Skrönor och historier från det kalla kriget

[Henke]

Nån mer som kan tänka sig att detta kan vara helt sant?

Detta är efter vad jag hört (från rimligt välunderrättade källor) i grunden en sann historia. Däremot tror jag inte att det var två plan, har för mig att det var en ensam Flagon som kraschade då den försökte följa efter SF-37:an. Tidigt 80-tal. Har också något vagt minne av att det skrevs om det i tidningarna då.

Henrik

[Perman]

Henke skrev:

Detta är efter vad jag hört (från rimligt välunderrättade källor) i grunden en sann historia. Däremot tror jag inte att det var två plan, har för mig att det var en ensam Flagon som kraschade då den försökte följa efter SF-37:an. Tidigt 80-tal. Har också något vagt minne av att det skrevs om det i tidningarna då.

Från Svensk Flyghistorisk Forum som Hans länkade till:

Detta hände sent på e m söndagen den 7 juli 1985. Det var två SH 37 från 1/F 13 som fick varsin Su-15 efter sig varav den ena gick i drickat...

/Fredric

På mig verkar det i alla fall som om den här killen vet vad han talar om. Att det var fråga om Viggenplan från F 13 stämmer också med den minnesbild jag har från det tillfälle när jag fick talas om den här incidenten.


/Per

[Lasse]

Ang. vägar som kan användas som flygbaser vid krigstid. Hur är det med motorvägen Tallinn-Narva? På flera håll helt spikrak, tror det var fyrfilig utan några som helst broar över vägen. Ganska tråkig väg att åka på upptäckte jag i sommras.

Ta en titt på följande bild rörande vad vi pratar om

[Martin Lundvall]

Ang. vägar som kan användas som flygbaser vid krigstid. Hur är det med motorvägen Tallinn-Narva? På flera håll helt spikrak, tror det var fyrfilig utan några som helst broar över vägen. Ganska tråkig väg att åka på upptäckte jag i sommras.

Nu har jag inte åkt vägen men jag ställer mig tvivlande, sovjetiska vägar var inte kända för att vara landningsvänliga och vad skulle syftet vara med att bygga en väg. I den sovjetiska världen var det bättre att bygga en ny flygbas.

/Martin

[map358]

Jajamänsan, har också hört den här historien från mkt vederhäftigt håll. Om jag minns rätt så blev bl a en av poliserna skjuten i ryggen av en kpistbeväpnad hemvärnsman. Det var nåt om att fyra hemvärnsmän hade till uppgift att bevaka ett skyddsföremål över en helg, och det kom sedan kontraorder att dom inte behövde åka ut. Sen satt dom där och diskuterade - ska vi ta inte ta och åka ut och kolla till det i alla fall? Det kan väl aldrig skada i varje fall. Sagt och gjort, man åkte ut till skyddsobjektet men glömmer att meddela detta till hemvärnsledningen. En stund efter att hemvärnsmännen anlänt och intagit positioner runt skyddsobjektet så kommer en polisbil smygande. Vaktposten anropar bilen men får inget svar utan bilen fortsätter mot skyddsobjektet. Vaktposten öppnar eld mot bilen, vilket samtidigt naturligtvis blir en larmsignal till de övriga tre. Dom får tillsammans stopp på polisbilen till slut efter en hel del skjutande, och en av polismännen försöker undkomma men blir snart nedskjuten. Allt har naturligtvis utspelat sig nattetid. Döm om hemvärnsmännens förvåning när de upptäcker att det är polisen som de skjutit mot! Ja, ungefär så minns jag den här historien, men kan naturligtvis ha fel på detaljer.

Nu tar jag visserligen det här ur minnet men det var inte riktigt så det gick till.
Det hade förekommit inbrott i ett antal mob-förråd i trakten av Flen.
Hemvärnet hade fått order om att bevaka ett par förråd och polisen hade fått order om att utföra en viss kontroll av området, tyvärr hade ingen berättat för de båda parterna om den andres verksamhet. När en civil polisbil med två civilklädda polismän kom körande fram till ett av förråden som hemvärnet bevakade klev en hemvärnsman ut på vägslingan och gjorde stopptecken, poliserna försökte köra därifrån varvid delar av hemvärnspatrullen öppnade eld mot bilen. En av poliserna blev ganska illa skadad, den andre lindrigt skadad. Hemvärnsmännen blev åtalade men friades i hovrätten.
Incidenten berodde snarast på att poliserna körde omkring i ett bevakat område med en omärkt bil och inte lydde postens anvisningar.


Tillägg:
Eskilstuna Kuriren

[map358]

Jag kom ihåg att farsgubben berättat om någon olycka med handgranater. Det visade sig att han hade tre historier. De första två var han ganska klar över och kände officerarna, angående den tredje var han osäker på detaljerna.

