Recension: Tobruk 1941 - Australiensarna som hejdade Rommel

[Wooster]

Tobruk 1941 - Australiensarna som hejdade Rommel
K-G Norén
ISBN 9789197563475

Striderna i Nordafrika under andra världskriget, där belägringen av Tobruk 1941 är en nyckelepisod, var ett av de ämnen som jag först riktade min uppmärksamhet mot när jag i tio årsåldern blev biten av andra världskriget.

Varför just striderna i Nordafrika drog till sig mitt intresse vet jag faktiskt inte. Kanske var det så enkelt som att den lokala leksaksbutikens sortiment råkade vara överrepresenterat av såväl plastsoldater som av byggsatser från Ökenkriget (historiskt intresse i den åldern hade ju ofta ett samband med modellbyggande). Men kanske berodde det också på att skildringar av ökenkriget lätt fascinerar - och har fått ett närmast romantiskt skimmer i den historiska facklitteraturen.

Därför blev K-G Noréns bok inte bara en berättelse om belägringen av Tobruk, utan för mig också en nostalgisk tillbakablick till hur jag som tioåring läste skildringar av samma strider. En nostalgi som var trevlig, men som också splittrade min inställning till boken.

Å ena sidan är det både trevlig och intressant läsning som levereras, dessutom rikt illustrerad med både bilder och kartor (kartorna är dock skissartade och svåra att följa). Å andra sidan kommer boken aldrig över den nivå som präglade litteratur som skrevs om andra världskriget på 70-talet och jag själv kom att läsa som ung: Ofta ytlig och ur ett högst militärt perspektiv - utan större djupdykningar i andra källor än de rent officiella.

Det romantiska skimret kring ökenkriget som en kamp mellan skickliga och modiga militärer i ett exotiskt och öde landskap infinner sig också snabbt i Noréns bok. På slutet blir det närmast patetiskt när författaren lovsjunger de australiensiska soldaterna ("diggers") som "tuffa typer" men "vänliga och mjuka" mot lokalbefolkningen - till skillnad från brittisk stiff upper lipp.

På ett sakligt sätt skildrar boken såväl de bakomliggande orsakerna till ökenkriget, det strategiska och taktiska militära perspektiven och enskilda soldaters upplevelser, men den går aldrig särskilt djupt i något av perspektiven. De oftast förekommande källorna är Winston Churchills skildring av kriget samt Liddell-Harts standardverk - kryddat med "vanliga" soldaters brev och dagböcker, hämtade ur krigsarkiv. De kanske mest intressanta bitarna är de brittiska underrättelserapporter som citeras och som ger en intressant inblick i hur britterna såg på striderna och på sina fiender.

Men belägringen av Tobruk har skildrats ett otal gånger på precis samma sätt av en rad andra författare - och under läsningens gång kan man därför inte låta bli att undra vad syftet med boken egentligen är? Nästan 70 år efter striderna borde vi kanske ha kommit längre i vår analys av andra världskriget? Norén vidrör till exempel inte lokalbefolkningens situation under belägringen - ibland får man närmast intrycket av att Tobruk som civil stad inte ens existerade. Det är synd, eftersom det perspektivet hade varit intressant och nytt, och knappast låg utom författarens räckhåll då han ofta refererar till uppgifter från lokala guider under studieresor till slagfältet.

I författarens tack nämns "'Hans' på Skalmansajten" som i tråden "Hur slogs man med och mot stridsvagnar?" påpekade avsaknaden av några kommatecken när bepansring angavs. K-G Norén är nämligen medlem på forumet, och söker man i den interna sökmotorn dyker det upp en tråd där tips och idéer inför arbetet med Tobruk-boken efterfrågas. Det var ett modigt grepp av författaren, men tyvärr fallerade vi forummedlemmar att hjälpa till (ironiskt nog var det bara Hans som besvarat inlägget). I en ännu senare tråd, från december 2010, bjuder författaren in till diskussion om boken. Det är självklart kul att se forumet där man själv hänger omnämnas i litteratur, men det visar också på en öppen och ödmjuk attityd hos KG Norén, vilket han ska få all beröm för.

