Klassbegreppets uppluckring under efterkrigstiden

[a81]

Enligt den här skribenten:

https://www.hbl.fi/artikel/tror-du-att- ... l-fel-fel/

Behövs ett sparkapital på ungefär 5 miljoner kronor vara medelklass:

Exakt hur mycket medel man behöver för att bli medelklass kan förstås diskuteras – själv skulle jag föreslå att gränsen dras där ens kapitalinkomster överskrider den relativa fattigdomsgränsen (vilket förutsätter ett kapital på ungefär en halv miljon euro).

Det tycker jag är överdrivet. Jag tänker att gränsen till medelklass är ungefär:

Bra bostad med måttliga lån, tänk familj i 4-miljonersvilla som är belånad till ungefär 50 procent. Därutöver har familjen kanske 1 miljon kr i aktiefonder, bankkonton, etc. Inkomsten tycker jag är rätt irrelevant för klasstillhörighet. Det handlar mer om frihet att inte behöva tjäna så bra. Utbildning tycker jag inte heller spelar så stor roll för klasstillhörigheten, men viss bildning, intellektuella intressen, etc. ingår kanske i begreppet medelklass.

[Amund]

https://www.hbl.fi/artikel/tror-du-att- ... l-fel-fel/

Behövs ett sparkapital på ungefär 5 miljoner kronor vara medelklass:

Exakt hur mycket medel man behöver för att bli medelklass kan förstås diskuteras – själv skulle jag föreslå att gränsen dras där ens kapitalinkomster överskrider den relativa fattigdomsgränsen (vilket förutsätter ett kapital på ungefär en halv miljon euro).

Tack för länken a81. Jag tolkar honom helt enkelt att man i medelklassen bör kunna försörja sig på inkomst av kapital.

Jag håller med dig om att det var hårda krav, men jag tycker han har en poäng med detta:

Medelklassen är samhällets heliga graal.

Och "alla" tillhör den.

Eller? I en politiskt förvirrad samtid kunde en nyktrare klassanalys vara hälsosam. Och en sådan handlar, tror jag, om att göra upp med illusionen om den breda medelklassen.

[a81]

Ja, intressant artikel även om den är lite överdriven. Medelklassen är mindre än man tror, men inte så mycket mindre.

Det är nog lättare att definiera överklass. Jag skulle säga att det handlar om att kunna leva gott på egna tillgångar (avkastning på aktier, uthyrning av bostäder, utarrendering av åkermark, etc.). Att "leva gott" skulle jag definiera som ungefär dubbla medellönen i Sverige, alltså ungefär 2 x 400 000 = 800 000 kr/år. Det kräver en förmögenhet på sådär 20 miljoner kr.

Arbetarklass är väl de som är helt beroende (även kortsiktigt) av lönearbete, alltså de som är högt belånade eller bor i hyresrätt och som har ett så litet sparkapital att det inte går att leva på mer än max några månader.

Medelklass är väl alla däremellan.

Jag gissar att någon procent av svenskarna är överklass, kanske 20-30 procent medelklass, 50-60 procent arbetarklass och resterande cirka 20 procent lever på socialbidrag, sjukersättning, a-kassa, etc. Under 1970-, 1980- och 1990-talet bör medelklassen ha varit ännu mindre i Sverige (hög inflation, höga skatter, etc.)

[a81]

Ungefär en fjärdedel av svenskarna har mer än en nettoårsinkomst i sparkapital:

https://www.lt.se/artikel/anne-wibble-h ... -pa-banken

Självklart spelar fler faktorer än sparkapitalet in, men jag tycker att det stämmer bra överens med gissningen att storleksordningen 20-30 procent av Sveriges befolkning är medelklass.

[a81]

Jag tycker också att man bör tänka på att Sverige industrialiserades ganska sent. Det finns ju ett slags bild av att "alla vanliga svenskar var arbetare på 1900-talet", men det tror jag stämmer dåligt vad att flertalet svenskar hittar i sin släkt. Visst har många ett slags arbetarbakgrund, men ofta är det torpare/arrendatorer som kanske jobbade extra i skogen, snarare än industriarbetare. Eller så hade man det lite bättre ställt och ägde sin gård eller var exempelvis lanthandlare.

