Rockhistoria

[Marcus]

Jag har på senare tid börjat läsa en del böcker om olika rockartister och tänkte en tråd i ämnet vore passande så att vi som är intresserade i ämnet kan få tips och synpunkter.

"Hellfire : berättelsen om Jerry Lee Lewis" av Nick Tosches betraktas vad jag förstått som en klassiker i genren. Jag blev inte väldigt imponerad men det är en skildring över vad som onekligen är ett väldigt färgstarkt liv men det kändes mest som boken är en sammanställning från andra källor utan speciellt mycket detaljer från egna intervjuer.

"Bruce Dickinson" av Joe Shooman var för mig en besvikelse, den innehöll inte så mycket om hans liv utan fokus är nästan helt på de olika bandbytena/medlemsbytena (till exempel nämns i förbigående att han gift mig men det var första gången hon nämndes alls i boken). Det förefaller klart att intervjuer gjorts men det tycks främst vara med innehavarna av mindre roller, t.ex. ingen i Iron Maiden. Dessutom upplevde jag översättningen slarvig, inga stora fel direkt men en del småfel som var irriterande, småfel som vanligen inte kommer igenom en korrekturläsning. Stilen i boken passade inte mig rent allmänt men det är så klart en smaksak.

"Welcome to the Jungle : legenden om Guns N' Roses" av Stephen Davis var läsvärd men även här får jag känslan av att boken främst bygger på andra källor och intervjuer andra gjort. Det var mycket en uppräkning av olika händelser (nog så intressanta) utan någon direkt analys eller synpunkter från de inblandade. Författaren tycks vara tämligen övertygad om att allt nog var Axls fel, kanske helt sant men författares åsikter bör enligt mig inte lysa igenom beskrivningarna utan sådant kan man framföra i ett förord.


Jag har en trave till på samma tema stående i bokhyllan att läsas vid tillfälle:
"Please Kill Me! : Den ocensurerade historien om punken" av Legs McNeil och Gillian Mccain
"AC/DC Maximal Rock & Roll : den ultimata historien" av Murray Engelheart och Arnaud Durieux
"Slash" av Slash och Anthony Bozza

/Marcus

[Marcus]

Jag har bläddrat i "The Heroin diaries : spillror ur ett rockstjärneliv" av Nikki Sixx men upplägget tilltalade mig inte så den fick ligga kvar i butiken, det får bli "The dirt" istället.

/Marcus

[lampros]

Skriver man en (rock)biografi kan man antingen göra det "authorized" eller "unauthorized". I det förra fallet har man föremålet för boken med ombord, man får intervjua och får möjligen del av hans privata bilder mm. En "unauthorized" biografi saknar dylikt och får nöja sig med redan publicerat material, intervjuer med bekanta mm.

Unauthorized behöver inte automatiskt bli dåligt. Se t ex Sue Crawfords biografi över Ozzy Osbourne. Unathorized biografier kan ju obehindrat sikta in sig på skandaler, slush och snask också. Crawford gör väl inte det direkt, hon nämner "bita av halsen på höna"-incidenten mm men i stort är det en välbalanserad bok.

Intressant OT juridisk finess: en kändis/skådis/rockartist som inte vill att en viss biografi skrivs om sig kan ändå inte hindra att boken pryds av sitt ansikte. Jag har för mig att Bette Davis försökte hindra något dylikt men det gick inte.

[Marcus]

Naturligtvis har du en poäng där men problemet med några av ovanstående är att det främst tycks handla om förhållandevis perifera personer som intervjuas och de verkar inte få fram så mycket intressanta detaljer från andra källor heller.

/Marcus

[nool]

Jag kan rekommendera Rip it Up And Start Again och Totally Wired av musikjournalisten Simon Reynolds, som båda avhandlar post-punken, d.v.s. den explosion av innovativ musik som efterföljde, den till uttrycket nya, men musikaliskt sätt ganska konservativa punken. Tidsspannet är 1978-1984. Den förra boken är en tematisk "historieskildring" medan den senare är i intervjuform.

[Martin Månsson]

Kul tråd!

Boken Jag är Ozzy är bland det bästa jag läst om musik, The Beatles undantaget! Det finns många riktigt bra böcker om Beatles, John Lennon och Paul McCartney. Angående Ozzy trodde grannarna att jag var tokig, eller mer tokig än normalt, satt ute förra sommaren och läste den. Jag vet inte hur många gånger jag fullständigt vek mig av skratt! Helt sanslös skön kille!

Boken om Marilyn Manson är en av de mest skruvade böckerna jag läst. Sitter med The Dirt framför mig men har tyvärr inte hunnit att läsa den.

Martin

[NIL]

Väldigt kul tråd!
Jag har läst några av böckerna som Marcus Wendel nämner i sitt inledningsanförande.

