats 1940.

Koreakrisen 1950-1953 samt Kubakrisen år 1962 fick en särskilt allvarlig innebörd för de öst-västliga relationerna. Koreakriget uppfattades av många i väst, och så även i Sverige, som ett steg till allmän kommunistisk expansion som snart skulle kunna övergå i öppet krig även i Europa. Händelserna fick därmed avgörande betydelse för de västliga politiska och militära åtgärderna under flera decennier.

I juni 1947 lade den amerikanske utrikesministern George Marchall fram sin plan för ett omfattande amerikanskt stöd till Europas ekonomiska återuppbyggnad. I mars 1948 ingick Storbritannien, Frankrike och Beneluxstaterna, Brysselpakten om ett gemensamt försvar. I april 1949 ingicks Atlantpakten som en säkerhetsallians mellan Nordamerika och ett antal stater i Västeuropa, bl a Danmark och Norge. Två år senare fick den en fastare organisation och gemensam militär ledning under beteckningen NATO. Västtyskland infogas något senare 1950-talet i den västliga försvarsgemenskapen.

Sovjetunionen hade efter andra världskriget markant byggt ut sin östersjö marin, byggt omfattande befästningar i förening med robotbaser längs hela baltiska kusten. Dessa sträckte sig från Finska viken (med Porkkala) ända ned mot Lübeck. Särskilt hade den Estniska kusten med Dagö och Ösel tagits i anspråk. Längs den baltiska kusten fanns en kedja av radarstationer som ingick i det sovjetiska luftförsvaret. Stationernas aktivitet kunde följas av den svenska signalspaningen, som främst var riktad mot att lokalisera och identifiera nya signalkällor i de radarsystem för stridsledning och luftbevakning som var under uppbyggnad. Det var mot detta område som 6:e transportgruppen och FRA gjorde sina signalspaningar. För att försvåra mot insyn hade Sovjetunionen ensidigt vidgat sin sjögräns från internationellt vedertagna 4 till 12 sjömil. Den utsträckta gränsen hade medfört tvister med Sverige och grova övergrepp hade förekommit mot svenska fiskefartyg.

De svenska säkerhetspolitiska perspektiven kom naturligtvis att påverkas i väsentlig grad av de internationella händelserna och svensk utrikespolitik kom kring 1950-talets begynnelse nödvändigtvis att utformas mot bakgrund av det internationellt spända läget i närheten av som ett hotfullt uppfattat Sovjetunionen.

Med uppsatsen ”Svensk-sovjetiska säkerhetspolitiska relationer 1945-1960” skriver Magnus Pettersson att den svenska ”alliansfria balanspolitiken” ofta har baserats på föreställningar om underförstådda säkerhetsgarantier från de stormakter man ha närmat sig. Under större delen av 1800-talet ansågs den möjliga skyddsmakten framför andra vara Storbritannien. Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var det Tyskland. Efter andra världskriget var det USA. [Ref – 11]

Sedan Ryssland blivit en stormakt på 1700-talet har relationerna till Sverige varit ett viktigt inslag i den ryska och senare den sovjetiska säkerhetspolitiken. Medan Sverige har måst ta väsentliga hänsyn till stormaktsgrannen i sin säkerhetspolitik, har vanligtvis Ryssland och senare Sovjetunionen kunnat föra sin säkerhetspolitik utan att behöva ta sådana hänsyn till Sverige. Obalansen i de svensk-ryska relationerna har självfallet medfört ett betingat underläge för Sverige.

Under det kalla kriget, då Sovjetunionen var en av världens två supermakter och var den helt dominerande makten i Östersjöområdet, blev detta förhållande mycket påtagligt och medförde ett svenskt närmande till de västliga stormakterna främst USA, men gav också upphov till svensk anpassningspolitik i linje med sovjetiska intressen och önskemål. I kombination med en icke obetydlig ideologisk betingad antiamerikansism kunde anpassningspolitiken tid efter annan tangera och faktiskt föregripa sovjetiska krav och önskemål. Detta drag av svensk anpassning gentemot Sovjet blev än mer påtagligt ju längre det kalla kriget pågick. Under perioden 1945-1960 var den framträdande. Följderna och kalla krigets anpassningspolitik kan vi än skåda genom en av media fortsatt uppbackad misstro gentemot USA.

6.2 Warszawapaktens operativa planläggning på 1960-talet
I en uppsats vid titeln ”Sovjetisk operativ krigsplanläggning under det kalla kriget” av Magnus Haglund utgiven i Försvarshögskolans regi ”Att skåda Sovjetunionen i vitögat”, år 2004, framgår i korthet den operativa sovjetiska planläggningen efter 1945. Sedan år 1949 fanns kärnvapen och robotsystem infördes i stor omfattning och som påverkade Warszawapaktens tillkomst 1955. [Ref – 11]

Warszawapakten var inte en pakt av västerländsk modell utan snarare en pakt att inordna satellitsaterna krigsmakter i det sovjetiska kommandosystemet. För Warszawapakten skapades det förenade Överkommandot. Paktens befälhavare var alltid en sovjetisk marskalk med sin stab och förvaltning och förbindelseofficerare från medlemsstaterna dvs Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Bulgarien, Ungern och Östtyskland. Det var Sovjet som genom sin dominans genomsyrade hela Warszawapakten. De operativa principerna var enkla och byggde på massamverkan av artilleri- och pansarförband. Vikt lades också vid alternativ erövring genom subversion vilket exemplifieras genom Pragkuppen 1948 då Tjeckoslovakien blev en Sovjetisk lydstat.

Nu går vi till den svenska statliga utredningen ”Fred och säkerhet, svensk säkerhetspolitik 1969-1989” SOU 2002:108. (Utredningen finns att hämta från regeringens hemsida). Av utredningens kap 3.7 med rubriken ”Warszawapaktsdokumenten och hotbilden” påvisas ett stort antal kvarlämnade dokument kvalificerat hemliga dokument med detaljerade redovisningar av Warszawapaktens övningar, manövrar, detaljer om styrkor, styrkepositioner, grupperingar m fl.

Vidare i texten (SOU 2002:108), framgår att anfallen och framryckningen på marken skulle inledas omedelbart efter en första operativ kärnvapenattack med ett antal robotar eller via artilleri. Målen för insatsen var NATO styrkor dvs amerikanska 7. armén, 1. franska armén och 2. västtyska armékåren. De östtyska trupperna uppgift var att på Nordflanken bryta i på västtyskt område och gå direkt mot Jylland för att följas av sovjetisk trupp som skulle driva offensiven vidare. Under vissa förhållanden skulle Warszawastyrkor marschera genom Österrike, Schweiz utan att ta hänsyn till deras neutralitet. Vi skall inte förledas att tro att Sverige hade sluppit undan följderna av ett tredje världskrig om Sovjetiska styrkor invaderat Danmark.

6.3 Svensk krigsplanläggning efter 1945
Andersson & Hellström [Ref – 6] redovisar ÖB pågående utveckling sommaren 1945 av en ny krigsplan för Sveriges försvar. Tydigare krigsfall (I), Tyskland, fanns ej. Krigsfall (II - sovjet) och fall (III – Storbritannien & USA) fanns kvar. Av de två krigsfallen ansågs fall (III) som mycket osannolikt. Planläggningen kom att inriktas på olika varianter av fall (II). Ett isolerat sovjetiskt anfall mot Sverige sågs definitivt som en möjlighet och sovjet antogs avsätta i stort sett obegränsade resurser. Som det farligaste krigsfallet betraktades (II C), ett sovjetiskt storanfall mot Mellansverige. Under perioden 1945-1946 saknade emellertid sovjet tillräckligt med överskeppningsförmåga för en sådan operation. Tills vidare fokuserades krisplanering på två fall (II S) försvar mot en invasion i Sydsverige och det ännu troligare fallet (II N), att möta en invasion av Norrland via Finland.

Under 1946 hade man i Sverige påbörjat diskussioner för en gemensam Skandinavisk försvarsallians och under år 1948 började konkret resonemang med politiska företrädare för denna allians. Allt eftersom diskussionerna fortsatte stod det klart att Sveriges ståndpunkt inte delades av Norge och Danmark som ville ha en stark koppling med väst. I jan 1949 havererade förhandlingarna om en nordisk försvarsallians och den svenska neutralitetspolitiken blev ett faktum i 55 år. USA inställning till Sverige blev till en början avvaktande men dess säkerhetsråd (NSC) noterade att Sverige inte var direkt hotat för ögonblicket men att man ”inte ville stöta sig med Sovjet genom en allians med väst”. Men relationerna mellan Sverige och Sovjet hade svalnat betydligt efter att ”kalla kriget” inletts. Snart kom Sverige att utanför allmänhetens vetskap inleda relationer med väst (Storbritannien och USA) och med försvarsalliansen NATO via Norge.

