Lite material från de gamla skalman.nu sidorna.
1917-24 Vladimir Lenin (1870-1924)
Lenin föddes som Vladimir Ilyich Ulyanov 1870 i Simbirsk vid Volga. Hans bror greps 1887 och avrättades för ett attentatsförsök mot tsar Alexander III 1887. Kanske påverkade detta den unge Lenin att välja den revolutionära banan, klart är i alla fall att han blev utslängd från universitetet i Kazan p.g.a. sin inblandning i en revolutionär demonstration. Detta tvingade honom att klara av sin juridiska utbildning på distans efter vilken han arbetade som advokat åt fattiga i Samara.
Lenin började vid denna tiden intressera sig för marxismen och tog kontakt med den marxistiska rörelsen. Han översatte det kommunistiska manifestet till ryska 1890, blott tjugo år gammal. Lenin noterade att arbetarna och bönderna i Ryssland inte "automatiskt" blev revolutionära, så som Karl Marx förutspått, utan Lenin menade att det krävdes ett revolutionärt parti som skulle vara den elit som skulle leda massorna. Han hade med andra ord börjat utveckla det som kom att kallas Leninismen.
1893 flyttar Lenin till S:t Petersburg där han för första gången använder pseudonymen Lenin när han börjar tala till "massorna" och han blir snart även ordförande i S:t Petersburg Socialdemokratiska Arbetarparti.
Lenin åker även på den första av flera utlandsresor, när han 1895 åker till Schweiz för att träffa Georgi Plekhanov, då kämpande på samma sida som Lenin, senare blir dock han och Lenin motståndare som ledare för mensjevikerna respektive bolsjevikerna.
När han återvänder till Ryssland döms han till tre års förvisning till Sibirien, där han dock fortsätter sitt politiska arbete. När han kan återvända från sin förvisning åker han återigen utomlands, denna gången till München, där han tillsammans med bland andra Leo Trotskij startar tidningen Iskra ("Gnista") för att väcka den revolutionära glöden.
Vid den andra partikongressen 1903, som påbörjas i Bryssel 30/7 och avslutas i London 23/8, splittras partiet i bolsjeviker (från bolshenstvo "majoritet"), ledda av Lenin, och mensjeviker (från menshenstvo "minoritet"), ledda av Georgi Plekhanov. Huvudskillnaden mellan dessa falanger är att bolsjevikerna strävade efter en väpnad revolution medan mensjevikerna var reformister och vill ha en fredlig övergång till socialismen, enligt Marx läror. I samband med kongressen förlorar Lenin kontrollen över Iskra och startar en ny tidning, Vperyod ("Framåt") vars första nummer publiceras i Geneve 1905.
Vid denna tiden befinner sig Lenin i det närmaste alltid utanför Ryssland, där han sysselsätter sig med att skriva dels politiska verk och dels i ännu en ny tidning, Pravda ("Sanning") som även om den förbjuds i Ryssland tämligen omgående, faktiskt överlevde Sovjetunionen.
1905 utbryter en revolution i Ryssland, som en följd av det för Ryssland katastrofala Rysk-Japanska kriget och för att kunna behålla makten tvingas tsar Nikolaj II genomföra ett antal reformer, däribland inrättandet av ett parlament (se tsarens manifest). Lenin var vid denna tiden i Schweiz och bolsjevikerna misslyckas fullständigt med att utnyttja tillfället att fullborda revolutionen.
När Första Världskriget utbryter 1914 uppmanar Lenin bolsjevikerna att vägra delta i världskriget, som han kallar en kapitalistisk kamp för att kontrollera marknader och resurser.
I februari 1917 (enligt den julianska kalendern som Ryssland då använde) utbryter den så kallade februarirevolutionen. Den börjar med kravaller i huvudstaden Petrograd (som S:t Petersburg bytte namn till när Första världskriget bröt ut) orsakade av bristen på mat samt folkets motstånd mot kriget, som kostar mängder med ryssar livet. Sedan de trupper som tsaren skickar för att slå ned upproret vägrar lyda order utan istället sluter sig till hans motståndare väljer Tsar Nikolaj II att abdikera.
Styrandet av Ryssland togs istället över av den så kallade "provisoriska regeringen" ledd av furst Yevgenyevich Lvov. Lenin vägrar acceptera regeringen och argumenterar för socialistisk revolution (de så kallade aprilteserna), men socialisterna representeras i regeringen av Aleksandr Kerenskij som efter ett antal regeringsombildningar blir premiärminister.
Regeringen var väldigt splittrad och hade inte kontroll över hela det väldiga Ryssland. Den införde dock yttrande- och tryckfrihet men valde också att fortsätta det impopulära kriget mot Tyskland.
Lenin befann sig vid denna tiden utomlands men fick hjälp av Tyskland att ta sig hem till Petrograd (det finns även misstankar att han fick finansiellt stöd från Tyskland), en resa som för övrigt gick genom Sverige. Tysklands ledning var väldigt intresserad av att hjälpa revolutionen i Ryssland på traven för att på så sätt få "ryggen fri" och kunna använda hela sin militärappart på västfronten.
I juli börjar de så kallade "röda gardena" (revolutionära trupper) och matroserna från Kronstadt (en flottbas på en ö utanför Petrograd som dyker upp fler gånger under denna historia) genomföra demonstrationer och bolsjevikerna är snabba att stödja dem. Denna "julikupp" rinner dock snart ut i sanden och ett antal av bolsjevikernas ledare arresteras medan Lenin flyr till Finland.
Den 24 oktober börjar röda garden ockupera regeringsbyggnader och viktiga broar. De mötte mycket lite motstånd då regeringen kontrollerade få trupper medan den stora militärgarnisonen i Petrograd höll sig neutral. Röda gardet "stormade" sedan Vinterpalatset där regeringen befann sig (regeringen arresterades och Vladimir Antonov-Ovsejenko ropade "I namn av Petrograd-sovjetens militära och revolutionära kommitté förklarar jag härmed den provisoriska regeringen upplöst"), vilket skedde helt fredligt då försvararna smet bakvägen, under tiden sköt kryssaren Aurora ett antal lösa skott som signal till Peter-Pauls fästningen att öppna eld mot Vinterpalatset.
Det var alltså den "Stora socialistiska Oktoberrevolutionen", vilken inte skedde i oktober (enligt vår kalender), inte var en revolution (utan en statskupp) och väl egentligen inte var speciellt socialistisk heller.
Regeringen tillsätts 8/11 och Lenin väljs till dess ledare. De förbjuder omgående allt privat ägande av jord samt beordrar den ryska delegationen i Brest-Litovsk att skriva under ett fredsavtal med Tyskland (vilket bland annat leder till att Finland, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen blir självständiga). (Se även texten till fredsavtalet)
Detta (för Ryssland katastrofala) fredsavtal skrevs under trots att läget på fronten kraftigt förbättrats (framför allt hade äntligen den ryska rustningsindustrin fått igång produktionen av vapen). Storbritanniens dåvarande krigsminister Winston Chruchill förklarade senare att "allt" som krävdes av de ryska trupperna 1917 för att Tyskland skulle besegras var att de höll sina positioner (vilket de gjorde vi denna tiden). Han liknade fredsavtalet vid ett skepp som går till botten när hamnen är i sikte. Den tyske generalen Erich Ludendorff förklarade senare att det var den ryska revolutionen som räddade Tyskland från förlust 1917.
Regeringen beslutade att det val som den störtade regeringen utlyst till den 25 november skulle genomföras. Lenin ville att valet inte skulle genomföras men blev nedröstad. Valresultatet blev dock en stor besvikelse för bolsjevikerna då de endast fick 24% av rösterna medan Socialrevolutionärerna (vilka ungefär motsvarade våra socialdemokrater) fick 40,4%.
Den konstituerade församlingen, som i motsats till den provisoriska regeringen var ett demokratiskt valt parlament (även om bolsjevikerna försökte förhindra sina motståndare att genomföra sina kampanjer, främst drabbades de Konstitutionella Demokraterna) sammanträde 18/1 1918. Redan innan dess har dock bolsjevikerna olagligförklarat de Konstitutionella Demokraterna och arresterat dess ledare (Shingare och Kokoshkin) som mördas ett par veckor senare. Socialrevolutionärernas ledare Chernov valdes som talman sedan han besegrat Maria Spiridonova, bolsjevikernas kandidat.
Två hundra matroser stod "vakt" inne i Tauriska palatset, där den konstituerade församlingen sammanträder.
Matrosen Zjeleznjakov förklarar kl 05.00 19/1 att "vakten är trött" och ledamöterna tvingas lämna lokalen.
När de vid lunch försöker återuppta förhandlingarna hindras de av vakterna och den konstituerade församlingen är upplöst. Det hålls en del mindre demonstrationer mot att församlingen lösts upp men denna slås ned med våld av röda gardet.
KGBs föregångare Tjekan grundas av Felix Dzerzkinskij 20 december 1917 på Lenins order för att bekämpa "revolutionens fiender. Kritik mot Tjekan förbjuds i slutet av 1918.
Huvudstaden flyttas från Petrograd till Moskva i mars 1918, främst för att underlätta försvaret av huvudstaden.
17 juli 1918 mördas tsar Nikolaj II med familj i Jekaterinburg på order av Lenin. Samma öde drabbades övriga Romanovs som inte flydde Sovjetunionen. Tsarfamiljens kroppar dumpades först i ett gruvshakt, men flyttades senare och begravdes i en skog, sedan de dräkts i syra.
Tsar Nikolaj II begravs inte under civiliserade former förrän 17/7 1998 då han begravs med sin familj i S:t Petersburg.
I augusti 1918 skjuts Lenin i axeln av den sinnessjuka Fanny Kaplan (som var medlem i socialistrevolutionärerna) vilket leder till utrensning av tusentals "fiender till revolutionen". [Det finns en del saker som pekar på att Kaplan inte sköt Lenin.]
Inbördeskrig utbryter 1918 mellan Röda armén (ledd av Trotskij) och de "vita" (enligt propagandan bestod de av reaktionärer men de bestod till större delen av borgerliga och socialdemokrater). Under inbördeskriget utbryter även en del bondeuppror mot bolsjevikerna (en följd av krigskommunismen som beskrivs ovan) som slås ned av Röda armén. Inbördeskriget varar till 1921, men de vita var i princip besegrade redan 1919, även om mindre strider fortsätter ytterligare två år.
