Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Diskussioner kring litteratur och andra källor till vår historia. Värd: B Hellqvist
Gen. Jack Ripper
Medlem
Inlägg: 199
Blev medlem: 27 nov 2011 14:26

Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av Gen. Jack Ripper » 18 mar 2013 19:42

Hittade detta stycke om Peter Englund där författaren ifrågasätter dennes storhet. Ganska intressant och kul. :)

http://princip.motpol.nu/peter-englund-marklig-man/

Peter Englund: märklig man

Jag ska i denna artikel behandla Peter Englunds verk. Min slutsats är: Englund har inget att säga, inget nytt att komma med. Han är inte för fem öre kontroversiell. Han skriver tegelstenar med indignerad underton. Debutboken och enstaka andra texter var bra, men exakt vari hans genialitet består har jag ännu inte lyckats utröna. Annars är han ju unik som svensk författare att alltid, säger alltid, hyllas som Den Store. Kan någon visa mig en enda negativ recension Englund fått? För det, kan man säga, det borde det finnas, om Englund verkligen är så fantastisk som det hävdas. Stridiga åsikter om ett verk brukar ju, enligt Oscar Wilde, vara ett tecken på ett verks vitalitet. Men Englunds verk är något av en monolit i detta hänseende: mästerverk heter det unisona utlåtandet, från Smygehuk till Treriksröset, från Moskva till Los Angeles. Detta, om inget annat, borde ju få en att ana något lurt.

1.

Peter Englund föddes 1957 i Boden. Efter värnplikt vid artilleriet flyttade han 1980 till Uppsala för historiestudier. Han doktorerade 1989 med avhandlingen ”Det hotade huset”. Den handlar om 1600-talets svenska adel. Sedan 2002 sitter han i Svenska Akademin på stol nr 10. Sedan 2009 är han Akademins ständige sekreterare.

Englund har skrivit en rad populärhistoriska, väldokumenterade verk om Sveriges stormaktstid. Den första var ”Poltava” (1988), om det slag i Ukraina 1709 som satte stopp för Karl XII:s segerbana och i längden det svenska stormaktsväldet. Sedan kom ”Ofredsår” (1993) om krigaren och kunskaparen Erik Dahlberg, i tjänst hos alla de tre karolinska kungarna. Därefter kom ”Den oövervinnelige” (2000) som handlar om Karl X Gustavs krig och regim. Karls regim var ju lika med att kriga så de två är i stort sett synonyma.

Englund skrev även ”Silvermasken” (2006) som handlar om drottning Kristina. Sedan han 2009 blivit sekreterare i Akademin tycks han ha fått annat att göra. Och kanske har han skrivit färdigt om stormaktstiden. Han har själv antytt det. 2008 gav han ju ut en bok om första världskriget (”Stridens skönhet och sorg”). Han har även sagt sig inte vilja skriva en roman, även om förlagen nog gärna skulle se en sådan på bokhandelsdiskarna.

Vad ska jag säga om Englunds verk då? Jag kan primärt medge att ”Poltava” var bra. Och det av två skäl. Dels satte den en ny standard för populärhistoriska verk. Man måste ha stöd i källorna och ange det. Dels visade den att krigshistoria är ett fruktbart studieområde. Det var det verkligen inte i det svenska 80-tal som såg boken födas. Det blev efter denna bok tillåtet, mer så än förr, att skildra svenska slag och fälttåg i både akademisk och populär form.

Visst kan läsare glädjas åt narrativ och fakta i Englunds övriga populärhistoriska böcker. Men själv kan jag inte med den tillgjorda stilen. Englund har nog förmåga att förenkla och skriva rakt, men det skyms ibland av ett retoriskt drag som är lätt påfrestande. Det är vad man kan kalla det bengtssonska draget, knappt uthärdligt ens hos förebilden Frans G. Bengtsson. Det hela tenderar ibland till jargong och raljans. Denna ”lysande stil” är riskabel. Den tenderar att åldras fort. ”Poltava” hade en viss fältmässig enkelhet. Men med de följande böckerna blommade retoriken, de sökta orden och posörsattityden ut ordentligt. Englund skulle inta rollen av Stor Författare Med Lysande Stil.