Efter mitten av 1950-talet och framåt räknades det svenska flygvapnet som det tredje starkaste i Europa. Men ingen räknade med att Sverige skulle kunna föra ett långvarigt krig mot Sovjet men svenskarna kunde fördröja ryssarnas angrepp så länge att hjälp från väst hann fram.

[Skribenten]

Den år 1952 nedskjutna svenska militära DC-3 an återfunnen i juni år 2003 i Östersjön (del 2 av 2)

7. Dramatiska efterspaningar - nedskjutning av ett svenskt Catalinaplan
Kent Ohlsson tar vid igen [Ref – 1] Kort efter DC-3:ans avbrutna radioanrop till Hägernäs startade Catalinaflygplan och spanade på den antagna platsen för försvinnandet utan att finna något. Innan mörkret inföll bestod spaningsstyrkan av elva flygplan och sex fartyg. Man företog bottensvepning, ekolodning och dykningar, men utan resultat. DC-3:an var spårlöst borta.

Under natten och morgonen den 16 juni hade flygplan från F 2 i Hägernäs fått order att fortsätta sökandet. Spaningarna utfördes av två Catalinaflygplan och ett plan av typ T 2. Samtliga var obeväpnade. Ett av Catalinaplanen, Gustav Bertil, hade startat 00.46 från Hägernäs, befann sig på internationellt vatten sände kl 04.09 när det meddelande Hägernäs "Skenanfall av två MIG-plan". Ett nytt anrop två minuter senare följde "Vi är beskjutna med 20-mm spårljus, det slår till höger". Kl 04.15 kom ett tredje meddelande; "jag är beskjuten och träffad flera gånger". Innan den svenska Catalinan kunde nödlanda hade ryska jaktplan utfört sju anfall med beskjutning. Det första och andra gav inga träffar. Under nästa attack träffades flygplanskroppen av ryska rikoschetter. Nästa anfall igen träffade Catalinans vänstra vinge, och därpå följande anfall skadade höjdrodret, medan det sjunde anfallet träffade själva förarkabinen, varvid piloten Carl Arbin och navigatören Ove Engberg sårades, medan flygsignalisten Roland Eriksson flygdräkt splitterskadades. Catalinans elsystem hade slagits ut och olja från autopiloten sprutade ut. Signalisten kunde inte nå förbindelse med den svenska basen.

Besättningen ombord på den beskjutna Catalinan, var sju till antalet, utgjordes av befälhavaren Sven Törngren, förstepiloten Olof Arbin, navigatören Ove Engberg, färdmekanikern Elis Eliasson, signalisten Paul Eriksson samt Gösta Stålhammar och Uno Littke.

I något av de sista anfallen upptäckte navigatören Engberg ett fartyg och man sökte sig mot detta för att nödlanda. Catalinan landade med den skadade piloten vid spakarna. Kl 04.20 slog planet mot vattenytan och vid en studs sprack flygplansnosen och vatten forsade in. Efter 10 minuter sjönk planet. Nödlandningen hade skett en bit från fartyget och medan livbåtarna sjösattes, kom ett ryskt jaktplan att utföra skenanfall mot den svenska besättningen. Efter att det ryska planet försvunnit togs den svenska besättningen över till ett västtyskt fartyg vid namn Münsterland. Efter att ha tagits ombord beordrades svenskarna omedelbart att skära sönder livbåtarna och kasta dem överbord, eftersom fartygets kapten hade uppmärksammat att två okända flygplan befann sig på hög höjd över fartyget. Han vill på intet sätt att det skulle komma fram att han hade räddat den svenska besättningen, då han kunde vänta sovjetiska repressalier från sovjetisk sida vid besök i sovjetkontrollerade hamnar. Fartyget Münsterland var på väg mot Helsingfors och kaptenen var oroad för att fartyget kunde prejas av rysk militär i Porkkala området. Man gick i stället in till Hangö där den svenska besättningen avlämnades.

I Sverige bestämde flygledningen att Catalinaplanets besättning omedelbart skulle flygas hem, eskorterade av svenska jaktplan. Innan svenska flygvapnets order om tystnadsplikt nått fram till besättningen på Hangö, hade massmedia från Sverige hunnit genomföra intervjuer av dem. Upprördheten kring det nedskjutna Catalinaplanet och dess besättning växte till en orkan som kom att tränga undan uppståndelsen kring den försvunna DC-3:an. Rapporterna om att ett svenskt militärplan försvunnit vid flygningar över Östersjön och att ett svenskt spaningsplan blivit nedskjutet av sovjetiska jaktplan vid spaningar, bildade upptakten till en mycket allvarlig konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen.

8. Route för DC-3:ans sista flygning – antagen nedskjutningsplats
Den 15 juni fann jagaren Sundsvall en sönderskjuten och oanvänd livbåt som tillhört DC-3:an. Haverikommissionen gjorde noggranna beräkningar hur livbåten kunnat driva till den plats den återfanns och kom fram till att DC-3:an blivit beskjuten ungefär 50 km öster om Gotska Sandön, alltså på internationellt vatten. DC-3:ans router hade lagts upp på internationellt vatten och ruternas östligaste gräns mot baltiska kusten skulle vara minst 80 km, dvs över 50 km från den egenhävdade sovjetiska territorialgränsen på 12 sjömil. Trots att FRA-personalen enligt instruktionerna skulle ha begränsade möjligheter att begära avvikelser från den uppgjorda färdplanen, hade chefen för transportgruppen, Sven-Olof Olin, poängterat för piloterna på DC-3:an att hålla beordrade kurser och höjder, oavsett vilka önskemål denna personal än framförde under flygningarna. I februari hade Olin på eget initiativ även förskjutet ruterna något västerut för att vara på helt säkra sidan.

Flygningen den 13 juni planerades enligt rutin. Besättningen var väl förtrogen med förutsättningarna för navigering öster om Gotland. Flygningen var den 21:a i ordningen i området. Vädret över Sverige var klart. Öster om Gotland fanns ett delvis helt slutet, delvis skiktat molntäcke upp till 4.000 meters höjd. DC-3:an startade från Bromma och flög i riktning mot Gotska Sandön. Som tidigare nämnts rapporterades positionen enligt en särskild kod. Efter en vända söderut i höjd med Gotlands sydspets vände man norrut. DC-3:an var då inne i det område som omfattades av det sovjetiska luftförsvarets radartäckning. Kl 11.08 rapporterades läget 47 km öster om Fåröns ostspets som kom att bli den sista lägesangivelsen.

DC-3:an flög på nordlig kurs väl väster om mittlinjen i Östersjön när ett sovjetsikt jaktflygplan MIG-15 närmade sig från sydost. En regional luftförsvarscentral svarade för stridsledningen. Anfallet skedde bakifrån med automatkanoner. Det korta avbrutna anropet tyder på att besättningen i DC-3:an blev helt överraskade av anfallet. Uppgifter saknas dock för att avgöra när anropet gjordes i förhållande till jaktplanets eldgivning och DC-3-ans nedslag i vattnet. Några sovjetiska efterforskningar efter besättningen kunde aldrig konstateras.

8.1 DC-3 utredningen 1991-1992
I samband med den sk kallade DC-3-utredningen 1991-1992 togs kontakter med sovjetiska myndigheter om DC-3:ans försvinnande. Arkiv öppnades, handlingar avhemligades och utväxlades. Genombrottet kom i november 1991 då sovjetunionens försvarsministerium gav ut en kommuniké i vilken det angavs att "det svenska planet hade skjutits ner av ett sovjetiskt jaktplan över hav 100-110 km nordväst om staden Ventspils. Besättningen har av allt att döma omkommit". Något skäl till nedskjutningen angavs i det dokumentet.

DC-3-utredningens rapport (Rapport DC-3-utredningen Ds 1992:5) gav en sammanfattning av kunskapsläget 1992. Kontakter med myndigheter och enskilda i Ryssland fortsatte under 1990-talet. Den sovjetiska piloten, som sköt ner DC-3:an, utfrågades 1993. Nedskjutningen gjordes över internationellt vatten av Sovjet med ett MiG-15 med kaptenen Grigorij Osinsky som pilot. Flygplanet maxfart var 1015 km/tim och hade en beväpning av en 37 mm automatkanon och två 23 mm automatkanoner. När Osinsky efter anfallet landade i Riga hade han gjort av med 160 st 23 mm och 27 st 37 mm projektiler. Det innebär att insatsen hade omfattat mer än en attack mot DC-3:an. (Se avsnitt 2.4 i haverirapport år 2007).

