Ett parti kommer in i Sveriges riksdag om det har minst 4% av rösterna i riket, eller minst 12% i någon valkrets.
Det sägs att det senare aldrig har inträffat. Men vilka val har varit närmast? Kristdemokraterna borde ju ha legat bra till i Jönköpings län ganska länge?
Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Det första jag tänker på är Norrbottenspartiet som nådde 9,1% i Norrbottens län 2002, gick inte lika bra 2006. Sen har vi ju Sverigedemokraterna som 2006 kom upp i 7,1% i Skåne läns västra.
EDIT:
Wikipedia uppger att "Kristdemokraterna, då under namnet KDS, fick 10,6% i Jönköpings län i 1988 års riksdagsval." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Fyraprocentssp%C3%A4rr)
EDIT:
Wikipedia uppger att "Kristdemokraterna, då under namnet KDS, fick 10,6% i Jönköpings län i 1988 års riksdagsval." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Fyraprocentssp%C3%A4rr)
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Kristdemokraterna låg såpass bra till i Jönköpings län att de vid något val nästan lyckades att komma in den vägen.
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Eftersom Gotland fungerar som en egen valkrets (jmfr Chiles system med tvåmansvalkretsar), kan då ett parti (säg Fårgutapartiet) teoretiskt sett vinna ett ensamt mandat i Sveriges riksdag förutsatt att man uppnår 15-25 % av rösterna på Gotland eller mer (beroende på fördelningen över de övriga partierna ser ut).
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Japp, Simon_HBG; jag tog en titt (äldre valdata finns hos SCB) och det var nog 1988. Då kom KD inte in i riksdagen (2,94%), men i valkretsen Jönköpings län fick de som sagt 10,6%. Jag tror att det är det tillfället jag minns; under valnattens sammanställande låg de och nosade uppemot 12% ett tag.
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Var inte 12% regeln tänkt som en räddningsplanka till dåvarande VPK, som på så sätt skulle räddas kvar genom ett starkt val i t ex Norrbotten, om man hamna under 4% i riket.(vilket man hittils inte gjort). Eller är det bara en myt?
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Har hört att en av motivationerna bakom 4 %-spärren är att ett parti måste uppnå minst sexton riksdagsledamöter för att ha en medlem i varje utskott (motsvarande 4,58 % av rösterna). Hur skulle detta problem lösas om ett regionalt parti vinner 12 % av rösterna i valkretsen och får ett fåtal, tre fyra mandat? Normen måste ändå vara att alla partier i riksdagen har minst en medlem i varje utskott : )
Re: Tolvprocentsregeln för Sveriges riksdag
Jag ska försöka ge några bidrag till saken:
Grundlagsberedningen lämnade i sitt betänkande Partiell författningsreform (SOU 1967:26) ett förslag till några riktpunkter för ett nytt valsystem (s. 149). Man menade:
1. Det borde vara riksproportionellt rättvisande.
2. Denna skulle inte kunna rubbas genom konstlade partibildningar eller andra valtaktiska manövrer.
3. Riksproportionaliteten skulle inte heller kunna ändras genom ändringar i valkretsindelningen.
4. Systemet måste leda till en stabilt riksproportionell och rättvis regional representation.
5. Mycket små partier skulle få det svårt att komma in i riksdagen.
Den sista punkten motiverades med att förekomsten av små partier i vissa lägen skulle kunna försvåra lösningen av regeringsfrågan och dessutom göra det svårt att skapa handlingsdugliga riksdagsmajoriteter. Utredningen hänvisade här till erfarenheter från andra länder.
I utredningsförslaget angavs några tänkbara modeller. I A-systemet skulle spärren gå vid 3 procent på riksplanet och 10 procent i en valkrets, i B-systemet vid 4 % på riksplanet. Man förklarade att utredningen till sist enats om 4 procent på riksplanet och 12 i en valkrets.
I propositionen (1968:27) togs frågan också upp i detalj (s. 166 ff.). Bland remissinstanserna var Svea hovrätt kritisk. Man menade att spärrarna var för högt satta och att detta hotade att konservera det rådande partiväsendet. Regeringsrätten tog inte ställning för eller emot, men påpekade att i ett extremfall skulle en enda röst kunna innebära att ett parti gick från 0 till 14 mandat ellertvärtom. Länsstyrelsen på Gotland påpekade att 4 procent var i storleksordningen 170 000 röster i andrakammarvalet 1964 och att utestänga en så stor grupp lika mycket hade tillkommit för att konservera det rådande partiväsendet. 3 procent eller ca 127 500 röster vore mera rimligt.
Statsrådet Kling anförde i sin motivering att det utan spärr skulle räcka med 0,35 procent av rösterna i landet för att få mandat. En sådan ordning skulle riskera att förlama riksdagens arbete och demokratins arbetsduglighet var minst lika viktig som rättvisan i valsystemet. Kling menade att 4 procent var lämplig, även om den kunde innebära kraftiga tröskeleffekter. 12 procent i en valkrets var också rimligt.
Grundlagsberedningen lämnade i sitt betänkande Partiell författningsreform (SOU 1967:26) ett förslag till några riktpunkter för ett nytt valsystem (s. 149). Man menade:
1. Det borde vara riksproportionellt rättvisande.
2. Denna skulle inte kunna rubbas genom konstlade partibildningar eller andra valtaktiska manövrer.
3. Riksproportionaliteten skulle inte heller kunna ändras genom ändringar i valkretsindelningen.
4. Systemet måste leda till en stabilt riksproportionell och rättvis regional representation.
5. Mycket små partier skulle få det svårt att komma in i riksdagen.
Den sista punkten motiverades med att förekomsten av små partier i vissa lägen skulle kunna försvåra lösningen av regeringsfrågan och dessutom göra det svårt att skapa handlingsdugliga riksdagsmajoriteter. Utredningen hänvisade här till erfarenheter från andra länder.
I utredningsförslaget angavs några tänkbara modeller. I A-systemet skulle spärren gå vid 3 procent på riksplanet och 10 procent i en valkrets, i B-systemet vid 4 % på riksplanet. Man förklarade att utredningen till sist enats om 4 procent på riksplanet och 12 i en valkrets.
I propositionen (1968:27) togs frågan också upp i detalj (s. 166 ff.). Bland remissinstanserna var Svea hovrätt kritisk. Man menade att spärrarna var för högt satta och att detta hotade att konservera det rådande partiväsendet. Regeringsrätten tog inte ställning för eller emot, men påpekade att i ett extremfall skulle en enda röst kunna innebära att ett parti gick från 0 till 14 mandat ellertvärtom. Länsstyrelsen på Gotland påpekade att 4 procent var i storleksordningen 170 000 röster i andrakammarvalet 1964 och att utestänga en så stor grupp lika mycket hade tillkommit för att konservera det rådande partiväsendet. 3 procent eller ca 127 500 röster vore mera rimligt.
Statsrådet Kling anförde i sin motivering att det utan spärr skulle räcka med 0,35 procent av rösterna i landet för att få mandat. En sådan ordning skulle riskera att förlama riksdagens arbete och demokratins arbetsduglighet var minst lika viktig som rättvisan i valsystemet. Kling menade att 4 procent var lämplig, även om den kunde innebära kraftiga tröskeleffekter. 12 procent i en valkrets var också rimligt.