Klassbegreppets uppluckring under efterkrigstiden

[frejs väpnare]

Man kan idag mer tala om sociala klasser, där ”arbetarklassen” utmärks av att de säljer sin arbetskraft och har liten eller obefintlig kontroll över sitt arbete. ”Medelklassen” säljer visserligen sin arbetskraft men har större kontroll över hur, när och varför de arbetar.

”Arbetarklassen” är dock ingen homogen grupp. Det finns stundom stora statusskillnader mellan dem med klar yrkesstolthet och de andra. När fackföreningarna grundades samlades smeder och hyttskötarna i Metall, medan valsverksarbetar fick bilda grovarbetareförbundet.
Även om dessa två förbund slagits samman finns fortfarande skillnader mellan olika grupper inom ”arbetarklassen”. Metallare är ”närande”, medan Kommunalarbetaren är ”tärande”. (Dock kan Kommunalarbetaren bli ”närande”, om han är anställd i ett privat företag.)

Sociologerna teoretiserar på olika sätt om klassbegreppet. En gör ett schema med 10 positioner i arbetslivet, fördelade på 3 grupper, tjänstemannaklass, mellanliggande klasser och arbetarklass. En annan nöjer sig med nio positioner, men också 3 grupper, experter, yrkesutbildade och icke yrkesutbildade. (och då måste man också definiera vad yrkesutbildning innebär. En lokalvårdare kan vara aldrig så diplomerad och utbildad enligt EU-standard. Han räknas ändå till icke yrkesutbildade)

Ytterligare en (Bengt Furåker) gör en uppdelning i primär och sekundär arbetsmarknad. Den primära marknaden kännetecknas av trygga anställningsformer, karriär- och utvecklings-möjligheter och bra lön. Den sekundära däremot har sämre löner, få eller inga möjligheter till avancemang och otrygga arbeten.
När jag, snart, efter 45 år av arbete gåt i pension tycker jag det finns klara tecken på att den sekundära arbetsmarknaden ökar, och berör fler och fler, medan den primära handlar om färre och färre anställda, med större och större löneskillnader.

[Magnus L]

... Möjligheterna att ta sig därifrån var, för de flesta, ren fantasi. Men med välfärdsbygget, starka fackföreningar, samt öppnandet till universiteten även för knegare så blev möjligheterna större för de flesta...

På vilket sätt menar du att starka fackföreningar har bidragit till en uppluckring av klasserna? Har inte facket i stort sett verkat för en ekonomiskt välbärgad arbetarklass men fortfarande en arbetarklass?

LAS tex har ju ett klasstänkade, den besuttna klassen (företagen) skall minsann vara snälla mot arbetarna!

Med arbetarna i föregående stycke menas fackanslutna arbetare. Alla förmåner som facket vurmar för kan förstås bara tillfalla arbetare i branscher där arbetsgivarna kan betala för sådant. Att fastanställda kan ta ledigt för det ena och det andra bygger förstås också på att det finns sämre lottade som kan vara vikarier och rycka in. Men det var egentligen inte det jag tänkte på...

Fackföreningar har i Sverige och Norden har (till skillnad mot på andra ställen) starkt bidragit till att konkurenskraften för svenskt näringsliv stärkts. Välfärdsbygget har sen tidigare ökat den sociala rörligheten till den bästa i världen i Sverige (och övriga Norden och Kanada).
http://www.dn.se/kultur-noje/essa/mojligheternas-land

Arbetarbarn läser vidare, svårare än så är det inte. "Klass"tillhörighet är inte permanent från generation till generation, stora möjligheter finns att "avancera".

[a81]

Arbetarbarn läser vidare, svårare än så är det inte. "Klass"tillhörighet är inte permanent från generation till generation, stora möjligheter finns att "avancera".

Håller helt med, i alla fall när det gäller "arbetarbarn" som kommer ifrån områden/orter som inte är utpräglade bruksorter/industriorter och barn till hantverkare, vilka i Sverige (och övriga Nordeuropa och Nordamerika?), såväl ekonomiskt som socialt, snarare är medelklass än arbetarklass.

[Donkeyman]

Jag minns mycket väl det radikala 60- och 70-talet. På den tiden satt vi och diskuterade avancerad klassanalys nätterna igenom medan vi pimplade rödvin och rökte starka cigaretter utan filter. Inspirationen kom från mängder med socialistiska författare som i sina verk hade sorterat folk in i fack. Ungefär som en posttjänsteman på den tiden sorterade sin post in i en mängd med olika fack. Klassanalys var på den tiden en vetenskap.

Nu när jag börjar bli vuxen (=60+) har jag kommit till den insikten att klasser bör beskrivas som människor eller grupper som har gemensamma intressen och behov. Ser man då till samhället i stort utan "finsortering" så är beteckningarna arbetare och tjänstemän meningslösa eftersom år 2012 har de här grupperna samma intressen. Som också sammanfaller med intressena och behoven hos de flesta företagare. De enda grupper som egentligen skiljer sig ut från den här stora "nöjda majoriteten" som Galbraith kallade dem är de som är ordentligt rika och de som är rejält fattiga.

