Klassbegreppets uppluckring under efterkrigstiden

[a81]

Intressant ämne som inte diskuteras så ofta, framför allt tycker jag att det är svårt att definiera var gränserna "uppåt" och "nedåt" från medelklassen går. Är en hantverkare, till exempel en elektriker eller en rörmokare, arbetarklass när han/hon oftast har en högre livsinkomst än flertalet akademiker? Är en chef på hyfsat hög nivå som kanske tjänar 80 000 kr/månad före skatt överklass om han/hon knappast har ett öre i kapital (femmiljonersvillan mer eller mindre fullbelånad)?

Så kommer en medelklass som består av arbetare, tjänstemän och småföretagare. Dessa har en ekonomi som tillåter en livsstil som kan beskrivas som "medelsvenson". Men de har små marginaler och de flesta måste kämpa hårt för att hålla uppe den livsstilen. Och en förändring till det sämre som arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa eller andra liknande "katastrofer" kan få dramatiska följder. Dessa utgör den absoluta majoriteten i samhället och bekämpar varje förändring i som kan sätta deras position i fara. De skulle gärna vilja ta sig upp i överklassen men möjligheterna är mycket små. Medan deras största fasa är att ramla ned till botten av klasstegen.

Håller till stor del med, men för mig känns detta lite mer som 1970-, 1980- eller 1990-tal. I dag upplever jag att "medelsvensson" har betydligt större marginaler. Man får inte glömma att det finns ett visst inslag av jantelag i Sverige, vi tror gärna att folk har lite mindre pengar än de egentligen har. Detta blev rätt tydligt när lönen uteblev på Saab och nästan ingen behövde ta "nödlån".

I Sverige skulle jag i dag anslå att procenttalen mellan dessa tre klasser är 5-75-20, med avsevärda lokala variationer.

Detta stämmer nog ungefär, men jag har svårt att se att det finns 5 procent överklass i Sverige (ca 500 000 personer). Jag tror snarare att det handlar om någon procent, om ens det. Tänk på att ägandet i samhället blir allt mindre personligt.

Sedan måste man också tänka på de extremt höga bostadspriserna i Sverige och de låga skatterna på boende. Det finns å ena sidan låginkomsttagare som för 30-40 år sedan köpte ett hus som i dag är värt flera miljoner och som nu bor nästan gratis där (små/inga lån, låg fastighetsavgift, ingen förmögenhetsskatt), och å andra sidan yngre hyfsat välbetalda storstadsbor som får kämpa för att ha råd att bo i en tvåa. Jag tror att vi generellt sett tittar för mycket på inkomsterna i Sverige och tänker för lite på andra aspekter av privatekonomin.

Dessutom blir det lite konstigt om man bortser från att Sverige har blivit ett allt mera mångkulturellt samhälle under det senaste halvseklet.

[Psilander]

Klassbegreppet ses ofta ur det Marxistiska, ekonomiska perspektivet, men den verkliga klassindelningen är väl egentligen kulturell, framförallt efter välfärdsamhället utsuddat de ekonomiska klyftorna.

Den kulturella klassindelningen är väl den verkliga klssindelningen i samhället eftersom den har mycket att göra med folks självbild och hur de lever . Klassresor är i stort sett omöjliga under en generation eftersom individens självbild måste se sig tillhöra en klass, precis som omgivningen måste acceptera dettta. Den kulturella klassindelningen är i stor grad beroende av koder och regler i umgänget mellan människor. Rutiner som måste behärskas för kunna accepteras i en grupp/ klass.

[Knurd]

Sverige har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet från 1932 till 2006. Klart att sossar ogärna pratar om existensen av klassklyftor, eftersom de då skulle framställa folkhemsprojektet som misslyckat.

Alliansen pratar inte gärna om klass, eftersom utjämning är ganska oviktigt för dem.

Sverigedemokraterna är inte heller så förtjusta i klassbegreppet. De vill hellre visa på skillnaden mellan etniciteter och kulturer.

Går det att skapa ett klasslöst samhälle?

[NIL]

Nedanstående klipp belyser delar av fenomenet.

http://www.youtube.com/watch?v=qlK51kR67KY

[Knurd]

Jan Guillou gör en träffsäker analys av överklassens kännetecken, som de senaste årtiondena har blivit mycket mer diskreta. Om man ser en person som visar "överklass-utseende" så har man nästan garanterat fel.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyhete ... 2390702.ab

[loop]

Att det inte ska synas och att man ska vara diskret har väl alltid varit en överklassmarkör. Kullenbergs Överklassen i Sverige är fortfarande en bra bok, men kanske inte på samma vis som när den kom.