Och på tal om korrektur, tyvärr var inte försvunna kommatecken de enda korrekturfelen i boken. En av de australiensiska soldater vars dagbok citeras kallas omväxlande för Peter och Arthur (Bryant). Andra exempel är att när citerade texter har kursiverats så har ibland efterföljande stycken från författaren också kursiverats, vilket skapar förvirring hos läsaren. På andra ställen blandas begrepp som brigad och bataljon ihop - på sidan 303 rycker till exempel 4. Nyzeeländska Brigaden fram, men när framryckningen stannar upp och fordonen kör fast i leran tillhör de "bataljonen".

Sammanfattningsvis är det en trevlig bok – även om jag som recensent har flera invändningar. Som introduktion till eller översikt av belägringen av Tobruk fyller den sitt syfte väl, och som rekreationsläsning är den trevlig. Men den levererar inte mycket nytt om andra världskriget i allmänhet eller ökenkriget i synnerhet, och den hade lyft ytterligare med en mer gedigen korrekturläsning. Och ett mer genomarbetat kartmaterial.

Betyg: 3 av 5

Wooster

Tack till förlaget för recensionsexemplaret.

[sonderling]

Kul recension, speciellt som man kände igen sig i intresset med "ökenkriget" från barndomen. Teorin med plastmodellerna hade jag inte tänkt på. För mig tror jag det var BBC serien om familjen Ashton. Och närheten till ett stort grustag, samt tillgången till Airfix ökenråttor i skala 1/32.

Och som jag nämnt i en annan tråd har det intresset åter uppväckts igen så den här boken ska jag försöka läsa på ett eller annat sätt om inte annat så för nostaligkicken Wooster beskriver.

Sonderling

[NIL]

Kul recension, speciellt som man kände igen sig i intresset med "ökenkriget" från barndomen. Teorin med plastmodellerna hade jag inte tänkt på. För mig tror jag det var BBC serien om familjen Ashton. Och närheten till ett stort grustag, samt tillgången till Airfix ökenråttor i skala 1/32.

Och som jag nämnt i en annan tråd har det intresset åter uppväckts igen så den här boken ska jag försöka läsa på ett eller annat sätt om inte annat så för nostaligkicken Wooster beskriver.

Sonderling

Märkligt vad själsfränder det finns i cyberrymden, ovanstående citat följer nästan ordagrant det jag tänkte skriva

[Blixten]

+1 som ungdomen säger.

"Patrull Serien: Råttorna i Tobruk" dyker upp i huvet.

[NIL]

+1 som ungdomen säger.

"Patrull Serien: Råttorna i Tobruk" dyker upp i huvet.

Jag dumpade alla mina på en loppis i början av de 80, det hade varit kul att ha dom kvar
Det som jag kan dra mig till minnes var att tyskarna (skurkstämpeln till trots) ändå fick ett mänskligt ansikte medans japanerna bara var humanoider som aldrig sa mer än "Banzai" eller "Ha ha dom dör som flugor!".

[Hans]

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och läst K-G’s bok.

Mitt första intryck är kanske mer positivt än Wooster’s. Jag tycker de många personliga aspekterna, från Rommel ner till enskilda soldater, på bägge sidor, gav ett mervärde. Likaså tyckte jag den var flyhänt skriven och med en subtil humor som lyste igenom här och där. Sedan att jag är nästan part i målet efter att ha blivit omnämnd kan vi, i alla fall delvis, bortse ifrån.

Som K-G är väl medveten om gillar jag att anmärka och fråga om småsaker:

1. Jag har slarvat bort mina anteckningar från det första delen men vill minnas att ’råttorna’ förklarades mer än en gång
2. 89 – vad menas med medelstora stridsvagnar?
3. 90. Vad menas med ökenspår?
4. 125 – ingen MG34’a
5. 126 – hur kom det sig att det var 26 tyska officerare och 777 italienska soldater?
6. 130 – vad är på eldröret på Pz II?
7. 132 – kanske inte korrekt att jämföra Pour le Mérite med VC då den förstnämnda slutade att delas ut efter det första världskriget
8. 135 – rätt kommatecken
9. 140 – var verkligen Matildorna så kassa enligt Wavell?
10. 160 - tar de verkligen skydd?
11. 197 - ...rusar fram mot målet, gör bajonett på... – undrar jag allt över
12. 226 - det fanns flera varianter av tobrukvärn
13. 243 – var är not 22, kanska Bardia Bill 250?
14. Några av kartorna är bra men flera saknar skala och några förklaringar
15. Koppling mellan bildmatrialet och texten kunde ha varit bättre

Jag gillade boken och kan tänka mig att läsa mer av K-G. Sedan delar jag Woosters syn på kartor och korrektur. Men vad tusan – så ofta blir jag inte omnämnd i böcker så han får av mig 4 utav 5.