2.

Englund vill skriva väl: formellt väl. Det är ”den utsökt skurna satsen” som tycks spöka. Kanske som ett försök att komma bort från simpelhet och ”Ikeaprosa”, det vill säga avskalad rapportprosa. Men att skriva enkelt är inte att skriva simpelt. Englund har inte tagit det där till sig tycker jag, inte i den grad man kunde förvänta sig av en så unisont hyllad författare. Han får väl skriva som han vill. Och visst gillar även jag obsoleta ord och ”utsökta texter”. Men cruxet här är att, som Harley Earl sa, ”go all the way, then step back”. Det kallas även ”kill your darlings”. Man må gestalta och bygga upp ”lysande stilskapelser”, men man måste alltid minnas att det finns någon som ska läsa det hela också.

Men kanske Englund med ”Stridens skönhet och sorg” visat att han förstått det, att en vilja att förenkla kan göra underverk för stilen. Och visst, när han i ”Brev från nollpunkten” (1996) skrev om 1900-talet så var stilen förhållandevis sansad. Det var i alla fall inga bengtsson-åkningar av typen långa meningar. Men det finns här, ja i det mesta Englund skriver till vardags, en självrättfärdig ton, ett metabudskap av typen ”nazismen var dålig, stalinismen var dålig, trotskismen var bra i början men blev sedan dålig; nu lever vi i liberalismens tusenårsrike, halleluja”. En pretentiös stil med ett sådant budskap brukar kallas ”stipendieprosa”. Englund tycks mig vara en typisk representant för denna stil. Det är en stil som ger priser och MSM-hyllningar men är den läsbar? Nej.

3.

Nåväl. Han skriver som han skriver. Och de sökta orden och den ständigt skymtande ”briljansen” hade kanske gått an om det fanns en allmän lekfullhet, glädje och vitalism i verket. Men det hittar man inte. Englunds världsbild kan med ett ord kallas nihilism. Det leder till åsikter som att krig alltid är meningslöst och att alla som deltar är offer. Detta är ofta det intryck jag får av Englunds böcker.

Englund uttalar sig kanske inte programmatiskt mot krig. Men han har sannerligen aldrig uttalat sig för nödvändigheten av militärt försvar, aldrig uttalat sig för soldatlivets bättre sidor som att möta utmaningar och härda ut under strapatser.

Jag förstår inte denna blinda fläck i denne krigsförfattares verk. Han som skrivit om svenska krigsoperationer från 1630 till 1788 har aldrig, syns det mig, lyft ett finger för att sätta in detta i en kontext som heter ”Sveriges överlevnad som suverän stat”. Försvara sig måste man ju. Det är den lilla statens skyldighet. Var det till exempel meningslöst för finnarna att försvara sig 1939? För polackerna samma år? Var det meningslöst för Nordvietnam att stå emot USA:s aggression? Det är, som Clausewitz sa, ofta den svagare parten som måste gå i krig, som måste sätta sig till motstånd och förklara krig. Napoleon däremot sa sig ju alltid komma som befriare och vän. Hitler sa detsamma, Sovjet likaså. Således är krig inte alls generellt meningslöst. Man måste göra motstånd, ta till vapen och förklara krig om motparten utmålar sig som fredsvän och helgon.

4.