Därför är verkligheten den att inte något parti kan vinna ett val utan att tillgodose intressena hos "Medelklassen". Ingen kan vinna val enbart på "de rika" eller på "de fattiga". Det är också därför som hela det politiska fältet samlar sig i mitten och här kan vi också söka orsaken till att skillnaden mellan regering och opposition i grunden är hårfin. Även om bägge sidors retorik säger något helt annat.

[Psilander]

DNs kloka Magdalena Ribbing har en intressant åsikt i frågan. Belyser mycket av vad vi sagt här. Jag kanske inte håller med henne fullt ut men ite tänkvärt är hur klassbegreppet försvunnit/ flutit ut/ och ändrat betydelse.

Rekommenderar kommentars trädet, många mer eller midre intressanta tankar.

[Blixten]

tl;dr dvs det var lite väl många kommentarer även om det var intressant det jag läste. Har du några "best of"?

@Magnus L: Intressant artikel även om den inte nämnde fackens roll.

Jag kom att tänka på hur min klassfördomsmätare gör utslag ibland. Häromgången var jag tex på en lekplats och mina barn började snacka med några andra barn och deras mamma. Mina barn berättade viken fantastisk dag dom hade haft: deras pappa hade försett dem med glass, Coca-Cola, godis samt som kronan på verket hämtpizza och mer godis. Och igår hade vi minsann haft Thai-hämtmat och Coca-Cola. När det blev för pinsamt sneglade jag på mamman och sa lite generat till min son: "men ikväll och resten av veckan blir det förstås mest vegetariskt ekologiskt hemmaodlat och fruktgodis, som ni gjort själva som vanligt, ungar". Mamman reagerade inte alls på mitt fina skämt och då tänkte jag: hon är underklassigare än vad jag är.

[LasseMaja]

Därför är verkligheten den att inte något parti kan vinna ett val utan att tillgodose intressena hos "Medelklassen". Ingen kan vinna val enbart på "de rika" eller på "de fattiga". Det är också därför som hela det politiska fältet samlar sig i mitten

Visst, så är det idag, allt fler grupper har har börjat räkna sig till och uppta de vanor som finns hos den gamla medelklassen. En förklaring till detta återfinns i den ekonomiska utvecklingen vi har haft under 1900-talet. Mycket stora grupper har fått ökad inkomst, möjlighet att studera och andelen tjänstemanna-jobb har ökat. I flertalet västländer utgör medelklassen idag en överväldigande majoritet av befolkningen.

En långsiktig trendförändring har dock skett sedan några år tillbaka. Genom ökad ekonomisk globalisering och förändringar i företagandet så har inkomstskillnaderna börjat öka. Detta kommer efter hand att leda till en ökning av skikten ovan och under medelklass. I länder som USA märks detta tydligt. En viktig markör där har varit att man haft sjukförsäkring via sin anställning. När företagen börjar spara så drar man in sjukförmånen. De som då ligger i ett löneläge då man inte har råd med en lika bra försäkring får en kännbar försämring.

Förutom ökade löneskillnader så finns i många länder en tilltagande segregering inom boendet. Dessa förändring kommer säkerligen att leda till ökande klass-skillnader igen. Det kommer säkerligen att ta lite tid men det är nog ofrånkomligt att utvecklingen går därhän. Sedan kan ju detta förståss kallas något annat än klass-skillnader, men innebörden blir säkerligen den samma. Folk bor och lever åtskillda med sina likar, utvecklar egna subkulturer och har avsevärda inkomstskillnader.


http://www.svd.se/naringsliv/konflikten ... 861095.svd

[hasse lindquist]

Tror att föregående analyser väsentligen är riktiga. Sannolikt är vi på väg in i en situation, där den mest påtagliga klassgränsen är mellan dem, som har en fast anställning och de, som aldrig kommer att få en sådan.
Konkurrensen från Kina och andra låglöneländer medför att allt fler jobb försvinner från västvärlden. Kan vi i långa loppet förbli en exporterande nation i kraft av vår hittillsvarande högteknologi? För att kompensera de jobb, som försvinner till sydostasien, måste vi hela tiden öka vår produktion av unik spetsteknologi, som vi kan ta rejält betalt för. Är detta realistiskt?
I ett längre tidsperspektiv kan man tänka sig att de nuvarande låglöneländerna upphör att vara lågläneländer, (jmfr Japans tidigare utveckling), varvid kapitalet flyttar tillverkningsindustrierna till Afrika och andra ställen, där folk är villiga att arbeta för låga löner, varvid problemet infinner sig på nytt. Så har välståndet spridits under industrialismens hela historia.