Piloten förnekade tidigare uppgifter om att han hade sett en besättningsman lämna DC-3:an i fallskärm och att planet var helt övertänt. Han omtalade i stället att vänster motor brann, att landningsstället var utfällt och att dörren var öppen. Han uppgav vidare att DC-3:an svängde mot väster och att den försvann ner i moln. Det var oklart om DC-3:an dök ner i moln för att undgå ytterligare beskjutning eller om den på grund av skadorna förlorade höjd ner i molnen.

9. Samlingsregeringen avgår, planer på ett nordiskt försvarsförbund och koalitionsregering 1951-1957

9.1 Samlingsregeringen avgår 1945
Den 31 juli 1945 avgick samlingsregeringen och en socialdemokratisk regering, kallad Per-Albin Hansson IV, tillträdde. Per-Edvin Sköld avgick som försvarsminister och efterträddes av Allan Vought som innehade den posten till 1951. Den 6 oktober 1946 avled statsminister Per Albin Hansson och den 11 oktober tillträdde Tage Erlander som statsminister. Erlander var en övertygad försvarsvän med stort intresse och kunnighet i säkerhetspolitiska frågor.

Östen Undén kom att ersätta Christian Günther som varit utrikesminister i samlingsregeringen. Undén kvarstod som utrikesminister i 17 år fram till 1962. I dag framstår Undén som en av 1900-talets mest kontroversielle svenske politiker. Han var en skicklig jurist och oklanderlig ämbetsman i vad gäller praktiskt handläggande. Han kunde inte tänka sig att en lögn skulle ingå som ingrediens i Stalins totalitära regim. Det var otänkbart för Undén att tillgripa hårda metoder för att pressa sovjetregimen.

9.2 Planer på ett nordiskt försvarsförbund
När motsättningarna mellan stormakterna tilltog i början av år 1948 förklarade regeringen inför riksdagen att Sverige inte önskade ansluta sig till något stormaktsblock eller genom förhandsengagemang avhända sig rätt och möjligheter att stå utanför ett nytt krig. I mars hade de brittisk-amerikanska kontakterna lett till närmare förberedelser för Atlantpakten. Möjligheterna till närmare skandinavisk samverkan på det militära området tog regeringen upp till övervägande på allvar under april 1948. Främst skedde det under intryck av att Norge, som under de första efterkrigsåren tagit ungefär samma utrikespolitiska ställning som Sverige, allt tydligare sökte någon form av anknytning till västmakterna, som ju varit Norges allierade under kriget. Den svenska regeringen var beredd att överlägga om ett skandinaviskt försvarsförbund. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var ytterst oförmånlig.

Men motsättningarna mellan norsk och svensk syn framträdde allt tydligare. Undén vidhöll att den skandinaviska försvarsförbundet skulle vara riktat såväl mot öst som mot väst, trots att vapen och materiel enbart skulle levereras från väst. Det hela gick ju inte ihop!

Frågan är om herrarna Erlander och Undén trodde på en nordisk och neutral försvarsallians? Min egen uppfattning är att Elander & Undén i ett tidigt planeringsstadium trodde på sitt projekt. Men av allt att döma fanns ej militär sakkunskap med från början. Norges och Danmarks militära situation efter kriget var mycket oförmånlig. Otroligt hade Erlander & Undén ingen uppfattning om vilka sovjetiska styrkor som stod som motståndare och ej insett att Sverige hade tvingats försvara Grönland efter ett eventuellt sovjetiskt angrepp.

Den okunskapen måste ha stått förfärande klar för Erlander & Undén först under överläggningarna. Då var det för sent att säga ”vi tänkte inte på det”. I stället tvangs Erlander & Undén försmädligt att löpa linan ut mot förhandlingshaveriet. Hela tanken med ett nordiskt försvarsförbund var befängd!

Det nordiska försvarsförbundet blev ett misslyckande för initiativtagarna Erlander - Undén i och med att Danmark och Norge i stället valde NATO. Hade resultatet också blivit att Sverige också öppet hade anslutit sig till NATO, skulle den svenska regeringen totalt ha tappat ansiktet. Efter all plädering för svensk och nordisk orubblig neutralitet såg regeringen det som omöjligt att riskera trovärdigheten genom att lägga om kursen. Neutraliteten var särskilt hos socialdemokratiska väljare en framgångsrik strategi, som hade klarat landet undan två världskrig. Hos koalitionsbrodern Bondeförbundet, hade neutraliteten ett ännu djupare grepp. För Sveriges del hade neutralitetspolitiken proklamerats efter de skandinaviska försvarsförhandlingarnas sammanbrott i februari 1949. Från 1950-talet fick formuleringen "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" statuts som doktrin.

9.3 Koalitionsregeringen 1951-1957
Under inflationskrisen 1950 - 1951 strävade statsminister Tage Erlander att bredda regerings underlag. Syftet var att ge den ekonomiska politiken ett starkare stöd. Blickarna föll på bondeförbundet, som för att visa sig kunna gå över klassgränserna sedan 1943 hade kallat sig "Landsbygdspartiet - Bondeförbundet". Detta parti stödde regeringspolitiken bl a för att man var beroende av socialdemokraternas stöd för jordbrukspolitiken. Socialdemokraterna tog avstånd från högerpartiets ekonomiska liberalism och Folkpartiets "socialliberalism". Förhandlingar fördes i stor hemlighet mellan socialdemokraterna och bondeförbundet och i båda partierna fanns motståndare till samgåendet. I oktober 1951 var emellertid koalitionsregeringen ett faktum.

Det blev koalitionsregeringen med statsminister Tage Erlander som kom att hantera det allvarliga politiska läget med de nedskjutna svenska militärflygplanen. I sina memoarer "1949 - 1954" från 1974 berättar Erlander i ett kapitel om det som han benämner "flygplansnedskjutningarna". [Ref – 3].

Erlander inleder så här; "De internationella spänningarna gjorde alltså ryssarna irriterade över de svenska flygningarna. Men samma internationella spänningar gjorde flygningarna nödvändiga för Sveriges försvar. Vi ville inte bli överraskade. Vi hade inskärpt hos militärledningen hur viktigt det var att noggrant följa vad som hände i Östersjön. Hur försvaret följde denna anvisning hade regeringen inte krävt att få kännedom om i alla detaljer".

Den socialdemokratiska regeringen hade sålunda hos militärledningen initierat avancerad flygburen signalspaning längs den baltiska kusten. Det hade varit oansvarigt om landets regering att INTE med alla tekniska medel följt det aggressiva Sovjetunionens upprustningar längs baltiska kuststräckan.

Erlander berättar vidare; "Kring middagstid den 13 juni fick jag ett meddelande att en DC-3:a som försvaret använt för spaning över Östersjön inte lämnat den rutinmässiga lägesuppgiften. Sådan skulle ha lämnats var 20:e minut. Den senaste hade kommit kl 11.08. Planet hade då befunnit sig på 4.000 meters höjd 47 km öster öm Fåröns ostspets. Strax efter kl 12.00 sändes två Catalinaplan (obeväpnade sjöräddningsplan) dessutom åtta spaningsplan för att söka efter den försvunna DC-3:an. Jagaren Sundsvall och två motortorpedbåtar deltog också i spaningarna. I ett pressmeddelande från försvarsstaben samma dag tillkännagavs att DC-3:an saknades. Den skulle, hette det, "utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst". Formuleringen var med den ovisshet som ännu rådde förklarlig. Försvinnande kunde innebära att våra relationer till främmade makt berördes. Och det tillhör ju ritualen i det mellanstatliga umgänget att ingen stat erkänner sig bedriva underrättelsetjänst, medan varje stat beskyller alla andra stater för att bedriva spioneri".

Från Erlanders anteckningar den 14 juni kan vi läsa; "Är vårt plan nedskjutet av ryssarna eller föreligger det ett sabotage? Dag Hammarskjöld anser sig inte kunna bortse från möjligheten. Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet. Självfallet betraktade de flygplanet som en del av vår underrättelsetjänst. Men skulle de ändå våga skjuta ner ett svenskt plan på öppet vatten? Hammarskjöld påpekar att om de velat ge en varning är tidpunkten mycket väl vald.

Från Erlanders anteckningar den 16 juni kan vi läsa; "Roligt var inte det här. Just som jag rustade mig för att resa till Norrköping och KF:s kongress ringer kabinettssekreterare Arne Lundberg och meddelar att ett ryskt MIG-15 plan beskjutit en av våra Catalinor, som befunnit sig på spaning i natt efter den försvunna DC-3:an. (Erlanders kommentar; Skrev jag banne mig inte spontant radarplanet). Än kan man ju hoppas att något misstag föreligger men så väl är det väl säkert inte. Vad kan nu detta vara? Har det svenska flygvapnet varit för närgånget? Har för många viktiga informationer erhållits genom vår verksamhet? Jag tror det inte. Jan hoppas att Nordenskiöld hållit styr på sina mannar så att vi inte stört ryssarnas övningar. Då återstår grubbel över vad ryssarna avser. Att se över om vi har något avtal med amerikanarna om hjälp i sådana situationer? Vi får väl inom den närmaste tiden klarhet".

