Njord skrev:
Under tiden den Sovjetiska Wiskey ubåten stod på grund så var det politiska läget mellan Sovjet och Sverige mycket känsligt. Dels de mätningar som Sverige gjorde och som visade att ubåten hade kärnstridsvapen ombord och dels den flottstyrka som Sovjet skickade ut mot svenskt territorialvatten. Sverige ville dra ubåten från grundet själva men drog ut på tiden. Den Sovjetiska marina flottstyrkan åkte spikrakt mot svensk territorialvatten gräns ända tills det att de kom fram då de svängde av. Under tiden pågick ett diplomatiskt spel i de högre regionerna vilket jag vill mena att Sverige vann då den svenska uppfattningen gick igenom. Sovjet hade ju kunnat kränka svenskt vatten med fler enheter för att dra loss sin ubåt och sedan vända hem igen.
Varför tror du att den sovjetiska marina flottstyrkan drejade bi vid den svenska territorialvattengränsen? För att de inte ville kränka svenskt vatten? Knappast. Anledningen var helt enkelt att den svenska eldledningsradarn vid 15,2 cm batteri Tjurkö hade övergått från spaningsmode till målföljningsmode. Från "Ubåt 137 - Tio dagar om skakade Sverige" av Anders Hellberg och Anders Jörle:
-citat-
"I det tunga batteriets eldledningscentral följdes styrkan uppmärksamt och rapporter gick hela tiden till operationsrummet på Fo-staben i Karlskrona. Ryssarna fortsatte stadigt mot den svenska territorialgränsen.
När operatörerna vid den svenska eldledningsradarn på stabens order övergick från radarspaning till målföljning fick den utsända radarvågen en annan karaktär. radarn började nu lämna uppgifter till datorn, som med hänsyn till kurs, fart och avstånd räknade ut hur manskapet vid pjäsen skulle ratta in kanonen för att träffa. Värdena presenterades på små lysande visarinstrument i kanontornet och riktarna följde uppmärksamt efter med pjäsen.
Ombord på 446 Obraztsovyj (Kasjin-kl; min anm.) märkte man genast att de svenska radarstationerna gått över till målföljning. Speciella instrument visade att pulsen i den svenska radarsändningen förändrades. Amiral Kalinin förstod att svenskarna hade börjat sikta in sig.
Från gränsen behövde bärgningsfartygen en knapp timme för att nå ubåten i Gåsefjärden. Under den tiden skulle de riskera att skjutas sönder av ett, för dem, okänt antal stridsberedda kustbatterier inne på öarna.
Torpedbåtarna som med jämna mellanrum dök upp och forsade fram mellan de sovjetiska fartygen utgjorde också ett hot.
Kalinin visste att han inte fick riskera stridshandlingar. Han visste inte mycket om svenskarnas avsikter. Hur provokativt kunde han uppträda?
Här står hela ubåtsaffären och väger.
Men Kalinin prövar inte det svenska tålamodet. Undsättningsflottan ändrar kurs mindre än en distansminut från territorialgränsen och mindre än 60 sekunder efter det att kustartilleriets radar gått över till målföljning.
Bara ett fartyg fortsatte framåt som om inget hänt. Ubåtsbärgaren SS-30 passerar den svenska gränsen.
Varför?
Kanske var det en ren provokation, kanske hade kaptenen inte i tid uppfattat ordern om kursändring.
De svenska torpedbåtarna tycktes bara ha väntat på tillfället. Genast kom en av dem forsande framför stäven på bärgaren. En ström av blinkningar från signallampan - hotfulla - visade kaptenen att det var bäst att återvända till internationellt vatten.
I eldledningscentralen och på staben drog man en suck av lättnad när det sista radarekot satte kurs bort från skärgården. Kanonerna behövde inte användas.
Säkert hade de tunga pjäserna kunnat sänka några sovjetiska fartyg, men knappast alla. För att säkert lyckas befria ubåten skulle ryssarna ha varit tvungna att sänka svenska torpedbåtar och åtminstone förstöra den svenska eldledningsradarn. Och då skulle mineringen utanför Gåsefjärden ha varit ett olöst problem.
En attack skulle också ha varit en oerhörd provokation.
Så brådstörtat gav sig inte Sovjetunionen i krig. Nästa dag var det i praktiken för sent. Från morgonen hade svenskarna en helt annan styrka i sitt försvar."
-slut citat-
Vad ryssarna inte visste var att man bara haft tid och personal att bemanna en av de fyra pjäserna i batteri Tjurkö. På Torhamnslandet provades dock den nya försökspjäsen för 12 cm KARIN systemet, och den omgrupperades genast till en lämplig position för att skydda inloppet till Gåsefjärden. Två kanoner - den ena byggd på 40-talet och den andra så modern att den bara fanns i en försöksversion - var alltså vad kustartilleriet hade för att stoppa ryssarna kvällen den 28 oktober 1981. I övrigt bestod det svenska försvaret i området omkring kl 20 på kvällen av beredskapstroppen från KA 2, några torpedbåtar som hunnit anlända, några minsvepare, samt några bevakningsbåtar. På morgonen den 29 väntades de första patrullbåtarna från Gålö. I 11 i Växjö var då också berett att skicka ner sin beredskapstropp plus ett extra kompani.
/Per
