Den ganska tandlösa Monroedoktrinen från 1823 avsåg att förhindra europeisk inblandning i Amerika, och när man äntligen hade de muskler som krävdes för att hålla det åtagandet gjorde T Roosewelt 1904 ett tillägg - The Roosevelt Corollary. Det skulle komma att få stora konsekvenser för Latinamerika under 1900-talet, och innebar att USA gavs rätt att ingripa varhelst på kontinenten man ansåg det nödvändigt.
I början användes denna rättighet för att utestänga europeiska intressen till förmån för de amerikanska. Perioden präglas av en stark utländsk inblandning i syd och mellanamerikas ekonomiska liv men enbart för exploatering av råvarutillgångar, sällan på ett sätt som gynnade inhemsk ekonomisk utveckling. Det är under denna tid uttrycket bananrepublik uppkommer, United fruit hade egna slutna anläggningar med amerikansk personal i de ledande befattningarna och man tog varken social eller miljömässig hänsyn till värdlandet och folket. Panama är ett bra exempel på imperialism som kongressen även bett om ursäkt för senare, där man tillskansade sig kanalområdet från Colombia på mycket tveksamma grunder 1903. Nicaragua ockuperades 1912-33, Haiti 1915-34, Dominikanska republiken 1916-24, Puerto Rico och Kuba förklarades som protektorat. Den militära och politiska inblandningen resulterade ofta i att man stödde giriga och korrupta tyranner, men som var välvilliga till Washington, i rättvisans namn ska sägas att man även genomförde förbättringar bl.a på hälsoområdet i många länder.
Ett tydligt trendbrott kom under FDR:s presidentperiod, han deklarerade tydligt att han skulle föra en "god grannpolitik" gentemot Latinamerika och inte ingripa militärt i fortsättningen. Mycket tyder på att han därmed lade grund för de olika säkerhetspolitiska överenskommelser som gjordes på västra halvklotet, inte minst under WW2. Det stora testet blev exproproprieringen av oljekällorna i Mexico 1938 när oljeindustrin i USA krävde invasion, men FDR höll sitt löfte och intervenerade inte.
Man har även kunnat hänvisa till the Roosewelt corollary när antikommunismen blev det viktigaste under kalla kriget, länderna måste skyddas för sitt eget bästa och därför har man stöttat vilken galen diktator som helst, bara denne var antikommunistisk. I Guatemala störtades Arbenz 1954 med den nya metoden att utbilda och utrusta en inhemsk invasionsstyrka i ett grannland, orsaken var expropriering av mark tillhörande United fruit samt järnvägarna. Den nya militärjuntan blev tidig att visa med vilka blodiga och beslutsamma metoder en latinamerikansk junta under kalla kriget kunde styra, i just detta fall var utrikesminister John Dulles bror Allen var CIAs chef och tidigare styrelseordförande i United Fruit. Jag undrar om inte denna framgång förklarar det senare fiaskot i Grisbukten, nationalismen var stark i Syd och mellanamerika vilket jag tror att man i Washington ofta likställde med kommunism.
Resten är ju som sagt historia, via det smutsiga kriget i El Salvador fram till Oliver North och stödet till den colombianska militären i kampen mot olika vänstergerillor och narkotikabekämpning. Om vi lämnar den ekonomiska imperialismen därhän och inriktar oss på antikommunismen - Har denna politik varit riktig och framgångsrik? Området har alltid haft en långsam utveckling med konservativa institutioner, först under europeiskt styre, men även efter självständighetstiden har länderna utvecklats föga med samma gamla konservativa jordägande klass vid makten. Under den neokoloniala perioden skedde ett nationellt uppvaknande, men nu var det europeiska bankirer som ägde tillgångarna så drömmen om ekonomisk självständighet har nog varit rätt jordmån för en önskan om progressiva samhällsförändringar (en rättvisare fördelning av tillgångarna).
Sydamerika har idag stabila länder med god tillväxt och framförallt en växande medelklass, så i det långa perspektivet kan det vara dags att göra bokslut. Jag vill mena att FDR kunde ha ett gott samarbete Americanos emellan, utan den aggresiva latinamerikapolitik som var rådande innan och efter honom, å andra sidan kanske politiken (trots sin aggresivitet) var nödvändig för att befästa USAs hegemoni på västra halvklotet när Frankrikes och Storbritanniens inflytande fortfarande gjorde sig gällande? Däremot är jag mycket tveksam till efterkrigstidens närmast besatthet av att förhindra kommunism - verklig som inbillad, denna politik har enbart skapat en onödig antiamerikanism. Stöd till Battista, Somoza eller massmördare som Trujillo borde snarare ha främjat revolutionära tendenser, när det råa våldet används för att urskillningslöst utrota allt i ett land som uppfattas som oamerikanskt (läs: kommunistiskt). Många av dessa juntor skulle inte behöva skämmas i en jämförelse med bolsjevikernas våld mot all opposition - verklig eller inbillad. Med facit i hand skulle juntorna komma att lämna ifrån sig makten, men de nationella såren efter deras tid vid makten finns i många fall ännu kvar.
Kanske en variant av Marshallhjälpen hade varit en framkomligare väg? Visst fanns det ett kommunistiskt hot, men särskilt de större länderna hade relativt god utbildningsnivå, inte minst tack vare europeisk invandring. Man hade frivilligt samarbetat med USA under kriget, även i Argentina och Brasilien trots sin stora tyska och italienska population, så någon överhängande fara kan knappast ha förelegat.