Bokserien om Botulf Kattlund

Diskussioner kring litteratur och andra källor till vår historia. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 13 maj 2013 12:05

Finns nu en webbsida för bokserien om Botulf Kattlund. Obs att kap 5 innehåller tre avsnitt om försvarsstriderna på södra Gotland 1361.
http://web.comhem.se/rovriddarna/botulf/
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Böcker av Skalmaniter

Inlägg av Valdemar Sappi » 07 jun 2013 18:52

Lagt ut hela kap 1 o. 2, delvis kraftigt bearbetade. http://niels-ebbesen.com/botulf
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Böcker av Skalmaniter

Inlägg av Valdemar Sappi » 21 jul 2013 10:38

Lägger ut ett nytt avsnitt mest varje helg.
Veckans avsnitt: Fritagningen. Rättaren Regner åker på en blåsning.

http://niels-ebbesen.com/botulf
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 28 aug 2013 19:52

Så här har jag valt att försöka skildra striden vid Mästerby 1361. Samt stadens vacklan inför att gå i strid. Första skrivningen i stora delar:

Skepp i horisonten!

Malfind gick. Häst hade han ingen. Båt hade han kunnat låna, men nu var det försent. Han hade gått i vrede utan att tänka efter. Nu ångrade han sig. Det var varmt i den heta solen, allt för varmt för att gå. Sommaren var den varmaste han kunde minnas. Det var bra att han kommit iväg sent. Bäst att gå i den ljusa natten och vila mitt på dagen. Gjorde han det skulle han kunna vara framme sent nästa dag.
Det var fyra mil till Klinte. Dit skulle han för det var i hamnen i Klinte det skepp fanns som han skulle få köpa. Hälften nu, resten om ett år eller två. En sliten gammal snäcka som skulle behöva mycket arbete och en hel del kärlek för att duga några år till. Det skulle ta honom resten av sommaren att få henne sjöduglig. Ett vrak jämfört med hans gamla skepp, men ett eget skepp.
Varför hade Tyra blivit så arg? De hade varit överens. Hon hade vetat vad han måste göra. Hur skulle de annars få ett liv tillsammans?
Han plockade upp sin färdkost ur ränseln och åt medans han gick. Bröd indränkt i lite köttsås. Senap ovanpå. Vatten till. Natten var ljus så mörkret skulle inte komma på ett tag. Den kortaste vägen över Stenkumla gick genom djupa skogar. Bättre då att välja östra vägen över Mästerby, så kunde han lättare hitta en sovplats. Till Mästerby var den en mil, det skulle han nog klara innan sömnen kom smygande. Då var han halvvägs till Klinte.

Han hade knappt somnat när han vaknade av röster ute på vägen. Upprörda röster. Han såg till sin förvåning en stor grupp beväpnade män ute på vägen. De stannade upp när de upptäckte honom.
”Vem är du? Är du gute?”
”Malfind Bagge från Visby. Och ni?”
”Uppbådet från Väte socken på väg till Suder tingsplats.”
”Varför det?”
”Vet du inte att dansken är här? Vårdkasarna brann igår, aftonen före Sankt Jacobi. Kände du inte tjärvedslukten? Redan igår kväll brann kasarna, ända upp i norr till Lauters och Langshammar på Fårö. Från kastalen uppe på klinten i Fröjel kunde de räkna in minst femtio danska skepp. Minst två tusen, kanske så många som tre tusen danska knektar klev iland igår. Någonstans vid Fröjel eller Klinte. Vi skall hålla stånd vid Ajmunds bro, Gotlands lås. Hejde setting samlas vid tingsplatsen lite nordost om bron. Anmäl dig där.”
Malfind kom av sig helt. Stod där bara helt stum och såg på när uppbådet gick vidare. Såg på deras lädertröjor, rundsköldar och järnhattar. Några bar på armborst, bågar, långyxor eller svärd. Andra hade bara en lie eller ett enkelt spjut. De bar säkert med sig åtta dagars munförråd och dryckeskaggen. Så som Guta lag befallde. Själv hade han inget. Bara en långkniv för klen att bryta sig igenom en brynja och mat i två dagar. Men det fick gå. Han sprang ikapp.
”Ulvar heter jag. Här! Ta lien. Jag har ett svärd, det får räcka. Så får du bli med i Väte uppbåd.”