Och som sagt. Skilj på det ekonomiska och det kulturella.

[Dûrion Annûndil]

Angående Efterkrigstiden... Något som förändrats är ju modet. Kläder fungerar inte längre som en klar klassmarkör.

Det finns dessutom ett ungdomsmode som kamouflerar det mesta av klass på avstånd, och "Vintage" är modernt. Många lägger gärna en hel del pengar på kläder.

[Gorwell]

Angående Efterkrigstiden... Något som förändrats är ju modet. Kläder fungerar inte längre som en klar klassmarkör.

Det finns dessutom ett ungdomsmode som kamouflerar det mesta av klass på avstånd, och "Vintage" är modernt. Många lägger gärna en hel del pengar på kläder.

Det här tror jag är en del i förklaringen på uppluckringen. Förr syntes det något oerhört vilken klass man tillhörde, att vara arbetare 1911 så var man ofta en smutsig trashanke med grova händer och till och med lite kortare än de i de högre klasserna. Möjligheterna att ta sig därifrån var, för de flesta, ren fantasi. Men med välfärdsbygget, starka fackföreningar, samt öppnandet till universiteten även för knegare så blev möjligheterna större för de flesta. Men i efterkrigstiden så dök också ungdomskulturen upp, som mer eller mindre drog till sig folk från alla klasser. Där var det viktigare att man följde mode, lyssnade på ny musik och ville ha kul, på så vis integrerade och maskerade man klasserna, för som sagt så finns klasserna kvar.

[Blixten]

... Möjligheterna att ta sig därifrån var, för de flesta, ren fantasi. Men med välfärdsbygget, starka fackföreningar, samt öppnandet till universiteten även för knegare så blev möjligheterna större för de flesta...

På vilket sätt menar du att starka fackföreningar har bidragit till en uppluckring av klasserna? Har inte facket i stort sett verkat för en ekonomiskt välbärgad arbetarklass men fortfarande en arbetarklass?

LAS tex har ju ett klasstänkade, den besuttna klassen (företagen) skall minsann vara snälla mot arbetarna!

Med arbetarna i föregående stycke menas fackanslutna arbetare. Alla förmåner som facket vurmar för kan förstås bara tillfalla arbetare i branscher där arbetsgivarna kan betala för sådant. Att fastanställda kan ta ledigt för det ena och det andra bygger förstås också på att det finns sämre lottade som kan vara vikarier och rycka in. Men det var egentligen inte det jag tänkte på...

[a81]

Angående Efterkrigstiden... Något som förändrats är ju modet. Kläder fungerar inte längre som en klar klassmarkör.

Det finns dessutom ett ungdomsmode som kamouflerar det mesta av klass på avstånd, och "Vintage" är modernt. Många lägger gärna en hel del pengar på kläder.

Det här tror jag är en del i förklaringen på uppluckringen. Förr syntes det något oerhört vilken klass man tillhörde, att vara arbetare 1911 så var man ofta en smutsig trashanke med grova händer och till och med lite kortare än de i de högre klasserna. Möjligheterna att ta sig därifrån var, för de flesta, ren fantasi. Men med välfärdsbygget, starka fackföreningar, samt öppnandet till universiteten även för knegare så blev möjligheterna större för de flesta. Men i efterkrigstiden så dök också ungdomskulturen upp, som mer eller mindre drog till sig folk från alla klasser. Där var det viktigare att man följde mode, lyssnade på ny musik och ville ha kul, på så vis integrerade och maskerade man klasserna, för som sagt så finns klasserna kvar.

Fast det är lite av en schablonbild att säga att en arbetare 1911 var "en smutsig trashanke med grova händer". Han kunde lika gärna vara en egnahemsägare, aktiv i folkrörelserna och/eller ha en bildningsnivå som i vissa avseenden var högre än de flesta yngre akademikers 2011.

Sedan blir det lite konstigt att säga att man "öppnade universiteten". Visst blev andelen studenter med arbetarbakgrund större under det sena 1900-talet, men tänk på att själva universitetsstudierna alltid har varit gratis i Sverige och att andelen studenter med lite fattigare bakgrund varit relativt hög i Sverige, även mycket långt tillbaka i tiden. Jag hade exempelvis en släkting, son till en torpare, som studerade till präst vid Uppsala universitet på 1700-talet. Det var inte särskilt ovanligt. Men visst har förbättringar under 1900-talets mitt/andra hälft vad gäller studiemedel samt den kraftiga expansionen av antalet platser på universitet och högskolor underlättat för "vanligt folk" att studera.