Nihilismen visar sig på flera plan i Englunds verk. Inget betyder något, inget spelar någon roll. Individens val är betydelselösa i ett blint, meningslöst verkande kosmos. En fältherres order och planer är, i de flesta fall, verkningslösa. Inget blir som man tänkt sig. Den bilden får man i essän ”Myten om fältherren” i ”Förflutenhetens landskap”. Där fokuseras på ett slag som, även om det vunnits, hade föga med fältherrens direkta order och dispositioner att göra. ”Slag som vunnits av sig själv”, slag som likt Katzbach 1813 varit en röra och som man efteråt rationaliserat till en transparent seger, må vara ett intressant fenomen. Men Englunds bild av fenomenet är vinklat. Englund glömmer att alla slag, även de mer förberedda, har perioder då ”striden strider sig själv”. Sedan fältherren väl gett sina order och det hela börjat, lever striden i viss mening sitt eget liv bortom kontroll och korrektion. Det blev annorlunda sedan radion kom, men bara delvis. Nu som förr har vissa fältherrar kunnat förutse det oförutsebara och bringa ordning i kaos – inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ändå måste beundra de skickliga fältherrarna. Men av Englunds essä får man intrycket att oformligt kaos alltid är det normala i fältslag. Och därmed befäster han den rådande vänsteristiska myten som säger att alla militärer är idioter.

Englund belyser alltså sin tankegång med slaget vid Katzbach 1813. Detta vanns oförhappandes av Blücher. Och det må vara. Av det följer inte att alla fältslag är oplanerade kaos som vinns hipp som happ. Detta slag visar inte att det generellt finns någon ”myt” om ”fältherren” som måste avslöjas. Tyskarna gjorde såklart allt för att hylla Blücher efter detta, och kanske var berömmet oförtjänt. Men som Moltke den äldre sa: ”Tur har i längden bara den skicklige.” Jag tycker att en sådan visdom bör vägas in när man studerar slag som detta.

Militärer är idioter. Så heter det vänsteristiska mantrat. Traditionella generaler får inte beundras. Detta går igen på andra ställen i Englunds verk. I ”Ofredsår” karaktärsmördas till exempel Johan Banér. Det är inte särskilt svårt. Till och med jag erkänner att 1800-talsnationalismens hjältebild av bondeplågaren Banér var överdriven. Huvudperson i boken är Erik Dahlberg, överlag en mer beundrandsvärd militär. Men för denne kan Englund bara känna ”motvillig beundran”. Vadan denna reservation? Är det vänstercredot ”beundran av militärer = fascism” som sitter i?

5.

Englund har inget unikt att säga. Han är en antikvarisk historiker som återger vad som är känt. Han skildrar det förflutna med bredd men med föga djup. Narrativet byggs ut horisontellt, resulterande i tegelstenar som ”Den oövervinnelige” och ”Ofredsår”.

Englund har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst. Detta är som sagt vad som framkommer mellan raderna i Englunds verk: nihilism. Det latinska ordet ”nihil” betyder ”inget”. Nihilist är en sådan som inte tror på något. Inget existerar förutom det vi ser med våra ögon. Den enda trossatsen för en nihilist är att materien sönderfaller och kroppen dör. Inga eviga sanningsvärden finns, utom möjligen ondska, som utövas av högern. – Englund tycks mig ha ett sådant vänsternihlistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft.

Englunds högt omhuldade texter är tämligen ofta banaliteter uttryckta på jargong. Jag menar, nog kan man i hans tegelstenar hitta intressanta fakta om ett och annat, men vilken filosofisk ram presenteras allt detta inom? Jag vet inte. Jag ser bara indignation, ressentiment och återhållen ångest. Det är något oförlöst över det hela. Det är som om skon alltid måste skava i Englunds texter.

6.

Englund har prisats för sin goda stil. Det förstår jag inte. Han har ju inget att säga. Matthew Arnold ansåg att god stil var ”having something to say”. Har Englund det då? Jag vet inte. En och annan marginell nytolkning av någon 1600-talsaspekt har han kanske kommit med. En och annan förbisedd faktabit må han ha presenterat i sina storverk. Och nog har han ett stort ordförråd, och nog kan han citera mustiga passager ur historiska dokument. Men en sådan färdighet är inte litterär eller ens historisk i kritisk mening. Den är antikvarisk. Hos Englund kavlas banala åsikter om sådant som en Karl X:s uselhet ut över rad efter rad. Förebilden för en sådan ”lysande stil” må vara Frans G. Bengtsson och Barbara Tuchman. Men Tuchmans stil har kritiserats och Bengtsson gick som antytt på tomgång ibland. Ironisk jargong är inte detsamma som god stil.