Båda sidorna gjorde sig skyldiga till svåra grymheter (något som tycks vara en ofrånkomlig del av inbördeskrig), men de röda nådde helt andra skalor då de hade staten bakom sig, som exempel kan nämnas att 70% av donkosackerna dödades efter ett misslyckat uppror. Koncentrationsläger upprättas på order av Trotskij i juni 1918 vid Murom, Arzamas och Svijazjsk.
Lenin har ibland framhävts som oskyldig, men han utfärdade t.ex. denna order om att kulaker (dvs bönder som producerade mer än de själva förbrukade) skulle hängas:
Comrades! The revolt by the five kulak volost's must be suppressed without mercy. The interest of the entire revolution demands this, because we have now before us our final decisive battle "with the kulaks." We need to set an example.
1. You need to hang (hang without fail, so that the public sees) at least 100 notorious kulaks, the rich, and the bloodsuckers.
2. Publish their names.
3. Take away all of their grain.
4. Execute the hostages - in accordance with yesterday's telegram.
This needs to be accomplished in such a way, that people for hundreds of miles around will see, tremble, know and scream out: let's choke and strangle those blood-sucking kulaks. Telegraph us acknowledging receipt and execution of this.
Yours, Lenin
Det skedde även en del utländska ingripanden både till stöd för de vita (i Murmansk och Vladivostok) och de röda ("internationalister" stred i Röda armén). Britiska styrkor landsteg i Murmansk för att försvara det mot tyskar och finländare (denna landstigning skedde faktiskt med Trotskij godkännande för att under lätta förhandlingarna med Tyskland), medan 75.000 soldater (i huvudsak japaner, men även amerikaner, canadensare, italienare, britter och fransmän) landsteg i Vladivostok. Dessa landstigningar var tämligen oplanerade och de allierade slogs aldrig vid fronten, trupperna drogs snart tillbaka då de flesta inte ville bli indragna i krig mot bolsjevikerna (även om vissa, främst Winston Churchill argumenterade för just detta: "Efter att ha besegrat alla tigrar och lejon vill jag inte bli besegrad av babianer").
Krigskommunism införs av bolsjevikerna. Bönderna skulle leverera sitt överskott till städerna, men vägrade då de inte fick någon ersättning. Samtidigt förbjuds privathandel utan att några alternativ finns, detta leder till svält.
Livmedelspatruller skickas ut på landsbygden för att beslagta livsmedel hos bönderna. Bönderna försvarar sina förråd och närmre 20% av dessa patruller stupar i strid med bönderna. Bönderna drabbas av svält sedan deras lager beslagtagits vilket ytterligare minskar produktionen och försvårar bristerna i hela riket.
Det beräknas att 5 miljoner dog av svält, detta måste anses vara ett resultat av Lenins politik då Ryssland tidigare var en av världens största spannmålsexportörer. Industriproduktionen sjönk även den på ett dramatiskt sätt, den beräknas 1920 vara 12,8% av 1913 nivå.
För att undvika ytterligare svält inför Lenin i mars 1921 "Nya ekonomiska politiken" (NEP) som tillåter viss privat handel & småföretagande (bl.a. fick bönder sälja en del privat). När NEP börjar genomföras minskar matbristen och svälten försvinner.
I mars 1921 utbryter Kronstad upproret där 5.000 matroser på flottbasen Kronstadt i Finska viken bland annat kräver yttrande- och tryckfrihet, fria och hemliga val, frigivande av politiska fångar och slut på politisk kontroll av militären. Upproret slås blodigt ner av 50.000 soldater ur Röda armén och efter stridigheterna har över 4.000 matroser dödats.
Sovjetunionen grundas officiellt 30/12 1922 , sedan blosjevikerna har fullständig kontroll över hela Ryssland.
Lenin varnar i sitt politiska testamentet för Stalin: "Stalin är för ohyfsad och hans fel, som kan tolereras i vår mitt eller mellan kommunister, är oacceptabla som den som innehar posten som generalsekreterare. Jag föreslår därför att kamraterna försöker finna ett sätt att flytta Stalin från posten och ge den till en annan person ... mera tålmodig, mera lojal, mer artig och mer hänsynsfull mot kamrater, mindre ansvarslös och så vidare." Detta blir dock inte allmänt känt och Lenin efterträds så småningom av just Stalin.
Lenin dör 21 januari 1924 efter ett antal slaganfall och placeras mot sin sista vilja i ett mausoleum på Röda torget.
1924-53 Josef Stalin (1879-1953)
Josef Stalin föddes som Josef Dzugashvili 21 december 1879 i den georgiska staden Gori.
Stalin var en duktig student och satsade på religiösa studier men blev avstängd 1899 på grund av sina marxistiska kontakter. Han började nu publicera artiklar, först under namnet Koba och senare under namnet Stalin, vilket betyder "man av stål".
Stalin arresteras 1902 för revolutionära aktiviteter om döms till 18 månaders exil i Sibirien. En förvisning till Sibirien var under tsartiden ett tämligen milt straff (man kunde leva ett relativt normalt liv och placerades inte i läger), speciellt om man jämför med de straffläger som uppfördes under Sovjetregimen.
Han återvänder från Sibirien 1904 och möter Lenin för första gången vid en bosjevik-kongress i Finland 1905. "Jag hade hoppats att få se vårt partis örn, en stor man såväl fysiskt som politiskt ... Hur besviken blev jag inte över att få se en ytterst ordinär person". Stalin fortsätter sina revolutionära aktiviter och nomineras 1916 till central kommittén.
Stalin återvänder till Petrograd 1917, som S:t Petersburg bytt namn till, efter revolutionen i februari då tsaren abdikerat och en demokratisk regering tillsatts. Han får även en tjänst i redaktionen för partitidningen Pravda där han bland annat argumenterar för fortsatt krig mot Tyskland och samarbete med den provisoriska regerigen, han ändrar dock åsikt sedan han utsatts för Lenins kritik.
Han utses till folkkommissarie för främmande nationaliter (han medverkar till att krossa de stater som växt upp i tsarrikets fall, han ansåg att revolutionen var viktigare än "borgerlig nationalism") i Lenins regering efter statskuppen 1917.
1918 blir Stalin ansvarig för matförsörjningen i södra Ryssland och flyttar till Volgograd (som senare byter namn till Stalingrad). Han visar sig vara väldigt duglig då han både förser Moskva med mat och förbättrar järnvägsnätet.
Under inbördeskriget leder Stalin personligen försvaret av Volgograd när staden utsätts för en attack från de vita styrkorna (trots att Trotskij var emot det) vilket leder till att 60.000 man dör och att staden erövras (de röda återerövrar dock snart staden). Stalin återkallas strax efter detta till Moskva och då han vunnit Lenins förtroende får han andra militära uppdrag, bland annat i Estland där han beordrar att 67 "röda" officerare skall avrättas för att de sagt emot honom.
Han ledde även trupper mot de polska trupper som erövrat Kiev, detta misslyckades dock och polackerna kunde dra sig tillbaka till Polen. Stalin vägrade därefter att lyda en order att delta i angreppet mot Warszawa (där för övrigt den röda armén besegrades) och angrep istället Lvov. Angreppet var en totalt misslyckande och hans deltagande i inbördeskriget var över.
Stalin blir i april 1922 utnämnd till generalsekreterare och därmed den tredje mäktigaste mannen i Sovjet (efter Lenin och Leo Trotskij). Stalin började nu driva sina idéer allt hårdare, framför allt sedan Lenin började bli allt sjukare. Detta ledde till att Lenin började försöka få bort Stalin, men han dog innan han lyckades med det.
Lenins död blev startskottet till en maktkamp mellan olika ledarekandidater: Stalin (som stöddes av particheferna Grigorij Sinovjev från Leningrad och Lev Kamenev från Moskva), Trotskij (som hade vänsterflygeln) och Nikolai Bukharin (som hade stöd av högerflygeln). Trotskij (som Stalin tidigare kallat "vacker med oduglig") var den förste som störtades när han i november 1927 arresterades av agenter från OGPU (en av KGBs företrädare) och deporterades till Kasakhstan (han hade året innan uteslutits ur Politbyrån). När han var ur världen vände sig Stalin mot Sinovjev och Kamenev som störtades med stöd från Bukharin.
Bukharin störtades slutligen 1929 och Stalin var nu ensam härskare över Sovjetunionen trots Lenins varningar i sitt politiska testamente: "Stalin är för ohyfsad och hans fel, som kan tolereras i vår mitt eller mellan kommunister, är oacceptabla som den som innehar posten som generalsekreterare. Jag föreslår därför att kamraterna försöker finna ett sätt att flytta Stalin från posten och ge den till en annan person ... mera tålmodig, mera lojal, mer artig och mer hänsynsfull mot kamrater, mindre ansvarslös och så vidare."
Stalin bestämde sig nu för att glömma Lenins dröm om en världsrevolution och istället satsa på "socialism i ett land", vilket i realiteten innebar att Sovjet nu skulle återuppbyggas, återupprustas och bli en världsmakt.
"Vi är femtio eller hundra år efter de utvecklade länderna. Vi måste inhämta detta försprång på tio år. Antingen gör vi det eller också går vi under."
Stalin började snart genomföra radikala förändringar: lika lön för alla fördömdes som en "småborgerlig villfarelse", lojala partikamrater belönades, tanken att arbetarna skulle styra över fabrikerna fördömdes (en av Stalins närmaste medarbetare, Lasar Kaganovitj, förklarade att fabriken skulle skälva när direktören vandrade igenom den) och femårsplanerna introducerades ("Nya ekonomiska politiken" (NEP) avskaffades).
Femårsplanerna visade på väldigt optimistiska mål för produktionen av produkter från den tunga industrin, men alla som protesterades anklagades för defaitism. Jättelika fabriker byggdes upp i Sovjetunionen och miljontals bönder tvingades in till städerna för att bli industriarbetare. Bönderna var dåligt utbildade (nio av tio hade bara trå års folkskola bakom sig) och detta orsakade naturligtvis stora problem i industrin. Arbetsförhållandena var eländiga och eftersom strejker var förbjudna (facket var dessutom en del av staten) valde många att helt enkelt lämna jobbet och försöka hitta något annat. Detta valde man att åtgärda genom att stifta nya lagar som bland annat gjorde frånvaro olagligt och införde inhemska pass och resetillstånd (man kunde med andra ord inte lämna sin hemstad utan tillstånd från polisen), i praktiken återinfördes de livegenskap som avskaffades av tsar Alexander II 1861.