MVH

Hans

[alamein]

Två rejäla anmälningar och några nostalgiska återblickar uppfordrar mig till en motprestation. Ja, Wooster, i efterhand ställer jag själv mig frågan vad syftet med boken egentligen var. Jag var i Tobruk 2008 för att researcha för en slagfältsresa året efter, och fick på plats ingivelsen att skriva också om detta slag som jag tyckte var förbisett i Sverige. Kanske skulle jag ställt mig frågan om motsvarande litteratur fanns på engelska. Vilket det gör. Tänkte inte på det. Detta innebär att mitt folkbildningspatos här slog in en öppen dörr. Men man lär sig, sa igelkotten. Så över till Hans, här vill jag bara trötta läsarna med godbitarna:

Sid 1. Ja, ökenråttorna förklaras flera gånger, det måste erkännas. Min förklaring är omsorgen om blodtrycket hos min vän Sam Bradchaw från Wigan, UK. Han har varit min sagesman sedan El Alameinboken, och han blir så förbannad varje gång 8. Armén omnämns som Ökenråttorna. När detta började ske är något oklart, men för Sam är detta en karaktärsstöld och en förolämpning mot hans 7. Pansardivision, de enda Ökenråttorna. Nu läser Sam inte svenska, och jag behöver kanske inte vara så ängslig.
Sid. 89. Medelstora stridsvagnar, tja, kanske är det Wikipedia jag lutar mig på. Letar i minnet, men där är det tomt. Däremot inte på webben, där används begreppet inte sällan. Troligen finns det någon terminologi någonstans som jag inte hittat. Medelsvåra? Nej det är fartygskanoner. Medeltunga? Ja, kanske ska det heta så. Här öppnar sig en möjlighet för en ny tråd! Vajert!
Sid. 90. Ökenspår är ett mellanting mellan väg och öken, i det här fallet etablerade karavanvägar sedan historisk tid. Trigh Capuzzo och Trig El Abd är de största i trakten. Finns på flera skisser. Kunde förklarats bättre.
Sid. 125. För mig ser det då ut som en MG34. Kan inte vara en MG42 eftersom det är för tidigt, den har f.ö. kylflänsar kring pipan. Inte heller en erövrad Bren Gun, skuggan visar att kolven för tankarna till MG34. Jag ser heller inget italienskt vapen som stämmer. Tyskarna var ju pigga på att pröva nya modeller, men frågan är om detta skedde i Libyen 1941. Jag är ingen vapenexpert men tar gärna emot förslag! Också detta kan bli en hel tråd!
Sid. 126. Här skulle jag förklarat närmare att Rommel avdelade tyska officerare för att leda attacken, eller snarare tvinga de ovilliga och rädda italienska infanteristerna att anfalla. Det hjälpte inte.
Bilden på sid 130 är intressant! Det verkar som om eldröret fått en strumpa över sig under en längre rast. Stabsbilen bakom har ett soltält uppspänt, så det rör sig inte om en förflyttning. Men det kan också vara en ’dummy’-pipa, bägge sidor satte ofta på sådana för att inte avslöja vilka vagnar som var befälsvagnar.
Sid. 140. Wavell ansåg Matilda kassa sommaren 1941? Ja, detta är jag helt säker på. De var utmärkta under Operation Compass mot italienarna, och fungerade också bra under begränsade och väl planerade motattacker inne i Tobruk. Men de var alldeles för långsamma framförallt i de förflyttningar som ägde rum i resten av Cyrenaika. Rommel förde 21. Pansardivisionen över 95 kilometer på en enda dag den 24 november, vilket var en fantastisk bedrift med samma typ av vagnar han disponerade han halvåret innan. De kunde toppa 40 km/h på bra underlag, vilket var ungefär Matildans dubbla hastighet. Också beväpningen var väl klen då tyskarna uppenbarade sig i öknen, mycket beroende på att man inte kunde avlossa spränggranater.
Sid 160. Ja, enligt bildtexten tar de skydd. Själv var jag inte ens född vid tillfället, och får lita på medföljande text i Krigsarkivet.
Sid. 197. Denna dokumentation fann jag i Australian War Memorial, och med tanke på Woosters recension förbannar jag mig själv att inte ta upp mer av sådant i min bok. Just dessa skisser tillsammans med de sparsmakade noteringarna är jag mycket nöjda med, de är en reminicens från mitt tidigare kall som folkhögskollärare.

