Inlägg
av Ola Frithiofson » 13 januari 2015, 23:12
Det finns idag fyra ryska ubåtar, ungefär, i Östersjön. På 1980-talet fanns det 40, ungefär. Idag har Ryssland lika många ubåtar i Östersjön som Sverige har. Rysslands totala försvarsutgifter är fortfarande bara 10 procent ca av USAs och ungefär lika stora eller lite större än USAs kostnader för underrättelsetjänsterna. USAs försvarsutgifter är lika stora som de nio länder som följer efter USA, inklusive Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien. Rysslands ubåtskapacitet i Östersjön är mycket begränsad jämfört med 1980-talet men det verkar som om det räcker att säga Ryssland, så ser svenska media en häxa med tillgång till trollkonster som aldrig går att förklara och som just därför är möjliga och med lika onda avsikter som en riktig häxa. idag är deras kapacitet inte större än Sveriges på ubåtssidan, i Östersjön.
Om det var ryska miniubåtar I Stockholms skärgård I oktober hade de behövt ha en moderubåt. Där finns två KILO ubåtar baserade i Östersjön nu och två nya som ska ingå i den ryska svarta havsflottan. Ingen av dem skulle ta sig in i skärgården. De är alldeles för stora. De skulle ha följts, antingen skulle Sverige eller Nato märkt om en KILO kom nära den svenska skärgården.
Ryssland har eller har haft två kärnkraftsubåtar I den norra flottan, vid Kolahalvön, som hör till en särskild GRU enhet. De är utvecklade efter den amerikanska NR 1, de skulle kunna fungera i skärgården. Men om de förflyttades till Östersjön skulle de också ha följts av USA/Nato och Sverige skulle säkert ha fått en rapport om det. De skulle väl i så fall ha förflyttats genom Vita havet – östersjökanalen. De är 40-60 meter så de är inte så små, men de skulle förmodligen transporterats inuti ett fartyg, det hade knappast gått att dölja den transporten. Sverige skulle ha fått vetskap om den transporten.
Om en tanker eller forskningsfartyg såsom den som svenska media ihärdigt lät det spekuleras kring i oktober i fjol hade med sig en SDV hade en sådan ändå inte haft någon uthållighet och varit tvungna att ha en bas i land. Det är inte möjligt ha en rysk bas i den Stockholmska skärgården utan svensk vetskap, det skulle med den inställning som svensk allmänhet har till Ryssland aldrig fungera över tid.
Det finns i praktiken ingen möjlighet för Ryssland att ha miniubåtar som visar sig långa tider och som är här i veckor som det verkar utan att detta är känt för Sverige eller/och Nato/USA. Det finns heller ingen anledning för dem att vara här, varken militär eller politisk.
Det finns heller inte någon större anledning för Nato eller natoländer att vara här. Det får I så fall vara en riktigt häftig konspiration. Jag har svårt att tro på den. Vi lever inte längre med 1980-talets säkerhetspolitiska förutsättningar.
Eftersom den svenska försvarmakten inte kan ge några klara bevis för vad som faktiskt var här och i vilket syfte går det inte att utesluta att det finns en svensk gruppering, för Natoanslutning eller för att vi ska skaffa s.k. A-26 ubåtar eller bara nationalistiskt extrem eller en som till varje pris vill mota en utveckling som leder fram till att de verkliga sammanhangen som förklarar ubåtskränkningarna på 1980-talet uppdagas. En sådan grupp kan möjligen ha hjälp av något Nato land, dra nytta av gamla kontakter från 1980-talets ubåtskontakter. Det skulle gå att låta en eller ett par miniubåtar vara gömda på något sätt i Sverige, möjligen. Sveriges östersjöskärgårdar rymmer en del sådana möjligheter förutsatt en tillräckligt omfattande svensk stöttning med logistik och annat stöd.
När Mikael Holmström informerar den svenska allmänheten är det med en selekterad information. Holmström skriver och jag citerar.
”Av bilden och Kvimans berättelse framgår att ubåtens torn är placerat rätt långt fram på skrovet. Under 1980- och 1990-talets ubåtsjakter så jagade svenska försvaret ofta en ubåt som var cirka 30 meter lång. I efterhand har det kommit fram att sovjetiska specialförband (Spetznas) hade en 30 meter lång ubåt med ett förligt torn. De kunde vara ute tre-fyra veckor.”
Hur känt är det att det fanns en 30 meter lång sovjetisk miniubåt under 1980-talets ubåtsjakter? Vilka är Holmströms källor, har han samma som vi här på Skalman har han ingen grund för det han skriver.
1987 års rapport från Gustafsson och medarbetare visar att det då inte var känt, men man antog ändå att det fanns en hemlig sovjetisk ubåtsklass på mellan 20-30 meter. Pyranjan på 28 meter – om den fungerade tillfredsställande vilket har förnekats från en av dem som framförde Pyranjan - fanns först senare, 1989, i operativt skick och enligt vad som är känt kan den inte ha varit med i Hårsfjärden, Karlskorna med flera ubåtsjakter, de flesta ubåtsjakterna under 1980-talet. det fanns bara ett par exemplar och de skulle inte - om de fungerat och om de varit tillgängliga så som Holmström skriver, kunnat stå för de 365 säkra/ganska säkra ubåtsobservationerna och de 2200 mer osäkra, fler miniubåtar hade krävts. Som granskningen av Gustafssons 1987 rapport visade, det är inte känt var deras baser var, det är inte känt hur de tar sig över östersjön, det är inte känt hur de ser ut, vilka de är.
Däremot är det känt att det fanns åtskilliga västliga miniubåtar – onämnda i Holmströms artikel - NR 1 som var 41 meter och med förligt placerat ubåtstorn, Typ 205 från dåvarande Västtyskland också med förligt ubåtstorn och på 44 meter, italienska Toti på 46 meter. Den italienska Cosmos-klassen, som lades ned först 2004, men som fått en fortsättning i en mer utvecklad version, passar in på ett flertal observationer utmed ostkusten på 1980-talet. De var mellan 20-30 meter, men det missades tydligen i 1987 års rapport – och av Holmström nu när han informerar den svenska allmänheten.
Om det finns fotografier som inte visas, som är bättre än de som vi I allmänheten fått se från 1980-talet, beror det på att en COSMOS eller OBERON eller annan västubåt/miniubåt kunde ha identifierats. Detsamma gäller idag, risken med att publicera bättre bilder är att de skulle visa att det inte handlar om en rysk ubåt.