Min bild är att det främst var personer födda kring sekelskiftet 1900 och början av 1900-talet som flyttade till stan, jobbade på fabrik, bodde trångt och var "riktig" arbetarklass. Var man född på exempelvis på 1880-talet, så var man väl oftast kvar i agrarsamhället. Fick man så barn lite sent i livet, så fick barnen (1920-talister) del av välfärdssamhället och kunde bo någorlunda bra (t.ex. mindre villa) och åka på semester (från medelåldern t.o.m. utomlands om de ville) trots arbetarjobb.

[masase]

En intressant skillnad sedan 90-talet och framåt är att många av de offentliga försäkringssystemen har rullats tillbaka.

Med ATP så hade alla ett ordentlgit pensionssparande vare sig de ville eller inte. Med dagens pensionssystem så går det givetvis att komma upp i samma nivåer eller till och med högre men det förutsätter tjänstepension och privat sparande. En svensk mitt i livet eller senare på 2020 talet behöver således ha betydligt större sparkapital för att nå samma trygghet allt eftersom värdet av en egna arbetskraften försvinner.

[a81]

Ja, en yngre eller medelålders person idag med jobb utan kollektivavtal riskerar att få riktigt dålig pension.

Min poäng var annars att det var just vid den tidiga efterkrigstiden vi hade ett mera riktigt klassamhälle med många industriarbetare, vilka dock redan började bli lägre medelklass rent ekonomiskt. Några decennier tidigare var Sverige fortfarande ganska agrart och de flesta (även arbetare) bodde "idylliskt" på landsbygden, om än ganska fattigt och trångbott. Inte förrän på 1930-talet arbetade fler i industrin än inom jordbruket, och även industrin låg ofta på småorter. Jag menar att industriarbetare i storstäderna var ganska otypiskt för det tidiga 1900-talets Sverige, även om det så klart fanns och inte på något sätt var ovanligt.

De flesta nutida svenskars far-/morföräldrars föräldrar för 100 år sedan var antagligen lantbrukare ute på landet eller arbetare bosatta i någon småstad eller bruksort, antingen i eget hus eller i något slags "rad-/parhusaktig" arbetarlänga.

[Markus Holst]

Urbaniseringen har ju gått i flera steg. Första generationen flyttade från gården in till små bruksorter som idag ofta är borta. Nästa generation flyttade därifrån in till, tja, kommunens huvudort. Idag har även dessa blivit avfolkningsbygder och folk flyttar in till de stora städerna. Trots att Västergötland ökar sin befolkning minskar nästan alla kommuner utom Göteborg.

[a81]

Fast de svenska storstäderna växer p.g.a. invandring, i vid bemärkelse, inte bara asylinvandring och deras anhöriga, utan även arbetskraftsinvandrare, utländska studenter, m.fl. Annars är det fler som flyttar från Stockholm än till:

https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/tren ... lm-an-till

Senare familjebildning spelar också in, många ännu barnlösa par kring 30 bor i lägenhet, likaså många i 30-årsåldern som precis fått barn.

Samtidigt skulle jag gissa att Sverige i praktiken var som mest urbaniserat kring 1960, när stadskärnorna till stor del var intakta och innan bilism och villa-/radhusbyggande kommit igång på allvar.

[a81]

För att återgå till uppluckringen av klassbegreppet, så bör man ju även titta på exempelvis allmänbildning. Där tror jag att mycket har hänt, dels att allmänbildningen sjunkit generellt p.g.a. förändrad pedagogik, ändrat mediautbud, m.m., men även att kopplingen högutbildad-allmänbildad litegrann har försvunnit. Min bild är (kanske något hårdraget) att lågutbildade idag nästan är mer intresserad av vad som händer i världen, "onödigt" vetande, m.m., medan medelklassen inte har tid med sådant längre, utan mera fokuserar på jobb, att vara den perfekta föräldern, äta nyttigt, träna mycket, etc.