De hade fått sina uppgifter när de kom fram.
”De som inte har någon yxa, men en god kniv. De får tälja slanor. Så vi kan binda samman stockverk.”
Han slet med sin kniv. Där vid sidan av Ulvar. Överallt hördes yxhugg. Även från andra sidan av den breda Sudertingsån. För danskens förtrupp var där, på andra sidan.
Fast bred, det var inte ån. Inte längre. Han hade aldrig sett så lite vatten i ån. Men så var också sommaren ovanligt varm. Han kunde skymta bron en bit bort. Ajmunds bro. Halva bron fanns kvar. Mer hade inte hunnit rivas innan danskens pilregn gjort arbetet för riskabelt.
Dansken måste ta sig fram den här vägen, för kusternas låglänta sumpiga terräng dög inte för en här att ta sig fram på. Hela Gotland var täckt av sumpmarker, så stora att de täckte en dubbelt så stor yta som den odlade marken. Bättre då att färdas på de gamla höglänta vägarna. Just här vid Ajmunds sträckte sumpmarkerna ut sig åt väster och öster. Bara vid bron gick det att ta sig fram, så bron var låset mot norr. En given försvarsplats. Bara här kom dansken i sina tunga rustningar vidare mot norr. Bara här kunde de ta sig fram med sina ryttare.
Inte mycket hände denna första dag, den 23:e juli anno 1361. Förutom att det byggdes stockverk och skjutskärmar. Nästa dag började på samma sätt. Med slit vid kniven och såriga händer.

Men så blev de kallade till samling av Oluf. Deras uppbåd skulle hålla stånd på vänstra flanken en bit öster om bron. Sex socknar under befäl av Oluf från Vall. Oluf var gammal och erfaren. Som pojke hade han burit fram pilar vid Röcklinge backe 1313. Och han hade kämpat mot Ordensriddarna år fyrtiosex.
Männen såg på honom med tigande tilltro. Han försökte grina uppmuntrande. Försökte låta bli tänka på stanken av blod och kött. På de dödsskrin som snart skulle ljuda på den plats de stod. Han började tala.
”Dansken samlar sig. De har börjat röra sig. Var beredda. De kan komma när som helst. Eller så kommer de inte än. Var beredda på signalen. Två korta stötar i hornen. Vi måste bli som en igelkott. Så vass och spetsig att ingen kommer förbi. Så kämpa vidare med yxor och knivar. Men inte mer än att ni har kraften och styrkan kvar till striden. Och drick! Det är varmt.”
Han pekade mot norr.
”Minns ni slaget vid Högbro? Hur Suderkarlarna höll emot? Och minns ni hur det gick för kung Birger? Efter en halv dags strid? Kunde Norderkarlarna fånga en kung, då kan vi ta en kung till.”
Han såg sig runt. Sen fortsatte han.
”Ingen går utom synhåll från mig. Och byt ut de där ynglingarna uppe i tallarna innan de trillar ner. Upp med friska kunskapare som orkar sitta där en stund. Sätt fart!”
Det kändes tryggt att var bland så många. Vart han än såg fanns det män i vapen. Mer folk än han sett i sitt liv. Ett hav av gutar.
Dansken fanns där också, de var nästan lika många som gutarna om han förstått saken rätt. Erfarna soldater härdade i strid. Han såg inte många. De han såg släpade på risknippen och la ut dem i kärrmarkerna. Sedan lades lämmar av slanor ovanpå så trupperna kunde ta sig fram. Så långt han kunde se släpade dansken på ris och slanor, både åt väster och åt öster.

Striden började med att en ensam skytt klev fram. En dansk långbågsskytt. Han sköt iväg den ena pilen efter den andra. Ingen pil nådde fram, så några guteynglingar började häckla honom. Tills de fick en ilsken order om att hålla tyst.
Tillslut var skytten tydligen nöjd och tryckte ner en pil i marken. Malfind sneglade på Oluf och såg att denne såg bekymrad ut.
En stund senare klev en grupp män fram och bankade ner några stolpar där pilen stuckits ner. Några skärmar bars fram och bands vid stolparna.
Sen klev två grupper bågskyttar fram.
”Det där är kraftigare bågar. De är danskens bästa skyttar”, viskade Ulvar.
Och mycket riktigt. Den första gruppen sköt iväg sina pilar. Pilarna gick högt upp i en båge, sedan föll de ner. De flest precis bakom gutarnas främre linje helt nära bron. Två män i uppbådet där borta föll skrikande omkull. De gutar som bara hukat sig en aning kastade sig i skydd. De som trott sig vara trygga bakom stockverk och bråte slet upp sina sköldar och höll dem högt över sina huvuden.
Efter fem pilar bytte de två skyttegrupperna plats, nästa grupp började skjuta. Så fortsatte det en stund. Ännu några sårade män bars bort.
Då kom ynglingarna nedklättrande från tallarna. Kopparhornen började blåsa sina varningssignaler.
”Nu kommer de!”
Allt blev dödsstilla. Gutarna hukade bakom snår och skärmar, vildögda bistra.
En stor skara män vällde fram ur buskarna på andra sidan. Män med armborst. Män med svärd. Många bar på stigliknande stänger. Hopbundna i all hast. Stänger som de skulle klättra över ån på.
Döden kom vältrande fram, rätt över snärjen av stockar. Plaskande genom kärren och över bron, vräkte sig dansken fram. Då blåste settingdomaren i sitt horn. Månghundrade pilar visslade fram, avskjutna av män dolda bland myrarnas säv och vidjesnår. Spjutmän trängde fram. Slet vid stockbråtar, fastnade, fälldes. I sköldborgen mitt framför bron red danskens härförare på en häst som föll. Skjuten av flera pilar. Sköldborgen vacklade. Långsamt trängdes fienden tillbaks över bråten. Långsamt falnade striden.
”Gott kämpat!” skrek Oluf. ”Men ta er till vara nu. Vila, drick. Ät en bit. De kommer snart tillbaks, om inte de södra settingarna hunnit fram och hugger dem i hälarna. Då blir det värre. Det här var bara deras kunskapare som provade vår styrka. Sov en stund om ni kan. Den ljusa natten kan bli lång.”
Männen försökte slappna av. Men många kunde knappt sitta still. En timme gick. Två…
”Nu är de här…!”
Det var som om skogen började röra sig. I täten gick sköldtäckta män med långa spjutyxor. De högg sig väg genom bråten. Likt en pansrat odjur som kravlade sig fram i skydd av pilregnet.
Så började skogen röra sig igen. Den här gången kom en väldig mängd armborstskyttar rusande. Vrålande kastade de sig framåt, tills de stoppade upp och sköt av sina skäktor. Skäktor som nådde vida längre än deras egna.
Nästa våg av män var spjutbärare. Män som kastade sig mellan skyttar och yxbärare. Vräkte sig genom bråten och nådde gutarnas linjer.
Än en gång höll gutarna stånd. Och så ännu en gång…