1) Ing 3, Boden, 1956 eller 1957. En ung fänrik skall öva en trupp i handgranatskastning vid Rödberget. En beväring som skall kasta rycker ut snöret ur skafthandgranaten men kastar inte granaten. Fänriken försöker ta den ifrån honom men misslyckas, båda omkommer.

2) P 7, Revingehed-Ystad, 1961. En major skall öva handgranatskastning på Hammar-Kabusa med ett antal reservofficerare. En psykolog rycker ut snöret ur skafthandgranaten men kastar inte granaten. Majorn lyckas med kraft ta granaten ifrån honom och slänga den ut ur värnet. Båda oskadade men reservofficeren stoppas i befordringsgången.

3) P 2, Hässleholm, tidigt 60-tal. En trupp som är utrustade med rökhandgranater transporteras med en Ltgb 912. Plötsligt säger en av soldaterna till sin sergant -Det pyser. Sergantan beordrar ut soldaterna och försöker dra ut soldaten med granaten ur bilen. De kommer bara delvis ut ur fordonet innan granaten briserar, båda erhåller brännskador.

[Zizka]

Angående handgranatskastning så var jag själv med om följande händelser på Tåme skjutfält 1988, ingen skröna men en kalla kriget händelse.

- Skarp handgranatskastning från ett betongvärn till en sandgrop med pappfigurer uppsatta.

Första som skulle kasta drog bara ut sprinten men fällde inte upp bygeln innan han kastade.
En smått förbannad löjtnant fick smyga ut i gropen bland allt som kunde ligga begravt i sanden för att stoppa i sprinten och
gå tillbaks för ett nytt kast som gick bra.

Nästa som skulle kasta gjorde allt rätt för att osäkra handgrananten men släpper den ca 3 meter från värnet vilket resulterade
i en skaplig smäll och flygande sand och splitter.

Nu blev löjtisen helförbannad och ställde upp hela plutonen med påföljande avhyvling med ett språk som inte passar sig att återge.
Sen kastade vi längdrekord med handgranaterna och löjtnanten var nöjd.

men kul var det...

//Zizka

[Psilander]

När jag fick handgranatutbildning skickade vi bara ner granaten för slänten framförvärnet, så det skulle regna grus över kastaren där han låg och tryckte i värnet, rätt kul faktiskt.

[Königstiger]

1) Ing 3, Boden, 1956 eller 1957. En ung fänrik skall öva en trupp i handgranatskastning vid Rödberget. En beväring som skall kasta rycker ut snöret ur skafthandgranaten men kastar inte granaten. Fänriken försöker ta den ifrån honom men misslyckas, båda omkommer.

2) P 7, Revingehed-Ystad, 1961. En major skall öva handgranatskastning på Hammar-Kabusa med ett antal reservofficerare. En psykolog rycker ut snöret ur skafthandgranaten men kastar inte granaten. Majorn lyckas med kraft ta granaten ifrån honom och slänga den ut ur värnet. Båda oskadade men reservofficeren stoppas i befordringsgången.

Varför kastade de inte? Ville de dö?

[Hans]

Det är nog ovanligt med själmord på detta sättet där man dessutom tar med sig en person till.
Med största sannolikhet rör det sig om någon form av mental blockering. För många så är det
väldigt nervöst att lasta skarp handgranat.

Apropå handgranater, under det glada åttiotalet var jag ansvarig för handgranatskastning vid en
hemvärnsövning. Vi hade räknat med uppemot 200 deltagare så för att ha lite marginal tog vi ut
en sådär 250 handgranater. Handrgranaterna hade precis passerat "bäst för datum" så jag fick
strikta order från förrådet att de ville inte ha tillbaka några. När övningen startade visade det sig
vara bara drygt 100 talet deltagare. Jag stod i valet och kvalet att låta varje man kasta två men
vågade inte eftersom det kanske skulle bli så att någon blev utan. Övningen slut och Hans sitter
på över hundra handgranater som inte fick lämnas tillbaka. Jag delade med mig till en kollega men
jag kastade över 50 handgranater. Det går att lägga handgranaten en decimeter från värnkanten.
Det går också att få luftbrisad. Jag vågar inte tänka på vilka bestämmelser vi bröt mot men det är
nog preskiberat nu.

Tråden skulle kanske döpas om till Skrönor och historier från det kalla kriget.

MVH

Hans

[map358]

Varför kastade de inte? Ville de dö?