" Nu har jag talat med Sköld. Han delade min mening att vi låta offentligheten syssla med den ryska beskjutningen av Catalinan. Inte det är heller alldeles lyckat. Nu stiger hetsen över alla gränser. Men hur skulle offentligheten kunna undvikas? Om två besättningar har varit vittne till vad som hänt? Nu ringer Dahlman kl 08.55. Planet är utan mista tvekan nedskjutet av ryssarna".

9.4 Ryske ambassadören kallas upp
I vilka former skulle Sverige reagera för det skedda? Jag (Erlander - Ref 3) fann det nödvändigt att handla snabbt och med fasthet. I egenskap av tillförordna utrikesminister, Östern Undén befann sig utomlands, bad jag kabinettssekreterare Arne Lundberg göra ett utkast till note till Sovjetunionen. Jag hade tillfälle att samråda med Sköld. Lundberg presenterade sitt note förslag vid ett sammanträde kl 10.00 samma dag. Av ledande militärer fanns endast kommendör Erik af Klint på plats. Efter en timme kom flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld som personligen deltagit i flygspaningar över Östersjön. Kl 13.00 hade jag kallat upp den ryske ambassadören Konstantin Rodnikov, som kom i sälskap med en svensktalande pressattaché. Närvarande var också Sverker Åström. Jag läste upp den note som jag i regeringens namn beslutat, som löd;

För närvarande pågår som bekant energiska spaningar genom svenska flyg- och marinenheter efter det över Östersjön den 13 juni försvunna svenska militärplanet av typ DC-3. Två av de i spaningarna deltagande flygplanen av typ Catalina befunne sig i dag på morgonen på internationellt vatten i området norr om den plats nordöst om Gotland, där det försvunna flygplanet antages ha störtat. Kl 04.09 rapporterade det ena Catalina planet till det andra, att det utsattes för skenanfall av två jaktplan av typen MIG-15. Det befann sig då på en punkt omkring 30 sjömil nordväst om Dagö. Någon minut senare meddelades att flygplanet besköts med spårljus och att det begivit sig på hemväg. Kl 04.15 rapporterades att flygplanet träffats. Det siktades av det andra Catalina planet några minuter därefter av det andra Catalinaplanet några minuter därefter omkring 20 sjömil sydväst om Bogskären på låg höjd med västlig kurs. På den plats där planet sist siktades, ha senare påträffats en oljefläck och fynd från planet.

Svenska regeringen finner det klarlagt att det saknade planet nedskjutits av sovjetiskt jaktflyg. Under hänvisning härtill framför svenska regeringen till Sovjetunionens regering sin skarpa protest mot den våldshandling, som av sovjetiskt militärflyg företagits mot ett svenskt militärflygplan över internationellt vatten.. Svenska regeringen hemställer, att sovjetunionens regering omedelbart måtte föranstalta om undersökning av omständigheterna, att de för övergreppet ansvariga bestraffas och att åtgärder vidtages för att förhindra ett upprepande. Svenska regeringen emotser ett snart meddelande rörande de av sovjetregeringen vidtagna åtgärderna och förbehåller sig att återkomma med krav på skadestånd".

Ambassadör Rodionov svarade att han fått reda på de i noten berörda förhållandena först genom tidningarnas löpsedlar och "genom för mig kränkande utrop från demonstranter som samlats på gatan utanför ambassaden". Rodionov framförde vidare att han betvivlade sanningshalten av meddelandet som noten givit upphov till. Slutet på det timslånga samtalet blev dramatiskt. Flyggeneralen Nordenskiöld skickade in ett meddelande att besättningen på Catalinaplanet hade räddats.

9.5 Sovjets svarsnoter
Erlander fortsätter. Den svenska ambassadören Rolf Sohlman fick följande svarsnot den 17 juni; "Den 16 juni detta år kl 6 på morgonen har ett svenskt militärflygplan kränkt Sovjetunionens statsgräns i området vid Ristna udd (Dagö). Enär det svenska flygplanet fortsatte flygningen över sovjetiskt territorium, uppfordrade en grupp sovjetiska jaktflygplan upprepade gånger det svenska planet att följa efter den för att landa på en flygplats. Det gränskränkande planet efterkom icke denna uppfordran utan öppnade eld mot det ledande sovjetiska jaktflygplanet. Sedan det främsta sovjetiska jaktflygplanet besvarat elden avvek det svenska militärflygplanet till havs. Sovjetregeringen framför sin protest till den svenska regeringen mot denna grova kränkning av den sovjetiska gränsen genom ett svenskt militärflygplan".

Den svenska regeringen svarade dagen därpå genom Dag Hammarskjöld att den 16 juni befann sig nordost om Gotland endast två svenska flygplan. Båda var sjöräddningsplan av typ Catalina och båda var obeväpnade. I ytterligare en svarsnot avstod ryssarna att ta upp frågan om Sveriges rätt att bedriva underrätteverksamhet i Östersjön. De diskuterade enbart gränskränkningar.

Ytterligare notväxlingar följde, utrikesministern Östen Undén, som hemkommet från utlandsresa, sammanfattade i en note den 1 juli; "svenska militärflygplan ha själfallet full frihet att flyga över fritt hav och komma att i framtiden liksom hitintills begagna sig av denna rätt".

Reaktionerna blev våldsamma och ledaren i Dagens Nyheter 21 juni 1952 innehöll följande; "Nedskjutningen - av allt att döma nedskjutningarna - och lögnerna därom framstår som oupplösligt helt. Skottlossningen ger uttryck åt Moskvas vilja att inge Sverige, dess folk, dess regering, militära myndigheter etc en känsla av fruktan och vanmakt inför grannen i öster, en känsla som skall förmå oss att helt hålla oss borta från stora delar av Östersjön och från luftrummet över detta hav. För att komma dithän har ryska regeringen mobiliserat inte bara våldet utan också lögnen och krav på ofelbarhet. Det är kommunismens karakteristiska kombination som i dessa dagar riktar sig mot Sverige".

I den notväxling som följde mellan Sverige och Sovjetunionen, förnekade man från sovjetisk sida all kännedom om DC-3:an. Det var Catalinan som påstods ha kränkt sovjetiskt territorium.

10. Wennerströmaffären
På följande sätt skildrar Anders Sundelin när Stig Wennerström arresterades. [Ref – 4] Det var dagen före midsommarafton 1963. Solen sken över Stockholm och glittrade i Norrström. En rakryggig vithårig man skyndade med långa steg över Stallbron och in mellan riksdagshusen. Mitt på Riksbron gled en man upp vid hans sida, ryckte honom i armen och bad honom stanna; "Det är från polisen", sade han, "Översten är anhållen". Polismännen som grep flygvapenöversten Stig Wennerström såg att han blev chockad. All solbränna försvann i ett slag, svetten började forsa om honom. "Vi skall gå mot bilen där", sade polismannen på hans högra sida. "Och jag får be er att inte stoppa händerna i fickorna". Wennerström följde med utan ett ord av protest. Med en civil polisbil fördes Wennerström till Polishuset, Bergsgatan. Efter avvisitering fördes han in i ett förhörsrum där han skulle tillbringa all tid under de närmsta sex veckorna. Förhörsledaren Bror Lindén förklarade att Wennerström var anhållen för spioneri och att för främmande makts räkning ha utlämnat hemligt material. Han förklarade vidare att han hade rätt att anlita biträde av försvarare under förundersökningen. Förhörsledaren frågade om han var skyldig till den brottsliga verksamhet som han var misstänkt för.

- "Nej", svarade Wennerström, "jag är oskyldig".

Timme efter timme, dag efter dag tvingades Wennerström retirera, så att det till slut stod klart att han sålt ut praktiskt taget hela det svenska luftförsvaret till Sovjetunionen. Organisation, flottiljer, flygplan i luften, flygplan på ritbordet, hemliga flygbaser, underjordiska hangarer, drivmedelsförråd, robotvapen, sikten, radarvarnare, krigsplanläggning, beredskapsåtgärder, mobiliseringsplaner - ja allt hade lämnats ut. Wennerström hade lämnat ut det som benämndes Stril-60, det ytterst hemliga stridsledningssystemet med luftförsvarscentraler och radarstationer som bevakade landet mot fientligt flyg, de inblandade förbandens organisation och sammansättning i detalj, radioförbindelser, material, operationsorder. Han hade lämnat ut uppgifter om det kommande flygplan 37 och beskrivningar på olika vapensystem. Stora delar av uppgifter om den svenska marinen hade också lämnats ut. Uppgifter som rörde hela försvarsmakten; utredningar, framtidsplaner, bestämmelser, reglementen, bedömningar, operationsorder, tänkta krigsfall, de olika vapenslagens krigsorganisation, underrättelser, rapporter från militärattachéerna, analyser och bedömningar han plockat från UD - allt hade funnit vägen till Moskva. Allt han hade kunnat hitta!