Nästa dag den 25:e började helt stilla. Fåglarnas läten var det som hördes mest. Kornrepan, viporna…
Det första Malfind gjorde när han vaknade var att känna efter svärdet han erövrat. Sedan kom törsten. Vatten hade det blivit ont om. Ingen vågade hämta i ån ens i skydd av morgondimman. Den som försökte dog av en pil eller skäkta, och ån var full av lik som förgiftade vattnet. Så vatten hämtades från gölar bakom linjerna.
Det nästa Malfind märkte var lukten. Lukten av död. Från alla lik som låg överallt. Lik som redan börjat ruttna i hettan. På den trånga vägen över Ajmunds bro hopade sig kropparna. I kärren vid sidan av låg liken i högar. Omänskligt grinande genom brynjehuvorna. Danskar och gutar tillsammans. Och så ljudet. Överallt låg skadade män. Män med brustna revben som hostade sig till döds. Män med djupa sår som tiggde om hjälp att få dö.
Oluf i Vall såg sig om. Han hade förlorat många män. Hejde setting hade fått ta värsta stöten. Men nu hade Kräklinge setting hunnit fram. Hur gick det med Hoburgarna? Var de två södra settingarna där och högg dansken i hälarna? Eller tänkte de gå runt och ansluta sig? Kom Visbyborgarna snart? Det är ju inte ens två mil till Visby. Skulle de orka hålla ut en dag till utan hjälp?
”Var är mina fränder? Har någon sett folket från Stenkumla?” frågade någon. ”Vi var fyrtio stycken så sent som i går kväll.”
Svaret han fick var en darrande hand som pekande ut mot liken där ute i Fjäle myr.
Nu började skogen koka igen. Dansken kom… och de kom bakifrån. Hur? Torkan. Det måste vara torkan. De hade hittat en väg runt.
Malfind såg hur Ulvar föll med två spjut genom kroppen. Malfind var ensam kvar. Tre danskar störtade mot honom. Han ryckte och slet, men hans eget värd satt fast i en fallen dansk. Han kastade sig runt. Vräkte sig i ån. Han som inte kunde simma…



Peters svåra beslut

Rådsherren Peter Kattlund vandrade sakta hem den korta vägen genom gränderna. Det hade varit en tung dag, han var helt slutkörd. Rådsmötet hade dragit ut långt in på småtimmarna. Edsvikare hade han blivit kallad när han ville gå ut i strid. Men gutarnas borgmästare Hans Röde hade lugnat känslorna. Efter att först själv ha blivit arg, men på de som menade att det gick illa där nere vid Ajmunds bro.
”Vad är det för okristligt prat? Ingen skall tala illa om de som kämpar. De strider för oss”, hade han sagt. ”Visst, det gick illa där vid stranden. Är det så märkligt? Det var bara en fördröjningsstrid. Men vid Ajmunds står gutarna fast. Där kommer Valdemar inte förbi. I morgon samlas Nordergutarna här utanför. Då förväntar de sig att vi tågar med ner och hjälper till att hålla bron. Ni vet att gutarna aldrig kommer glömma om vi sviker. Men viktigast av allt. Vad vi än beslutar så måste vi vara eniga i denna sak. Tusen man kan gå. Tusen man kan bli kvar på murarna. Det bör räcka, om några daner slinker förbi.”
Men så hade det märkliga hänt. Det var som om Hans bytte fot. Som om han började tala mot sig själv genom att måla upp det hemska i att bli dömd till ”verhansung”.
”Jag kommer själv från Unghanse nere på Sudret. Och Peter här kommer från Kattlunds. Vi är lika goda gutar som någon annan. Men hur vi än gör så sviker vi alla en ed. Antingen mot kung Magnus eller mot Hansaförbundet. Så hur gör vi? Att stängas ute ur Köpstadsförbundet har ingen stad överlevt…”
Vad hade Hans Röde gjort på mötet egentligen? Hade han inte först eldad på för att gå ut i strid, för att sedan vända rådsmötet in i vankelmodig obeslutsamhet? Hade det bara varit munväder när han talade för strid? Hade han försökt hindra mötet från att gå till beslut?