Det är väl ingen som riktigt vet, men enligt farsgubben så tolkades inget av fallen som självmord. Uppfattningen var snarare att det rörde sig om någon form av blockering. De kastande tycktes helt enkelt inte ha insett vad de gjort och gjorde till och med visst motstånd när övningsledaren försökte ta ifrån dem granaten.
I det första fallet ansågs det att fänriken hade slagit granaten ur soldatens hand och sedan försökt dra honom ut ur värnet. Man ansåg också att han lätt hade kunnat rädda sig själv genom att backa ut ur värnet och lämna beväringen åt sitt öde.
I det andra fallet utbröt enligt uppgift handgemäng, i vilket majoren segrade. Det betraktades som märkligt att kastaren var en erfaren psykolog som själv ansåg sig vara en hårding och hade ambitioner om att bli brigadläkare.

[predator]

Min morfar berätta om något liknade när dom skulle kasta handgranat. En värnpliktig fick hjärnsläpp och inte kasta granaten. Det sluta med att befälet sparka granaten hur handen på han och slängde sig över för att rädda dom andra. Han berätta sen om när dom komma på jackan befälet hade så hade den ett stor hål i ryggen. ...

[Stefan]

Jag talade häromdan med en herre som gjort lumpen på sent 40-tal. På hans tid berättades det om 3 finnar som under vinterkriget satt på en träribba och uträttade sina naturbehov. Plötsligt började rysska granater regna ner och de slängde sig i skydd, 2 kastade sig framåt och de överlevde inte. Det gjorde dock den tredje som tippad bakåt ner i ....

Vidare var det en stammanställd underofficer som skulle testa en vaktpost. Vaktposten stötte dock bajonetten i bröstet på officeren som fick tillbringa en längre tid på sjukhus. När han kom ut straffade han dock vaktposten, denna hade nämligen inte vridit runt bajonetten i bröstkorgen, som reglementet föreskrev, utan bara stuckit in den och dragit ut den igen.

Jag tror att bägge anekdoterna kan vara sanna, men det gäller att (miss)förstå dem på rätt sätt.

Finnen i träcket klarade sig, för det var rimligt sett nåt slags grop - och där var han ju skyddat inte sämre än i ett skyttevärn i Flandern (skojar inte, det är ingen hemlighet att gyttjan där var väl inympad med baj och kiss efter några månader...).... Medans hans två renliga kamrater sökte skydd på platta marken... Inte bra.

Anekdoten 2: Inte tror jag att officeren var SÅ principfast. Snarare var han en smula hämndlysten. Och definitivt misunnade han vaktposten en extra liten belöning för effektiv vakttjänst. Så han utnyttade den förevändingen som fanns - och som rent formellt var någotsånär lagligt...

[Krusse]

Det bör ha varit i slutet av femtiotalet, kanske i början av sextiotalet, som fregatten Mode gick igenom Falsterbokanalen i hög fart. Ett antal småbåtar som låg förtöjda vid pirarna slet sig och krossades av svallet.
En annan känd historia om samma "kommisgast" gällde när han som befälhavare under en flottmanöver beordrade Magne eller Munin (där är vår uppgiftslämnare inte riktigt säker) att med högsta fart passera en trång passage i Stockholms skärgård. Han skyllde sedan vid rättegång på att man simulerade ett flyganfall mot skutan och då var det bråttom.
Det var inte förmildrande att han vid minst 25 knops fart fick se några damer på en brygga som tvättade mattor i vattnet. Han skulle då ha tagit mikrofonen till orderhögtalaren och vrålat: "Tvätta Ni käringar, så sköljer vi".
Gummorna åkte i spat och mattorna försvann...

Saxat från: http://kanaler.arnholm.nu/index.html

[Perman]

Finns det någon som minns eller som har mer info om den allvarliga incident som involverade fregatten Sundsvall i slutet av 60-talet? Det som jag minns är att det sovjetiska vaktfartyget [som under kalla kriget alltid fanns vid inloppet i Östersjön] ändrade kurs när hon siktade fregatten Sundsvall, och manövrerade så att hon till slut kraschade in i sidan på det större fartyget. Sundsvall klarade sig dock hyggligt från smällen, och eftersom fregatten hade ca 4 gånger större deplacement än den sovjetiska ubåtsjagaren (som var av Kronstadt-klass om jag inte minns fel) så får man förmoda att skadorna blev större på det sovjetiska fartyget. Sundsvall skickade genast en förfrågan om assistans, men så vitt jag minns så kom inget svar. Det är ungefär vad jag minns av denna allvarliga incident under det kalla kriget, men jag skulle gärna vilja veta mer detaljer om händelsen. Kan bara tillägga att Sundsvall hade nyligen genomgått en mycket omfattande ombyggnad till ubåtsjaktfregatt, och var under lång tid en av svenska flottans allra vassaste ubåtsjaktenheter. Hon tjänstgjorde i nästan 40 år, från 1943-09-17 till 1982-07-01.

/Per