[a81]

När det gäller diskussionen om USA så tror jag levnads standarden har sänkts, även för medelklass. Men jag har inte varit där på snart 30 år och har bara min filterbubbla att hänvisa till.

Jag har amerikanskt medborgarskap, amerikansk fru och bodde i USA 2006-2013 och mitt intryck är att det har uppkommit en större och större spricka mellan arbetar och medelklassen.

Amerikansk "medelklass" äger sitt hus med 15 eller 30 års lån, har sjukförsäkring via arbetsgivaren, har ett pensionssparande och ett collegesparande till barnen. De har ett banksparande och försäkringar som täcker upp om något skulle hända.

Amerikansk "arbetarklass" tjänar antingen uselt (Mcjobb) eller ganska lite och saknar sjukförsäkring och pensionssparande via jobbet. Arbetarklassen hyr huset och leasar bilarna.

Det gör arbetarklassen väldigt sårbar för t.e.x sjukdom och arbetslöshet. Det är också svårt att gå från arbetar till medelklass eftersom den huvudsakliga vägen är via universitetsutbildning och det förutsätter att man kan spara eller låna 150-300 kUSD per barn.

Sen finns det givetvis många som har bra jobb och som tjänar bra som fortfarande inte lägger under pengar vilket i praktiken gör dem lika sårbara som McDonaldsarbetarna.

Jag tänker att svenskar (och andra västeuropéer) har mycket lättare att göra klassresa från välbeställd arbetarklass eller lägre medelklass till övre medelklass, eftersom universitetetsstudier är mer eller mindre gratis och antalet utbildningsplatser har byggts ut kraftigt. Man behöver inte ens vara särskilt flitig eller studiebegåvad för att få en fin examen här.

Däremot tror jag att det är svårare i Sverige/Västeuropa att gå ifrån de lägsta skiktet samhället till något slags välbeställd arbetarklass eller lägre medelklass, eftersom vi har mycket höga bostadspriser, hög andel av bostäder i flerfamiljshus, etc. Jag bedömer att det är en lång resa från att ha kommit hit som flykting eller migrant till att komma in i Svensson-livet. Där tror jag att det är lite lättare i USA.

[masase]

Jag tänker att svenskar (och andra västeuropéer) har mycket lättare att göra klassresa från välbeställd arbetarklass eller lägre medelklass till övre medelklass, eftersom universitetetsstudier är mer eller mindre gratis och antalet utbildningsplatser har byggts ut kraftigt. Man behöver inte ens vara särskilt flitig eller studiebegåvad för att få en fin examen här.

Däremot tror jag att det är svårare i Sverige/Västeuropa att gå ifrån de lägsta skiktet samhället till något slags välbeställd arbetarklass eller lägre medelklass, eftersom vi har mycket höga bostadspriser, hög andel av bostäder i flerfamiljshus, etc. Jag bedömer att det är en lång resa från att ha kommit hit som flykting eller migrant till att komma in i Svensson-livet. Där tror jag att det är lite lättare i USA.

I USA så är utbildningskapital oerhört värdefullt eftersom det är svårt, dyrt och tidsödande att skaffa det. Det handlar inte enbart om att universitetsstudier är dyra men grundläggande utbildning finansieras lokalt via fastighetsskatter och inte via kommunskattesedeln som i Sverige. Det gör att ett hus i ett bra och dyrt skoldistrikt kostar en hel del inte enbart i inköp men även i fastighetsskatt. Mina svärföräldrar betalar t.ex. 15 000 SEK per månad i fastighetsskatt på sina villa på Long Island.

I Sverige är utbildningskapital relativt enkelt att skaffa även om det givetvis tar tid. Däremot är det oerhört svårt att komma in på bostadsmarknaden om du inte har föräldrar som har en tillgång (villa/lägenhet/etc) att låna på.

