Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

[millgard]

Tack för ambitiöst svar!

Jag tycker nog att var och en måste finna sin egen stil, först då blir det trovärdigt. Att diskutera att den eller den författaren hellre borde skriva si eller så - då är det ju inte längre den författaren. Monet borde måla tydligare, Proust konkretisera och anta en mer hårdkokt stil och visst ÄR det alldeles för lite calypso hos Bach?


Sedan är det kul att du sticker ut hakan och är beredd på mothugg, all respekt för det (även om du har - just det - fel)

[lampros]

Tack för ambitiöst svar!

Jag tycker nog att var och en måste finna sin egen stil, först då blir det trovärdigt. Att diskutera att den eller den författaren hellre borde skriva si eller så - då är det ju inte längre den författaren. Monet borde måla tydligare, Proust konkretisera och anta en mer hårdkokt stil och visst ÄR det alldeles för lite calypso hos Bach?


Sedan är det kul att du sticker ut hakan och är beredd på mothugg, all respekt för det (även om du har - just det - fel)

Tack själv. Jag skrev någonstans, kanske i denna tråd, att visst är det så att författare, när allt kommer omkring, skriver som de skriver. Man kan inte hoppa över sin egen skugga. En sådan som Björn Ranelid har ju fått kritik för sin märkliga stil, men han skriver ändå på samma sätt i bok efter bok. Det är liksom han.

Jag förhindrar inte någon författare att skriva som de gör, men som kritiker (jag brukar skriva i Nya Tider samt i Nya Dagbladet) så är det min uppgift att ta författarskap på pulsen och utröna hur man, som mottagare av ett visst konstverk, reagerar. Och utröna om konstverket ifråga är trovärdigt på sina premisser, om det optimalt uttrycker det som det har att säga, eller om författaren kunde ha valt en annan strategi stilmässigt.

Det finns, som du antyder, en gräns för hur ingående man kan kritisera en viss stil. "L'homme et la style, c'est la même" sa ju Flaubert. Mannen och stilen är detsamma, dvs en författares stil är en spegling av hans personlighet. Men om en viss författare hyllas som ideal i 25 års tid och om jag inte förstår detta, om mina åsikter om god stil skiljer sig från den svenska kritikerkårens, då måste jag ju ställa mig upp och säga det.

[millgard]

Men vem lyssnar på kritikerkåren (i vilken du inlemmat dig)?

Man läser en författare för att man får ut något av det. En bredsida mot Englund baserat på en uppfattning om att han egentligen är dålig riskerar starkt att slå tillbaka på avsändaren med en lång eftersmak av avundsjuka.

[lampros]

Man läser en författare för att man får ut något av det. En bredsida mot Englund baserat på en uppfattning om att han egentligen är dålig riskerar starkt att slå tillbaka på avsändaren med en lång eftersmak av avundsjuka.

Så var vi där igen. Jag anser ju inte att han är dålig eller att han är en bluff. Som historiker är han noggrann, som antikvarisk populärförfattare levererar han i regel. Jag anser bara att hans åsikter är högst ordinära (krig är meningslöst, allt är meningslöst) och att han aldrig säker något i sak kontroversiellt. Detta på en stundom pompös och indignerad prosa.

Jag skrev tydligt i recension att om någon gillar honom, fine, jag tar inte från denne det nöjet. Men jag förbehåller mig rätten att kritisera ett författarskap som jag delvis tycker är övervärderat, delvis missriktat, och detta tack vare en stil som i enklare (men inte simplare) utformning skulle varit effektivare. Och jag skrev med metabudskapet riktat till yngre författare som får för sig att Englunds stil är idealstil typ 1A.

[millgard]

Aha, det är ÅSIKTERNA som inte passar. Det var skillnad. Han borde vara mer panegyrisk i sina berättelser om De Stora Fältherrarna Och Deras Odödliga Bedrifter?
Jag kan inte alls hålla med. En av Englunds starkaste drag är just det att han beskriver dem som människor, inte nationalistiskt motiverade hjältar.

[lampros]

Aha, det är ÅSIKTERNA som inte passar. Det var skillnad. Han borde vara mer panegyrisk i sina berättelser om De Stora Fältherrarna Och Deras Odödliga Bedrifter?

Inte mer panegyrisk. Men mindre indignerad.

Ett narrativ som drivs av indignation hamnar i ett tillstånd där, för att citera C. J. L. Almqvist, "allt är en trasa". Så känner jag för många "fina" Englundverk, inget nämnt, inget glömt. Attityden, upplägget och tonen suger energi.

[Vysotskij]

Nu var det ett tag sen jag läste Ofredsår och Den oövervinnelige, men jag förstår faktiskt inte var man läser in ett nihilistiskt budskap från Englund.

Att de flesta krig drivs av en eller flera gubbars personliga makthunger är för mig okontroversiellt. Steget därifrån till pacifism och nihilism eller att det finländska motståndet mot Stalin skulle vara meningslöst och fel tycker jag är mycket långt. Och långsökt.

[Vysotskij]

För övrigt menar jag att varje god krigsskildring bör suga energi. Krigsskildringar som gör vuxna människor mer sugna på örlog är jag lite rädd för.

EDIT: Förlåt det politiska budskapet.