När Peter kommit ut ur rådhuset hade han sett sig undrande om efter de nattväktare och lyktbärare som var avdelade att följa rådsherrarna hem efter sena möten. Men gryningen var redan där även om solen ännu stod lågt på himlen, så de hade visst gått av sin tjänst. Trots att han hade så mycket annat att tänka på hann han ändå med att njuta av det ovanliga i att gå genom staden själv, utan lyktbärare och stadsdrängar.
Han funderade på allt det som hänt denna overkliga dag. Inte minst tystnaden från de två underliggande våningarna under rådssalen hade känts overklig, för där nere låg de två stora saluhallarna ovanpå varandra. Och där brukade det alltid pågå en febril verksamhet, utom på helgdagar. Men inte denna dag. Hela dagen hade det varit overkligt tyst där nerifrån. Folk hade annat att tänka på än att bedriva handel.

Det ingen riktigt trott skulle hända hade alltså hänt. Kung Valdemar hade invaderat Gotland. Strider hade pågått i flera dagar där nere vid Ajmunds och Mästerby. Sent på kvällen efter många timmars möte hade bud kommit om katastrofen. Dansken hade tagit sig över Ajmunds bro. Kärren hade torkat upp mer än någon gång tidigare under mannaminne. Dansken hade hittat en väg förbi bron. Kunnat anfalla gutarna i ryggen. Några höll ännu stånd vid Grens, men de var inte många. Nederlaget var stort.
Redan nästa dag kunde de vänta sig danska spaningsstyrkor utanför Visbys murar. Redan nu låg det danska skepp där ute på redden, och dem vågade sig inga skepp på att försöka segla förbi. Inte ett enda skepp hade seglat in i Visby hamn under dagen. Herr Arnold hade hunnit segla iväg på diplomatiskt uppdrag, precis innan hamnen blev blockerad söderifrån. Han var på väg till Lübeck för att överlägga med stadens borgmästare och råd.
Mötet hade avbrutits för några timmars sömn. Som om någon skulle kunna sova denna morgon? Fast mest hade nog avbrottet blivit till för att borgmästarna skulle hinna överlägga med landsdomaren.
Hamnen som brukade sjuda av liv, den låg nästan öde. Istället var staden gator och gränder fulla av liv. Till och med nu vid gryningen då det annars brukade vara tomt på folk. Många kanske var på väg i något skyndsamt ärende medans det ännu fanns tid att tänka på sig själv och de sina. Eller så var de på väg för att utföra något som behövdes till stadens försvar. Att förstärka försvaret handlade det nog om för de flesta, nu när kung Valdemar snart stod där utanför stadens murar. Kom han med ofred också till Visby stad? Trots att det rådde fred mellan kung Valdemar och hansans städer? Det visste ingen.
Så synd att Botulf rest ner till Kattlunds med Cecilia, för nu hade han verkligen behövt prata igenom det som avhandlats på rådsmötet. Var de bundna av freden mellan hansan och Valdemar? Eller hade de rätten att gå ut i strid?
Varför hade han inte lyssnat lite mer på Botulfs märkliga idéer medan det varit tid!? Då hade han kanske bättre vetat hur han skulle rösta på rådsmötet om bara några timmar. Nu när de skulle rösta om hur de skulle möta Valdemar. Så synd att farbror Johannes just nu var ute på en av sina resor, utskickad på uppdrag till Novgorod av landsdomaren. Han var inte bara en av de sex settingdomare utan också en erfaren räv, van att genomskåda maktspelet på rådsmötena.

Han smög tyst efter Peter genom gränderna. Det var mer folk ute än han tänkt sig så det gällde att ta det lugnt och vänta in rätt tillfälle. Han hade funderat medan han stått där i en gränd och väntat på att rådsmötet äntligen skulle ta slut. Varför var det så bråttom? Så bråttom att han fått order att ta stora risker för att klara av sitt uppdrag redan nu under natten?
När han lite oroligt hade protesterat hade han fått veta att risken ändå var liten. Ingen skulle hinna bry sig om ett dråp eller två, för ön höll hur som helst redan på att dränkas i blod. Mer skulle det säkert bli under de närmaste dagarna, hade det sagts. Fast de orden hade inte lugnat honom. Det var inte precis vem som helst som skulle dräpas, utan en mäktig rådsherre.