Om jag t.ex. tittar på min brors boende i södra Stockholm så kostade den första tvåan i slutet av tunnelbanan strax under två miljoner och en lite bättre två i ett mer stabilit område strax över två miljoner.

Två miljoner i bottenlån utan återbetalningar och med 1,5% effektiv ränta så kostar det 2500 SEK per månad. Addera 3000-4000 SEK i avgift så landar du på runt 6000 SEK. Även med 2% återbetalning (40k per år -> under 3500 per månad) så du lander under 10k per månad vilket man klara på en normal inkomst.

1,5 miljoner i bottenlån och 0,5 miljoner i osäkrade lån ger en bit över 2000 SEK per månad för bottendelen. Topdelen till 5% och 10 års avbetalning ger 25k SEK per år i ränta och 50k i avbetalning på topplån ger en bit över 6k per månad. Addera 2% avbetalning på bottenlånet 30k per år (2500 SEK per månad). Totalkostnad 2000 + 6000 + 2500 + 3000-4000 = 13 500 -14 500 och någonstans där blir det svårt att klara det på en normal inkomst.

[masase]

En intressant aspekt är att bostadskapitalets betydelse är en rätt modern uppfinning.

Om man tittar på mina föräldrars generation så fanns det under 70-talet statliga lån så nästan alla socialt stabila familjer kunde köpa ett radhus. Inledningsvis så fick man äta blodpudding men när inflationen hade tryckt ner loan to income efter några år så blev saker och ting betydligt bättre. Även när jag köpte min första (och enda) lägenhet i Sverige i Västra Frölunda 2001 så kostade den strax över 1.5 nyutexad civilingenjörsårslöner. Räntan låg för visso runt 4% effektiv så totalkostnaden mätt i inkomstandel var ungefär samma som idag men om man behövde topplån så var det månadslöner istället för årslöner.

[a81]

En intressant aspekt är att bostadskapitalets betydelse är en rätt modern uppfinning.

Om man tittar på mina föräldrars generation så fanns det under 70-talet statliga lån så nästan alla socialt stabila familjer kunde köpa ett radhus. Inledningsvis så fick man äta blodpudding men när inflationen hade tryckt ner loan to income efter några år så blev saker och ting betydligt bättre. Även när jag köpte min första (och enda) lägenhet i Sverige i Västra Frölunda 2001 så kostade den strax över 1.5 nyutexad civilingenjörsårslöner. Räntan låg för visso runt 4% effektiv så totalkostnaden mätt i inkomstandel var ungefär samma som idag men om man behövde topplån så var det månadslöner istället för årslöner.

Så är det väl lite än idag, i alla fall utanför de allra största städerna, men radhuset kräver kanske lite större kontantinsats och köparna är i 35-årsåldern snarare än i 25-årsåldern. Sedan har ju pendlingen förändrats. På 1970-talet kunde man bilpendla nästan överallt (inte lika mycket bilköer och parkeringssvårigheter som idag). Samtidigt kan många fler idag jobba hemifrån till stor del och utan problem bo långt ut på landet. Det är liksom mer tudelat idag. Vissa "måste" bo på cykelavstånd från jobbet, andra kan bo på landet sju mil från närmaste större tätort. På 1970-talet var det mera någonting mittemellan som fungerade för "alla", någon mils bil- eller busspendling från "sovstaden" in till stan.

[masase]

Det finns givetvis stora delar av Sverige där man fortfarande kan köpa ett hus för 0,7-2 MSEK eftersom det finns mer hus än åretruntboende och alternativanvändningen av husen är sommarstugor för i huvudsak Danskar, Holländare och Tyskar. Jag har släkt i både Småland och Dalsland och det här är defintivt deras verklighet. En intressant bieffekt är att många hus ägs av ensamstående personer och även personer i 25 års åldern.

Vad som är intressant är att det kan i många fall vara nog så svårt att få ihop ekonomin eftersom de flesta inte har föräldrar som kan låna på sina hus för kontantinsats på samma sätt och pending kan bli väldigt dyrt.