Turing’s Cathedral
George Dyson
ISBN 978-1-4000-7599-7
Vintage Books (2012)
Historien om datorns födelse har berättats många gånger: Hur den briljante matematikern Alan Turing på 1930-talet uppfann en abstrakt "maskin" för ett matematiskt bevis, och hur man man några år senare fick anledning att försöka förverkliga maskinen för att komma till rätta med besvärliga tyska chiffer. Även amerikanernas ENIAC skildras då och då, den maskin som med viss rätt kallas världens första dator (detaljerna är lite komplicerade).
Men vad hände sedan?
Efter kriget började en liten grupp män och kvinnor på Institute of Advanced Study i Princeton att konstruera en dator som skulle bli känd som IAS-maskinen. Arbetet leddes av det mångsidiga geniet John von Neumann. Man drog nytta av erfarenheterna från ENIAC och dess efterföljare EDVAC för att få fram något som skulle bli mer än en avancerad räknesnurra. Det var inte den första, andra eller tredje datorn, men det var den första där man gjorde ett allvarligt försök att uppfylla Turings vision om en "universalmaskin". Resultatet blev en maskin som togs i bruk 1951, men framför allt en rad innovationer som inte bara fick stor betydelse för datorernas utveckling utan snabbt blev självklarheter. Flera av dem används än idag. I korthet skulle man kunna säga att boken beskriver den moderna datorns födelse, det nog så viktiga steget efter andra världskrigets ur-datorer.
Hårdvarans utveckling är en av de historier som George Dyson berättar. (Han är för övrigt son till matematikern och fysikern Freeman Dyson, som förekommer i boken.) Vi får läsa om tidiga lösningar för RAM-minnen, om de särskilda problem som elektronrören gav, arbetet med hålkort och hålremsor ... Problemen låg på hela skalan från det abstrakta till det konkreta, från logik till skruvar. Till exempel innebar rörens begränsade hållbarhet att man inte kunde köra datorn särskilt länge innan något av de tusentals rören gick sönder. Problemet fick inte en lösning utan flera, från kvalitetskontroll till utformning av en robust arkitektur. Eller när värmeutvecklingen krävde luftkonditionering, vilket innebar ännu ett system vars driftsäkerhet påverkade helheten.
Dyson berättar även om de första tillämpningarna: väderprognoser, studier av det som senare skulle kallas artificiellt liv, den beräkningsintensiva och mycket kraftfulla Monte Carlo-metoden som togs fram under utvecklandet av de datorer som metoden krävde, och framför allt arbetet med kärnvapen. De första atombomberna hade tagits fram utan elektroniska datorer (däremot användes en relädator). För att utveckla vätebomber behövde man veta ännu mer om atombombens inre liv, den explosiva fysiken när bomben detonerar. Att pröva sig fram var uteslutet. Istället hjälpte militären till att finansiera elektronhjärnor med vilka man kunde räkna ut hur vissa kritiska delar av konstruktionen behövde utföras. Vätebomberna möjliggjorde datorerna, och datorerna möjliggjorde vätebomberna.
Utöver berättelserna om hur de moderna datorerna utvecklades och vad de användes till får vi även följa en rad mer eller mindre inblandade personer, deras karriärer och liv. Liksom institutets historia, och mycket mer därtill. Här börjar det bli riktigt komplicerat, och det beror mindre på ämnet än på författaren. För Dyson hör uppenbarligen till de skribenter som har svårt för att gallra. Allt ska med.
Så här: Efter ett inledande kapitel, som sammanfattar vad författaren förefaller anse vara bokens huvudsakliga ämne, får vi ett kapitel som börjar med lenni lenaperna, den indianstam som levde i Pennsylvania innan William Penn kom dit. Sedan får vi följa Penns uppväxt och liv, i London och den delstat han grundade i den nya världen åt sina kväkare. En stig i denna, upptrampad sedan urminnes tider, byggdes ut till en väg, och vid en vägkorsning uppfördes ett värdshus där byn Prince-Town så småningom började att växa. Därefter kommer frihetskriget, i vilket ett litet slag av omdiskuterad betydelse utkämpas vid Princeton 1777 med general Washington på den amerikanska sidan. Sedan följer ett kapitel om hur Institute of Advanced Study bildades av Abraham Flexner och Oswald Veblen. Den senares påbrå kartläggs från hans norska farföräldrar och anledningen till att de 1847 emigrerade. Hans farbror Thorstein beskrivs också, en naturmänniska och sedemera berömd nationalekonom och sociolog som skrev en rad inflytelserika böcker, varav sju nämns. Bildandet av IAS var förresten resultatet av en stor donation av syskonen Bamberger. Deras förmögenhet grundades av Louis Bamberger, som började sin karriär i New York 1892 med att ta över och sälja vidare ett konkursbo. Några flygstrider under första världskriget beskrivs kortfattat eftersom en av deltagarna senare skulle bli arkitekt och rita den byggnad i vilken IAS huserade. Planer för, beskrivningar av och diskussioner om institutet kartläggs över flera sidor, interfolierade med blandade upplysningar från andra tider och sammanhang. Och så håller det på ...
Bokens största problem är dels att författaren inte kan eller vill hålla sig till ämnet, dels att han är oförmögen att skilja det intressanta eller åtminstone relevanta från det ointressanta och irrelevanta. Han har haft tillgång till flera arkiv och andra rika källor, och ur dessa får vi en ständig ström av detaljer och sidospår som inte för handlingen framåt, som inte har med något annat i boken att göra, som kan men inte behöver vara av intresse ens som kuriosa.
Det är först i det fjärde kapitlet som vi får möta John von Neumann på riktigt. Bokens titel borde haft med honom snarare än Turing, för det är von Neumann som är den odiskutable huvudpersonen, för att inte säga hjälten. Någon gång gränsar skildringen av honom till det hagiografiska, som vore han utan vank, men det är inte så farligt. Då är det mer besvärligt att vi i varje nytt kapitel inte bara möter nya människor, utan att tiden varje gång spolas tillbaka; det blir många uppväxtår och inledningar på akademiska karriärer. En lista med "principal characters" rymmer 80 namn. Tack och lov får vi inte utförliga livsbeskrivningar av allihop men det är inte långt ifrån. I det avslutande kapitlet får vi något som nog ska föreställa en avrundning, när en lång rad medverkande personer gås igenom, deras öden och äventyr efter den period som boken beskriver. Många av dem hade jag vid det laget glömt bort och var tvungen att slå upp.
Dyson är duktig på, och uppenbarligen förtjust i, fina formuleringar. Som att "beräkningar av [nukleära] kedjereaktioner i datorer gav upphov till en kedjereaktion av datorer". Eller det faktum att atombomben och datorn är praktiskt taget jämngamla, och det av en anledning: "It is no coincidence that the most destructive and the most constructive of human inventions appeared at the same time." Eller när datorn används för meteorologiska beräkningar, och elektronrör som tömts på luft därmed fick simulera en atmosfär som de inte längre hade.
Formuleringsglädjen tyder på en författare som skulle kunna bättre än så här, om han fick mer hjälp med det som han behöver hjälp med. För ämnet är högintressant, stoffet förstklassigt, nivån på beskrivningar av teknik och annat inte högre än att en amatör kan hänga med. Boken är inte så mycket dålig som den är överlastad. En hänsynslös omdömesfull redaktör med en bunt rödpennor hade kunnat förbättra boken avsevärt.
Boken rekommenderas med tvekan för alla som är intresserade av en av de viktigaste tekniska utvecklingarna i modern tid.
Betyg: 3 av 5