Under promenaden genom natten gick Peter igenom det han kom ihåg av Botulfs tankar och långa utläggningar. Hade Botulf haft rätt? Om de hemliga förhandlingarna under våren mellan kung Valdemar och stadens två sittande borgmästare, Johannes Kosfelt och Hans Röde? Hade han själv haft fel? Han började tro det efter det som sagts där inne i rådssalen under dagen. Många hade varit upprörda. Mycket hade sagt som inte brukade sägas. Knytnävar hade höjts. Och så Hans Rödes märkliga tal. Hade Botulf rätt förklarade det varför Valdemar hade kommit till Gotland. Det kunde förklara varför Valdemar hade gjort det som de alla länge halvhjärtat förberett sig för, men som ingen ändå väntat sig skulle hända. Att han skulle invaderat Gotland!
Hur skulle han rösta om bara några timmar? Han plockade upp den lilla vaxtavlan han hade till stöd för sitt minne och tittade på de två noteringarna. ”1 000 mark” och ”fri stad.”
De två borgmästarna Johannes Kosfelt och Hans Röde, de hade gång på gång skickat rådsherren Nikles Guldsmed att förhandla med kung Valdemar. För att förhandla om det kungen krävt, tusen mark lödigt silver från var och en av de fyra östliga hansastäderna, Visby, Reval, Riga och Dorpat. En summa som Visby skulle lägga ut i förskott för alla fyra städerna. Fyra tusen lödiga silvermark. Nikles Guldsmeds order hade varit att förhala det hela. Han skulle hävda att östra dritteln inte handlade lika mycket med sillen som de vendiska städerna. Hävda att summan därför borde vara lägre. Mycket lägre. Kung Valdemar svar till Visbys Nikles hade varit att ilsket be honom fara åt hundaland. Och nu var Valdemar här. På Gotland.

Den korta sommarnatten höll på att gå över i gryning. Ändå var gränderna runt honom ovanligt fulla av liv. Ovanligt många som skyndade genom natten var beväpnade. Men Peter märkte inte mycket av det, försjunken som han var i sina egna tankar.
Hade han förstått Botulf rätt stred kung Valdemar med gotlänningarna om ett Gotland han egentligen var ointresserad av. För det hade visat sig förr att det kostade mer än det smakade att försöka skattlägga gotlänningarna. Det hade kung Birger Magnusson fått erfara 1313, då när han blev besegrad av nordgutarna på Röcklinge backe. Bättre hade det inte gått för kung Magnus när även han försökte skattlägga gotlänningarna. Det hade varit så besvärligt att Magnus tillslut nöjt sig med att gå tillbaks till den låga tribut gotlänningarna sedan länge betalde för rätten att handla fritt på Mälaren och i de svenska städerna. En årlig tribut som var så låg att en enda lyckad handelsresa kunde dra in en större vinst än den årliga summa hela Gotland betalade till de svenske.
Det var något som Botulf sagt för några veckor sedan, som fått det att börja snurra runt i huvudet på Peter där inne i rådssalen. Botulf hade menat att kung Valdemar hade en plan för att få med sig Visbyrådet på det han begärde. Då hade han tyckt det Botulf sa var helt tokigt.
Vad var det egentligen som Botulf sagt? Då när han varit så upprörd den där gången och berättat om det han tyckte sig ha förstått. Han hade haft en gäst hemma hos sig då. Herman Hiddink, ett sändebud från Stralsund. En bekant från hans tid där som stadens stadsfogde. En vän som kanske råkat säga lite mer än han borde. Först några dagar efter sändebudets avresa hade Botulfs kreativa hjärna satt ihop informationen och kommit fram till sin nya insikt. En insikt som Peter bara skrattat åt, då. Så här hade Botulf sagt:
”Kung Valdemar har en plan. En plan för hur han skall få Visbys råd att betala ut de pengar han så väl behöver för sitt krigståg in i Sverige. Han tänker söta sitt bud kraftigt, och det med något mycket bättre än den livsviktiga sillhandeln i Skåne. Valdemar kommer acceptera Visbys rätt att vara en fri hansastad.”
Oj vad han saknade att ha Botulf att resonera med. För själv fick han inte ihop det. Ena stunden var han övertygad om att Botulf tänkt rätt, i nästa stund lät det hela bara hur tokigt som helst. Hade Botulf rätt så förklarade det Hans Rödes agerande på rådsmötet. Han hade helt enkelt sett till att rådet inte kunde komma till ett beslut…
Peter hade tyckt att det var lite märkligt att Herman Hiddink från Stralsund pratat så bra gotländska, ända tills han insett det Botulf inte förstått. Vem som var Hermans fränder i Visby. Herman hade ärvt sin farmor och därför tagit hennes namn efter flytten till Stralsund. Han ristade in ”Hiddink” på vaxtavlan och stoppade ner den i ränseln.
Skulle Valdemar bara stanna där utanför murarna och skicka fram sina parlamentärer? Väntade de redan där ute på skeppen? Hansaförbundet hade fred med kung Valdemar. En fred staden skulle få svårt att bryta nu, om Valdemar bara slog läger där utanför murarna. Utan att belägra staden. De borde ha gått ut i strid tidigare. Men nu? Nu kunde ta strid bara om den blev anfallna. Det skulle de knappast bli. Inte om Botulf hade rätt.
Skulle staden ens bli uppmanad att ge sig och tvingas överlämna sin nyckel? Det var inte säkert. Nej, kungen skulle bara lugnt sitta där utanför och skicka sina parlamentärer fram och tillbaks. Han skulle nog nöja sig med några tusen silvermarker för rätten att handla med den skånska sillen, och för syns skull även en del mer eller mindre frivilliga gåvor. Kostsamt och förnedrande, men ändå ingen stor sak för Visby, hansans rikaste och mäktigaste stad.
Peter kände tårarna komma när han tänkte på det som skulle komma att hända på landsbygden. För dem var det allt värre. Vad hade de för alternativ? Skulle Nordergutarna bara moloket tåga därifrån, när de insåg det alla egentligen redan visste. Att staden omöjligen kunde ta strid utan att först bli anfallen!? Skulle landsdomarna kunna förhandla sig fram till en begränsning av plundringen på landsbygden? Inte så troligt, för den rätten ansåg sig nog Valdemar ha vunnit där nere vid Ajmunds bro. Nej, det skulle bli dyrt att lösa sig från den plundringen, om det ens lät sig göras. Legoknektarna ville säkert ha ut sin rätt.