Wennerström hade avslöjat det hemliga samarbetet med USA på olika områden, den dubbla agendan kring neutralitetspolitiken som först 40 år senare skulle avslöjas för de ovetande svenska medborgarna.

Dörren till Sverige hade stått vidöppen. Hemligstämplarna hade aldrig behövts användas, säkerhetsskåpen kunde ha lämnats olåsta, förbudsskyltarna pockats ner, staketen rivits, de hemliga avtalen avslöjats. Ryssarna hade bara behövt peka på vad de ville ha så ordnade överste Wennerström det. Han bar hem sin tunga portfölj fylld med hemliga handlingar för nattligt arbete vid fotoapparaten. Han fotograferade så flitigt att tummarna började blöda.

Den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU, som utövade ett systematiskt spioneri mot Sverige, hade stora möjligheter att få klarläggande information om de svenska signalspaningarna från i synnerhet Stig Wennerström. Någon månad efter att denne hade stationerats i Washington som svensk flygattaché och chef för flygförvaltningens inköpskontor, med ypperliga möjligheter att studera hemliga handlingar om DC-3:ans inköpta tekniska signalspaningsutrustning, kom också den sovjetiska attacken mot DC-3:an. På ett av förhörsbanden hade Wennerström berättat att han informerat sin sovjetiske kontaktman "Generalen" om flygningarna. Kontaktmannen hade då sagt att "det är väl ingen annan råd än att vi får skjuta ner planet". [Oklart är vad Wennerström utelämnade till sovjet om signalspaningen. Wennerström förnekade vid förhör att han meddelat ryssarna om flygningarnas verkliga ändamål (Ds 1992:5 kap 4.6.)].

Tisdag den 25 juni 1963 offentliggjordes nyheten om Wennströms gripande inför en chockad allmänhet och spreds över världen. Den 9:e april 1964 inleddes rättegången vid Stockholms tingsrätt. Två månader senare avkunnades domen: livstids straffarbete samt avsättning som överste.

11. Vraket av DC-3:an återfunnen i Östersjön den 16:e juni 2003
Den svenska marinen hade sökt efter DC-3:an i över femtio år. Privata och statsfinansierade expeditioner hade varit och sökt i flera omgångar. Den nedskjutna DC-3:an hittades slutligen den 16 juni 2003 av en grupp entusiaster ombord på det marina mätfartyget ”Triad”. Björn Hagberg skildrar i boken ”DC-3:an – jakten på sanningen” hur en projektgrupp under ledning av Anders Jallai, med bakgrund som pilot, sökledaren Ola Oskarsson och organisatören Carl Douglas fann planet. Därtill kom medarbetare från företaget Marin Mätteknik. Men varför kunde inte svenska marinen tidigare finna DC-3:an nedslagsplats i Östersjön? Vi kommer straxt till hur Anders Jallai, efter forskningar i arkiv, tänkte när han härleder uppgiften om DC-3:ans nedslagsplats. [Ref – 7]

Tidigare hade Anders Jallai och hans medarbetare funnit den ryska U-båten S7 som med sin besättning sänktes under andra världskriget och låg begraven på Östersjöns botten. Internationellt väckte fyndet stor uppmärksamhet. I samband med en ceremoni på platsen kom frågan upp från en journalist om Jallai efter framgången också tänkte söka efter den försvunna DC-3:an. Tanken ledde vidare till kontakter med fartyget ”Triad” och dess befälhavare.

Jallai hade börjar intressera sig för DC-3:ans öde redan år 1998. Det som försvårade möjligheten att exakt härleda platsen till där DC-3:an befunnit sig vid nedskjutningen hade att göra med att besättningen ibland gjorde avstickare från fastlagda planen något man kallade taggar. En tagg var en liten avvikelse från kursen i riktning mot någon intressant signalkälla för att uppnå bättre mottagning. Om DC-3:an hade gjort ”taggar” efter den sista positionsangivelsen 11.08 den 13 juni 1952, innebar det svårigheter att beräkna var planet befunnit sig vid det sovjetiska anfallet och själva nedslagsplatsen.

Haverirapporten 2007 skriver: ”Jallai byggde sin första teori om nedslagsplats på att beskjutningen hade skett längre söderut än vad man tidigare antagit och att DC-3:an hade svängt mot Bunge på Gotland för nödlandning Sommaren år 2000 genomfördes en kortare sökning öster om Bunge på norra Gotland. Sökningen gav inget resultat men gav erfarenheter för de fortsatta försöken.

Anders Jallai fortsätter: [Ref – 7] Kontakter hade också tagits med en man vid namn Bengt Grisell för att han tidigare sökt efter DC-3:an med sitt fartyg ”Altaiar” som hade rätt utrustning och erfarenhet från vrakdykningar. Grisell berättade senare att de kunde samarbeta med Dagens Nyheters journalist Peter Bratt och TV 4 om finansiering av den gemensamma expeditionen. Bratt var mycket intresserad av de uppgifter som Anders Jallai framforskat. Bratt hade letat fram en ryss, Ivan Polunin, som tjänstgjort vid Baltiska militärområdet och hans uppgift var att föra journal från radarstationer och posteringar. Polunin påstod sig veta hur anfallet mot DC-3:an hade gått till och hans version gick ut på att DC-3:an kränkt sovjetiskt luftrum. Enligt Bratt ansågs Polunin vara trovärdig. Anders Jallai ansåg tvärtom att Polunin-spåret verkade planterat och frågan var vem som planterat det spåret.

Så kommer den överraskande brytningen mellan Anders Jallai och DN Peter Bratt. Vid ett möte inledde Bratt med att säga att de (Anders Jallai & Björn Hagberg) skulle underteckna ett papper som gav honom (Bratt) fri tolkningsrätt om de hittade planet. Det handlade sålunda om tystnadsplikt styrd av Dagens Nyheter. Bratt var påstridig om Polunin-spåret medan Jallai ansåg vittnesmålet som helt opålitligt. Brytningen blev uppenbar och finansiärerna försvann.

Dagens Nyheter startade i samverkan med TV 4 en egen sökexpedition vilket tidningen offentliggjorde den 9:e juni 2000 med rubriken ”Var finns det försvunna spionplanet?” DN fokuserade på ett svenskt ”spioneri”. Efter c:a 14 dagars letande i Östersjön fick DN och TV 4 uppge sitt sökprojekt .

År 2002 gjorde konsortiet nya sökningar inom ett område längre norrut än man tidigare förmodat. Hagberg skriver på följande sätt hur Anders Jallai gick till väga för att härleda nedslagsplatsen. [Ref – 7] Tidsangivelserna gick inte ihop. Jallais mindes att han noterat det för att par år sedan men inte då reflekterat över innebörden. Tiderna fanns på den sovjetiska karta över anfallet som lämnats till utredningen 1992. När han jämförde den med nya ryska handlingar från 1994 såg Jallais att de skilde fem minuter mellan tiderna för anfallet. Trovärdigheten i de senare dokumenten var av avgörande betydelse, de hade varit kvalificerat hemliga och kom ursprungligen från den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Någon måste avsiktligt ha ändrat på kartan. Det var MiG-planets tider före anfallet som manipulerats. Men DC-3:ans tider var inte ändrade (jämfört med dokument erhållna 1992 och 1994). Rimligen måste denna manipulation vara gjord senare än 1952. Om man haft anledning att dölja anfallstiden för den politiska ledningen, med Stalin i spetsen, borde i själva verket båda planens tider ha varit ändrade för att samstämma. Jallais hade uppfattningen att sovjet före erkännandet 1991 velat se det svenska materialet, men inte fått göra det. Där fanns en kartplott som upprättats efter avlyssning av NATO med DC-3:ans tider angivna. Det var den plotten sovjet hade velat se. Därför kunde ryssarna vid erkännandet endast manipulera sitt eget flygplans tider.

Sjinkarenko, den ansvarige översten, uppgav 1991 tiden 11.14 som klockslag för det andra anfallet. Dokumenten som släpptes samma år anger tiden 11.19 och då början av anfallet. I de nya handlingarna från 1994 sägs att DC-3:an sköts ner klockan 11.15.

