kblomster skrev:Köpte för övrigt Omöjlig Ubåt häromdagen och det är ju synnerligen intressant läsning, måste jag säga. Författaren presenterar en mycket stor mängd material men har samtidigt avsiktligen inga som helst källhänvisningar, vilket gör mig lite fundersam.
Nils-Ove Janssons bok "Omöjlig ubåt" är som du skriver intressant och förtjänar att diskuteras i den mån det är möjligt.
Det är en bok som för fram en mycket stor mängd storslagna påståenden (t ex att Spetsnaz var i Hårsfjärden 1982 för att kanske genom självmordsanfall detonera atombomber) men inte redovisar några kontrollerbara källhänvisningar överhuvudtaget till läsaren varför/hur något påstående skulle vara korrekt.
En förvisso känslig fråga, men som är nödvändig ur källkritisk synvinkel, är faktumet att personer som släpper böcker som behandlar skeenden där de själva varit centralt inblandade - inte nödvändigtvis kan betraktas som neutrala. Noterbart exempelvis nu när före detta åklagare Christer von der Kwast ska släppa bok med sin syn på rättegångarna mot "seriemördaren" Thomas Quick.
Det finns åtminstone tre tänkbara anledningar (men säkerligen flera) till att personer släpper böcker för att redogöra sina ståndpunkter och förklara/försvara tidigare handlingar:
1. Man har gjort allting rätt, men har blivit orättvist behandlad av eftervärlden och man vill genom bok berätta den sanna versionen.
2. Man har gjort helt eller delvis fel, men inser inte detta själv och vill genom bok berätta vad man
tror är den sanna versionen.
3. Man har gjort helt eller delvis fel och vet om detta, och vill genom bok påverka hur historien skall skrivas.
Jag har naturligtvis inte själv någon kunskap om vilket eller vilka skäl författaren till "Omöjlig ubåt" har. Däremot kan man konstatera att författaren ingått i den lilla och slutna Marina Analysgruppen, som vi vet i sina kvalificerat hemliga rapporter till regeringarna alltid meddelade att man
inte hade några bevis på vilken nation som utförde ubåtskränkningarna och att man inte visste vilka ubåtstyper det handlade om.
Det var också så att när statsminister Carl Bildt satte upp de offentligt tillkännagivna ubåtssamtalen med Ryssland i början av 90-talet - och givit militären fria händer att välja material för att lösa frågan - så är det Emil Svensson
och just Nils-Ove Jansson som reser till Moskva. Med sig har man "bevisen" på sovjetiska ubåtsintrång, i form av bandinspelningar som senare skulle visa sig innehålla minkar och en taxibåt.
Efter de fiaskoartade förhandlingarna i Moskva tillsattes den vetenskapligt sammansatta ubåtsutredningen 1995. Den konstaterade att utifrån tillgängligt material gick det
inte att göra någon nationalitetsbestämning.
Trots detta har Emil Svensson, som alltså tidigare var chef för just analysgruppen, år 2005 skrivit att han vad glad över att det var en hederlig utredning som inte var politiskt styrd och specifikt poängterar att utredningen fick ta del av allt relevant underrättelsematerial.
Nils-Ove Jansson skriver redan 1996 att utredningen är ett "
erkännande för marinen och ett avslut i ubåtsfrågan".
Den spektakulära information som läggs fram i boken "Omöjlig ubåt" år 2014 är alltså
inte information som existerade under 80- och 90-talen. Det är däremot möjligt att författaren tillgodogjort sig denna kunskap på andra sätt senare, men då boken inte innehåller
en enda källhänvisning överhuvudtaget blir det i praktiken omöjligt att granska de påståenden som görs.
Om man nu skall diskutera olika "agendor" är det åtminstone noterbart att bokens utgivning är finansierad av Kungliga Örlogsmannasällskapet med motiveringen att det är bekymmersamt att de finns de som tror att marinen "
missbrukat fakta och undvikit att redovisa att kränkningarna även kan ha kommit från västmakterna". Boken skall rimligtvis få läsaren att sluta tro sådant.
Gällande de observationer som redovisas i boken och som hänvisas till av Lars L här tidigare så är det relevant att det finns tidigare tveksamma typbestämningar från författaren.
Under incidenten vid Hårsfjärden 1982 såg ett vittne vad hon beskrev som en mindre ubåt på grunt vatten vid
Dalarö. Just Nils-Ove Jansson gör i efterhand tolkningen att det handlade om en sovjetisk Romeo-ubåt. Detta trots att observationen görs på endast tio meter grunt vatten och Romeo är 76 meter lång och
14 meter hög.
Sådana något tendentiösa tolkningar under yrkesutövning är ett skäl till att åtminstone vara lätt försiktig med de typbestämningar som författaren gör i bok i dag.
kblomster skrev:Jag är böjd att hålla med om att det finns något som inte stämmer med de här påstådda Triton-kränkningarna. Det förefaller orimligt att man ska ha opererat med sådana tingestar självständigt på sådana osannolika platser som t.ex. inne i Värtahamnen.