Med detta ganska utförliga svar till Hans hoppas jag att intresset för boken för er andra går upp en smula, nu finns det ju ett antal sidhänvisningar att leta upp för att kolla om mina förklaringar håller. Förlagets chefdesigner är f.ö. lite skakad över att hans ypperliga flashbanner inte gett mera utbyte på Skalman. För att sockra erbjudandet för Skalmanmedlemmarna: skriv Skalman på beställningen så säjer vi en hundring jämnt.
Fast det går bra få tag i boken ändå, den finns ju på ett bibliotek nära dig, alldeles gratis.

[Hans]

MG 34.

Nu har jag inte boken framför mig men jag kanske får backa där, jag hade tidigare inte sett dem med benstödet mitt på.


http://world.guns.ru/machine/de/mg-34-e.html

MVH

Hans

[alamein]

Avdelning Kuriosa apropå MG34: för några år sedan fanns ett benstöd till just MG34 till salu i en antikaffär på Skånegatan i Stockholm. Vilket stycke industriellt finsnickeri! Själv fuskar jag ju lite i järnsmidesbranschen /www.ninor.se/ och blev uppriktigt imponerad. Kostade 1 200 vill jag minnas. Antagligen ett riktigt Klipp för den intresserade. Jag motstod dock, även med tillhörande kulspruta har jag väldigt lite användning för objektet. Utan vapnet faktiskt igen alls.
Även motstod jag den hopfällbara brittiska invasionscykel som alldeles oanvänd befunnit sig i ett danskt militärförråd men nu var till salu för obetydliga 1 800 kronor. Den kändes dock lite obekväm som cykel betraktad. Inget köp.
Minns för övrigt den äkta enmansgummibåt från en Bf 109 som jag bytte till mig i Norge under ett scoutläger på sextiotalet. Idag torde den vara värd kanske 10 000. Den skänkte jag bort. Jojo.
Ja, Hans, kanske nappar någon på MG34-diskussionen, men jag tolkar ändå det som att du godkänner mina förklaringar. Egentligen är all litteratur kring andra världskriget en slags löpande diskussion, det finns naturligtvis en massa sanningar, men ändå fler tolkningar. Vi återkommer!

[Wooster]

Två rejäla anmälningar och några nostalgiska återblickar uppfordrar mig till en motprestation. Ja, Wooster, i efterhand ställer jag själv mig frågan vad syftet med boken egentligen var. Jag var i Tobruk 2008 för att researcha för en slagfältsresa året efter, och fick på plats ingivelsen att skriva också om detta slag som jag tyckte var förbisett i Sverige. Kanske skulle jag ställt mig frågan om motsvarande litteratur fanns på engelska. Vilket det gör. Tänkte inte på det. Detta innebär att mitt folkbildningspatos här slog in en öppen dörr. Men man lär sig, sa igelkotten.

Nåja - du behöver ju inte ömka dig mer än nödvändigt. Jag skrev också: "Som introduktion till eller översikt av belägringen av Tobruk fyller den sitt syfte väl, och som rekreationsläsning är den trevlig." Var syftet folkbildning så har du alltså lyckats väl.

Och nog finns det litteratur på svenska som behandlar Tobruk (möjligen finns inte så många titlar som endast behandlar Tobruk). Dessutom finns ju både Liddell-Hart och Churchill, som flitigt används som källor, översatta till svenska i omgångar och är hyggligt lättillgängliga också för den inte särskilt insatte läsaren (även om Churchill är något omfångsrik).