Snart började paniken inför målen att spridas (uppfylldes inte målen kunde man drabbas av avsked eller arrestering för sabotage) och allehanda metoder användes för att nå målen: förfalskning av statistik, försämrad kvalitet eller t.o.m. plundring av godståg (!). Det hölls även många sabotagerättegångar för ingenjörer och tjänstemän fängslades (eller t.o.m. avrättades) för påstått sabotage av produktionen respektive livsmedelstransporterna. De fick helt enkelt skulden för alla de problem som orsakades av femårsplanerna, på detta viset slapp man erkänna att verkligheten inte följde planerna.
De bönder som blev kvar på landsbygden förväntades nu producera mer livsmedel än tidigare trots antalet bönder minskats, dessutom hade stor godsen och de välbärgade bönderna stått över ungefär två tredje delar av livsmedelsproduktionen före revolutionen, men nu fanns bara småbönder kvar. Dessa småbönder producerade sällan mer än de själva behövde och dessutom erbjöd staten dem priser som låg under produktionskostnaden, konsekvensen var självklar: stadsbefolkningen fick gå hungrig 1928.
Ledning fick panik och skickade ut tusentals kommunister på landsbygden för att hitta den spannmål som man förutsatte att bönderna hade men vägrade sälja. Man delade upp bönderna i tre kategorier: fattigbönder (ägde ingenting och arbetare på andras jordbruk), mellanbönder (ägde jord men producerade bara för de egna behoven) och kulaker (alla andra). Kulakerna sågs som klassfiender (Stalin förklarade att de sög ut de fattiga bönderna) och förföljdes, trots att det aldrig fanns några klara definitioner av vem som var en kulak (konsekvensen blev att alla som staten såg som fiender kallades kulaker) dessutom var man "ideologisk kulak" om man hyste sympati för kulakernas öde.
Bönderna accepterade inte stillatigande dessa tvångsrekvisitioner utan de gömde eller förstörde sin spannmål och mängder med kommunister blev mördade.
Trots allt hårdare metoder fick städerna 1929 ännu mindre spannmål och staten gav bönderna skulden för detta, de sades ha öppnat en "andra front" i sin "kontra-revolutionära kamp". Man skickade ut ytterligare tusentals kommunister för att kollektivisera jordbruket - alla småjordbruken skulle ersättas av kolchozer (Kolektivnoje Choziajstvo). Stalin förklarade att kulakerna skulle "likvideras som klass". Miljontals bönder drabbades av tvångskollektiviseringen, Stalin berättade senare för Winston Churchill att 10 miljoner människor drabbats, då hela byar tömdes och transporterades till Sibirien (350.000 bönder deporterades under första halvåret 1930 enligt officiella sovjetiska siffror, med familjer bör det bli över 1 miljon) där de var slavarbetskraft vid bland annat kanalbyggen, gruvor och skogsbruk. Eftersom terrorn drabbade de framgångsrikaste bönderna hårdast förlorade Sovjet sina bästa bönder.
Bönderna insåg naturligtvis att staten tänkte beröva dem den jord de vunnit efter revolutionen och vägrade av kollektiviseras. Man uppskattar att 14 miljoner kor och 1/3 av Sovjetunionens alla grisar slaktades av sina ägare våren 1930 för att de inte skulle kunna tas över av kollektivjordbruken.
Effekten av böndernas motstånd var att inget blev sått, detta tvingade Stalin att skriva en artikel i Pravda där man förklarade att de lokala partifunktionärerna "berusats av framgång" och gått för hårt fram. Hälften av kollektivjordbruken kollapsade omedelbart och bönderna återvände hem, men när skörden var bärgad påbörjades tvångskollektiviseringen igen. [Se även statistik över tvångskollektiviseringen]
I Ukraina och södra Ryssland (som har förträfflig jordbruksmark) ledde denna livsmedelsrekvisition och tvångskollektivisering till en fruktansvärd svält 1932-1933, detta trots att det fanns mat i regionen (denna var dock inlåst i bevakade förråd) och i andra delar av Sovjet. Staten fortsatte trots svälten (med många fall av kannibalism) med att tvångsrekvirera spannmålen och de kommunister som delade ut mat till de svältande kritiserades för "slöseri med bröd och fisk". De utländska hjälporganisationer som ville hjälpa de svältande fick veta att det inte var någon svält. Varför genomfördes denna svältterror? Ville Stalin krossa bönderna och den stolta ukrainska nationen?
Leningrads partisekreterare, Sergej Mironovitj Kirov, mördades av den arbetslöse Leonid Nikolajev 1 december 1934, tilläggas bör att Kirov mördades i sitt tjänsterum i kommunistpartiets högkvarter, Smolnijinstitutet, och alla (!) vakterna var frånvarande vid tillfället. Kirov var Stalins närmaste konkurrent och ifrågasatte Stalins hårda politik mot befolkningen. Vissa av Stalins motståndare försökte få honom att ställa upp som motkandidat mot Stalin vid den sjuttonde partikongressen i januari samma år, men han vägrade. För övrigt kan sägas att av 1.966 delegater vid denna kongress hade 1.108 skjutits innan nästa kongress (1936).
Stalin tvekade inte att använda mordet på Kirov (delade meningar reder om huruvida Stalin beordrade mordet eller ej) för att inleda terrorn mot sina (verkliga och inbildade) motståndade i Sovjet. Terrorn inleddes omedelbart: redan samma natt avrättades 37 i Leningrad, 33 i Moskva och 28 i Kiev. Man började arrestera alla som fanns i NKVDs (en av KGBs företrädare) register, bara i Leningrad räknar man med att över 30.000 arresterades.
I augusti 1936 inleddes den första stora skådeprocessen (de sk. Moskvarättegångarna), de åtalade var Sinovjev och Kamenev samt fjorton andra. De anklagades för mordet på Kirov, spioneri, terrorism mm. Åtalen var helt absurda men de åtalade erkände snällt allt NKVD begärde, som exempel kan nämnas att en av de åtalade erkände att man träffat Trotskijs son Sedov på ett hotell i Köpenhamn. NKVD hade dock inte gjort sin läxa ordentligt eftersom hotellet i fråga revs 20 år innan mötet skulle ägt rum...
Chefsåklagaren Andrej Vysjinskij krävde dödsstraff för "de kapitalistiska hundarna" och alla åtalade dömdes till döden, domar som verkställdes inom ett dygn. För övrigt kan nämnas att en av domarna, Andrej Nikitjenko, senare var domarna vid Nürnbergprocessen efter Andra världskriget.
NKVD fick 1934 ansvar för Gulag ("Glavnoje Upravlenije Lagerej" - Överstyrelsen för lägren), de arbetsläger där alla de politiska fångarna placerades. Lägren hade grundats redan 1931 och växte nu kraftigt, enligt vissa uppskattningar var det genomsnittsliga antalet fångar 8 miljoner under Stalins era. Fångarna användes i gruvor, skogshuggning, anläggning av järnvägar, kanaler mm. Miljontals svalt och frös ihjäl när de användes som slavarbetskraft för att utvinna Sibiriens rikedomar.
I januari 1937 påbörjades den andra stora skådeprocessen, de åtalade denna gång var Grigorij Rjatakov (tidigare industriminister) Karl Radek och femton andra. De anklagades för att ha legat bakom sabotage mot gruvor, järnvägar och kemiska fabriker. Föga förvånande dömdes och avrättades alla åtalade.
1937 var den stalinistiska terrorns "höjdpunkt", NKVD spred terror i hela Sovjetunionen. De lokala partiföreningarna höll möten på fabrikerna där de uppmanade folket att ange varandra. Angiveriet nådde absurda nivåer då alla tvingades ange någon, en kommunist i Odessa angav 230 personer till NKVD. Pavlik Morosov upphöjdes till en hjälte sedan han avgivit sin far till NKVD. När han mördades av sina släktingar restes statyer efter honom och byggnader fick hans namn. Som exempel på vettlösa terrorn kan nämnas att NKVD i Moskva skickade ut en order till den lokala chefen i Kirgizien som löd: "Ni beordras härmed att likvidera 10.000 fiender till folket".
Ingen var säker för terror, inte ens presidenten Mikhail Kalinin som fick sin fru deporterad till Gulag (!), astronomer sköts för att de hade en icke-marxistisk syn på solfläckarna, statistiker sköts för de publicerat siffror som visade befolkningsminskningen efter svälten eller för att vara "medlem av en fosterlandsfientlig familj" (familjemedlemmarna kunde avrättas eller deporteras för att någon i familjen ansågs fientlig till Stalin eller Sovjet och enligt de nya lagarna kunde barn ner till 12 års ålder dömas till döden).
Militären drabbades extremt hårt av Stalins utrensningar, något som det sovjetiska folket skulle få lida för under Andra Världskriget. Röda armén kom att lida svår brist på kompetenta befäl då majoriteten av de högre militärbefälhavarna avrättades: 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 50 av 57 generaler, 154 av 186 generallöjtnanter, 16 av 16 armékommissarier, 58 av 64 divisionskommissarier, 11 av 11 vice försvarsministrar och 98 av de 108 medlemmar av högsta krigsrådet
Den tredje och sista skådeprocessen påbörjades i mars 1938, de åtalade var Nikolai Bukharin, Alexej Rykov, den tidigare NKVD-chefen Genrij Yagoda (som två år tidigare ersatts av Nikolai Yezhov eftersom Stalin ansåg att NKVD låg "fyra år efter i sitt arbete"). Chefsåklagaren Vysjinskij krävde även denna gång att de åtalade skulle skjutas som "galna hundar".
Den stora terrorn avmattades inte förrän i slutet av 1938 när var tjugonde medborgare hade arresterats och mer än hälften av stadsbefolkningen fanns i NKVDs register. Stalin avsatte Yezhov, som senare sköts, och ersatte honom med Lavrentij Berija.
