Inlägg
av Ola Frithiofson » 16 oktober 2016, 01:55
Jag lovade någon gång i våras/somras en lista på de saker som jag menar visar att det var ubåtar som kränkte de svenska vattnen under 1980-talet och att de var västliga. Av en bruttolista på 12 punkter lägger jag in de fem första här.
1. Ubåtskommissionen (SOU 1995:135, s. 85-86) skriver att det under 80-talet hade gjorts flera tiotal observationer av ubåtar eller minifarkoster på mindre än tio meters avstånd och det hade gjorts hundratals observationer på ett avstånd av mindre än 100 meter. Ubåtarna visade upp sig för fiskare och seglare på nära håll. Observatörerna har under årens lopp beskrivit detaljer som sammanfaller sinsemellan och de tyder på två typer av då helt okända ubåtar. Detaljerna överensstämmer trots att observatörerna inte känner varandra och trots att dessa två typer av ubåtar inte fanns beskrivna offentligt. Den första, Typ 1-farkosten, är 10 meter lång droppformad/äggformad med lucka och ett smalt periskop på toppen (nära fören) och med ett stort fönster i fören. En version av Typ 1 farkosten sägs varar bandgående. Den andra, Typ 2-ubåten, är 20-30 meter lång, har ett reguljärt rektangulärt torn mitt på skrovet och en hög snorkelmast bakom tornet, som kan resas från horisontellt till vertikalt. Observationer pekar också på att Typ 2-ubåten har en vajer som går från tornet till fören och att ubåten kan bära två mindre dykarfarkoster. Den första hemliga rapporten om dessa två ubåtstyper kom 1984. Den kvalificerat hemliga 1987-rapporten beskrev dem som två typer av okända sovjetiska ubåtar. Bengt Wallroths rapport (med J. Eliasson och H Dahlgren) till statsminister Ingvar Carlsson sa att det inte fanns något som tydde på att dessa ubåtar var sovjetiska. Det är orimligt att tänka sig att ett stort antal personer ger identiska beskrivningar av två specifika farkoster, som aldrig beskrivits i offentligheten, utan att dessa farkoster existerar. Att man sett en vajer mellan torn och för till Typ 2-ubåten och ett periskop på ett par centimeter i diameter till Typ 1-ubåten tyder också på att man har sett dessa ubåtar på mycket nära håll.
2. US Navy placerade ut SOSUS-linjer längs allierade kuster. Detta var inte politiskt möjligt i Sverige, men på slutet av 60-talet fick den då unge biträdande attachén i Stockholm Bobby Inman igenom en deal med någon på svensk sida om att placera ut hydrofoner längs den svenska kusten, kanske med försvarsminister Sven Andersson via Wallenbergs underrättelsechef Karl-Arvid Norlin eller genom någon marinofficer (Inman åkte på semester med senare marinchefen Per Rudberg med familj, och Inman berättade själv att Norlin var hans ”go-between” till Sven Andersson). Dessa hydrofoner hade inte landförbindelse och sände sin information genom ”tjut” (komprimerad information) till patrullflygplan. Detta berättade Robert Bathurst, som under första halvan av 70-talet var chef för Naval Intelligence Europe, han fick då regelbundet in information från dessa hydrofoner. Amiral Inman bekräftade existensen av dessa hydrofoner. Inman berättade också att under hans tid (som ”Director Naval Intelligence” 1974-76, ”Vice Director Defense Intelligence” 1976-77, ”Director National Security Agency” 1977-81 och ”Deputy Director Central Intelligence”, d.v.s. vicechef för CIA m.m. 1981-82) gick sovjetiska ubåtar ibland in på svenskt vatten men aldrig in i skärgården. Detta visste han på grund av hydrofonerna längs den svenska kusten. Robert Bathurst sa att dessa hydrofoner underhölls med hjälp av små ubåtar. Vid denna tid var de enda små ubåtar som fanns de italienska COSMOS-ubåtarna på 20-30 meter. Oberoende av Bathurst sa en annan lika centralt placerad amerikansk underrättelsekälla samma sak, han hade också sett ett kort/karta där hydrofonerna var utplacerade och han sa att de små ubåtarna var italienska och att de fraktades till svenska vatten i ombyggda handelsfartyg, som släppte ut ubåten utanför svensk skärgård, gick in i hamn i Helsingfors eller var det kan ha varit, och hämtade upp ubåten på tillbakavägen. Dåvarande amerikanska marinministern John Lehman berättade att han använde italienska ubåtar i svenska vatten för ”plausibel deniability”. Dessa ubåtar var i alla avseenden identiska med Typ2-ubåten ovan (20-30 meter, en hög snorkelmast bakom tornet och en vajer mellan torn och för, och den kunde bära två mindre dykarfarkoster).