Sedan är det väl inte ens i dag jättevanligt att personer med föräldrar som är arbetare studerar på universitet/högskolor. De flesta av dagens studenter har nog föräldrar som själva antingen är akademiker eller "icke akademiskt utbildade tjänstemän". Frågan är hur det kommer att se ut i nästa generation. Mellansteget mellan arbetare och akademiker har mer eller mindre försvunnit. Är man ungefär 40 år eller yngre så är man antingen akademiker eller arbetare i någon mening. Frågan är om det försvårar den sociala rörligheten. För massor av svenskar har yrkeslivet sett ut så här över tre generationer:

Arbetare/bonde → gymnasieutbildad tjänsteman → akademiker

Frågan är om följande kommer att att bli vanligare i framtiden när mellansteget saknas:

Arbetare → akademiker
Akademiker → arbetare

Eller om man kommer att få en mera statisk situation:

Arbetare → arbetare
Akademiker → akademiker

[Fredrik Andersson]

Jag har personligen gjort hela den resa som du a81 nämner (arbetare-akademiker-arbetare) men jag är nog lite udda där.

När det gäller föräldrarnas bakgrund kopplat till akademiska studier så tror jag inte att man kan säga att det vare sig är vanligt eller sällsynt. Jag tror mycket mer beror på miljön där du växer upp. Växer du upp i en större stad där servicesektorn är stor, butiker dominerar gatubilden och det finns en högskola eller ett universitet så tror jag det är större chans att du väljer en akademisk bana oavsett dina föräldrars bakgrund. Motsatsen skulle då kunna vara ett sådant litet samhälle jag bor i där bruksandan verkar ligga som en grå gröt över tillvaron och där akademiska utbildningar aldrig har setts som ett föredöme eller ett strävansmål bland ungdomarna. Här har det snarare handlat om att klara av skolan så snabbt som möjligt för att komma ned på bruket eller in i den lokala textilindustrin (när den fanns kvar).

Föräldrarnas inflytande är givetvis en faktor att ta i beaktande men jag upplever inte att den är den huvudsakliga anledningen till om en 19-åring väljer att studera vidare eller inte. Minst lika viktigt är påverkan av kompisgänget och den outtalade anda som finns i samhället man lever i.

[Gorwell]

Blixten

På vilket sätt menar du att starka fackföreningar har bidragit till en uppluckring av klasserna? Har inte facket i stort sett verkat för en ekonomiskt välbärgad arbetarklass men fortfarande en arbetarklass?

Precis. Men med större ekonomiska resurser blir det lättare för en arbetares barn att ta sig vidare till att bli akademiker, eller egenföretagare.


a81


Min stereotypa beskrivning av en arbetare från tidigt 10-tal är inte detsamma som att personen skulle vara obildad, utan en beskrivning av min tes att ett visst "kosmetiskt" förändring har skett som hjälpt till att uppluckra klassbegreppet. helt enkelt att markörerna idag inte är lika tydliga på samma sätt som då.

[FredH]

Sedan är det väl inte ens i dag jättevanligt att personer med föräldrar som är arbetare studerar på universitet/högskolor. De flesta av dagens studenter har nog föräldrar som själva antingen är akademiker eller "icke akademiskt utbildade tjänstemän". Frågan är hur det kommer att se ut i nästa generation. Mellansteget mellan arbetare och akademiker har mer eller mindre försvunnit. Är man ungefär 40 år eller yngre så är man antingen akademiker eller arbetare i någon mening. Frågan är om det försvårar den sociala rörligheten. För massor av svenskar har yrkeslivet sett ut så här över tre generationer:

Jag tycker det blir lite trubbigt att gruppera ihop universitetstudier i en enda grupp. Universitet av idag har en mängd olika typer av utbildning. Från rena yrkesprogram, ex. sjuksköterska, ingenjörsprogram m.m. till mer fria/breda program och även en möjlighet att plocka kurser själv till en examen.

Vad jag förståt av studier är det en relativt stor skillnad på vem som läser vilken utbildning. Professionsutbildningar har en relativt hög andel studenter som inte har föräldrar som själva studerat på universitet. Medan studenter med föräldrar med en hög utbildningsnivå mer söker sig till de allmänna, breda utbildningarna som inte leder fram till ett specifikt yrke.

Sedan, bör man nog skilja på bildning och utbildning. Det är två olika saker och behöver inte ens hänga ihop.

[a81]

Jag har personligen gjort hela den resa som du a81 nämner (arbetare-akademiker-arbetare) men jag är nog lite udda där.