Trotskij mördades på Stalins order i augusti 1940 av Ramon Mercader i sitt hem i Mexiko. Det var inte nog för Stalin att han tvingats lämna landet, han kunde inte tillåtas att vara i livet.
I augusti 1939 chockas världen då Stalins Sovjet och Adolf Hitlers Tyskland skriver under en icke-angrepps pakt, den sk. Molotov-Ribbentrop-pakten. Detta orsakade intressanta problem för både kommunist och nazist/fascistpartier runt om i Europa som plötsligt fick veta att de var i allians med sin ärkefiende. Hitler och Stalin brydde sig dock inte om detta, Hitler fick ryggen fri för sina militäroperationer i väst, västra Polen (och Tyskland får därmed återigen landförbindelse med tyska Ostpreussen)och råvaror i Sovjet, Stalin fick å sin sida Hitler att erkänna bland annat Baltikum, östra Polen och Finland som en del av den sovjetiska intressesfären. När Hitler inleder Andra Världskriget genom att invadera Polen marscherar röda armén in och ockuperar östra delen av Polen. När Frankrike erövrats av de tyska trupperna (Stalin skickar ett gratulationstelegram) går röda armén in i Estland, Lettland och Litauen där de genast påbörjar terrorn. Senare under våren ockuperar man den rumänska provinsen Bessarabien som blir den sovjetiska delrepubliken Moldavien.
Röda armén angriper även Finland (det faktum att Stalin var med och skrev under Stalin skrev under Sovjetregeringens erkännande av Finlands självständighet 1917 hindrade uppenbarligen inte honom) men de finska trupperna kämpar med stort mod och skicklighet, vilket gör att Finland visserligen till slut tvingas sluta en svår fred 1944 (efter såväl Vinterkriget och Fortsättningskriget) där man förlorar Karelen, men man bevarar sin frihet och blir aldrig ockuperat av Röda armén. [Läs mer på Finnish Army in the Second World War]
Som exempel på terrorn de ockuperade länderna utsattes för är mordet på över 4.000 polska officerare som utfördes av NKVD 1940 vid Katyn skogen nära Smolensk. Massgravarna efter detta dåd grävdes upp av tyskarna under kriget som naturligtvis genast anklagade Sovjet, när sovjetiska trupper senare återerövrar området beskyller de tyskarna för dådet. Senare har dock erkännande kommit från Moskva att det faktiskt var sovjetiska trupper som låg bakom dådet, dock gjorde Sovjet ett försök att fälla tyskarna för det vid Nürnbergprocessen efter kriget. [För mer information se Katyn Forest Massacre]
[För mer information om förhållandet mellan Hitlers Tyskland och Sovjet, se Nazi-Soviet Relations 1939-1941]
22 juni 1941 inleds den tyska invasionen av Sovjet, Operation Barbarossa, början på den sovjetiska inblandningen i Andra Världskriget (eller "Stora fosterländska kriget" som det kallades i Sovjet). Inledningsvis går det fruktansvärt bra för de tyska trupperna, bland annat för att Stalin avrättat större delen av Sovjets högre officerskår och eftersom Röda armén är oförberedd för försvarsaktioner i den skalan. NKVD antingen skickade sina fångar österut eller sköt dem när de tyska trupperna närmade sig innan de själva flydde österut. Inledningsvis mottas de tyska trupperna som befriare av den hårt drabbade befolkningen, men tyskarna (åtminstone inte de i ledande positioner) förstod inte att utnyttja detta faktum (även om frivilliga från olika delar av Sovjet kämpade först i den reguljära armén och senare i Waffen-SS, som upprättade ett flertal divisioner av frivilliga från olika delar av Sovjetunionen) utan ser befolkningen som untermenchen och driver en så grym politik att de vänder befolkningen mot sig på detta sätt förvärrar partisanproblemet på östfronten.
De Hitlertyska trupperna belägrar Leningrad och förtrupperna når fram till Moskvas förorter innan de, försvagade av den bistra ryska vintern, slås tillbaka av de sovjetiska styrkorna under befäl av den legendariska marskalken Georgij Zjukov.
I söder stred tyskarna 1942 för att erövra oljefälten i Kaukasus, men stora styrkor (för att inte tala om den största prestigen) hamnade vid staden Stalingrad. Tyska trupper fick kämpa med de sovjetiska trupperna om varje hus och slutligen inringades de tyska trupperna som tvingades att kapitulera 2 februari 1943.
Stalingrad var början på slutet för de tyska trupperna i öster och nästa tunga slag kom vid försluten av det största pansarslaget i historien, slaget vid Kursk sommaren samma år.
De sovjetiska repressalierna mot de befolkningsgrupper man ansåg samarbetar med tyskarna var fruktansvärda när röda armén började återerövra områden, som exempel kan nämnas att alla tatarer på Krim, alla etniska tyskar i Sovjet, över 1 miljon polacker, 200.000 från Bessarabien och över 200.000 balter deporterades. Samma grymma öde drabbar de som efter kriget deporteras till Sovjet, t.ex. de som drabbades av baltutlämningen i Sverige.
Den röda armén, som nu börjat hämta sig både från det tyska angreppet och Stalins utrensningar och dessutom fick hjälp med teknik, vapen och fordon från väst, kunde slutligen erövra Berlin i maj 1945.
Två dagar efter USA fält atombomben över Hiroshima, dvs när Japan i praktiken redan är besegrat, angriper Sovjet Japan, som belöning för detta militära äventyr (som faktiskt kostade över 30.000 sovjetiska soldater livet) får Sovjet södra delen av ön Sachalin, ögruppen Kurilerna och städerna Dalnij och Port Arthur (dessa två lämnades senare över till Maos Kina, ganska intressant egentligen med tanke på det kyliga förhållandet mellan de två kommunistiska jättarna).
För övrigt kan nämnas att Sovjet redan 1939 utkämpade ett krig med Japan om kontrollen över Mongoliet, "känt" som Chalchin Gol. De japanska styrkorna besegrades av de sovjetiska som leddes av Zjukov, samme man som senare skulle spela en så framträdande roll vid besegrandet av Tyskland.
I väst återfår Sovjet Tsarrysslands gamla gränser (däribland ockuperas de baltiska staterna: Estland, Lettland & Litauen), med två undantag: Finland behåller sin självständighet och Ostpreussen erövras från Tyskland, där den gamla tyska staden Köningsberg blir en gigantisk sovjetisk militärförläggning vid namn Kalingrad. Det förtjänar att nämnas att det sovjetiska maktövertagandet i Baltikum inte gick smärtfritt, i Estland fanns en gerillarörelse (Metsavennad) som bekämpade ockupationen fram till 1955! [Läs mer om dessa frihetskämpar]
Stalin skaffar sig också lydstater längs Sovjets västgräns: Polen, Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Stalin utlovar fria val i dessa länder men tillåter inga observatörer. Föga förvånande tar Moskva-trogna kommunistpartier makten i alla dessa länder trots deras folkliga stöd var minimalt.
Winston Churchill håller med anledning av detta ett tal på Westminister College i Fulton, USA, 5 mars 1946 där han talar om en järnridå som fallit ned över Europa. [Läs även texten till talet]
Stalin skickar 1946 in trupper i norra Iran för att annektera området, detta trots att Iran varit en viktig allierad under Andra Världskriget och stora mängder militärhjälp från USA till Sovjet passerade genom Iran. USAs president Harry S Truman skickar ett ultimatum till Stalin där han förklarar att USA kommer ingripa militärt om inte Sovjet inleder ett tillbakadragande inom en vecka. Stalin drar tillbaka trupperna, uppenbarligen respekterade han militära hotelser från den man som beordrade att atombomber skulle fällas över Japan.
Efter kriget utbröt även ett flertal uppror och strejker i Gulag, bland annat ett som leddes av officerare från Röda armén. Detta uppror slogs blodigt ner med bombplan och fällskrämstrupper.
Man började slå samman kolchozerna till större enheter och antalet minskade från 237.000 till 93.000.
En ny svält bröt ut i Ukraina 1947 och man räknar med att över en miljon dog. Nikita Chrusjtjov, som var partichef i Ukraina vägrade till Stalin om hjälp. Stalin vägrade och svarade: "Du är för snäll! De bedrar dig! De räknar med att kunna vädja till din sentimentalitet!".
En valutareform genomfördes 1947 som innebar att man fick en ny rubel för tio gamla. Denna reformen innebar att befolkningens besparingar går upp i rök.
24 juni 1948 spärrades alla landförbindelser mellan västra Tyskland (dvs. den del som kontrollerades av USA, Storbritannien och Frankrike) och Berlin. Detta var kulmen på de samarbetsproblem som existerat gällande Tyskland sedan krigsslutet. Tyskland var uppdelat i fyra zoner och likaså Berlin, i västra Tyskland samarbetade västmakterna och planerade bland annat en valutareform som bytte ut Reichmark mot Deutschmark, men Sovjet vägrade delta i detta samarbete. Stalin ville ha kontroll över hela Berlin och redan under våren hade västmakternas transporter till Berlin utsatts för störningar, t.ex. dog fjorton britter när sovjetiskt jaktflyg tvingade ner ett transportflygplan 5 april. Stalin bestämde sig i juni för att spärra alla landförbindelser och svälta ut väst-Berlin. Västmakterna genomförde då en luftbro till Berlin och innan blockaden hävs 12 maj 1949 genomförde man 278.228 flygningar och levererade 2.326.406 ton förnödenheter till Berlin.
Andrej Sjdanov, partichef i Leningrad, påbörjade en hatkampanj mot kulturen i Sovjet. Författarinnan Anna Akhmatova anklagas för pessimism och dekadans eftersom hon skrev kärleksdikter, kompositörerna Sjostakovitsj och Prokofjev kritiseras för att deras musik inte kan visslas av arbetarna. När Sjdanov dör 1948 tar Stalin hämnd på Leningrad då staden (och framför allt den lokala partiorganisationen) blivit alltför självständig. Hundratals partifunktionärer avrättas och museet som hyllade Leningrads kamp under ockupationen stängdes, dessutom arresterades dess chef och arkiven konfiskerades.
