De mindre FN-kontigenterna i koreakriget

[tyskaorden]

Börjar vist bli gammal, minnet svek mig lite där c-en var förenande rygg till rygg ungefär så här )( och krönta med en krona. Bröstmärket bestod av namnchiffer nedan åtföljt av texten Korea allt omgivet av en oval ram det hela gult och placerat på en svart oval. Storhertiginnans namnchiffer bars också på kragspeglarna.

[Hans]

Börjar vist bli gammal, minnet svek mig lite där c-en var förenande rygg till rygg ungefär så här )( och krönta med en krona. Bröstmärket bestod av namnchiffer nedan åtföljt av texten Korea allt omgivet av en oval ram det hela gult och placerat på en svart oval. Storhertiginnans namnchiffer bars också på kragspeglarna.

OK, jag tycker mig känna igen din beskrivning från något jag har sett i Diekirch, jag skall kolla när jag kommer dit nästa gång.

MVH

Hans

[tyskaorden]

Hittade nu en bild på storhertiginnan Charlottes monogram:

[Sarvi]

Även Etiopien sände stridande förband till Korea. I augusti bildades 1. Kagnew (erövrarna/segrarna) bataljonen av personal från det kejserliga gardet. Bataljonen landsteg i Pusan den 7 maj 1951 och anslöt till det amerikanska 32. infanteriregementet (7. infanteridivisionen) vid "Kansas-linjen". Från den 16 till 22 september 1951 var bataljonen involverade i hårda närstrider vid Sam-Hyon. Den 29 mars 1952 avlöstes 1. bataljonen av 2. Kagnew bataljonen vilken i sin tur avlöstes av 3. Kagnew bataljonen den 16 april 1953. Denna bataljon drev genom ett bajonettanfall tillbaka ett kinesiskt anfall vid Tokan-ni den 20 maj. När vapenstilleståndet trädde i kraft stred bataljonen vid Pork Chop Hill. En etiopisk styrka förblev dock i Sydkorea fram till 1965.

BBC har publicerat en intervju med en etiopisk veteran från Koreakriget:

Sixty years ago, Ethiopia was at war. Not in Africa, but thousands of miles away in Korea. This is the story of one Ethiopian officer who won a US gallantry award.
http://www.bbc.co.uk/news/magazine-19639459

[Ragnar Svedje]

Intressant.

Med tanke på Sveriges traditionellt starka engagemang för FN och att detta formellt var en FN-operation så undrar jag lite grand varför vi inte bidrog med stridande trupp, utan nöjde oss med ett fältsjukhus? Är det någon som vet hur diskusionen gick när det begav sig?

[Kapten_Gars]

Den svenska vurmen för FN kommer först ett bra tag efter Koreakriget och det fanns inget intresse att skicka stridande trupp till det fjärran Korea hos de styrande. Bättre att någon annan får göra det smutsiga jobbet och ta förlusterna. Det hade ju också krävt en stor insats för att få svenska soldater stridsdugliga med tanke på deras omoderna utrustning och bristfälliga utbildning. Det enda som hållit måttet hade varit den svenska vinterutbildningen och utrustningen för vinterkrig.

[kblomster]

Utbildningen var det nog inget större fel på med tanke på hur mycket truppvana man skaffade sig under beredskapsåren, men åtminstone arméns utrustning var i många stycken mycket riktigt kraftigt föråldrad 1950. Strv m/42 var knappast mycket att komma med jämfört med en Centurion eller ens en T-34-85.

Även flygvapnet låg ganska dåligt till eftersom fpl 29 ännu inte kommit i tjänst. Vi hade visserligen fpl 26 och 28 (Mustang och Vampire) men tillochmed Vampire var hel generation efter de nya pilvingade flygplanen F-86 och MiG-15, vilket samväldesländerna som flög Gloster Meteor snabbt fick lära sig i Korea.

[Kapten_Gars]

1945 så var svenska armen väl utbildad och utrustad för att utkämpa 1940 års krig, det var inget fel på viljan och man hade lyckats göra stordåd när det gällde att bota alla de utbildningsbrister som fanns 39-40. Problemet som jag ser det är att utbildningen långt ifrån alltid var relevant för hur krigets verklighet såg ut och att den taktiska doktrinen inte heller följt med i utvecklingen.

Värst var inte bristen på stridsvagnar om man ser till vad som väntade i Korea utan snarast bristen på infanteriunderstödsvapen som medeltunga och tunga grantkastare, bra kulsprutor osv. Svenska vapen hade ju dessutom inneburit en logistisk mardröm, det vettigaste hade varit att helt ombeväpna soldaterna med amerikansk utrustning men det hade ju i sin tur krävt extra utbildning.

[Kapten_Gars]

1945 så var svenska armen väl utbildad och utrustad för att utkämpa 1940 års krig, det var inget fel på viljan och man hade lyckats göra stordåd när det gällde att bota alla de utbildningsbrister som fanns 39-40. Problemet som jag ser det är att utbildningen långt ifrån alltid var relevant för hur krigets verklighet såg ut och att den taktiska doktrinen inte heller följt med i utvecklingen.