Även radioutskriften av samtalet mellan den sovjetiske piloten och dennes flygbas verkade förfalskad. När den lämnades till den svenska utredningen fick man ej originalet. De fick en avskift av originalet, som var undertecknad av en general vilket skulle intyga äktheten. Man hade sagt att originalet inte fanns att tillgå, men hur skulle ryssarna då ha åstadkommit kopian? Jallais var övertygad om att tiderna på radioutskriften synkroniserats med tiderna på lämpliga dokument. Kanske det var orsaken att ryssarna inte ville kännas vid den film som MiG-planet borde ha spelat in vid beskjutningen. Den måste visa de rätta tidsuppgifterna.

Det hela var onekligen rörigt på samma gång väsentligt för fastställande av den riktiga nedslagspunkten för en lyckad sökoperation. Fem minuter innebar en flygstäcka på drygt två mil. Omvandlat till sökområde blev det givetvis omfattande.

Frågan är varför ryssarna hade gjort denna manipulering av dokumenten? Det rimliga svaret var att de inte ville visa att anfallet hade pågått i 11 minuter. Ett så långvarigt förlopp visade att anfallet slutat nära den svenska territorialgränsen, då DC-3:an flydde hemåt. En annan orsak kunde vara att MiG-planet följt DC-3:an ända ner till vattnet och inte att det flög kontrollerat som piloten påstod. Dessutom skapade det förvirring vilket i sin tur försvårade möjligheterna att finna DC-3:an. Ryssarna ville förmodligen inte att planet skulle återfinnas ty i den stunden skulle frågor om besättningens öde hamna högst på dagordningen.

DC-3:an gav ett sista avbrutet anrop någon gång mellan 11.23 och 11.25 och Jallais beräknade att planet hade slagit i vattnet 11.24.30. Den sista positionsangivelsen från DC-3:an kom kl 11.08 och nästa steg innebar att beräkna hur långt planet hade hunnit flyga. (Det visade sig efter bärningen att DC-3:ans klocka hade stannat på 11.28.40).

Anders Jallais hade sålunda upptäckt att ryska dokument erhållna år 1992 mar manipulerade jämfört med dokument erhållna år 1994. Nu förtydligar ej Björn Hagberg om Anders Jallai syftade på dokument från DC-3 utredningen 1992 eller om det handlar om helt andra dokument. Haverirapporten skriver kort så här: ”Jallai valde bort de ryska dokument han bedömde kunde vara manipulerade”.

Haverirapporten 2007 säger ”En ny metod för sannolikhetsberäkning, med ledning av DC-3:ans färdplan och planets positionsrapport c:a kl 11:23 den 13 juni pekade på ett område, som indelades i mindre bitar, som avsöktes med sonar. För att spara tid avsöktes området med 150 m linjeavstånd och ”varannanlinjesmetoden” som innebar 50-70% chans att finna objektet vid första sökningen. Metoden visade sig fungera när fartyget ”Triad” den 10 juni 2003 fann ekot av DC-3:an på sonarbilden”.

På Stockholms slott emottog den 8 juni 2004 Anders Jallai, Carl Douglas och Ola Oscarsson Hans Majestät Konungens medalj av 8:e storleken för ”en skicklig insats att på Östersjöns botten finna det nedskjutna flygplanet DC-3:an”.

12. Vad fanns på andra sidan Östersjön som svensk signalspaning inte fann?
För att besvara rubrikens fråga går vi till Staffan Skott bok ”Lenins älskarinna och andra öden”. Skott fokuserar på antal förlorade människoliv under sovjetepoken. [Ref – 10]

Skott ställer själv frågan: ”Vad kostade sovjetepoken de drabbade folken i försenad och utebliven ekonomisk utveckling, i efterbliven och utebliven demokratisk mognad?” Den mest förintande frågan är ändå: vad kostade de 74 åren av sovjetvälde åren 1917-1991 i antal människoliv. Om frågan tas på allvar blir svaret så ohyggligt att det svartnar för ögonen. Många vägrar i dagsläget att ta korrekta beräkningar på fullt allvar. Svaret blir alltför fruktansvärt. Men för de dödas skull måste frågan ställas av samma skäl som med offren från nazismens folkmord. Den amerikanske professorn R.J. Rummel, verksam på Hawaii, har forskat i massmord (megamord) klotet runt och hans siffror har chockerat världen.

http://catallarchy.net/blog/archives/20 ... ly-murder/

Skott säger: ”Efter nittonundra talets slut måste nidingsdåden summeras. Detta för vår egen och efterkommandes skull. Av de många folkmord som Rummel skildrar är det största antalet det som förövades under sovjetkommunismens epok och huvudsakligen under åren 1917-1953.

Under andra hälften av 1980-talet fick folken i sovjetunionen veta sanningen om sitt lands ohyggliga förflutna. Uppgifterna om antalet oskyldigt döda hör till de mest uppskakande, allt var värre än vad någon någonsin kunde tro. Historiker i väst har angett terroroffren i antal som 20 eller 10 miljoner. Men de antalen var att undervärdera massmordets omfattning med en 10-potens.

Om man lyckats klargöra för sig själv omfattningen av kommunismens ogärningar är det därefter svårt att betrakta kommunismen som en politisk rörelse på samma sätt som demokratiska partier. När det gäller strävan att tona ner fasorna i kommunismens förbrytelser handlar det ofta om att man inte kan tänka sig att människor är i stånd att begå sådana gräsligheter. När det gäller massmorden inom Sovjetunionens gränser kom inga segrarmakter in med kameror och uppskakade ögonvitten. Sanningen har måst plockas samman bit för bit.

Två metoder finns för att uppskatta antal offer för sovjetkommunismen. Den första metoden innebär att man summerar alla kända fall och kommer till en slutsumma. Felkällorna är här flera och resultatet bli osäkert. Den andra metoden innebär att man utgår från befolkningsstatistiken. På det sättet arbetar professor Rummel så att han först räknat samman olika kända fall av folkmord. Sedan har han använt befolkningsstatistik som kontrollmaterial. Avsiktligt framkallad massvält gav den övervägande delen av de enorma dödssiffrorna. Men då skall man inte ta med enbart minskning i folkmängden utan också den uteblivna folkökningen. För att vara övertydlig: det föddes ju barn hela tiden, befolkningen skulle ha ökat om inte den av bolsjevikernas politik framkallade dödsfallen hade varit fler än de nyföddas antal. Den brittiske historiken Richard Pipes använder den metoden när han uppskattar antal offer under åren 1917-1924. Pipes kommer då fram till 23 miljoner människoliv som bolsjevikpartiet hade på sitt samvete – bara för dessa sju år!

Under åren innan 1917 hade Ryssland den största folkökningen i Europa. En fransk befolkningsstatistiker beräknade år 1913 ut att landets befolkning borde öka från 170 miljoner till 345 (med beräkning enligt metoden ”ränta på ränta”). Han fick rätt om övriga europeiska nationer men Sovjet hade år 1947 bara 170 miljoner invånare.

Folkökning kommer till stånd då antalet födda barn överstiger antal avlidna (tillsammans med utflyttade, men det var ett fåtal i Stalins Sovjet). När Sovjet inte drabbades av folkmord eller världskrig var denna folkökning en bra bit över tre miljoner per år. Efter Stalins död 1953, då terrorn var slut, kom en sådan folkökning! Från 1947 till 1991 ökade landet invånarantal med 130 miljoner.

Sålunda: för perioden 1917-1947 saknades 175 miljoner i utebliven folkökning. För perioden svarar 55 miljoner liv under två världskrig därtill kommer emigration. Det återstår 120 miljoner människor, i utebliven befolkningsökning, att förklara. Större delen kan gottskrivas kommunisternas våldspolitik. Sovjet upplevde under sin existens första och andra världskriget men Stalins krig mot den egna befolkningen kostade fler dödsoffer än de två krigen tillsammans.

Efter kommunismens fall öppnades sovjetiska arkiv för forskning och med facit i hand vet vi nu vad som försiggick på andra sidan Östersjön

13. Sammanfattning
Underrättelsetjänst i modern mening i Sverige kom i gång i samband med andra världskrigets utbrott. Syftet med militär underrättelsetjänst är den skall bidra med riktig säkerhetspolitisk och militärpolitisk tolkning av Sveriges omvärld. Företeelser registreras och bedöms fortlöpande som kan vara indikation på att Sverige kan komma att beröras. En stor del av den information som insamlas kan komma från öppna källor, sådan som är allmänt tillgänglig, exempelvis i massmedia. Annan viktig information kan inhämtas från just avancerad signalspaning som beskrivits i detta inlägg.