Under sitt korta krig mot Japan hade Sovjet ockuperat norra Korea och där satt in stalinisten Kim Il Sung som ledare. 1950 bryter Koreakriget ut då Nordkorea anfaller Sydkorea med godkännande och stöd från såväl Stalin som Mao. När sedan FN skickar trupper (detta möjliggörs av att Sovjet bojkottar FN och att Kinas plats i säkerhetsrådet hålls av Formosa (nuvarande Taiwan)) dras de sovjetiska "militärrådgivarna" bort. När FN-trupperna, efter inledande problem, rycker fram mot Kinas gräns skickar Kina enorma mängder soldater in i Korea. Kriget avslutas efter Stalins död utan att gränsen mellan Nord och Sydkorea förändras.
Antisemitismen fick en framträdande roll (Stalin som, trots det inledande samarbetet, hade en så framträdande roll när Hitler besegrades fortsatte nu dennes förföljelse av judarna) efter kriget och Solomon Mikhoels, som under kriget varit ordförande i Judarnas antifascistiska kommitté, klagade officiellt hos ledningen. Mikhoels avled strax efter detta under mystiska omständigheter. Alla tidningar på jiddisch och jiddischteatern stängs och tidningarna fylldes av hätska angrepp på de "rotlösa kosmopoliterna" (samma benämning på judarna hade använts i Tredje Riket). Alla medlemmarna i Judiska antifascistiska kommittén arresterades 1948 och sköts fyra år senare, just för att de var judar.
Antisemitismen nådde sin "höjdpunkt" när Moskvas radio i januari 1953 meddelade att läkarna i Kreml hade planerat att mörda Stalin och fortsatte sedan oförminskat till dennes död.
Stalin dog 6 mars 1953 i hjärnblödning och han placerades i Lenin-mausoleet. Han efterträddes efter många intriger av Nikita Chrusjtjov.
1953-64 Nikita Chrusjtjov (1894-1971)
Nikita Chrusjtjov född i Kalinovka, Ukraina. Han genomförde sin militärtjänstgöring under Första Världskriget och fick därefter med i kommunistpartiet och Röda armén 1918.
Han blev medlem i politbyrån 1938 och partichef i Ukraina 1938 där han genomförde Stalins utrensningar, men han agerade även självständigt till viss del och bad t.ex. Moskva om hjälp vid svälten 1947 (Stalin vägrade dock skicka någon hjälp).
Efter Stalins död 1953 tog Georgij Makenkov över som både parti- och regeringschef. Hans ställning som Stalins efterträdare tycktes självklar, men snart satte de övriga ledarna inom partiet stopp för honom och ett kollektivt ledarskap inleddes av troikan Malenkov (Stalins "kronprins"), Lavrentij Berija (KGBs ledare) och Vjatjeslav Molotov. KGBs ledare Berija försökte snart flytta fram sina positioner och flyttade många av sina trogna till Moskva, detta skrämde dock upp hans rivaler. Berija arresterades och avrättades för "verksamhet riktad mot partiet och staten" sedan hans rivaler gått ihop med röda arméns ledning. Efter en del ytterligare intriger kunde Chrusjtjov ta över makten i Sovjetunionen.
Stalins död innebar en del snabba förbättringar, bland annat släpptes ett stort antal politiska fångar och Koreakriget fick en förhandlingslösning med Sovjets välsignelse. Det blev "töväder" för viss opposition, dvs den som riktade sig mot lägre nivåer eller mot Chrusjtjovs motståndare, t.ex. inom litteraturen med Vladimir Dudintsevs "Icke av bröd allenast", Boris Pasternaks "Doktor Zjivago" (han fick nobelpriset 1958 med tvingades tacka nej) och
Aleksandr Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv" (en berättelse om en lägerfånges vardag i Gulag som publicerades med tillstånd från Chrusjtjov själv).
16 juni 1953 strejkar över 300.000 arbetare i Östtyskland i protest mot den sovjetdikterade politiken i landet. Regimen utlyser undantagstillstånd och röda armén skickas ut på gatorna sedan demonstrationerna avbrutits för dagen. Dagen efter återupptas demonstrationer på flera håll i Östtryskland, dessa slås brutalt ned av röda armén med ett stort antal dödsfall som följd.
Warszawa-pakten bildades 1955 av Sovjetunionen, Albanien (lämnade organisationen 1968), Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland (DDR) som svar på att Västtyskland blivit medlem i NATO. Samma år lämnar röda armén Österrike där de varit sedan Andra Världskrigets slut.
Chrusjtjov håller vid tjugonde partikongressen i februari 1956 sitt berömda "hemliga tal" (egentligen en rapport med titel "Om personkulten och dess konsekvenser") där Stalin kritiseras för grymheter och förtryck, i och med detta inleds på allvar "avstaliniseringen" (fortfarande är det dock tyst om Lenins brott).
Ungern började 1956 visa vilja att demokratisera och liberalisera inspirerade av Polens exempel (där arbetardemonstrationer i Poznan visserligen slogs ned med våld men många av demonstranternas krav faktiskt gick igenom och röda armén vägrades tillträde till Polen av gränstrupperna). I oktober hölls en stor demonstration för att visa sympati med de polska demonstranterna och detta ledde till att revolten spreds sig när folk beväpnade sig och tog kontroll över Ungern. Sedan den nyligen återinsatte premiärministern Imre Nagy utlovat fria val, krävt att de sovjetiska styrkorna skulle dras bort och förklarat Ungern neutralt tågade Röda armén in i Budapest 4 november och krossade allt motstånd medan västmakterna var upptagna med Suezkrisen. [Läs mer om Revolten i Ungern respektive Suezkrisen]
1957 genomförde Molotov, Malenkov och Lazar Kaganovitj ett försök att rösta bort Chrusjtjov när han befinner sig i Finland, men dett misslyckades då Chrusjtjov har stöd av marskalk Zjukov (som utsetts till försvarsminister) som med hjälp av krigsmakten samlade centralkommittén ihop på rekordtid och den röstade emot politbyrån (som tack för detta tvångspensionerades Zjukov året efter). Chrusjtjov gjorde sig snabbt av med rivalerna: Molotov blev ambassadör i Mongoliet, Malenkov blev chef för ett kraftverk och Kaganovitj chef för en cementfabrik.
Samma år sköts Sputik upp och en månad senare sköts "rymdhunden" Lajka upp i rymden som den första levande varelsen (dock hade inte brytt sig om att möjliggöra för hunden att återvända till jorden så den dog efter sju dagar när syreförrådet tog slut). [Läs mer om "rymdkapplöpningen"]
I maj 1960 sköts de amerikanske piloten Gary Powers ned då han i ett U-2-flygplan genomförde spionflygningar för CIAs räkning. Powers dömdes till 10 års fängelse för spionage med utlämnades ett par år senare i utbyte mot en sovjetisk spion som gripts i USA.
12 april 1961 sköts Jurij Gagarin som första människa upp i rymden vilket naturligtvis var en enorm propagandaseger som friskt utnyttjades av Chrusjtjov.
Samma år hölls den tjugoandra partikongressen där man fattade beslut om att flytta Stalin från lenin-mausoleet. För övrigt lade man vid denna kongress fram ett program som förklarade att det klasslösa samhället (dvs det kommunistiska paradiset) kommer att vara förverkligat inom tjugo år. 1981, dvs tjugo år senare, dömdes två arbetare, Ivan Khakhulin och Ivan Provotorov, till tre och ett halvt års fängelse för "antisovjetisk propaganda" när de offentligt läste upp programmet.
I augusti 1961 byggs Berlinmuren upp på order av Östtrysklands ledare Walter Ulbricht, med tillåtelse från Moskva, för att komma till rätta med massflykten till Västtyskland (2,7 miljoner hade dittills flytt Östtyskland), även om regimen kallade den en "anti-fascistisk skyddsmur". [Läs mer om Berlinmuren]
I juni 1962 de anställda vid elverket i Novotjerkassk en strejk sedan köttpriserna höjts med 30%. På natten slår KGB till och arresterar ett stor antal av de strejkande. Dagen efter beslutar sig arbetarna att marschera till det lokala partikontoret för att protestera. De marscherade förbi de utkommenderade stridsvagnarna och allt fler anslöt sig till dem. När de nådde fram till partihögkvarteret öppnade soldaterna eld mot arbetarna, man vet inte hur många som dog, dock vet man att flera av barnen som klättrat upp i träden för att se bättre sköts ned.
16 oktober 1962 inleddes den så kallade Cuba-krisen när amerikanska spaningsplan upptäckte att Sovjet börjat bygga baser för medeldistansrobotar på Cuba. John F Kennedy fattade beslut om en blockad mot Cuba och förklarade att våld skulle användas mot fartyg som försökte bryta mot blockaden. Kriser leder till att världen kommer skrämmande nära ett kärnvapen krig innan Chrusjtjov 28 oktober viker sig för de amerikanska kraven och de sovjetiska fartyg vänder hemåt och missilbaserna monteras ned (Cubas diktator Fidel Castro blir inte tillfrågad utan tvingas acceptera vad supermakterna kommer överens om) mot att USA plockar bort (föråldrade) robotar från Turkiet. [Läs mer om Cuba-krisen]
Jordbruket i Sovjet hade fortsatt stora problem, som inte underlättades av Chrusjtjovs experimentlusta som i allmänhet sluta i fullständiga misslyckanden.
Chrusjtjov kallas hösten 1964 hem från sin semester i Sotji vid Svarta havet och avsätts av ett enigt partipresidium där hans efterträdare Leonid Brezjnev hade en framträdande roll.
1964-82 Leonid Brezjnev (1906-1982)
Leonid Brezjnev föddes 1906 i Kamenskoye (i nuvarande Ukraina) och utbildade sig till ingenjör.
Under Andra världskriget var han politisk kommissarie där han uppnådde titeln generalmajor. Efter kriget innehade Brezjnev ledande poster inom partiet både i Urkaina och Moldavien. Sedan Josef Stalin dött 1953 fick Brezjnev andra ledande uppdrag av dennes efterträdare, Nikita Chrusjtjov som 1957 utnämnde honom till medlem av politbyrån och 1960 utnämndes Brezjnev till (den rent ceremoniella) presidentposten.
Brezjnev var den ledande av kuppmakarna som 1964 avsatte Chrusjtjov och han tog över som Sovjetunionens ledare, även om han i teorin delade makten med premiärministern Aleksey N. Kosygin och presidenten Nikolay Podgorny.