[Amund]

För övrigt menar jag att varje god krigsskildring bör suga energi. Krigsskildringar som gör vuxna människor mer sugna på örlog är jag lite rädd för.

Mycket bra skrivet!

Vad Lampros efterfrågar är kanske något som liknar hur hans författarkollega Nordanvind på motpol.nu beskriver sig själv? Längtar till en ny tid av heroism där den nordiska folksjälen vaknat och en ny ädel människotyp kan formas.

http://motpol.nu/bloggar.php

[millgard]

Eller skogars sus och metallers klang rentav?

Stå stark, du ljusets riddarvakt! Etc.

[lampros]

Nej, Millgard, Amund och Vysjotskij. Nu övertolkar ni.

En rimlig heroism av typen Orvar Nilssons "Finlands sak blev min", Martti Sinermas "Adolf Ehrnroot" och Jukka Mäkeläs "Rök över Aunus", det är mer i min smak. En krigsförfattare ska inte blunda för eländet, en sådan som Väinö Linna
http://lennart-svensson.blogspot.se/200 ... oldat.html
är här exemplarisk. Och samme Linna skriver ju sådant som "det var kraft i anfallet" (kapitlet bunkerlinjen) och han kan, trots att han ogillar officerare, göra Kaarna, Sarastie och andra rättvisa.

Mer eller mindre i den riktningen tycker jag en indignationsbefriad krigsskildring ska gå. Försöker ni karaktärsmörda mig med halmgubbs-argument så är ni fel ute. Även jag är emot 1800-talets salongsmilitarism och tennsoldatsheroism.

Eller tycker ni att jag i mina texter vurmat för sådan salongsmilitarism och tennsoldatsheroism? Det vore roligt att höra. Finns det gammaldags heroism i "Eld och rörelse", "Camouflage" eller "Stridsmiljö 2500"? Citat med sidnummer tack. Länkar till alla dessa verk ges annars här: http://lennart-svensson.blogspot.se/201 ... nsson.html

[millgard]

Jag har inte läst dem utan det är (möjligen för snara, det medges) dragna slutsatser av hittills förd diskussion.

Det jag är lite förvånad över är att du tycker Englund är värd kritik för att han inte på rätt sätt framhåller fältherrarnas hjältegloria och det är för mig svårt att förstå. Hans prosa angrips som högtflygande och pompös. Osv.

Jag hittar ingen rimlig förklaring utom ovan anförda.

[Vysotskij]

Skulle Englund förneka att disciplin och moral har en roll i stridsförloppen?

[lampros]

Skulle Englund förneka att disciplin och moral har en roll i stridsförloppen?

Det har jag inte påstått. Jag tycker bara att hans krigsskriverier ger ett svagt, indignerat, defaitistiskt intryck. "The word is gusto" sa Raymond Chandler om berättandets särart och det tycker jag Englund missat.

Jag har inte läst dem utan det är (möjligen för snara, det medges) dragna slutsatser av hittills förd diskussion.

Det jag är lite förvånad över är att du tycker Englund är värd kritik för att han inte på rätt sätt framhåller fältherrarnas hjältegloria och det är för mig svårt att förstå. Hans prosa angrips som högtflygande och pompös. Osv.

Jag hittar ingen rimlig förklaring utom ovan anförda.

Jag kan förstå om man inte orkar plöja 200-sidiga romaner på söndagsförmiddagen, inte ens i det vällovliga syftet att defamera mig, Lennart Svensson.

Men jag är en resonabel herre. För att underlätta spörsmålet "är Svensson en vurmare för gammeldags herosim", har jag här länkar till några kortare texter i ämnet.

Först är det ett referat, med citat, av hela narrativet i "Eld och rörelse" (2007):
http://lennart-svensson.blogspot.se/201 ... kogen.html

Sedan är det ett kapitel ur "Camouflage" (2011). Inom ramen för kriget Mirotanien-Gondavien skildras hur en gondavisk stridsgrupp bryter sig ur en motti:
http://lennart-svensson.blogspot.se/201 ... ingen.html

Sist är det ett kapitel ur sf-romanen "Stridsmiljö 2500". Skriver man science fiction har man förstås möjlighet att ta ut svängarna, att skriva "totalitärt" som en Robert Heinlein, men jag har inte valt den vägen. Boken skildrar en demokrati i strid med en aggressiv art aliens:
http://lennart-svensson.blogspot.se/201 ... ovell.html

Låt höra nu, är jag en traditionellt heroisk författare, en som frossar i "barnkammarbravur och tennsoldatsheroism"...? Ungefär så lät det ju igår kväll i tråden. Jag anser att beskyllningen inte stämmer. Någon upprättelse är det väl fåfängt att be om, men man kunde ju åtminstone få tillfälle att försvara sig. Jag gör det med dessa länkar. Och den som tycker att dessa länkar ger en alltför smal bit av kakan kan ju läsa hela romanerna. Länkar här:

... "Eld och rörelse", "Camouflage" eller "Stridsmiljö 2500" (...) Länkar till alla dessa verk ges annars här: http://lennart-svensson.blogspot.se/201 ... nsson.html

[millgard]

Tyvärr är jag i detta sammanhang endast intresserad av Englund.