När det gäller föräldrarnas bakgrund kopplat till akademiska studier så tror jag inte att man kan säga att det vare sig är vanligt eller sällsynt. Jag tror mycket mer beror på miljön där du växer upp. Växer du upp i en större stad där servicesektorn är stor, butiker dominerar gatubilden och det finns en högskola eller ett universitet så tror jag det är större chans att du väljer en akademisk bana oavsett dina föräldrars bakgrund. Motsatsen skulle då kunna vara ett sådant litet samhälle jag bor i där bruksandan verkar ligga som en grå gröt över tillvaron och där akademiska utbildningar aldrig har setts som ett föredöme eller ett strävansmål bland ungdomarna. Här har det snarare handlat om att klara av skolan så snabbt som möjligt för att komma ned på bruket eller in i den lokala textilindustrin (när den fanns kvar).

Föräldrarnas inflytande är givetvis en faktor att ta i beaktande men jag upplever inte att den är den huvudsakliga anledningen till om en 19-åring väljer att studera vidare eller inte. Minst lika viktigt är påverkan av kompisgänget och den outtalade anda som finns i samhället man lever i.

Håller helt med. Det är väldigt förenklat att säga att det handlar om föräldrarnas yrken. Orten man kommer ifrån och kompisarnas val av utbildning spelar säkert minst lika stor roll. Dock är det fortfarande så att studenter som har föräldrar som är arbetare är underrepresenterade på universitet och högskolor. Min gissning är att det till viss del handlar om att de vet att man klarar sig bra (ekonomiskt) utan akademisk utbildning.

[a81]

Sedan är det väl inte ens i dag jättevanligt att personer med föräldrar som är arbetare studerar på universitet/högskolor. De flesta av dagens studenter har nog föräldrar som själva antingen är akademiker eller "icke akademiskt utbildade tjänstemän". Frågan är hur det kommer att se ut i nästa generation. Mellansteget mellan arbetare och akademiker har mer eller mindre försvunnit. Är man ungefär 40 år eller yngre så är man antingen akademiker eller arbetare i någon mening. Frågan är om det försvårar den sociala rörligheten. För massor av svenskar har yrkeslivet sett ut så här över tre generationer:

Jag tycker det blir lite trubbigt att gruppera ihop universitetstudier i en enda grupp. Universitet av idag har en mängd olika typer av utbildning. Från rena yrkesprogram, ex. sjuksköterska, ingenjörsprogram m.m. till mer fria/breda program och även en möjlighet att plocka kurser själv till en examen.

Vad jag förståt av studier är det en relativt stor skillnad på vem som läser vilken utbildning. Professionsutbildningar har en relativt hög andel studenter som inte har föräldrar som själva studerat på universitet. Medan studenter med föräldrar med en hög utbildningsnivå mer söker sig till de allmänna, breda utbildningarna som inte leder fram till ett specifikt yrke.

Sedan, bör man nog skilja på bildning och utbildning. Det är två olika saker och behöver inte ens hänga ihop.

Så kan det säkert vara men tänk på att det finns hela skalan av utbildningar, allt från yrkesinriktade utbildningar till fristående kurser. Många akademiker hör till något slags mellanting. Man har gått ett program, kanske kompletterat med några fristående kurser, som lett fram till en halvt yrkesinriktad examen, men det är sällan tydlig koppling mellan utbildning och yrkesliv för akademiker. Detta gäller även exempelvis civilingenjörer.

Sedan menade jag inte att studenter i dag till övervägande del skulle ha föräldrar som är akademiker. Jag menar att ungdomar med en renodlad arbetarbakgrund är underrepresenterade. Däremot finns massor av studenter vars föräldrar är sjuksköterskor (räknades tidigare inte som ett helt akademiskt yrke), gymnasieingenjörer, grundskolelärare (räknades tidigare inte som ett helt akademiskt yrke), gymnasieekonomer, administratörer, förskolelärare, etc. Sedan måste man komma ihåg att en stor del av arbetarklassen sedan flera decennier lever medelklassliv med villa, utlandssemestrar, två-tre bilar i familjen, etc. I en sådan miljö är det givetvis inget stort steg att börja studera, oavsett föräldrarnas yrken.

Och jag håller helt med om att man bör skilja på utbildning och bildning. Personer i 80-/90-årsåldern med enbart sexårig folkskola har ofta en högre bildningsnivå än många akademiker under 50. Varför vet jag inte riktigt, men jag tror att det har att göra med att man fokuserade hårdare på grundkunskaperna i skolan, samtidigt som det mindre mediautbudet "tvingade" folk att se, höra och läsa saker de inte skulle komma på att titta på, lyssna på eller läsa.