Sovjetunionen drabbas 1967 av ett pinsamt avhopp då Stalins dotter Svetlana hoppar av till väst när hon är i Indien för att begrava sin tredje man. Brezjnev avskedar på grund av detta chefen för KGB och ersätter honom med Jurij Andropov.
Under Brezjnevs tid satsas enorma mängder pengar på krigsmakten då drygt 30% av BNP går till militären.
På det utrikespolitiska området utvecklande han den så kallade Brezjnev-doktrinen, som uttalade att kommuniststaterna hade rätt att ingripa i varandras interna angelägenheter om deras gemensamma politiska system hotades. [läs mer om Brezjnev-doktrinen]
Generalsekreterare för kommunistpartiet i Tjeckoslovakien, Alexander Dubcek, uttalar sig 1968 för "socialism med ett mänskligt ansikte". Detta inleder den så kallade "Prag-våren" ned demokratiseringar och liberaliseringar av den kommunistiska diktaturen i Tjeckoslovakien. Ledningen i Prag förklarar dock att de inte skall lämna kommunismen bakom sig och att de inte skall lämna Warszawapakten. Trots dessa försäkringar invaderas Tjeckoslovakien 20 augusti av trupper från alla Warszawapaktsmedlemar utom Rumänien (även trupper från Östtyskland användes, trots att tyska trupper som bekant ockuperade Tjeckoslovakien under Andra världskriget) och efter denna invasion upphävdes alla reformer.
Helsingfors avtalet undertecknades 1975 av västmakterna (under ledning av USAs president Gerald Ford) och Sovjet. Avtalet inneba att väst erkänner Sovjets gränser mot att Sovjet skall bättra sig när det gäller respekten av de mänskliga rättigheterna. Brezjnev ville med avtalet slippa behöva oroa sig för att tvingas lämna tillbaka de områden Sovjet ockuperat efter Andra Världskriget. Avtalet innebar för sovjetmedborgarna att emigrationen liberaliserades, tillgången till utländsk media ökade och att religionsfrihet infördes. Avtalet publicerades i Pravda då Brezjnev såg det som en stor seger för Sovjet, detta fick dock oväntade (och för regimen otrevliga) konsekvenser då det snabbt bildas dissidentgrupper (såväl i som utanför landet) som kontrollerar hur Sovjet lever upp till sin del av avtalet. [Läs mer om Helsingfors avtalet och de mänskliga rättigheterna]
Sovjetiska trupper invaderar 1979 Afghanistan för att hjälpa den sovjetstödda diktatorn Babrak Karmal (som efterträdde Hafizullah Amin som störtades med sovjetiskt stöd) i inbördeskriget mot den muslimska gerillan.
Under mitten av 80-talet hade Sovjet ca 118.000 soldater i Afghanistan med lyckades aldrig besegra gerillan trots att de kontrollerade städerna (Sovjet upplevde alltså liknande problem som USA gjorde i Vietnamkriget) och de drogs till slut bort 1989 av Michail Gorbatjov.
USA upptäckde 1979 att en sovjetisk brigad var stationerad på Cuba. Brezjnev meddelade att den endast var på Cuba i träningssyfte och president Jimmy Carter nöjde sig, märkligt nog, med detta besked.
1980 tvingade fackföreningsrörelsen Solidaritets strejker den polska regimen att utlova reformer och liberaliseringar. Sovjet ingrep inte i Polen sedan general Wojciech Jaruzelski förklarat att den polska militären kommer att försvara sig vid ett militärt ingripande och att de själva kommer att ingripa mot reformvännerna. Generalen höll sitt löfte och i december 1981 grips många av Solidaritets medlemmar, däribland dess ledare Lech Walensa.
När Brezjev dog 1982 efterträddes han av KGB-chefen Jurij Andropov.
1983-84 Jurij Andropov (1914-1984)
Jurij Andropov föddes 1914 i Nagutskoye utanför Stavropol i södra Ryssland (Michail Gorbatjov föddes i samma område) och blev politiskt aktiv i slutet av 30-talet. Efter att under 40-talet avancerat inom partiet i Karelen kom han 1951 till Moskva.
1954 utnämndes Andropov till ambassadör i Ungern. Hans agerande under Ungerns försök till liberaliseringar var till Leonid Brezjnevs belåtenhet och hans karriär tog ett stort steg framåt.
Andropov blev 1967 ledare för säkerhetstjänsten KGB, en post som han behöll tills han 1983 efterträdde Leonid Brezjnev som Sovjetunionens ledare.
Under sina 15 månader vid makten utmärkte han sig främst genom att skärpa förföljelserna mot religiösa och oliktänkande samt att införa hårdare gränskontroller för att förhindra att "olämplig litteratur" kom in i Sovjetunionen. Andropov tog även i med hårdhandskarna mot korruptionen, till exempel greps Brezjnevs svärson Tjurbanov och dömdes senare till fängelse.
Den 5 september 1983 skjuter sovjetiskt jaktflyg ner Korean Airlines jumbojet KAL 007 när den förvirrar sig in i sovjetiskt luftrum och 269 människor omkommer, någon sovjetisk ursäkt för detta har aldrig kommit.
Andropov efterträddes vid sin död, 1984, av Konstantin Tjernenko, som vid sin död 1985 ersattes av Michail Gorbatjov, vars utnämnande tills sin andreman förmodligen var Andropovs viktigaste beslut, något som naturligtvis varken Andropov eller någon annan var medveten om när beslutet fattades.
1984-85 Konstantin Tjernenko (1911-1985)
Tjernenko föddes 1911 i Bolshaya Tes, Sibirien. Han påbörjade sin politiska karriär i Krasnoyarsk, men 1948 flyttade han till Moldavien där han blev Leonid Brezjnevs skyddsling. Tjernenko följde Brezjnev till Moskva där han blev chef för propagandan, senare (1965-76) var han ansvarig för kommunistpartiets löpande verksamhet. Tjernenko blev medlem av politbyrån 1977 och efterträdde Jurij Andropov vid hans död 1984 trots att han var svårt sjuk.
Under Tjernenkos korta mellanspel som Sovjetunionens ledare hände egentligen inte så mycket nytt: ryskans ställning i de icke-rysktalande områdena stärktes, förföljelserna av oliktänkande fortsatte medan försöken att minska korruptionen avstannade.
Man fattade också beslut om att vända flödet i ett antal av Sibiriens floder, detta vansinniga beslut upphävdes inte förrän 1987.
Vid sin död, 1985, ersattes Tjernenko av Michail Gorbatjov.
/Marcus
Sovjetunionens ledare
1985-91 Michail Gorbatjov (1931- )
Michail Gorbatjov föddes i Privolnoye, i närheten av Stavropol i södra Ryssland (liksom Jurij Andropov) 1931.
Efter att ha inlett sin karriär inom ungdomsrörelsen i Stavropol avancerade han upp i hierarkin som specialist på jordbruksfrågor och han blev invald i central kommitten 1971 och slutligen i politbyrån 1980 tack vare stöd från sin beskyddare Andropov. Gorbatjov fick 1983 ansvar för den ekonomiska politiken sedan Andropov blivit generalsekreterare.
När Andropovs efterträdare Konstantin Tjernenko dör blir Gorbatjov utsedd till generalsekreterare trots att han var politbyråns yngsta medlem. För övrigt var en påtänkt som Andropovs efterträdare men ansågs då vara för ung.
Han tvingade ett antal av de äldre reaktionärerna i politbyrån att pensionera sig och ersatte dessa med yngre reformvänner.
Gorbatjovs politik brukar sammanfattas med tre ord: uskorenije, glasnost och perestrojka (ökat tempo, öppenhet och omdaning).
Tempot ökade väl inte speciellt märkvärdigt, framför allt på grund av att Gorbatjov ständigt försökte hålla både reformvännerna och reaktionärerna nöjda. När reformerna började ta fram slog Gorbatjov till bromsen för att inte stöta sig alltför mycket med reaktionärerna, något som gjorde att han utsattes för väldigt mycket kritik från såväl reformvännerna som reaktionärerna.
Öppenheten började lite försiktigt med viss systemkritik för att snart växa till en lavin då all kritik som tryckts ned under de tidigare ledarna välde fram. Pressen började kritisera fånglägren, massavrättningarna, korruptionen, förföljelserna av minoriteterna mm.
Gorbatjov gjorde stora ansträngningar att omdana Sovjet ekonomin, men han förmådde aldrig att helt bryta med planekonomin för att införa marknadsekonomi. En del viktiga reformer genomfördes dock: bönderna fick rätt att köpa och äga jord och viss privat företagsamhet tilläts.
Sovjets ekonomi började under Gorbatjovs regim att haverera, inte främst på grund av hans ekonomiska politik utan på grund av den vansinniga ekonomiska politik som drivits av hans företrädare. Denna politik lyckades med konststycket att göra vad som borde varit ett av världens rikaste länder till en fattig stat som inte längre förmådde att betala sina räkningar, där folket tvingades köa efter livets nödtorft och maten ransoneras (i många delrepubliker).
Under Gorbatjov började även religionen vakna på nytt när förtrycket minskade och kyrkor och kloster (som under tidigare ledare använts till bland annat lagerlokaler) återlämnades till och öppnades av den ortodoxa kyrkan. I de centralasiatiska delrepublikerna (och bland vissa minoriteter i Ryssland) började islam växa kraftigt och i Ukraina var de katolicismen som växte.
Det var inom utrikespolitiken som Gorbatjov firade sina största triumfer (även om de inte alltid sågs som sådana i Sovjet). Sovjet normaliserade sitt länge mycket ansträngda förhållande till Kina. Gorbatjov kom överens med Ronald Reagan om kraftiga nedrustningar. Sovjet stödde den USA-ledda alliansen som befriade Kuwait sedan Sovjets medlingsförsök misslyckats. Gorbatjov fattar beslut om att dra bort de sovjetiska trupperna från Afganistan, trots att fredssamtalen (som pågått sedan 1982) inte givit något resultat.