Summa summarum: Englund är en habil underhållningsförfattare av sakprosaverk. Den som vill ha historiska monografier med en dyster, indignerad underton, allt presenterat på självmedveten jargong, kan gott läsa hans böcker om svensk stormaktstid. Den som inte vill ha hans oceaner av ord klarar sig, i aktuellt ämne, lika bra med böcker som Bengt Liljegrens Karl XII-biografi, Claes Wahlöös ”Slaget vid Lund” och Alf Åbergs ”Karoliner”.

Nu säger någon: men Englund har rensat i sin stilbråte, han skriver mer avskalat nu, i ”Stridens skönhet och sorg”. Det kan jag hålla med om. Den och texterna om Svensksund och Karl XII:s död i ”Förflutenhetens landskap” är nästan helt läsbara. Men ”Stridens skönhet och sorg” är i sig helt banal: den påstår inget, säger inget, kommer inte med något nytt. Visst har han här lyckats göra en läsbar mosaik genom att i uppsplittrade scener skildra ett antal människoöden under första världskriget, men utöver det är berömmet för denna och andra av Englunds böcker överdrivet. Han har ju aldrig haft en kontroversiell åsikt. Han sparkar bara på dem som ligger, som Johan Banér och Karl X Gustav. Och att oreserverat hylla en sådan som Erik Dahlberg går som sagt inte.

Englund är en arrogant författare. Tonen i hans böcker är genomgående pompös och sjävrättfärdig. Läsaren bjuds inte in att delta. Nej, bländad av den englundska stilen förväntas man falla i trans över banaliteter och vänsterliberala käpphästar som att militärer är dumma, krig är meningslöst, ja allt är meningslöst. Och högern är fascister och ska inte ens få komma till tals. Men att hylla två journalister (Schibbye-Persson) som illegalt tagit sig in i främmande land för att starta krig, det är förstås höjden av godhet.

Englund är något av ett helgon: Sankt Peter. Alla hans böcker upphöjs till mästerverk. Det är som i en diktatur: en ny bok av Englund, jubla…! Jag fråntar ingen läsare nöjet att plöja hans böcker och hämta upplysningar om flydda dar. Men den englundska stilen och attityden har problem. Att förmedla det man kan på ett enkelt, men inte simpelt språk, ska det vara så svårt? Det är i alla fall ett tips på varaktig framgång. Som sagt, ”having something to say” är det som genererar god stil. Inte knep och finter.

7.

Den englundska stilen är problematisk. Och åsiktsmässigt har han aldrig riskerat något. Man kan jämföra med akademikollegan Horace Engdahl, som i ”Cigarretten efteråt” (2011) ändå luftar åsikter om feminism, invandrare och annat som inte alls är rumsrena. Det är ett salongsmässigt men dock bildstormande som är oerhört uppfriskande. Om så Englund gjorde detsamma, om han någon gång tog av sig helgonglorian och släppte sargen kanske man kunde få se ett verk av denne på ren svenska, utan poser och manér och med originella och kontroversiella åsikter. Men han har inte tid att skriva böcker idag vad det verkar. Vi får väl vänta till 2019, då han enligt uppgift ska frånträda befattningen som Akademins ständige sekreterare. Då kanske man kan börja vänta sig en ny Englund i bokhandeln. Men för det tänker jag inte stanna uppe sömnlös.

Återigen: nog har Englunds verk sitt värde. Visst är det imponerande med en bok (”Poltava”) som detaljerat, och med gestaltningsförmåga, skildrar en historisk verklighet som få hade en aning om. Det var en smärre antikvarisk bragd: inte originell i sig, Englund läste de källor som fanns och var publicerade. Och stilen var lite överdriven redan här. men låt gå för det; debutanter har rätt att pröva sig fram en aning. Inalles kan man här säga att syntesen, och ämnesvalet, blev en inspiration för en generation svenska historiker, amatörer och proffs, att skildra fältslag och krig under blågul fana. Jag blir bara lite betänksam när Englund blir nationalmonument utan att ha några speciella åsikter om något, annat än sedvanlig vänsterattityd. Och stil: visst ska man få gestalta och iscensätta, visst ska man få använda gammeldags ord, men som sagt är stilmässiga experiment som dessa riskabla och jag hoppas att nästa generation svenska författare inser det.