[Blixten]

Tror att föregående analyser väsentligen är riktiga. Sannolikt är vi på väg in i en situation, där den mest påtagliga klassgränsen är mellan dem, som har en fast anställning och de, som aldrig kommer att få en sådan.

Håller med om att det kan vara så.

Konkurrensen från Kina och andra låglöneländer medför att allt fler jobb försvinner från västvärlden. Kan vi i långa loppet förbli en exporterande nation i kraft av vår hittillsvarande högteknologi? För att kompensera de jobb, som försvinner till sydostasien, måste vi hela tiden öka vår produktion av unik spetsteknologi, som vi kan ta rejält betalt för. Är detta realistiskt?

Är det inte tvärtom; vi har större chanser att exportera varor med god förtjänst till ett utvecklat och högteknologiskt Kina som kan betala med vettiga grejer än vad vi har att tjäna pengar på en miljard risbönder som halvsvälter?

Om vi vänder på det: om en trollkarl trollade bort det rika högteknologiska Nordamerika, skulle europeiska företag vinna eller förlora på det?

I ett längre tidsperspektiv kan man tänka sig att de nuvarande låglöneländerna upphör att vara lågläneländer, (jmfr Japans tidigare utveckling), varvid kapitalet flyttar tillverkningsindustrierna till Afrika och andra ställen, där folk är villiga att arbeta för låga löner, varvid problemet infinner sig på nytt. Så har välståndet spridits under industrialismens hela historia.

Vad är problemet?

[von Adler]

http://www.economist.com/node/21549956

[a81]

I ett längre tidsperspektiv kan man tänka sig att de nuvarande låglöneländerna upphör att vara lågläneländer, (jmfr Japans tidigare utveckling), varvid kapitalet flyttar tillverkningsindustrierna till Afrika och andra ställen, där folk är villiga att arbeta för låga löner, varvid problemet infinner sig på nytt. Så har välståndet spridits under industrialismens hela historia.

Vad är problemet?

Det är väl en fördel om lönenivåerna i världen jämnas ut. Dock är jag inte så säker på att detta kommer att ske inom överskådlig tid. Skillnaderna är så enormt stora och det handlar också om "trixande" med valutakurser på många håll i Sydostasien.

Lönerna i många låglöneländer är klart under den lönenivå som var i Sverige på 1800-talet. En arbetare i Sverige för 100-150 år sedan tjänade storleksordningen 5 000-10 000 kr/mån i dagens penningvärde. Det är mångdubbelt den lön som betalas i exempelvis Bangladesh eller Indonesien i dag.

Det är möjligt att Japan för så där 100 år sedan var ett låglöneland, men skillnaderna var mindre då. Sett till dagens penningvärde kanske en japan år 1900 tjänade 3 500 kr/mån, en svensk 7 000 kr/mån och en amerikan 15 000 kr/mån. Siffrorna är rena gissningar men storleksordningen bör ha sett ut ungefär så. Det var inte så att en japan tjänade en hundradel av vad en svensk tjänade.

[hasse lindquist]

Blixten skrev:
Vad är problemet?
Svar: Tidsperspektivet.

[Urban]

Den trend som verkar finnas just nu är ju att även så kallade högteknologiska arbeten flyttas till låglöneländer. Den började i slutet av 90-talet och verkar ta mer fart då man nu även ser brancher där man gör nischprodukter för inhemsk marknad enbart.

Exempel mjukvaruutveckling för stat och landsting där allt är på svenska/finska men man nu tar och etablerar företag/hyr personal i Indien/Kina och tar kostnaden internt för att göra design- och kravdokumentation på engelska trots attt kunden inte kräver det eller vill ha det för att det i slutändan anses vara billigare trots längre ledtider och mer utrymme för missförstånd.

För de företag som redan har all dokumentation på engelska så är detta ännu lättare och då en ingenjör är så mycket billigare än i västvärlden så flyttar man helt eller delar av utveckling utomlands på samma sätt som man gör med produktion.

[von Adler]

Samtidigt skriker marknaden efter programmerare och utvecklare, särskilt inom java, och IT-branschen här i Stockholm visar inga tecken på att svalna av.

[LasseMaja]

Samtidigt skriker marknaden efter programmerare och utvecklare, särskilt inom java, och IT-branschen här i Stockholm visar inga tecken på att svalna av.

Det skall vi vara glada för, så länge det nu varar.

Jag har själv några kollegor som sitter inhyrda på ABB. Där är det inte alls ovanligt med Indiska ingenjörer, tvärt om blir de allt fler. En av mina kollegor har som arbetsuppgift att vara samordnare och chef över 6-7 indiska ritare och konstruktörer.

Mitt eget företag har baltiska kontor, som tar mängdjobb och möjligjör att vi kan pressa priser.

Jobbar själv just nu för Siemens. Några svenskar, men också en tjeck och en ungrare. På industrin vi är och arbetar hos anländer det polska och baltiska hantverkare som konkurrerat ut de lokala firmorna på olika jobb.

En global marknad närmar sig sakta men säkert.