ola skrev:Sedan finns det ju ett par intressanta frågor kan jag som lekman tycka i alla fall.
1. Hur ville staten/politikerna men framför allt lägga militären lägga sitt krut på i förmåga och i vilket vapenslag
utan att det blev ett sammelsurium av det utan att de bråka allt för mycket mellan varandra ?
2. När då krigsmakten då var som störst i personal 850.000 man var då reserven inräknad i dessa eller fanns det
någon annan form av reserv som hade någon form av gröntjänst ?.
3. När då krigsmakten var som störst mitten av 1900-talet vad hade Sverige då i människor i vapenför ålder som kunde
tas ut för gröntjänst ?.
4. Sedan liten intressant tanke, skulle krigsmakten i mitten av 1900-talet kunnat klara av ett totalt krig och hur länge skulle krigsmakten ansett att de skulle kunna klara av ett totalt krig ?
Hoppas jag inte har brutit mot allt för många regler och paragrafer
1.Omedelbart efter VK 2 rådde i princip konsensus mellan politiker och militärledning och till stor del mellan försvarsgrenarna. Från mitten av 50-talet sker sedan följande. Ur statligt perspektiv skedde en förskjutning från ett militärt centrerat säkerhetspolitiskt perspektiv till ett militärindustriellt sysselsättningsperspektiv. Det militära perspektivet var allas hävdande av den egna försvrasgrenens förträfflighet framför övriga. När krubban tömdes bet hästarna friskt. Strategi och hotbilder anpassades allt mer lägligt utifrån rådande inrikespolitisk situation och rådande trender. Till sist var varje svensk försedd med skyddsrum och skyddsmask, men samtliga försvarsgrenar var med hänsyn till hotbild och utgående från kvalité, underdimensionerande.
2. Armén: 300 000 Fältförband, 300 000 Lokalförsvar. Marinen: 75 000 (varav Kustartilleriet 50 000) Flygvapnet: 75 000.
Ålder 19-47 Hemvärnet 100 000 Ålder (15-19, 47-)
Det totala antalet vapenutbildade låg naturligtvis ännu högre, varje år utbildades mellan 35 och 55 000 man.
Jag har sett en siffra som säger att det typiskt fanns 1,2 milj vapenutbildade mellan 19 och 47.
3. Krigserfarenheter visar att uttag på ca 10% av den totala befolkningen är hållbart ur ett helhetsperspektiv. Länder vilka tog ut högre siffror fick stora problem med samhällsfunktioner såsom infrastruktur, industri mm.
4.Ja. Men naturligtvis skulle ett kärnvapenkrig varit svårt att utkämpa, men det skulle det å andra sidan blivit för alla. Från 50-talet och framåt. Beroende på hur kriget utvecklades så fanns lagrade förnödenheter för ca 3 månaders avspärrning och kanske 1 månads strider.