Han tog tre snabba kliv. Kniven gled in utan att Peter hann ge ifrån sig ett ljud. En snabb blick på Peter räckte. Han var död redan innan han börjat falla. Men ett snabbt ryck vräkte han Peter in över ett staket. Han svor tyst när något föll omkull med ett brak på andra sidan. Han såg sig försiktigt omkring. Ingen hade reagerat. Lugnt och stilla gick han därifrån. Det hade börjat ljusna…



Koporten

Solen gassade från en molnfri himmel denna soliga dag den 27 juli 1361. Precis som den gjort den ena dagen efter den andra denna varma sommar.
Knarre och Silas stod uppe i det torn söder om Österort där Knarre hade befälet. De väntade. Som alla andra. Väntade på rådets beslut. Alla hade delat upp sig i två lika delar. En del som skulle gå i strid utanför murarna och en del som skulle bli kvar och försvara staden. För så hade det blivit sagt dagen innan. Så hade alla trott det skulle bli. Ända tills budet kom om nederlaget vid Ajmunds bro. Lotten hade ofta fått avgöra vem som skulle iväg, för många ville gå i strid. Nu var alla slagna av förfäran. Några var ilskna och ville slåss. Andra var tacksamma att de aldrig hunnit ner till Ajmunds.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 05 sep 2013 08:36

Nu är första boken om Botulf Kattlund klar. Alla intriger inskrivna. Alla vändningar på plats. Bara puts, puts, puts kvar...

Vill du bidra med kritisk genomläsning så skriv ett mail.

Den siste personen jag skrev in är munken Gisle:

"Gisle är gammal. Tycker inte om förändringar. I många år hade han lagt om sår, dragit ut tänder och dragit brutna leder raka. Där på Roma kloster. Men så hade dansken kommit. Alla med sår efter strid skulle dräpas. Alla andra sjuklingar skulle nog slås ihjäl också för säkerhets skull. Så blev det sagt, och därför hade han släpats långt ut i skogen med sina sårade.
Gisle vill ha ordning. Varje salva på rätt plats. Varje kniv och varje stödskena på rätt ställe. Och latrinerna måste kontrolleras, stallet, sänglinnet, kuddarna. Om inte han gjorde det blev det inte gjort. Hur skulle det då gå?
Han gick sin runda. Det tog mycket längre tid nu, här ute i skogen i den lilla stugan. I hyddorna som hastigt rests. Allt var så mycket mindre men ändå så mycket mer. Så mycket var som det inte skulle vara. Som vapen, inne i en klosterstuga. Han slängde ut dem. De bars in igen. Så fortsatte det.
Gisle byte ett omslag här, ett annat där. Gav vatten till någon som skrek efter det. Bad sina böner. Baddade febersvetten från någons panna. Det var ordningen och redan som gjorde att han orkade. Tillsägelserna. De regelbundna promenaderna runt det hela.
Han hade äntligen börjat få pli på detta nya ställe, på de som satts att hjälpa honom. Men så kom skepparen, Malfind.
Malfind blev ditburen med huvudet inslaget och en arm som stank av var. Han vrålade ut sin smärta. Rabblade osammanhängande. Gick inte att få styr på. Utom i bland. I korta stunder. Då var han klar. Kunde berätta vem han var. Vad som hänt honom. Sedan vred han sig och skrek igen. Rättade sig inte efter några tillsägelser.
Malfind hade kastat sig i Sudertingsån, träffad av ett spjut i armen och ett som slog honom medvetslös. Han hade sjunkit som en sten. Drivit i väg i åns djupa vatten. Dragits upp en bit nedströms, mer död än levande. Där hade han lämnats som död. Ingen hade funnits som kunde ta sig ann de sårade. Inte på många timmar. Malfind hade bara kommit ihåg smärtan. Och att han låg där, ute i en hydda gjord av slanor och löv. Malfind Bagge hette han. Skeppare från Visby. Måtte han bli frisk snart, eller dö. Så det blev lite ordning igen…"
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 11 okt 2013 22:20