"Welcome to the Jungle : legenden om Guns N' Roses" var väl ungefär som jag hade förväntat mig, varken sämre eller bättre. Axl och Slash hade jag hyfsad koll på sedan tidigare så min stora behållning var att läsa om Duff McKagan, Steven Adler och Izzy Stradlin som i mina ögon är väldigt stora personligheter. Det som störde mig en smula i boken var en del små sakfel och översättningsmissar, exempel direkt ur mitt alkoholsargade minne:

"Bon Jovis debutalbum Slippery when wet" (FEL!)

"Sliskig gitarr" (uppenbart att man syftar på "sleezy guitar" i svensk musikterminologi så pratar man nog inte om "sliskig gitarr").

Det fanns många fler.

Jag upplevde "Bruce Dickinson" som lite stel, jag kände inte att jag kom mer under skinnet på honom...mest en massa nördfakta som rörde sig i periferin runt hans person. Sedan så var den väldigt medhårs, även en gentleman som Bruce borde ha någon dålig sida...eller gjort någonting mindre snällt.

"Slash" av Slash och Anthony Bozza var helt ok, den hade fokus på personen Slash men man lyckades ändå få med bra miljöbeskrivningar över den terräng som han verkat/verkar i. Det som gjorde mig positivt överraskad var att man höll sig borta från sandlådan och inte kastade särskilt mycket skit på Axl Rose.

"AC/DC Maximal Rock & Roll : den ultimata historien" är en bok med mycket måbra känsla, det finns inte mycket av den socialpornografi, knark och elände som man stöter på i böcker om Los Angeles rock-scen. Boken är mycket läsvärd för oss fans även om den kanske är en smula tandlös för den som vill frossa i knark och sex. Även den här boken har dock några små skönhetsfel, jag hittade flera meningar som jag var tvungen att läsa om flera gånger för att förstå den egentliga innebörden. Här hade översättaren troligen varit alltför bokstavstrogen och tappat någon metafor eller syftning.

En bok som jag rekommenderar är:
"White line fever" av Lemmy och Janiss Garza.
En mycket underhållande bok om en mycket intressant person (Lemmy), det som lyfter boken är att man även gör sig omaket att göra ordentliga miljöbeskrivningar, ibland behövs den fonden för att förstå att det här var personer som verkligen "stack ut" under den tid då det begav sig.


/NIL

Förövrigt så anser jag att det är dags att adla Bruce Dickinson.

[lampros]

"Pink Floyd - myten musiken människorna" av Bengt Liljegren.

Ja det är han med Karl XII-biografin. Han skildrar gruppen helbra tycker jag med lagoma doser intriger, personer och musik. Liljegren är musiker själv så han vet vad han skriver om när han ex.vis säger att Pink Floyds låtar tekniskt inte är så svåra. Det är atmosfären, stämningarna, studiotrixen, experimenten mm som gör gruppen unik. En intellektuell grupp, en motpol mot alla "festa å ha kul"-grupper (som är merparten av rockgrupper).

[Marcus]

Trevligt att fler är intresserade av ämnet och nu har jag några böcker till att köpa

/Marcus

[Marcus]

Jag skaffade "Jag är Ozzy" av (givetvis) Ozzy Osborne och "Livet" av Keith Richards idag, lite sommarläsning.

/Marcus

[sveahk]

Har i snabbtempo just nu avslutat Keith Richards bok och hans tankar över livet i allmänhet och speciellt sitt eget. En utmärkt bok - rockhistoria utan krusiduller, skrivet med flyt och engagemang, ingen sparas, allra minst Keith själv! I högsta grad rekommenderad!

Hans K

[Jokke]

Bob Dylans memoarer är helt lysande. Även Patti Smiths bok "Just kids" bör läsas, som ger en bra bild av 60-talets New York.

[Schwalbe]

Jag är så less på rockmyten, men den där boken om Pink Floyd ska jag nog köpa.

[Vikke]

Ett svenskt tips är "Bedårande barn av sin tid" av David Bogerius.

Boken handlar om Noice, kanske det enda svenska band som försökte leva upp till rockmyten på riktigt. De hade helt fanatiska fans och sålde en enorm mängd skivor, hade utsålda turnéer under två års tid innan de splittrades. I fronten stod Hasse Carlsson, Sveriges kanske enda riktiga rockstjärna med "star quality". Och de var faktiskt inte dåliga som musiker heller.

Det som gör gruppen extra fascinerande är att de var så unga när de slog igenom (14-17 år tror jag) och att flera av medlemmarna fastnade i narkotikamissbruk efter karriären. Både Hasse C. och Freddie Hansson dog i sviterna av heroinmissbruk innan 40 års ålder.

Jag läste den för några år sedan och den var riktigt underhållande, finns på pocket.

[Marcus]

Jag läste nyligen "Metallica" av Mick Wall, klart läsvärt av en initierad författare även om det i mina ögon är rätt onödigt att en författare så tydligt tar ställning till vilka album som är "bra" respektive "dåliga". Att referera till vad recensenter, andra artister etc säger är sin sak men jag har svårt att se vilket positivt som tillkommer en bok att författaren själv framför sina åsikter.
I detta fallet råkar jag hålla med honom i de flesta fallen men det känns ändå onödigt.

/Marcus