Den i juni 1952 nedskjutna DC-3:an var den första (efter B 3 ”Blondie”) operativa av sitt slag av signalspaningsenheter som hade till uppgift att insamla signaler från den av Sovjetunionen efter krigsslutet befästa Baltiska kusten. Dessa befästningskonstruktioner, robotramper med radarstationer berörde i högsta grad Sveriges säkerhet och överlevnad som nation. Det hade varit oansvarigt av regeringen Tage Erlander att negligera de militära upprusningarna på andra sidan Östersjön.. Under åren framfördes många spekulationer om vad som hänt DC-3:an besättning. Det var först efter 1983, som ett antal dokument kunde avhemligas och efter den sk DC-3-uredningen 1992 som i det närmaste klarhet framkom vad som hade hänt med flygplanet.

Som inledningsvis nämnts är det ej på något sätt "förbjudet" eller betraktas som "spioneri" att genomföra signalspaning. Signaler av alla de slag, såväl civila som militära, sprids över nationsgränser och kan med avancerad utrustning avlyssnas och tolkas (dekrypteras). Det ankommer den nation som vill sända sekretessbelagd information att skydda informationen med olika tekniker.

DC-3:an befann sig på internationellt vatten när den sköts ner av sovjetiskt jaktflyg. Antag att regeringen Erlander öppet berättat om att "militären avlyssnar sovjet med för tillfället bästa amerikansk teknik". Följden hade på det inrikespolitiska planet orsakat en regeringskris. Det än mer än socialdemokraterna neutralitetsvänliga Bondeförbundet hade antagligen klivit av koalitionsregeringen. På det utrikespolitiska planet hade den allvarliga krisen ytterligare förvärrats. Då hade sovjetunionen fått ett kvitto på Sveriges "spioneri" och kunna flyttat fram sina positioner ytterligare.

Björn Hagberg skriver: [Ref – 7] ”Tre veckor efter DC-3:ans försvinnande hade kommendören af Klint, chef för försvarsstabens utrikesavdelning fått ett meddelande av översten Bjuggren som var ordförande i haverikommissionen. Meddelandet hade han i sin tur fått från amerikanska underrättelsetjänsten som berättade att de hade haft ett spaningsplan en B-26, över södra Östersjön samma dag DC-3:an sköts ner. B-26:an hade följt kommunikationen mellan MiG-planet och dess bas. När bandet analyserades kunde amerikanarna fastslå att en nedskjutningsorder förekommit. MiG-piloten hade inte skjutit ner planet på eget bevåg eller bedömt situationen fel”. Sålunda fick svenska regeringen och militären bekräftelse på nedskjutningen c:a tre veckor efter DC-3:ans försvinnande. Men om besättningens öde visste man inget vid det tillfället.

13.1 Motiv för nedskjutningen
Militärhistorikern Jan Linder gör följande analys: [Ref – 12] ”Den svenska DC-3:an hade med sin amerikansktillverkade signalspaningsutrustning flugit åtskilliga uppdrag enligt olika router över Östersjön. Något skäl till nedskjutningen måste i rimlighetens namn finnas? Anmärkningsvärt är att de uppseendeväckande och brutala sovjetiska attackerna kom straxt efter Tage Erlanders besök men före undertecknande av avtal om NATO-status för strategiskt viktiga leveranser av avancerad teknisk materiel. Det går inte att komma ifrån att nedskjutningen av DC-3:an var ett svar på Sveriges samspel av underrättelser med Storbritannien och USA. Den svenske ambassadören i Moskva, rapporterade att han hade fått en ”antydan” att det anfallande planet tillhört inrikesministeriet. Attacken hade då beordrats av den fruktade Lavrentij Beria. Ambassadör Sohlman rapporterade också att han fått uppgiften från den amerikanske ambassadören Kennan. Därmed var man från sovjetiskt håll angelägen att också varna USA, att man kände till pågående signalspaning över Östersjön och att den var ett led i svenskt-amerikanskt underrättelsesamarbete. Möjligen kan det vara så att Stalin i samverkan med Beria gav order om nedskjutningen. Mindre än ett år efter nedskjutningen avled Stalin och Beria avrättades i den turbulens som följde i maktskiftet.

13.2 Dåvarande Rysslands ambassadör i Sverige Boris Pankin
Boris Pankin uttrycker sig bl a så här om Sverige i sin bok ”De sista hundra dagarna” utgiven år 1992. Pankin skildrar bl a ett Sverige som han beundrade mycket [Ref – 9]:

”Jag skulle vilja byta orden ”svenska modellen” mot livsstil. Den till sin numerär lilla befolkningen i Sverige, vars territorium dock är det tredje i Västeuropa (efter Frankrike och Spanien), har sannerligen uträttat underverk. Under alla de år jag arbetade där önskade jag att mitt land skulle beröras av och bli delaktigt av detta mirakel och få dricka ur dess källa. I dag känner jag ännu strakare att det är nödvändigt. Allt det som vi inte kan eller har mist förmågan att klara av de senaste sjuttio åren, det klarar man av i Sverige.”

Ja-ha ja, det var andra ord än de som den moraliska media eliten förmedlat i förklenande ordalag under de senaste 25 åren!

Det ryska officiella erkännandet om nedskjutningen av DC-3:an år 1991, hade dock inte kommit med vid översättning och utgivning av Pankins bok år 1992. I samband med svenska regeringens påstötningar, mot Sovjetiska myndigheter, om den sedan krigsslutet i Budapest, Ungern, försvunne diplomaten Raoul Wallenberg, avhandlades också den försvunna DC-3:an och dess besättning. Pankin skriver:

”Innan jag (Panknin) överlämnade dossién om fallet Raoul Wallenberg till den svenske ambassadören fick jag en underrättelse från det sovjetiska försvarsministeriet. När man på min begäran och på marskalk Sjaposjnikovs order sökt ordentligt hade man också återfunnit dokument om DC-3:ans öde. Det förhöll sig exakt så som svenskarna hävdat. Flygplanet hade faktiskt skjutits ner av det sovjetiska luftförsvaret över neutralt vatten över Östersjön. Var som hänt besättningen var okänt. Med andra ord alla hade omkommit. Detta var ännu ett tragiskt vittnesbörd om grov, rå inblandning i ett fredligt grannlands angelägenheter”.

Med oriktiga benämningar och manipulerade sovjetiska uppgifter fanns ännu år 2003 en strävan av svenska media att skuldbelägga Sverige medan den dåvarande ryska ambassadören i Sverige, Boris Pankin, redan år 1992 höll sig till verkligheten. En not i Pankins bok påvisar att: Catalinan var ett svenskt plan som sköts ner av sovjetiskt stridsflyg under sökandet efter det radarsignalspaningsplan av typ DC-3:an som försvann över om Gotland.

13.3 Men hur gick det sedan med svensk signalspaning?
Trots nedskjutning av DC-3:an bedömdes inom försvaret att signalspaningen var så pass viktig att den måste fortsätta och kom i gång redan i mars 1953. Det var den andra DC-3:an som kom att rycka in som spaningsplan. Ytterligare ett plan beställdes för signalspaning, en Vicker Varsity, svensk beteckning TP 82 från Storbritannien i jan 1953. Med TP 82 kunde uppdrag genomföras på 8.000 meters höjd. Den svenska radarövervakningen av luftrummet och incidentberedskapen började samtidigt byggas upp.

TP 82 utrustades med en mängd avancerad elektronisk utrustning för sin tjänst som signalspaningsflygplan. TP 82 togs ur tjänst 1973 och kom för sina speciella uppdrag att ersättas med TP 85 Caravelle. TP 82 finns bevarat i Flygvapenmuseum i Linköping.

Femtio år efter DC-3:ans försvinnande kan vi läsa i Flygvapennytt nr 1 år 2003 om utveckling av Försvarsmakten senaste signalspaningsflygplan benämnt S 102B Gulfstream som sedan årsskiftet är tillgängligt för militära insatser utomlands. Flygplanet ingår numera i EU:s styrkeregister för krishantering samt ett av regeringens antagna partnerskapsmål inom PfP. Tidigare utvecklades den sk "flygande spaningsradarn" S 100B för att ge det svenska försvaret förvarningar om aktiviteter på låg höjd utanför gränserna. Själva radarsystemet har utvecklats av Ericsson Microwave Systems i Göteborg. Det senare nämnda planet har blivit en försäljningsframgång hos sydamerikanska länder i jakten på flygburna knarksmugglare.

13.4 Alliansfrihet i fred riktad mot neutralitet i krig
År 1949 efter att alla tankar på ett skandinaviskt försvarsförbund hade havererat uttryckte sig regeringen på följande sätt: ”För övrigt är neutralitet ett begrepp som hänför sig till förhållandena under krigstid. När man talar om neutralitet under fredstid, kan man enbart mena att en stat som vill eftersträva att under krig hålla sig utanför konflikten, icke i fredstid binder sin handlingsfrihet genom alliansföredrag som omöjliggör neutralitet under krig”. Men regeringen uteslöt inte viss militär samverkan med andra länder i fredstid, vilket var det som kom att ske. Men i och med nedskjutningen av det svenska Catalina planet och den förvunna DC-3:an kom alliansfriheten upp på bordet. Sovjet visste att svensk signalspaning pågick. Västmakterna med USA, Storbritannien visste att signalspaning pågick. Endast det svenska folket undanhölls den dubbla agendan om samverkan med västmakterna och NATO. De som drabbades hårt av den dubbla agendan var anhöriga till de försvunna flygarna.