3. Den dåvarande amerikanske försvarsminister Caspar Weinberger och den brittiske marinministern Keith Speed har båda berättat på svensk TV att de använde egna ubåtar för operationer i svenska vatten efter ”Navy-to-Navy consultations”. Vad hade de för intresse att säga detta? De hade, enligt Weinberger, opererat i svenska vatten ”frequently” and ”regularly”. John Lehman berättade att det var CIA-chefen William Casey och hans ”Deception committee” som tog beslutet om de operationer som Weinberger hade beskrivit. Ett par personer (en topp-chef i CIA och en på politisk sida) har också berättat att Lehmans kontor NURO (National Underwater Reconnaissance Office) var ansvarigt för operationerna. Brittiska ubåtskaptener har berättat att Royal Navy opererade Porpoise- och Oberonklassubåtar i svenska vatten. En av dem berättade att han landsatte specialstyrkor. En brittisk ubåt som en av dem sa hade opererat i Svenska vatten var HMS Porpoise. Den var ombyggd som moderubåt för insättning av miniubåtar. Det finns också en del som tyder på att HMS Porpoise bl.a. bar en italienskbyggd minifarkost, som ovan har beskrivits som ”Typ 1”. Samma italienska företag GSE bygger idag de nya mini-farkosterna för US Navy SEALs och typ-1 ubåten det bör ha handlat om finns beskrivninen fr.o.m 1983, men bör ha funnits i någon version också dessförinnan, bland annat tyder ett fotografi från 1980 på det. Keith Speed sa att Royal Navy använde Porpoise- och Oberonklassubåtar för operationer i svenska vatten. Åtminstone någon av dem skulle kunna ha burit Typ 1-farkosten, medan man från amerikansk sida har berättat att de italienska ubåtarna, som underhöll hydrofonerna längs den svenska kusten (och som ovan beskrivits som ”Typ 2”-ubåtar), bars till Östersjön av civila moderfartyg, handelsfartyg med en dold behållare för ubåten. När Reaganadministrationen och britterna var missnöjda med svensk beredskap och politik under 80-talet kunde de visa upp dessa ubåtar för att få den svenska befolkningen att ta det sovjetiska hotet på allvar och den svenska regeringen mer anpasslig.