[lampros]

Varför just striderna i Nordafrika drog till sig mitt intresse vet jag faktiskt inte. Kanske var det så enkelt som att den lokala leksaksbutikens sortiment råkade vara överrepresenterat av såväl plastsoldater som av byggsatser från Ökenkriget (historiskt intresse i den åldern hade ju ofta ett samband med modellbyggande). Men kanske berodde det också på att skildringar av ökenkriget lätt fascinerar - och har fått ett närmast romantiskt skimmer i den historiska facklitteraturen.

Ja, vadan detta skimmer? Det kan bero på att striderna var förhållandevis "rena", inget Oradour eller Katyn osv. Och inga koncentrationsläger i environgerna, inga Auschwitz eller Belsec fanns i landskapet. Naivt? Nej inte alls, jag snackar intryck här, den aura striderna i öknen har. Lite grann som Stillahavskriget: förhållandevis få civila drabbades. Nu är det iofs sant som Wooster också skriver, man får veta föga om Tobruks civilbefolkning i Noréns bok.

Hur som, ökenkriget har sin aura. Lite lagom exotiskt, strid i ett främmande landskap som ingen egentligen vill ha, att besegra motståndarens förband är det viktiga. Och själv hade jag också en massa ökensoldater som barn, oproportionerligt många! I Airfix Multipose hade jag t ex både Afrika Korps och 8th Army och i Airfix halvmjuka plastfigurer 1/32 hade jag också Afrika Korps. Vadan denna fascination för ökenkrigare i kortbyxor och skärmmössa...?

Nåja, var sak har sin tid. Och kudos till K. G. Norén som fått ut sin bok och som av allt att döma researchat på plats och i arkiv. Och som haft nytta av frågor ställda här på Skalman; jag känner igen mig i detta och kan bara säga till presumtiva skribenter: var inte rädd för att fråga om saker ni vill klargöra, här finns kvalificerad hjälp!

[varjag]

den aura striderna i öknen har

Bara en kort vinjett om historieundervisning på olika håll; min bästa vän i Australien - sen 1968 och tyvärr avliden i cancer 2003 - var skollärare på mellanstadiet.
Och, som andra aussies - visste allt om ''The Rats of Tobruk'' - som hjältemodigt etc. etc. - och såg äldre män marschera på Anzac Day under banderollen ''Rats of Tobruk''.

Någon gång 1980-talet, kom saken på tal och jag berättade för Colin, att Tobruk föll till tyskarna i juni 1942.

Han blev helt bestört! ...''Va - Tobruk föll väl aldrig!''
Det var min tur att bli bestört

Han var skollärare i 45-årsåldern (om inte i historia...) - och hade aldrig hört att tyskarna tog Tobruk -

Historien belyses olika - på olika håll!, Varjag

[Hans]

Förlagets chefdesigner är f.ö. lite skakad över att hans ypperliga flashbanner inte gett mera utbyte på Skalman.

Jag har faktiskt noterat den, den är bra - hälsa honom det. Men jag har ju redan boken

Får man fråga i hur många exemlar den trycktes?

MVH

Hans

[alamein]

Som den borne optimist jag är blev upplagan 3 000 ex. Med facit i hand är antalet väldigt optimistiskt tilltaget och för att någorlunda snabbt bli av med hela surven måste jag antingen bli rejält berömd eller beryktad. Eftersom jag mycket troligt inte kommer att få Nobelpriset i litteratur, jag frukar att jag inte ens kommer att bli nominerad, återstår bara att bli beryktad. Detta är lättare att gå iland med, men alls inte lika lockande. Så det blir nog att ha kvar ett antal under trappan, plus de som ska upp till torpet i Gnarp för långtidslagring.
Nu ser jag dessutom att flashbannerns levnadstid är slut, den har sprattlat färdigt. Här på Skalman återstår bara lite smygreklam för att fler än du Hans ska kunna bli stolta ägare till ett ex av boken:
pst! meddelande från http://www.ninor.se
Köp Tobruk 1941 för en hundring jämnt rakt ned i brevlådan då du skriver det magiska ordet Skalman i mejlet!

[Hans]

OK, tack för svar.

Jag ser 'den lustiga grejen som rör sig på skärmen' fortfarande. Kör med 99:90 så kanske det går bättre

MVH

Hans