Om detta skriver Roger Älmeberg, son till piloten på DC-3:an, i Dagens Nyheter 5 juni 2002, med rubriken ”Dags att avslöja hur min far dog”. Älmeberg skriver: ”Tidigare svenska regeringars agerande i DC-3-affären under 50 år är tyvärr till stor del en berättelse om bedrägeri, lögner och undertryckande av sanningen. Redan i juni 1952 gav dåvarande regeringen ut en vitbok som innehöll rena lögner om DC-3:ans uppdrag och vad som hade hänt. Det pinsamma var att uppgifterna lades fram i FN när Sveriges försökte förvandla DC-3:ans försvinnande till ”Catalina-affären” – efter det sjöräddningsplan som sköts ner av sovjetiska Mig-plan dagarna efter det att DC-3:an försvann. Avsikten var att få bort intresset från signalspaningsplanet med de åtta männen”.

Det fanns flera anledningar till regeringens och försvarsfamiljens undanglidningar. Här följer några av dem:

1. Sverige samarbetade med västmakterna i syfte att stärka möjligheterna att överleva som fri nation vilket var högts rimligt. Det plågsamma var att svenska regeringar undanhöll svenska folket information om den dubbla agendan som i grunden kunde ha rubbat tesen om den fastlagda neutralitetspolitiken och därmed regeringens existens

2. Inget lands underrättelseorganisation vill någonsin tala om orsaker eller tillvägagångssätt för sina operationer.

Avslutningsvis - låt oss ägna en tanke åt och hedra framsynta beslutsfattare och stupade svenska flygare som bidrog till att Sverige förblev en fri nation. Enligt vad som förmedlats kommer stoftet av de omkomna att jordsättas på Galärvarvskyrkogården, på Djurgården i Stockholm och ett minnesmärke att resas för att hedra DC-3:an besättning

Överste Stig Wennerström sålde sitt land, flygkamrater som omkom, för kontanter i form av sedelbuntar, är värd vårt förakt, ty han var en spion.

Källhänvisningar
Ref 1 - Kenth Olsson, Catalina affären, Stenvalls förlag 1987, ISBN 91-7266-103-8.

Ref 2 - ”Norrlands Signalregementes historia”, Per-Anders Lundström, Norrlands Signalregemente 1992, ISBN 91-630-1001-1.

Ref 3 - "Tage Erlander 1949 – 1954“, Tage Erlander, Esselte Herzogs förlag 1974, ISBN 91-550-1702-9

Ref 4 - "Fallet Wennerström" - Anders Sundelin, Norstedts förlag 1999, ISBN 91-1-300740-8.

Ref 5 - Flygvapennytt 2002/1 - http://www.flygvapennytt.mil.se

Ref 6 – ”Bortom horisonten – svensk flygspaning mot sovjetunionen 1946-1952”, Lennart Andersson & Leif Hellström, Stenboms förlag 2002, ISBN 91-7243-015-x.

Ref 7 - ”DC-3:an – på jakt efter sanningen”, Björn Hagberg, Ficher & Co 2004, ISBN 91-85183-12-1.

Ref 8 – ”Bakom hemligstämpeln – hemlig verksamhet i Sverige i vår tid”, Lennart W. Frick och Lars Rosander, Historiska Media, 2004, ISBN 91-85057-11-8

Ref 9 - ”De sista hundra dagarna”, Boris Pankin, bokförlaget Wiken 1992, ISBN 91-7119-348-0.

Ref 10 – ”Lenins älskarinna och andra ryska öden”, Staffan Skott, Hjalmarsson & Högberg förlag 2000, ISBN 91-8908o-46-7.

Ref 11 – ”Att skåda Sovjetunionen i vitögat”, Försvarshögskolan 2004, redaktör Kent Zetterberg, ISBN 91-89683-75-7.

Ref 12 - ”Svår neutralitet – Sverige under två sekel”, Jan Linder Infomanager förlag 2003, ISBN 91-631-3462-4.

Förslag till litteraturanskaffning
1. ”Bortom horisonten – svensk flygspaning mot sovjetunionen 1946-1952”, Lennart Andersson & Leif Hellström, Stenboms förlag 2002, ISBN 91-7243-015-x.

2. ”DC-3:an – på jakt efter sanningen”, Björn Hagberg, Ficher & Co 2004, ISBN 91-85183-12-1.

3. ”Svår neutralitet – Sverige under två sekel”, Jan Linder Infomanager förlag 2003, ISBN 91-631-3462-4.

4. ”Sverige i skottgluggen – neutralitet med förhinder under kalla kriget”, Jan Linder, Infomanager förlag 1998, ISBN 91-630-7213-0

[millgard]

Ursäkta en inbiten korrläsare från ett större antal elevuppsatser - men visst hette de "Hugin och Munin" (inte Mumin som var Tove Janssons små troll från Nådendalstrakten...)


Annars mycket trevligt och läsvärt! Mer sådant.

[Skribenten]

Ursäkta en inbiten korrläsare från ett större antal elevuppsatser - men visst hette de "Hugin och Munin" (inte Mumin som var Tove Janssons små troll från Nådendalstrakten...) Annars mycket trevligt och läsvärt! Mer sådant.

Du har helt rätt - men planen kom inte att döpas till "Hugin" och "Munin". Dessa namn var enbart FRA interna kodbetckningar för flygplanen. Jag har kanske läst sagor för barnbanen om trollen vilket "smittat av sig"

Hälsning - Skribenten

[Gutekrigaren]

Trevligt med ditt initiativ! Jag har inte hunnit läsa allt än, men det kommer. En liten anmärkning: V2-raketen slog ner i Bäcekbo norr om Kalmar, inte Bäckebol (som ligger i Göteborg). Som gbgare från Kalmartrakten anser jag mig behörig att påpeka detta.

Mvh Petter

[Skribenten]

Trevligt med ditt initiativ! Jag har inte hunnit läsa allt än, men det kommer. En liten anmärkning: V2-raketen slog ner i Bäcekbo norr om Kalmar, inte Bäckebol (som ligger i Göteborg). Som gbgare från Kalmartrakten anser jag mig behörig att påpeka detta. Mvh Petter

Det "l" som "Tryckfelnisse" lade till, har tagits bort.

mvh/Skribenten

[Stefan Lundgren]

Det är verkligen intressant, har inte hittat någonting att anmärka på....Det där måste du nästan få eloge för.

Stefan

[Wooster]

"nästan"?

Jag har visserligen inte hunnit läsa särskilt mycket av texten (är en arm man med jobb att sköta) - men bara att någon tar sig tid att skriva sådana här inlägg för Skalman är ju faktiskt enormt - såväl det här inlägget om DC3:an som det om Sveriges neutralitet som Skribenten lade upp för några veckor sedan - vilken tyvärr ingen svarat på:

viewtopic.php?p=429732&highlight=#429732

En enorm eloge är det värt!

[millgard]

En eloge från mig med!!!

[Belisarius]

Instämmer. Bravo!

Nu ska jag bara hinna läsa klart den också... mycket text var det.

[kakmonster77]

Väldigt läsvärd sammanställning om DC:3:an som intresserat mig länge

Fast Ericsson Microwave systems ligger väl ändå i Mölndal, mölndalsbo som man är...

Mvh Daniel

[Skribenten]

Fast Ericsson Microwave systems ligger väl ändå i Mölndal, mölndalsbo som man är... Mvh Daniel

Du har så rätt, EMW finns i Möldal. Jag har varit där på studiebesök. Men erkänn att Göteborg ligger nära Mönldal.

mvh/Skribenten

[kakmonster77]

Håller med, Göteborg är ju faktiskt en förort till Mölndal

Mvh Daniel

[Psilander]

Trevlig läsning, en av mina passioner också, Svenska "black ops" under Kalla Kriget

Enligt haveri utredning så¨utesluter man inte till 100% att alla omkommit i kraschen, den ryske piloten häövdar tex attt han sett fallskärmar, och det verkar som man ville göra efterforskningar längs estninska kusten om någon flutit i land.

HAr man funnit Catalina vraket? även om det kanske inte är lika hisotriskt intressant så¨vore det av intresse att lokalisera det.

[varjag]

Jo vraket av Tp 47:an återfanns för några år sedan, det låg öster om den positon FV rapporterat - men mycket nära den som kaptenen på Münsterland (som bärgade besättningen) angav redan 1952, Varjag