Är folkets stöd nödvändigt för att ta makten?

[Ragnar Svedje]

För att åter knyta an till den ursprungliga frågan så är jag beredd att svara ja på att folkets stöd behövs till stor del för att ta makten (och behålla den). Herman Lindqvist har i en av sina böcker i "historien om Sverige-serien" skrivit något mycket bra om just revolutioner. I början finns en liten minoritet som på liv och död är beredd att kämpa för sin sak, och på den andra sidan finns motparten som vill bevara det gamla samhället. Däremellan finns den stora majoriteten av befolkningen som undviker att ta ställning irreversibelt för någon sida, utan som successivt positionerar sig för att stå på den vinnande sidan till slut.

Exakt så föll inte Herman Lindkvists ord, men andemeningen var att i de allra flesta revolutioner och samhällsomvälvningar runt om i världen så är den stora massan passiv och avvaktande, tills den ena sidan börjar få övertaget.

Det finns exempel på hur en liten minoritet med hjälp av hot och terror lyckats skrämma en växande del av befolkningen över på sin sida, men det finns även exempel på hur en dito taktik fått motsatt effekt och vänt majoriteten av befolkningen emot revolutionärerna.

[Knurd]

Personligen har jag inte något större förtroende för Herman Lindkvist som auktoritet inom politisk historia.

Man kan också undra varför Sverige skulle vara intressant som fallstudie i uppror, revolutioner eller statskupper. Sverige har haft ytterst få ofrivilliga maktskiften eller större uppror efter Gustav Vasas tid.

[Knurd]

Det är också en brist i Engströms artikel: det finns helt enkelt så få fall av kuppande i länder som är hyfsat stabila att det inte går att dra några slutsatser av kupperna (eller frpnvaron av kupper). Dessutom är kupperna så beroende av nationella omständigheter att erfarenheter från andra länder sällan är tillämpliga.

Vilket skulle bevisas?