Gorbatjov skrotade officiellt Breznjev-doktrinen vid ett tal i FNs generalförsamling 1988 då han förklarar att varje nation är fri att själv välja väg (Breznjev-doktrinen sade att kommuniststaterna hade rätt att ingripa i varandras inre angelägenhet ifall deras gemensamma politiska system hotades). Detta tal, tillsammans med de övriga förändringarna i Sovjet, var början på slutet av Kalla kriget och uppmuntrade frihetsrörelserna och oppositionen främst i östeuropa och Baltikum men även i själva Sovjet.
Gorbatjov besökte DDR vid landets fyrtioårsjubileum i oktober 1989 och varnar då Erich Honecker för att vänta för länge med reformer: "Livet straffar självt den som dröjer". Honecker sa vid jubiléet 7 oktober att Berlin-muren kommer att stå i tusen år. Muren öppnades en dryg månad senare, den 9 november 1989 sedan Honecker tvingats avgå.
I juli 1991 upplöses Warszawa-pakten formellt.
Som belöning för dessa framgångar belönades Gorbatjov 1990 med Nobels fredspris.
26 April 1986 drabbas världen av en stor miljökatastrof när reaktor 4 i Tjernobyl exploderar och släpper ut radioaktiva partiklar som motsvarade 300 kärnvapen av Hiroshima-storlek. Denna miljökatastrof är bara ett exempel på hur miljön led under Sovjet-tiden, den totala nonchalans inför miljön som var utbredd inom den sovjetiska industrin gjorde till exempel att 3/4 av allt ytvatten var obrukbart som dricksvatten och att enorma mängder jordbruksmark förstördes.
Gorbatjov väljs 1988 till president sedan denna tidigare rent ceremoniella post nu blivit en viktig maktfaktor. Makten har flyttats från politbyrån till presidenten och hans kabinett, Gorbatjov utnyttjar detta för att skydda sig mot de reaktionära i politbyrån då dessa visserligen kan avsätta honom från politbyrån men inte som president, såvida de inte genomför en statskupp...
25 maj 1989 genomförs det första fria och hemliga valet i Sovjetunionens historia (det enda dittills i Rysslands historia hölls 1917 och det förlorade bolsjevikerna) när folket röstar på kandidaterna till den nyinstiftande "De folkdeputerades kongress". Sovjetunionen skrotade alltså sin "högre demokrati" och ersatte den med den så bespottade "borgerliga skendemokratin". Det fanns dock fortfarande en lång väg att gå för att valet skulle bli helt demokratiskt då det fanns en kraftigt korporativistiskt inslag eftersom 1/3 av platserna var reserverade för bland annat kommunistpartiet, Komsomol (partiets ungdomsorganisation) och diverse partianknuta organisationer.
Enpartistaten i Sovjet skrotas formellt i februari 1990 då artikel 6 i grundlagen, som talar om kommunistpartiets ledade ställning, avskaffas.
Gorbatjov utsätts 7 november 1990 för ett mordförsök då Alexandr Shomov, en arbetslös från Leningrad som kommer igenom fem (!) KGB-kontroller och försöker skjuta Gorbatjov med ett avsågat hagelgevär men han räddas av en uppmärksam polis.
I de ockuperade baltiska staterna växte nationalismen kraftigt under Gorbatjov och Litauen agerade förtrupp, först 1989 då dess kommunistparti lämnar det sovjetiska moderpartiet och sen 1990 då Litauen förklarar sig självständigt. Gorbatjov tolererar dock inte detta utan utsätter Litauen för hårda ekonomiska sanktioner och sovjetiska trupper besätter viktiga platser i Vilnius (han går inte hårdare fram då han inte vill stöta sig med USA som, i motsats till Sverige, vägrat erkänna Sovjets annektering av de baltiska staterna) och de tvingas (tillfälligt) dra tillbaka sin självständighets förklaring. I januari 1991 sätter Gorbatjov in trupper i Riga och Vilnius och under "blodiga söndagen" dödas 13 civila då trupperna angriper TV-huset i Vilnius.
Boris Jeltsin, som handplockats av Gorbatjov från Sverdlovsk och placerats i politbyrån varifrån han sparkades 1987, valdes till president i Ryssland 1990 med 85% av rösterna. Ryssland förklarar sig 12 juni suveränt i förhållande till Sovjet, dock utan att lämna unionen, och följs snart av bland annat Uzbekistan, Ukraina och Vitryssland.
I Mars 1991 hölls en folkomröstning om Sovjets framtid där 75% röstade för en fortsatt union, dock bojkottades omröstningen av Estland, Lettland, Litauen, Georgien, Moldavien samt Armenien och Ukrainas befolkning röstade för självständighet i en kombinerad folkomröstning. I Ryssland kombineras folkomröstningen med ett direktval till presidentposten (tidigare valdes presidenten av Rysslands parlament) där Jeltsin (som året innan under uppseendeväckande former lämnat kommunistpartiet) får 55% av rösterna.
Efter folkomröstningen inleds förhandlingar om ett nytt unionfördrag som skulle flytta makten till republikerna där Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan var pådrivande.
Gorbatjov meddelade sommaren 1991 är 4,2 miljoner medlemmar har lämnar kommunistpartiet de senaste 16 månaderna.
19 augusti 1991 avsattes Gorbatjov av "hälsoskäl" och sattes i husarrest på Krim där han var på semester. Statliga kommittén för de extraordinära läget (GKTjP) tog över makten och alla tidningar, utom ett fåtal pålitliga så som Pravda och Röda stjärnan, förbjöds. GKTjP var de reaktionärer som fanns i politbyrån och leddes av försvarsministern Dmitrij Jazov, KGBs chef Vladimir Krutjkov, polisministern Boris Pugo, finansministern Valentin Pavlov, försvarsindustrins ledare Oleg Baklanov och vice premiärminister Gennadij Janajev.
Jeltsin lyckades undvika att bli arresterad av kuppmakarna då de inte visste att han befann sig på sitt lantställe. Han tar sig in till Moskvas "vita hus" varifrån han leder motståndet mot kuppen. De värnpliktiga som skickades dit vägrade angripa och till och med KGBs specialstyrka "Alfa" vägrade lyda order när de beordrades att ta sig in och gripa Jeltsin med våld. Motståndet mot kuppen var utbrett, t.ex. anslöt sig flygvapenchefen Sjaposjnikov öppet till motståndet och Kapten Melnikov, befälhavare över flottbasen Kronstadt (känd från 1917) som vägrade lyda order från GKTjP och istället uppmanade medborgarna att stödja Jeltsin och erbjuder skydd åt Leningrads borgmästare, Anatolij Sobtjak dessutom drabbades militären av massdeserteringar då de värnpliktiga vägrade slåss mot sitt eget folk. Estland och Lettland följer Litauens exempel och förklarar sig självständiga.
Kuppen misslyckas fullständigt och 21 augusti lämnar kuppmakarna Moskva. De försökte stoppa reformerna med sin statskupp, men kuppen innebar istället dödsstöten för Sovjet.
Gorbatjov hämtas hem från Krim men det är Jeltsin som är den mäktigaste mannen i Sovjet och snart börjar angreppet mot kommunistpartiet, först förseglas alla partiets fastigheter (så att inget bevismaterial om kuppen förstörs), sedan tas de över av den ryska staten och slutligen förbjuds partiet.
23 augusti avsäger sig Gorbatjov posten som generalsekreterare.
5 september fattar De folkdeputerades kongress beslut om att Sovjet upplöses.
6 september erkänner Moskva de baltiska staternas självständighet.
I september byter Leningrad namn till namnet från tsartiden: S:t Petersburg.
25 december tar Gorbatjov avsked som president och Sovjets historia når sitt slut.
Sovjetunionens presidenter
1917-19 Yakov Sverdlov
1919-46 Mikhail Kalinin
1946-53 Nikolai Chvernik
1953-60 Kliment Voroshilov
1960-64 Leonid Brezjnev
1964-65 Anastas Mikoyan
1965-77 Nikolay Podgorny
1977-82 Leonid Brezjnev
1982-83 Vasilii Kuznetsov
1983-84 Jurij Andropov
1984 Vasilii Kuznetsov
1984-85 Konstantin Tjernenko
1985 Vasilii Kuznetsov
1985 Michail Gorbatjov
1985-88 Andrej Gromyko
1988-91 Michail Gorbatjov
1991 Guennadi Yanayev
1991 Michail Gorbatjov
Sovjetunionens verkliga ledare var generalsekreteraren, medan presidentposten var rent cermoniell, fram till 1988 då Gorbatjov drev igenom reformer som gav presidenten makt, detta för att stärka sin position mot de reaktionära i politbyrån.
/Marcus
Michail Gorbatjov föddes i Privolnoye, i närheten av Stavropol i södra Ryssland (liksom Jurij Andropov) 1931.
Efter att ha inlett sin karriär inom ungdomsrörelsen i Stavropol avancerade han upp i hierarkin som specialist på jordbruksfrågor och han blev invald i central kommitten 1971 och slutligen i politbyrån 1980 tack vare stöd från sin beskyddare Andropov. Gorbatjov fick 1983 ansvar för den ekonomiska politiken sedan Andropov blivit generalsekreterare.
När Andropovs efterträdare Konstantin Tjernenko dör blir Gorbatjov utsedd till generalsekreterare trots att han var politbyråns yngsta medlem. För övrigt var en påtänkt som Andropovs efterträdare men ansågs då vara för ung.
Han tvingade ett antal av de äldre reaktionärerna i politbyrån att pensionera sig och ersatte dessa med yngre reformvänner.
Gorbatjovs politik brukar sammanfattas med tre ord: uskorenije, glasnost och perestrojka (ökat tempo, öppenhet och omdaning).
Tempot ökade väl inte speciellt märkvärdigt, framför allt på grund av att Gorbatjov ständigt försökte hålla både reformvännerna och reaktionärerna nöjda. När reformerna började ta fram slog Gorbatjov till bromsen för att inte stöta sig alltför mycket med reaktionärerna, något som gjorde att han utsattes för väldigt mycket kritik från såväl reformvännerna som reaktionärerna.
Öppenheten började lite försiktigt med viss systemkritik för att snart växa till en lavin då all kritik som tryckts ned under de tidigare ledarna välde fram. Pressen började kritisera fånglägren, massavrättningarna, korruptionen, förföljelserna av minoriteterna mm.