Just påstående om att det kan ha varit en Triton-2 vid Värtahamnen är ganska intressant att studera. I "Omöjlig ubåt" sid 45-47 så berättas om optisk observation av "valryggen" (som diskuterats här på forumet hundratals gånger och det finns en enorm mängd skäl att denna inte är identisk med Triton-2) och det redovisas för de bottenundersökningar som gjordes vid Lilla Värtan, samt att det visas bild på Triton-2 vilket för säkerligen 99 % av läsarna skapar en uppfattning att just Triton-2 är en sannolik förbrytare.
Om man däremot bara studerar detta lite närmare finner man snabbt att det är helt orimligt av flera skäl.
- vartan.PNG (148.66 KiB) Visad 1176 gånger
1. Uthålligheten på Triton-2 anges till mellan 60-70 sjömil. Lilla Värtan ligger som bekant så djupt in i Stockholms skärgård som det fysiskt går att komma. Om man utgår från Lilla Värtan och tar man halva uthålligheten på Triton-2 så kommer man ungefär till Kanholmsfjärden om man följer farlederna.
Skulle alltså Triton-2 ha startat sin färd ungefär därifrån finns en uthållighetsmässig teoretisk möjlighet att nå Lilla Värtan och komma tillbaka. Det blir praktiskt omöjligt att ha börjat resan särskilt mycket längre ut till havs.
2. Om Triton-2 startar från Kanholmsfjärden och åker med sin maximala hastighet på 5.5 knop så kommer det ta ungefär fem timmars färd för den att nå till Lilla Värtan, enkel resa. Sedan skall farkosten enligt denna teori lagt sig på botten, dykarna ombord utfört någon typ av uppdrag i Värtahamnen, och sedan åkt fem timmar tillbaka.
Händelsen inträffade i april 1983. Som vi sett är det inte möjligt för dykare att vistas stillasittande i tio timmar i aprilkallt Östersjövatten. Bara det diskvalificerar mycket av idéerna med våta farkoster kombinerade med avancerade intrång, de är inte byggda för den typen av långvariga uppdrag och definitivt inte i kallt vatten.
3. Om det hypotetiskt skulle vara så att man ändå skulle åkt med Triton-2 genom hela Stockholms inre skärgård ända fram till Värtahamnen så innebär det en del navigatoriska förmågor. Här menar man att Triton-2 skulle utfört denna resa med hjälp av antingen aktiv sonar eller att intaga ytläge för göra optiska positionsbestämmelser.
Märk väl att detta var endast ett halvår efter den enormt uppmärksammade Hårsfjärdenincidenten. En dykfarkost utan periskop som måste gå till ytan för varje observation är naturligtvis en enorm risk, inte minst kombinerat med ytterst låg uthållighet som gör i praktiken varje form av missöde eller fördröjning fatal. Detta gör ytterligare att ett intrång med denna typ av farkost mycket osannolik.
4. Måtten på Triton-2 stämmer inte heller med de som hittades i Värtahamnen.
Det uppmätta bottenavtrycket i Lilla Värtan var 10-12 meter långt och 1.5 meter brett. Triton-2 var 9.5 meter lång och 1.9 meter bred. Att det skiljer sig i längd skulle kunna förklaras med att farkosten rört sig fram och tillbaka, men i bredd så framgår det att den sjunkit rejält djupt ned i sanden och avtrycket ändå bara var 1.5 meter i sida.
5. Det finns ingen känd förmåga överhuvudtaget för Triton-2 att bli buren av ubåt. Alternativet är att bli buren av ett ytfartyg med kran, vilket är den möjlighet som Nils-Ove Jansson spekulerar kring.
I detta fall skulle det alltså innebära att senast inne på Kanholmsfjärden skulle ett sovjetiskt fartyg öppet med kran lyft ned dykfarkosten i vattnet - utan att bli sedd. Efter att Triton-2 sedan åkt - med aktiv sonar och/eller diverse ytlägen - i fem mil genom inre skärgården, legat ett tag i Värtahamnen, sedan åkt tillbaka på motsvarande sätt - så skall den lyftas tillbaka in i "moderskeppet".
Här kan man bara notera vissa praktiska problem för att göra detta alternativ möjligt.
Dels så måste Spetsnaztrupperna, långt inne på främmande makts inre vatten, på något sätt fästa en lyftanordning kring Triton-2. Sedan behöver fartyget ha sådan lyftförmåga att en nästan tio meter lång metallfarkost
fylld med vatten kan dras så pass långt upp att vattnet inuti kan rinna ut, sedan fortsätta lyfta enheten hela vägen upp utan att skada varken farkosten själv eller moderskeppets skrov och sedan sänka in den i ett lastutrymme.
Det menar man skulle ske helt öppet på svenskt vatten och utan att svensk underrättelsetjänst någonsin lyckas avslöja hur detta återkommande spionage gick till.
så vet vi att det är näst intill omöjligt att se en trålvajer som är ganska lik en tråd från ubåtsnät om man inte kommer mycket nära den och förhållandena är ytterst gynnsamma.
(dock har väl de utrustning att släpa på) samt hjälp av diverse framdrivningshjälpmedel.