4. Den signal från den 11 oktober 1982 som Lars Borgnäs tog fram i sitt program för Uppdrag granskning 2008 visar att den hade sänts från en västlig ubåt. (En konventionell ubåt som använder 400 Hz är ett bevis för en västlig ubåt. Nukleärt drivna sovjetiska ubåtar använde också 400 Hz men de var aldrig inne i Östersjön). Signalen låg dold inne i ett vitt brus, som sonaroperatören, FMV:s ljudspecialist Rolf Andersson aldrig hade hört varken förr eller senare under sina 30 år då han lyssnat på ubåtsljud i skärgården. Denna kväll hörde han det flera gånger. Vad Borgnäs kanske inte visste var att såväl Mälstens bevakningsbåt som kustbevakningsflyget GYP hade haft kontakt med en ubåt i just detta område (ett par kilometer sydsydost om Mälsten) dagarna innan (aktiv sonar och infraröd kontakt). Den magnetiska kontakten med en ubåt över minlinjen vid Mälsten tidigare samma dag föregicks också av infraröd kontakt och kontakt med aktiv och passiv sonar norr om Mälsten. Det är denna ubåt som skadades vid minsprängningen 12:20 den 11 oktober 1982. Den sände upp en grön Visual Distress Signal (VDS), vilken kan avslöjas av en satellit även genom ett molntäcke, eftersom den är radarkänslig. En sådan VDS är ett bevis för en amerikansk eller brittisk ubåt. Den första ubåten antas ha sänt en signal till den senare. Marinchefen Per Rudberg skriver i sin dagbok om dessa två ubåtar vid Mälsten: en är skadad och en som söker kontakt med den förra. Ett antal dokument pekar på två konventionella ubåtar varav en skadad. Den som har briefat honom är försvarsstabschefen Bror Stefenson (som i efterhand har förnekat all kännedom om det). Olof Palme orienterar Ulf Adelsohn om två ubåtar varav en skadad. ÖB Lennart Ljung beklagar att han hade varit tvungen att sätta in vapenmakt. Ett stort antal personer säger att det var dessa två ubåtar varav en skadad som gick ut genom Öresund en vecka eller två efter dessa händelser. Norrmännen ska ha känt till deras identitet. De var västliga och antagligen brittiska.
5. En inspelning av en säker ubåt gjordes dagen efter minsprängningen (den 12 oktober klockan 18:00) av sonaroperatören Anders Karlsson. Bandet analyserades av FMV:s ljudexperter Rolf Andersson och Arne Åsklint för Lars Borgnäs TV-program i 2008. Andersson och Åsklint har tillsammans 60 års erfarenhet av att lyssna på ubåtsljud. De säger att det är en mängd ljud som visar att det är en säker ubåt. Det är ventilljud, pumpljud, roderljud m.m. men praktiskt taget inga hörbara propellerljud. Denna inspelning har inget med den s.k. 3.47-minutersinspelningen att göra, som Emil Svensson la fram som bevis för en sovjetisk ubåt i Moskva 1993-94. Svenska myndigheter sa då att detta var Karlssons inspelning från 18:00, men det var fel. Karlsson kände inte igen den. Det visade sig senare att detta propellerljud var inspelat ca 14:30, och det avslöjar med nästan 100 % säkerhet Ulf Buschs taxibåt Amalia (som förde med sig Dagens Nyheters journalist Anders Öhman med fotograf). Det är också den konklusion som FOI kom till. Karlssons inspelning klockan 18:00 visar mycket tydliga ljud på bandet. 18:07 slår en hydraulisk ventil igen med ett tydligt metalliskt dubbelklick. Detta är ett ljud som inte skulle kunna ha uppstått naturligt i havet. Det är ett ljud skapat av människor och man vet positionen för ljudet på metern när ca 50 meter utanför hydrofonraden nästan mitt emellan hydrofon 1 och 2. Den bevakningsbåt som gick ut efter 18:16 för ett våldsamt liv. Före detta finns inga motorljud. Det finns inget fartyg som man skulle kunna förväxla detta ljud med. Det är en säker ubåt/farkost. Åsklint upptäckte två sekvenser med pumpljud på bandet, men inga kontinuerliga pumpljud, som hade varit fallet med en kärkraftdriven ubåt. Det betyder att det måste ha varit en konventionell ubåt och därför knappast en amerikansk ubåt. Mängden ljud tyder på att det var denna ubåt som skadades av en mina strax intill dagen innan och sköt upp en grön amerikansk/brittisk VDS. Det betyder att denna ubåt med stor sannolikhet var brittisk.
Slutsatsen är att det var brittiska ubåtar och US Navys italienska farkoster. Det kan också ha varit en viss västtysk aktivitet, tidigare antagligen också sovjetiska ubåtar, men inte inne i skärgården och det var definitivt någonting.
