Österrike fritt 1945 eller 1955?

Diskussioner kring händelser under kalla kriget, från krigsslutet till 1991.
Lade
Medlem
Inlägg: 44
Blev medlem: 5 juni 2002, 18:52
Ort: Norge

Inlägg av Lade » 14 juli 2002, 12:08

Det ble inngått en avtale med de vest allierte om at begge sider skulle trekke seg ut av Østerrike. Landet skulle forbli nøytralt og ikke være medlem av Nato/Warsawa pakten. Wien var såvidt jeg husker også oppdelt i okkupasjonssoner slik som Berlin.

Användarvisningsbild
Martin Tunström
Medlem
Inlägg: 4279
Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Martin Tunström » 14 juli 2002, 13:27

Var det inte så att dom allierade hade avancerat in i Tyskland på en bit som soviet skulle ha, när man lämnade över dom områdena så fick man östra Österrike! Men sen hade man bestämmt att Österrike var en del av den allierade sfären.

Användarvisningsbild
robert nordin
Medlem
Inlägg: 184
Blev medlem: 20 maj 2002, 21:48
Ort: Stockholm

Re: Österrike fritt 1945 eller 1955?

Inlägg av robert nordin » 19 juli 2002, 01:09

Andreas Wien skrev:Till alla,

Nu har det blossat upp en riktig stor och hetsig debatt i Österrike som behandlar temat "När blev landet Österrike befriat - 1945 eller 1955?".
(..)
Mvh Andreas Wien
I samband med att man härjade om K W s eventuella inblandning i Waffen SS - de bilder som visades på officer Waldheim klädd i Wehrmachtuniform och aldrig i Waffen SS uniform påstods det att
Österrike aldrig "avnazifierades" , vet du om detta stämmer?

Användarvisningsbild
Andreas Wien
Medlem
Inlägg: 758
Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
Ort: Wien, Österrike

Inlägg av Andreas Wien » 29 juli 2002, 14:16

Saja, nu har jag samlat pa mig en del äldre människors kommentarer om Österrikes "befrielse" 1945. Alla inlägg är insändare i diverse österrikiska tidningar.

Stormen runt Stadler
Tiden efter 1945 betraktades av manga österrikare inte som en befrielse. Vi blev fria först 1955. Om att första detta maste man ha levat i östra Österrike efter 1945, eller minst ha studerat denna period mycket ingaende. Ingen förnuftig människa kan motsäga detta. Bevisen talar för sig. Jag rekomenderar alla intressaerade och historiker att ta del av de medicisnka rapporter fran kvinnoklinikerna. Kanske vore en historisk aterblick pa denna tid även vara en bearbetningsprocess för att komma vidare med det förflutna?

Jag har nagra personliga vittnesmal att dela med mig av. I början av 50-talet, i närheten av Schwedenplatz, blev tva unga kvinnor, mitt pa dagen, bortförda av en grupp ryska soldater i en jeep. Trots att flickorna gjorde förbittrat motstand, ingrep ingen passant. Bada flickorna blev bortförda och valdtagna i Praternstern och slutligen skjutna med ett skott i huvudet. En flicka avled omedelbart, den andra överlevde skottet och blev överförd till det allmänna sjukhuset, men maste pga av en order fran den ryska kommendanturen, byta till det sovjetiska sjukhuset i Baden, för att förhindra en västlig undersökning och en anmälan.

I St.Peter in der Auu hittade man liken fran tio skjutna familjemedlemmar. Den enda överlevande var en skolpojke som hade gömt sig i ett skap i huset, och som sedan atergav händelsen för ordningsmakten. Tidningarna (inte alla) skrev sedan om detta dad, utfört av män i sovjetiska uniformer.

Ännu en händelse i början av 50-talet. I kvällstimmarna blev sparvagn 58, i närheten vid slutstationen, tvingad att stanna och passagerarna blev sedan ranad av "män i uniform". Denna händelse ledde dock till en brittisk protest, eftersom det sovjetiska överfallet hade ägt rum i den brittiska zonen.

Tidningarna var dagligen fulla av sadana historier, men oftast förskönande eller vinklande pga av censuren. Det fanns dock en tidning som vagade aterge sanning mer än de andra - Arbetartidningen!

Alla som under dessa ar maste passera Ennsbrücke eller Simmering hade denna olustiga rädsla och känsla av osäkerhet i kroppen. Vem minns inte Fru Ottilinger, som var i sällskap med en minister och som sedan blev bortförd, och aterkom först 1955 och Järnvägens Centralinspektor Herr Marek, som rakade ut för en liknande historia i den sovjetiska zonen?