Förordet till Eldskytten:

De som levde då de var som oss, och ändå inte. De levde i en ofattbart våldsam värld, full av blod och död. Har det funnits något århundrade som varit mer omtumlande och dramatiskt än 1300-talet? Pestens, upprorens och den sociala rörlighetens århundrade!? Det är inte likgiltigheten som lyser fram, när man studerar den tidens källor, utan de starka känslorna, passionen. Jag hoppas jag lyckats förmedla hur det – kanske – var. För jag har försökte skriva något lite mer än bara en spänningsroman. Många av de jag nämner, de fanns verkligen då, som bokens huvudperson Botulf. Jag hoppas boken får dig att fundera på var gränsen går mellan det som verkligen hände, och det vi inte vet något om…
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1860
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av lampros » 12 okt 2013 05:28

Valdemar Sappi skrev:Förordet till Eldskytten:

De som levde då de var som oss, och ändå inte. De levde i en ofattbart våldsam värld, full av blod och död. Har det funnits något århundrade som varit mer omtumlande och dramatiskt än 1300-talet? Pestens, upprorens och den sociala rörlighetens århundrade!? Det är inte likgiltigheten som lyser fram, när man studerar den tidens källor, utan de starka känslorna, passionen. Jag hoppas jag lyckats förmedla hur det – kanske – var. För jag har försökte skriva något lite mer än bara en spänningsroman. Många av de jag nämner, de fanns verkligen då, som bokens huvudperson Botulf. Jag hoppas boken får dig att fundera på var gränsen går mellan det som verkligen hände, och det vi inte vet något om…
Tack för den. Det var en bra utgångspunkt. Jag skulle ha formulerat det så här, med smärre korrigeringar:
De var som vi, och ändå inte. De levde i en ofattbart våldsam tid, full av blod och död. Har det funnits något århundrade som varit mer omtumlande och dramatiskt än 1300-talet? Pestens, upprorens och den sociala rörlighetens århundrade. Det är inte likgiltigheten som lyser fram, när man studerar den tidens källor, utan de starka känslorna och passionen. Jag hoppas jag lyckats förmedla hur det -- kanske -- var. För jag har försökt skriva något lite mer än bara en spänningsroman. Många av dem jag nämner, de fanns verkligen då, som bokens huvudperson Botulf. Jag hoppas boken får dig att fundera på var gränsen går mellan det som verkligen hände, och det vi inte vet något om.
Jag har alltså gjort vissa stilmässiga strykningar och ändringar. Utöver det var det två språkliga fel:

. många av de jag nämner, ändrat till av dem
. för jag har försökte skriva, ändrat till försökt skriva

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 12 okt 2013 09:40

Tack! Vacklar mellan oss och vi i början, men fick bli vi. Skriver massor av utropstecken när jag gör första skrivingen. Sedan blir det nästan inget kvar.

De var som vi, och ändå inte. De levde i en ofattbart våldsam värld, full av blod och död. Har det funnits något århundrade som varit mer omtumlande och dramatiskt än 1300-talet? Pestens, upprorens och den sociala rörlighetens århundrade. Det är inte likgiltigheten som lyser fram, när man studerar den tidens källor, utan de starka känslorna. Passionen! Jag hoppas jag lyckats förmedla hur det – kanske – var. För jag har försökt skriva något lite mer än bara en spänningsroman. Många av dem jag nämner, de fanns verkligen då, som bokens huvudperson Botulf. Jag hoppas boken får dig att fundera på var gränsen går mellan det som verkligen hände, och det vi bara kan ana…
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1860
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av lampros » 12 okt 2013 11:00

Valdemar Sappi skrev:Tack! Vacklar mellan oss och vi i början, men fick bli vi.
Dilemmat kan uttryckas så här: strikt grammatiskt så är "de var som vi" en satsförkortning. Dvs det är underförstått "de var som vi är".