Användarvisningsbild
Dag den vise
Medlem
Inlägg: 977
Blev medlem: 15 dec 2012 21:41
Ort: Östra Svealand

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av Dag den vise » 18 mar 2013 20:23

Jag är inte någon Peter Englund-dyrkare, men den här "avhyvlingen" är inget annat än en text som förlöjligar Englund bara för att han inte är av samma ideologiska övertygelse som textförfattaren. Den är alltså ingen särskilt bra kritik av Englunds verk, och i texten hittar jag inget ställe där textförfattaren på allvar försöker motbevisa hans teser, utan det ända han gör är att ge Englund och hans verk en massa stämplar (framför allt ideologiska sådana). Och för mig är en historikers uppgift att leverera fakta som är sanningsenlig, och inte att tillfredställa mig ideologiskt.

Användarvisningsbild
J.K Nilsson
Medlem
Inlägg: 2406
Blev medlem: 21 feb 2004 23:18
Ort: Frösön

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av J.K Nilsson » 18 mar 2013 20:33

Gen. Jack Ripper skrev:Hittade detta stycke om Peter Englund där författaren ifrågasätter dennes storhet. Ganska intressant och kul. :)
Lyteskomik som slog i en, för skribenten, oavsiktlig riktning och jag kan konstatera att vi har olika sorts humor. Jag skulle också kunna leverera avsiktligt ideologiskt färgade texter men jag tvivlar på att någon vill läsa dom för inte skulle de vara bättre än det som nyss levererats.

J.K Nilsson

Användarvisningsbild
B Hellqvist
Redaktionen
Inlägg: 5627
Blev medlem: 24 mar 2002 16:05
Ort: Skövde

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av B Hellqvist » 18 mar 2013 22:51

Texten är skriven av allas vår Skalman-medlem Lampros, som är känd för... ja, säg det.

Användarvisningsbild
cats
Medlem
Inlägg: 1979
Blev medlem: 08 jan 2007 15:26
Ort: cats

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av cats » 19 mar 2013 07:02

B Hellqvist skrev:Texten är skriven av allas vår Skalman-medlem Lampros, som är känd för... ja, säg det.

ordbajs?

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1836
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av lampros » 19 mar 2013 08:05

Tack för tråden Gen. Jack the Ripper.

Det är som nämnt jag som skrivit texten ifråga. Så vad ska vi diskutera? Man kan ju fokusera på Englund som historiker. I det ingår "Englund som stilist" och lite annat. I alla fall, som nämnt: "Poltava" tyckte jag om. En tajt fältslagsmonografi av ett slag som svensk litteratur aldrig sett. Med den gjordes krigshistoria salongsfähig på svenska universitet. Och krigshistoriska fackböcker blev Den Nya Romanen.

Sedan kan man ha olika åsikter om Englunds övriga stormaktstidsverk. Jag har svårt för Englunds stil, det bara är så. Vissa författare gillar man helt enkelt inte. Men det är inte bara det. Den upphöjda, lite självrättfärdiga stilen omöjliggör dialog. En Dick Harrison, som jag generellt ogillar som historiker, skriver ju mer rakt och tillgängligt. Det är inte samma verbala pansar som hos Englund. Englund har lite drag av domare, av svensk historieväsens sista domstol. Har han uttalat sig om en viss historiefråga så Är Det Så. Det är det intryck jag får av intervjuer mm med mannen.

Jag ville med inlägget ifråga bland annat peka på att stilen som Englund väljer att skriva på medför problem. Att polera texten till en lysande, slående uppvisning i Hur Det Var kan kanske imponera på en publik svältfödd på välskrivna historietexter. Men i långa loppet tror jag en enkel, men inte simpel, stil vinner.