Gorbatjov gjorde stora ansträngningar att omdana Sovjet ekonomin, men han förmådde aldrig att helt bryta med planekonomin för att införa marknadsekonomi. En del viktiga reformer genomfördes dock: bönderna fick rätt att köpa och äga jord och viss privat företagsamhet tilläts.
Sovjets ekonomi började under Gorbatjovs regim att haverera, inte främst på grund av hans ekonomiska politik utan på grund av den vansinniga ekonomiska politik som drivits av hans företrädare. Denna politik lyckades med konststycket att göra vad som borde varit ett av världens rikaste länder till en fattig stat som inte längre förmådde att betala sina räkningar, där folket tvingades köa efter livets nödtorft och maten ransoneras (i många delrepubliker).
Under Gorbatjov började även religionen vakna på nytt när förtrycket minskade och kyrkor och kloster (som under tidigare ledare använts till bland annat lagerlokaler) återlämnades till och öppnades av den ortodoxa kyrkan. I de centralasiatiska delrepublikerna (och bland vissa minoriteter i Ryssland) började islam växa kraftigt och i Ukraina var de katolicismen som växte.
Det var inom utrikespolitiken som Gorbatjov firade sina största triumfer (även om de inte alltid sågs som sådana i Sovjet). Sovjet normaliserade sitt länge mycket ansträngda förhållande till Kina. Gorbatjov kom överens med Ronald Reagan om kraftiga nedrustningar. Sovjet stödde den USA-ledda alliansen som befriade Kuwait sedan Sovjets medlingsförsök misslyckats. Gorbatjov fattar beslut om att dra bort de sovjetiska trupperna från Afganistan, trots att fredssamtalen (som pågått sedan 1982) inte givit något resultat.
Gorbatjov skrotade officiellt Breznjev-doktrinen vid ett tal i FNs generalförsamling 1988 då han förklarar att varje nation är fri att själv välja väg (Breznjev-doktrinen sade att kommuniststaterna hade rätt att ingripa i varandras inre angelägenhet ifall deras gemensamma politiska system hotades). Detta tal, tillsammans med de övriga förändringarna i Sovjet, var början på slutet av Kalla kriget och uppmuntrade frihetsrörelserna och oppositionen främst i östeuropa och Baltikum men även i själva Sovjet.
Gorbatjov besökte DDR vid landets fyrtioårsjubileum i oktober 1989 och varnar då Erich Honecker för att vänta för länge med reformer: "Livet straffar självt den som dröjer". Honecker sa vid jubiléet 7 oktober att Berlin-muren kommer att stå i tusen år. Muren öppnades en dryg månad senare, den 9 november 1989 sedan Honecker tvingats avgå.
I juli 1991 upplöses Warszawa-pakten formellt.
Som belöning för dessa framgångar belönades Gorbatjov 1990 med Nobels fredspris.
26 April 1986 drabbas världen av en stor miljökatastrof när reaktor 4 i Tjernobyl exploderar och släpper ut radioaktiva partiklar som motsvarade 300 kärnvapen av Hiroshima-storlek. Denna miljökatastrof är bara ett exempel på hur miljön led under Sovjet-tiden, den totala nonchalans inför miljön som var utbredd inom den sovjetiska industrin gjorde till exempel att 3/4 av allt ytvatten var obrukbart som dricksvatten och att enorma mängder jordbruksmark förstördes.
Gorbatjov väljs 1988 till president sedan denna tidigare rent ceremoniella post nu blivit en viktig maktfaktor. Makten har flyttats från politbyrån till presidenten och hans kabinett, Gorbatjov utnyttjar detta för att skydda sig mot de reaktionära i politbyrån då dessa visserligen kan avsätta honom från politbyrån men inte som president, såvida de inte genomför en statskupp...
25 maj 1989 genomförs det första fria och hemliga valet i Sovjetunionens historia (det enda dittills i Rysslands historia hölls 1917 och det förlorade bolsjevikerna) när folket röstar på kandidaterna till den nyinstiftande "De folkdeputerades kongress". Sovjetunionen skrotade alltså sin "högre demokrati" och ersatte den med den så bespottade "borgerliga skendemokratin". Det fanns dock fortfarande en lång väg att gå för att valet skulle bli helt demokratiskt då det fanns en kraftigt korporativistiskt inslag eftersom 1/3 av platserna var reserverade för bland annat kommunistpartiet, Komsomol (partiets ungdomsorganisation) och diverse partianknuta organisationer.
Enpartistaten i Sovjet skrotas formellt i februari 1990 då artikel 6 i grundlagen, som talar om kommunistpartiets ledade ställning, avskaffas.
Gorbatjov utsätts 7 november 1990 för ett mordförsök då Alexandr Shomov, en arbetslös från Leningrad som kommer igenom fem (!) KGB-kontroller och försöker skjuta Gorbatjov med ett avsågat hagelgevär men han räddas av en uppmärksam polis.
I de ockuperade baltiska staterna växte nationalismen kraftigt under Gorbatjov och Litauen agerade förtrupp, först 1989 då dess kommunistparti lämnar det sovjetiska moderpartiet och sen 1990 då Litauen förklarar sig självständigt. Gorbatjov tolererar dock inte detta utan utsätter Litauen för hårda ekonomiska sanktioner och sovjetiska trupper besätter viktiga platser i Vilnius (han går inte hårdare fram då han inte vill stöta sig med USA som, i motsats till Sverige, vägrat erkänna Sovjets annektering av de baltiska staterna) och de tvingas (tillfälligt) dra tillbaka sin självständighets förklaring. I januari 1991 sätter Gorbatjov in trupper i Riga och Vilnius och under "blodiga söndagen" dödas 13 civila då trupperna angriper TV-huset i Vilnius.
Boris Jeltsin, som handplockats av Gorbatjov från Sverdlovsk och placerats i politbyrån varifrån han sparkades 1987, valdes till president i Ryssland 1990 med 85% av rösterna. Ryssland förklarar sig 12 juni suveränt i förhållande till Sovjet, dock utan att lämna unionen, och följs snart av bland annat Uzbekistan, Ukraina och Vitryssland.
I Mars 1991 hölls en folkomröstning om Sovjets framtid där 75% röstade för en fortsatt union, dock bojkottades omröstningen av Estland, Lettland, Litauen, Georgien, Moldavien samt Armenien och Ukrainas befolkning röstade för självständighet i en kombinerad folkomröstning. I Ryssland kombineras folkomröstningen med ett direktval till presidentposten (tidigare valdes presidenten av Rysslands parlament) där Jeltsin (som året innan under uppseendeväckande former lämnat kommunistpartiet) får 55% av rösterna.
Efter folkomröstningen inleds förhandlingar om ett nytt unionfördrag som skulle flytta makten till republikerna där Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan var pådrivande.
Gorbatjov meddelade sommaren 1991 är 4,2 miljoner medlemmar har lämnar kommunistpartiet de senaste 16 månaderna.
19 augusti 1991 avsattes Gorbatjov av "hälsoskäl" och sattes i husarrest på Krim där han var på semester. Statliga kommittén för de extraordinära läget (GKTjP) tog över makten och alla tidningar, utom ett fåtal pålitliga så som Pravda och Röda stjärnan, förbjöds. GKTjP var de reaktionärer som fanns i politbyrån och leddes av försvarsministern Dmitrij Jazov, KGBs chef Vladimir Krutjkov, polisministern Boris Pugo, finansministern Valentin Pavlov, försvarsindustrins ledare Oleg Baklanov och vice premiärminister Gennadij Janajev.
Jeltsin lyckades undvika att bli arresterad av kuppmakarna då de inte visste att han befann sig på sitt lantställe. Han tar sig in till Moskvas "vita hus" varifrån han leder motståndet mot kuppen. De värnpliktiga som skickades dit vägrade angripa och till och med KGBs specialstyrka "Alfa" vägrade lyda order när de beordrades att ta sig in och gripa Jeltsin med våld. Motståndet mot kuppen var utbrett, t.ex. anslöt sig flygvapenchefen Sjaposjnikov öppet till motståndet och Kapten Melnikov, befälhavare över flottbasen Kronstadt (känd från 1917) som vägrade lyda order från GKTjP och istället uppmanade medborgarna att stödja Jeltsin och erbjuder skydd åt Leningrads borgmästare, Anatolij Sobtjak dessutom drabbades militären av massdeserteringar då de värnpliktiga vägrade slåss mot sitt eget folk. Estland och Lettland följer Litauens exempel och förklarar sig självständiga.
Kuppen misslyckas fullständigt och 21 augusti lämnar kuppmakarna Moskva. De försökte stoppa reformerna med sin statskupp, men kuppen innebar istället dödsstöten för Sovjet.
Gorbatjov hämtas hem från Krim men det är Jeltsin som är den mäktigaste mannen i Sovjet och snart börjar angreppet mot kommunistpartiet, först förseglas alla partiets fastigheter (så att inget bevismaterial om kuppen förstörs), sedan tas de över av den ryska staten och slutligen förbjuds partiet.
23 augusti avsäger sig Gorbatjov posten som generalsekreterare.
5 september fattar De folkdeputerades kongress beslut om att Sovjet upplöses.
6 september erkänner Moskva de baltiska staternas självständighet.
I september byter Leningrad namn till namnet från tsartiden: S:t Petersburg.
25 december tar Gorbatjov avsked som president och Sovjets historia når sitt slut.
Sovjetunionens presidenter
1917-19 Yakov Sverdlov
1919-46 Mikhail Kalinin
1946-53 Nikolai Chvernik
1953-60 Kliment Voroshilov
1960-64 Leonid Brezjnev
1964-65 Anastas Mikoyan
1965-77 Nikolay Podgorny
1977-82 Leonid Brezjnev
1982-83 Vasilii Kuznetsov
1983-84 Jurij Andropov
1984 Vasilii Kuznetsov
1984-85 Konstantin Tjernenko
1985 Vasilii Kuznetsov
1985 Michail Gorbatjov
1985-88 Andrej Gromyko
1988-91 Michail Gorbatjov
1991 Guennadi Yanayev
1991 Michail Gorbatjov
Sovjetunionens verkliga ledare var generalsekreteraren, medan presidentposten var rent cermoniell, fram till 1988 då Gorbatjov drev igenom reformer som gav presidenten makt, detta för att stärka sin position mot de reaktionära i politbyrån.
/Marcus