Efterdet att jag kom tillbaka 1946, sa gjorde jag allt för att förhindra kontankt med de sovjetriska ockupationstrupperna. Jag kände mig först fri fran och med 1955, da vi ater hade pressfrihet och asiktsfrihet i landet! Eller skall detta nu förnekas?

Univ. Prof. DR G. M., Wien, 26 juli 2002.

Detta var "befrielse"
Min farfar blev skjuten i april 1945 av en full ryss, eftersom ryssen inte kunde skilja pa en järnvägsuniform och en Nazi-uiniform. Min mormor maste gömma sig med min moder och mig (da var jag 2 ar gammal) i en vinkällare hos vara bekannta i en liten by utanför Wien. Alla hus maste dock utrymmas och alla djur maste "skänkas bort". Svin, getter, kor och hundar blev slaktade eller skjutna för nöjets skull. De djurkroppar man inte at upp förstörde man.

Som skolbarn, kunde jag efterat se de brännskador som varat hus hade fatt, tack vare ett misslyckat försök att bränna ned huset. Fran manga släktingar har jag hört historier om valdtagna kvinnor och ihjälslagna män. Det var inte bara hos oss i det var pa sadnat sätt, utan hela Weinviertel led under den sovjetiska ockupationsmakten.

De som överlevde denna period av förtryck, fick kroppsliga och själsliga ärr. Ska vi nu idag även känna oss "befriade"?

Inge F. 27 juli 2002

Det kommer mera....

Mvh Andreas Wien

Användarvisningsbild
Andreas Wien
Medlem
Inlägg: 758
Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
Ort: Wien, Österrike

Inlägg av Andreas Wien » 29 juli 2002, 14:53

Minnen fran ockupationstiden
Det är ett han mot alla de offer som led under ockupationstiden att tala om en "befrielse". De människor som levde under denna tid, upplevde en tid av ockupation, förtryck, och förföljelse. Även jag upplevde det självklart sa. Värst var det i den sovjetiska zonen, men även i de andra ockupationszonerna (ockupationszon var det officiella namnet) härskade katastrofala förhallanden.

Efter det att jag nästan hade svultit ihjäl i det amerikanska krigsfangelägret i Lambach, fick jag en pistol i bröstet av en amerikansk soldat i juli 1945, dvs manader efter krigets slut, och blev ranad pa mitt armbandsur. Och överallt fanns det plakat uppklistarade där det stod "Om en amerikan blir dödad, sa kommer 10 österrikiska krigsfangar att arkebuseras efter en standrätt" och "Blir en amerikansk förläggning angripen eller förstörd, sa jämnas de intillliggande husen ned till grunden".

Sa sag förhallanderna ut pa den tiden, och man kan bara säga tilla alla "historiaförskönare" - Lär er historia istället för opportunistisk propaganda och politisk korrekthet!


Diplomingeniör Peter K. Hofrat in R., Wien, 29 juli 2002.


Fri eller inte fri?
Jag tycker att det är mycket trakigt att det, sa länge efter krigets slut, fortfarande rader en sadan stor rädsla att helt öppet vaga prata om tiden efter krigslutet! Herr Stadler har helt rätt, när han säger att vi blev befriade först 1955 och inte 1945. Vi var faktiskt uppdelade i ockupationszoner, där det radde stora svarigheter att röra sig mellan zonerna. Därtill har man idag "glömt" att sovjetunionen även "befriade" fabriker och verkstäder fran dess maskiner och verktyg och forslade bort dessa till Ryssland.

"Befriade" blev ocksa de människor som förlorade alla sina besparingar tack vare avskaffningen av Reichsmark. Mina föräldrar köpte sig ett hus pa landet 1939 för 4 000 RM och sparade sedan ihop 2 000 RM. Efter "befrielsen" kunde de knappt köpa en get för dessa surt ihopsparade pengarna.

Vi hade iallafall "turen" att hamna i den amerikanska zonen. Vi fick hundkex och soppa att äta tills vi inte kunde lukta denna mat längre, men vi hade i allafall nagot att stilla hungern med.

Om vi nu blev "befriade" 1945, sa hade segermakterna behandlat oss annorlunda.

De personer som blev uppretade pa Herr Stadlers ord, är ju födda langt efter krigets slut och har idag abslolut ingen aning om hur det verkligen var att leva efter krigets slut. Eller tror de att Bundeskansler Figl 1955 bara sade "Österreich ist Frei !" till de jublande och de av lycka gratande folkmassarna för skojs skull eller för att han var pa bra humör?

Franz H. Linz. 28 Juli 2002.

Det kommer mera....

Mvh Andreas Wien

Skriv svar