Så att, visst kan Englund skriva och visst är han kunnig. Men hans prettostil stöter bort mig och möjligen andra också. Återigen, om andra gillar den här stilen, OK, men lite märkligt är det med en författare som aldrig kritiserats för något. Eller kan någon skalmanit nämna någon negativ recension av ett Englundverk? Han tar åsiktsmässigt aldrig några risker. Man ser aldrig något statement, någon ny tes i hans populärhistoriska verk. Annat än stipendieprosans sedvanliga avståndstagande från diktaturer, krig och orättvisor.

LasseMaja
Redaktionen
Inlägg: 4807
Blev medlem: 22 jan 2003 08:19
Ort: Dalarna

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av LasseMaja » 19 mar 2013 08:30

lampros skrev:Jag har svårt för Englunds stil, det bara är så. Vissa författare gillar man helt enkelt inte. Men det är inte bara det. Den upphöjda, lite självrättfärdiga stilen omöjliggör dialog. En Dick Harrison, som jag generellt ogillar som historiker, skriver ju mer rakt och tillgängligt.
Om vi talar om stil så tycker jag helt tvärt emot. Englunds stil är det som fångar en. Harrisons stil däremot blir ett hinder, man tröttnar och får kämpa sig genom boken. Peter Englunds bok har man problem att lägga ifrån sig. (vilket ytterst sällan inträffar mig nuförtiden) Då spelar det ingen roll om Harrison kanske har dubbelt så mycket fakta i boken (vilket han nog har) man kan helt enkelt inte ta det till sig.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1836
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av lampros » 19 mar 2013 09:17

B Hellqvist skrev:Texten är skriven av allas vår Skalman-medlem Lampros, som är känd för... ja, säg det.
Topic i denna tråd är inte jag, men OK, några rader om mig kanske behövs.

Jag heter Lennart Svensson. Jag föddes 1965 i Vilhelmina. Idag bor jag i Härnösand. Sedan 1997 har jag varit verksam som författare och skribent. Tidningen Kulturen, Flygrevyn och Vårt Försvar är tidningar jag publicerats i. Exempel på romaner jag gett ut är ”Antropolis”, ”Camouflage” och ”Stridsmiljö 2500”. Hela min bibliografi finner man här:

http://lennart-svensson.blogspot.se/201 ... nsson.html

Aktuella artiklar på nätet av mig är t.ex denna, i Nya Dagbladet. Där recenserar jag Horace Engdahls "Cigarretten efteråt":

http://nyadagbladet.se/recensioner/hora ... n-efterat/
J.K Nilsson skrev:Lyteskomik som slog i en, för skribenten, oavsiktlig riktning och jag kan konstatera att vi har olika sorts humor. Jag skulle också kunna leverera avsiktligt ideologiskt färgade texter men jag tvivlar på att någon vill läsa dom för inte skulle de vara bättre än det som nyss levererats.
På vilka punkter anser du att jag har fel? Jag är intresserad.

Användarvisningsbild
Hexmaster
Medlem
Inlägg: 10194
Blev medlem: 12 jun 2004 17:41
Ort: Tjörn

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av Hexmaster » 19 mar 2013 09:28

Om en person med de åsikterna hade gillat Englund så hade det kunnat vara ett betydligt större problem.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1836
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av lampros » 19 mar 2013 09:38

Hexmaster skrev:Om en person med de åsikterna hade gillat Englund så hade det kunnat vara ett betydligt större problem.
Hur då? Det vore intressant att höra.

Vi kan säga så här: jag står för mina åsikter, men jag tänker inte börja diskutera politik här. Så jag lyssnar gärna till din utläggning.

Användarvisningsbild
millgard
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 3620
Blev medlem: 23 mar 2007 16:36
Ort: Luleå

Re: Sv: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av millgard » 19 mar 2013 09:53

Nämnde Frans G Bengtsson skrev en anmälan om en nyutkommen bok behandlande Abraham Lincoln, denna finns i någon essäsamling; kanske Litteratörer och Militärer.