Värst var inte bristen på stridsvagnar om man ser till vad som väntade i Korea utan snarast bristen på infanteriunderstödsvapen som medeltunga och tunga grantkastare, bra kulsprutor osv. Svenska vapen hade ju dessutom inneburit en logistisk mardröm, det vettigaste hade varit att helt ombeväpna soldaterna med amerikansk utrustning men det hade ju i sin tur krävt extra utbildning.

[Ben]

Frågan berörs i Jacob Stridsmans avhandling Sverige och Koreakriget (2008). Enligt författaren har det inte gått att finna något som direkt klargör varför regeringen beslutade att inte skicka militär trupp. Det är dock klart att det rådde politisk enighet om att inte göra det.

I pressen var stödet för den valda linjen närmast enhälligt. Man menade att Sverige hade mycket begränsad tillgång till insatsberedd och stridsvan trupp. Det skulle därför ta lång tid att utrusta en kontingent och den skulle dessutom bli så liten att den knappast kunde göra någon skillnad. Pressen ansåg dessutom att alla resurser behövdes på hemmaplan för att avvärja ett ev. sovjetiskt anfall. Stridsman är också inne på att regeringen kan ha bedömt att en militär insats skulle vara problematisk med tanke på den svenska neutralitetspolitiken.

[Bränner]

Om jag inte minns fel deltog den svenske yrkesofficeren Orvar Nilsson, kanske främst känd som frivillig i Finland, i den Ethiopiska bataljons strider i Korea. Han var instruktör i den Ethiopiska armen.

[Ragnar Svedje]

Den svenska vurmen för FN kommer först ett bra tag efter Koreakriget och det fanns inget intresse att skicka stridande trupp till det fjärran Korea hos de styrande. Bättre att någon annan får göra det smutsiga jobbet och ta förlusterna.

En sund men inte alltför solidarisk princip.

Det hade ju också krävt en stor insats för att få svenska soldater stridsdugliga med tanke på deras omoderna utrustning och bristfälliga utbildning. Det enda som hållit måttet hade varit den svenska vinterutbildningen och utrustningen för vinterkrig.

Här har vi det nog! Att särskild ammunition och utrustning skulle till den svenska avdelningen medför stora problem. Precis som du säger hade det naturliga varit att skicka soldaterna få amerikansk utrustning. Detta hade i sin tur medfört att svenskarna troligen skickats direkt till USA för att genomgå vapenträning under ett par månaders tid. Och då är jag helt övertygad om att många beslutsfattare skulle haft invändningar mot att detta vore oförenligt med Sveriges neutralitetspolitik. Att skicka soldater till USA för att få amerikanska vapen och kanske t.o.m. amerikanska uniformer för att strida inlämmade i USA:s försvarsmakt, blir något helt annat än att deltaga med egen trupp i en FN-operation.

Om utrustningen och utbildningen verkligen var så bristfällig i Sverige under 1950-talet så hade det utan tvivel varit en stor fördel om Sverige hade deltagit. Då hade vi fått erfarenheter som troligen gjort att vi skaffat oss bättre infanterivapen och även ändrat utbildningen för att bättre svara mot den nya tidens behov.

[Kapten_Gars]

Det hade knappast varit tal om någon utbildning i USA, man hade nog gjort som med den turkiska brigaden som fick sin amerikanska utrustning och utbildning på den när man väl kom till Korea. De flesta andra nationerna som deltog var ju redan från början beväpnade med antingen amerikansk eller brittisk utrustning vilket kraftigt förenklade logistiken.

Försvarsmakten var i full gång med att råda bot på en rad av problemen, du har övergången till brigadtaktik mm. Problemen med beväpningen var ju först och främst en ren pengafråga, vapen var inte sämre än sina motsvarigheter men man hade för lite av dem. Gällde ju även fordon mm. Kvalitetsproblemen som fanns kom främst av att det fanns en utpräglad "arsenalsmentalitet" hos de som ansvarade för inköp av utrustning, man köpte nära nog automatiskt utrustning som tillverkades av den "egna" tillverkaren Gevärsfaktoriet trots att det fanns bättre lösningar tillgängliga och trots att GF hade problem med tillverkning och leverans av flera beställda vapensystem.

[tyskaorden]

Intressant är att man tydligen ansåg dessa problem vara avhjälpta en dryga tio år senare då svensk trupp (både mark- och flygförband) sändes i strid i Kongo under FN-flagg 1960-64.

[Kapten_Gars]

Kongoinsatsen var ju någon helt annat än det högintensiva koreakriget och från början så var det ju inte tala om någon stridsinsats vilket återspeglades i bataljonens bristfällig utrustning med understödsvapen. En mer kompetent motståndare hade inneburit betydande problem och en helt annan nivån på förlusterna.