Det är alltså inte fråga om ett objekt (oss). Därför ska det i aktuellt fall stå "vi" och inte "oss". Men även många professionella skribenter syndar mot detta.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 28 okt 2013 13:03

De vantrogna kort före flykten från Marienburg i "Smutsiga hjärtan". En första skiss:

”Fattar du inte? Jag kan se i deras ögon att de har funnit sanningen, eller valt att tro att de funnit den. Det är som en ogenomtränglig sköld av säkerhet i deras ögon. Till och med när de slår ihjäl kristna och våldtar nunnor, så kommer de rätta orden ut ur deras munnar. De har rätt, har tänkt igenom, har de rätta åsikterna. De tror själva att de kämpar en rättfärdig kamp mot de otrogna. Det går inte att bryta igenom deras rättfärdighet. Ändå är de så få. Andra blir mer och mer vantrogna. Man ser paniken i deras ögon. Ser det i det dagliga, i dubbelspelet, den totala övergivenheten mitt i myllret av människor. Du märker det i konflikter om bagateller. Kan se det som en osäkerhet i mångas ögon. Det är så mycket att det märks, men för lite för att få konsekvenser. Det bryter fram när de vantrogna måste tillbaks till tjänsten i borgen, efter att de fått styra sig själva ute i det vanliga livet ett tag. Väl tillbaks sätter de sig igen och stirrar med tomma ögon, ännu tystare än förut. Vet att om de berättar om det de grubblar på, så hängs de ut, fördöms, bestraffas. I bästa fall kallas de till samtal med högmästaren. I värsta fall blir de avrättade eller skickade ut på dödliga uppdrag. Ser du inte? Det är bara några få som valt att tro de funnit sanningen. Resten, de sitter där tysta, svarta runt ögonen. Vi måste härifrån. Innan det bara finns två val kvar. Att smita härifrån på natten, eller välja tro vi funnit sanningen. Fattar du inte? Vi måste bort. Nu!”
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Bokserien om Botulf Kattlund

Inlägg av Valdemar Sappi » 15 feb 2014 15:00

Nytt förord till "Smutsiga hjärtan":

De var som vi, men ändå inte. De levde i pestens, upprorens och den sociala rörlighetens århundrade, i en ofattbart våldsam tid full av blod och död. Ändå är det passionen och inte likgiltigheten som lyser fram när man studerar den tidens källor. Så fort döden vandrat vidare tog trolovningsfesterna. Snart gick kvinnor där med magarna i vädret igen. Liv avlöste död…
1365, det år då det mesta händer i denna bok, är ett lugnt år i nordens historia. Tidigt på året blev kung Magnus besegrad och tillfångatagen av kung Albrekt och Bo Jonson Grip under striden i Gataskogen utanför Enköping. Hans son kung Håkon blir samtidigt allvarligt sårad men lyckas fly. Med Danmark fanns det sedan en tid ett stilleståndsavtal. Ett avtal som under hösten förvandlades till en underskriven fred.
I boken passerar bara några få av tidens dramatiska händelser förbi, som när Litauen furste Kestutis flyr från norra Europas mäktigaste borg Marienburg, återberättat så sant det bara är möjligt. Sextiofem år gammal klättrade fursten faktiskt upp genom en skorsten och red därifrån på högmästarens egen häst.
1365 samregerade Kestutis och hans bror Algirdas över ett gigantiskt rike, efter att ha segrat mot svenskar, ryssar, Tyska Orden, Gyllene Horden, Konstantinopel… Litauen var så väldigt att det sträckte sig från Östersjön, till Moskvas utkanter, och ända ner till Svarta havet. Även Novgorod, gutarnas urgamla handelspartner, böjde sig inför furstebrödernas makt.
Boken utspelar sig i Visby, men också utefter handelsvägen mellan Novgorod och Visby. Huvudvägen för handeln under de tider då sjövägen över finska viken var för orolig. Från Novgorod gick resan på flodbåtar och hästryggar till staden Pskov. Sedan på större floder och sjösystem, över jättesjön Peipus, fram till hansastaden Dorpat i Livland. Därifrån igen på mindre flodbåtar och hästryggar över Fellin (Viljandi) ner till Dorpat vid kusten. Även de medlemmar av hansaförbundet.
I Pskov, eller Pleskow som staden kallades på tyska, styrde den tidigare posadniken/borgmästaren Ontsifor. En bojar som dök upp i historien som framgångsrik krigsherre i Novgorod i striderna mot kung Magnus Eriksson 1345. I de striderna deltog även de litauiska furstebröderna Kestutis och Algirdas. Algirdas son Andrei, furste i Polotsk en bit söderut, blev även furste av Pskov som tack för hjälpen. Ontsifor är också känd för att han införde ett system som det i Visby, med flera borgmästare som satt växelvis vid makten.
I Dorpat, dagens Tartu, styrde furstebiskopen Johannes Viffhusen, trolig bror till ärkebiskop Bromhold Viffhusen i Riga. Dorpat var ett av fyra livländska furstebiskopsdömen som berikade sig på handeln och därför kom allt mer i motsättning till Livländska Orderns krigiska politik. Och som allt mer lierade sig med biskopen Ludvig i Reval (Tallin).
Historien kan börja…

Livländsk karta: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... a_1260.svg
1365: Estland köpt av Livländska Ordern. Pskov egen republik.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.