Författaren av lincolnbiografin hyser ett sådant hat mot Lincoln att effekten för läsaren blir det rakt motsatta, något som blir tydligt även i denna recension av Englund som skribent.

Själv tycker jag att Englunds storhet ligger i att presentera tydliga problematiserande bilder av historiska skeenden och detta på ett resonerande och intellektuellt sätt utan att vara svårtillgängligt. Inga pekoral utan nyanserade framställningar av ämnen som tidigare varit antingen gravt förenklade eller för de flesta helt okända.
Sven Hedin var en lysande stilist i en helt annan tradition och självklart hade det sett annorlunda ut om han skrivit om trettioåriga kriget.
Att man inte i alla historiska sammanhang genast tillgriper pansarbåtspolemik må vara alla författare förlåtet.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1836
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Sv: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av lampros » 19 mar 2013 10:15

millgard skrev:Nämnde Frans G Bengtsson skrev en anmälan om en nyutkommen bok behandlande Abraham Lincoln, denna finns i någon essäsamling; kanske Litteratörer och Militärer.

Författaren av lincolnbiografin hyser ett sådant hat mot Lincoln att effekten för läsaren blir det rakt motsatta, något som blir tydligt även i denna recension av Englund som skribent.
Hat...? Nej nu överdriver du. Motvilja och skepsis, ja. Men inte hat.

Jag gillade ju "Poltava". Essäerna om Svensksund och Karl XII:s död i "Förflutenhetens landskap" var också OK. Det skrev jag i artikeln.

Och om du klickat på länken och läst kommentarerna så har jag där nämnt ett och annat. Som att jag hört Englund föreläsa IRL på 80-talet och att jag medger att han då hade viss energi och pregnans: en välbehövlig vitamininjektion i ett stelnad historiesamfund. Jag nämner även, i kommentarsfältet, att visst är Englund en tillgång för svenskt historieväsende. Men hans verk och karriärstrategi är inte alls den hos en svensk idealhistoriker typ 1A, vilket den samstämmiga kritiken annars kan få en att tro. Det var det jag ville problematisera med min text.

Englund kan skriva. Hans åsikter får genomslag. Vad intressant då om man hade haft en liknande stilist som uttalade sig mer positivt om svensk historia. Som bejakade sådant som Svenska Frivilligkårens insats, försvarets roll under kalla kriget samt det historiska värnandet, från slutet av medeltiden och framåt, av Sverige som suverän stat. Om detta säger Englund inget såvida han inte raljerar över och nedvärderar folk som Gustav Banér och Karl X Gustav.

Användarvisningsbild
millgard
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 3620
Blev medlem: 23 mar 2007 16:36
Ort: Luleå

Re: Sv: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av millgard » 19 mar 2013 11:24

Det var Bengtssons karaktäristik över författaren som innefattade ordet "hat" (vill jag minnas).

Jag tror att det finns all anledning att ifrågasätta den historiesyn som tidigare rått, där kungens och aristokratins insatser kraftigt övervärderats och som etablerats i en tid då lismande inför kungligheter och adel var självklara inslag i historieskrivningen, för att inte säga syftet med den. Englund vänder sig mot denna fördumning, dock utan att hemfalla åt motsatsen. Idag hade nog uppfinnaren av "lätta stycken" lyfts fram mer än Gustav Adolfs användning av dem.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1836
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Sv: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av lampros » 19 mar 2013 11:39

millgard skrev:Jag tror att det finns all anledning att ifrågasätta den historiesyn som tidigare rått, där kungens och aristokratins insatser kraftigt övervärderats och som etablerats i en tid då lismande inför kungligheter och adel var självklara inslag i historieskrivningen, för att inte säga syftet med den. Englund vänder sig mot denna fördumning, dock utan att hemfalla åt motsatsen. Idag hade nog uppfinnaren av "lätta stycken" lyfts fram mer än Gustav Adolfs användning av dem.
Kritik av kungar har varit norm under hela efterkrigstiden. Jag har bara läst en kungavänlig historiker av modernt snitt, och det är Herman Lindqvist. Men han slarvar ibland och en mer systematisk, affirmativ syn på svensk säkerhetspolitik från Gustav Vasa och framåt vore önskvärd.

Varför lyfter ingen svensk historiker detta? Sådant som att bevarandet av svensk suveränitet är vad som drivit den svenska statens agerande från Gustav Vasa och framåt. Det har i alla fall, enligt mig, inte primärt varit imperialism.

Betänk till exempel detta: vi lämnade medeltiden som en suverän stat. Det var inte allom givet. Norge vid samma tid var på nedgång och hamnade under Danmarks färla. Vi bevarade självständigheten och tryggade den med en överbudsstrategi kan man säga, på bekostnad av svagare grannar: ordensstaten i Baltikum, Ryssland, Preussen och Danmark. Någon planmässig imperialism fanns inte bakom det hela. Sveriges maktutbredning skedde enligt vattnets inträngningslagar, det vill säga i relation till motståndet.

Vi hade vår lokala stormakt 1648-1721. Sedan blev vi en lekboll för stormakterna. England, Frankrike och Ryssland mutade varsina partier under frihetstiden för att få sin vilja fram: Sverige skulle vara svagt och splittrat. Ryssland hade en klausul från 1721 som gav dem rätt att intervenera om vårt statsskick ändrades. Men Gustav III:s kupp gjorde slut på det där: han hindrade, sägs det, att Sverige gick Polens väg - att delas mellan stormakterna.

Nåväl. Det kan vi inte veta. Men han fick i alla fall slut på Rysslands interventionsrätt efter kriget 1788.

Under 1900-talet ökade utmaningarna: först Tyskland, sedan Ryssland hotade oss, i respektive andra världskriget samt kalla kriget. Vi har ibland varit en lekboll i de storas händer. Vårt beteende har visat prov på anpasslighet: lite för stor anpasslighet ibland. Men suveräniteten har förblivit i behåll.

Detta tycker jag gör att en positiv, affirmativ syn på Sveriges utrikespolitiska strävanden är på sin plats. Jag märker ingen som helst positiv blick för Sverige i Englunds verk. Han är så klart fri att ha sina åsikter. Men hans åsikter är långt ifrån mainstream eller oangripbara.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1836
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Ett stycke ordentlig avhyvling av Peter Englund

Inlägg av lampros » 19 mar 2013 13:56

Nu hittade jag något intressant. I en gammal tråd på Flashback efterfrågades Dieter Strands recension av "Brev från nollpunkten" när den kom ut, 1996. Denna text är ett unikum, en av de få sågningar Englund råkat ut för. Jag sa ju i ingressen till inlägget på Motpol att Englund alltid hyllats. Men den utsagan måste nu korrigeras, för i Aftonbladet 961117 skrev Strand:
Hans [= Englunds] nya essäsamling om världskrigen är på ett svåruthärdligt blandspråk av kanslisvenska och slang. Är det roligt att kalla Adolf Hitler "husse"? Såg människorna som drev eller drevs in i Europas gaskamrar Hitler som sin husse? Och människorna som såg till att tågen gick punktligt till slavlägren kallar Englund "räknenissar", en modeterm från bästsäljares förlagsfester. Det goda i boken är lånat från utländska forskare. Gitta Sereny om Speer, Bullock om Hitler och Stalin, Gilbert om Förintelsen. (...)

Englund kan inte ens skriva rätt genus i tyskan. Jag blir inte förvånad när jag träffar Uppsalastudenter som klagar över att karln är stöddig. Kanske har han hotat dem med stryk.
Säga vad man vill, men detta ger visst perspektiv på den englundska stilen. Att spänna den stilistiska bågen medför vissa risker. Det var litegrann den poängen jag ville göra i mitt inlägg. Jargong är inte lika med god stil.

Är det någon som känner till fler negativa recensioner av Englunds verk?