Dom som berättar...

[NIL]

Detta inlägg kanske inte hör hemma i den här kategorin, inlägget kanske inte hör hemma under Skalmans paraply överhuvudtaget (och då må redaktionen ingripa utan att jag blir putt).

Det som triggat mig till detta inlägg är att jag hemifrån hört att en av mina gamla FN "kompisar" har hållit föredrag inom en av de militära frivilligorganisationerna, han har där grovt överdrivit omfattningen av två ganska blygsamma stridssituationer som vi var inblandade i...samt att han även har redogjort för en händelse som aldrig har ägt rum (ren j-a lögn m a o). Detta fenomen gör mig väldigt förbannad eftersom jag har goda vänner som har varit "i skiten" ordentligt men som aldrig utanför en mycket liten krets av förtrogna skulle berätta någonting om sina upplevelser.

Detta leder i sin tur mina tankar till min värnplikt (mitten av åttiotalet) då vi fick besök av några grånade finlandsfrivilliga som blivit inbjudna till ett besök vid ett "modernt" förband. I den ganska tystlåtna skaran fanns det två som gärna berättade om sina "äventyr".

Nummer 1.
Hade vid ett tillfälle som ensam överlevande återvänt från ett spaningsuppdrag, han hade under xx dygn krypit xx kilometer i xx graders kyla med två skott i benet och ett bajonettstick i magen.

Nummer 2.
Meddelade glatt att han var känd under namnet "Slaktaren från Lappland" eftersom han egenhändigt medels ett KG nedkämpat ett helt kompani ryssar.

Hmmm
Även om man var ganska mottaglig på den tiden så tyckte man nog att redogörelsena lät lite väl skruvade.

I skenet av Sven Hassel/Guy Sajer debatten (Andy McNab och Chris Ryan är väl förövrigt också ifrågasatta) så kan man inte låta bli att fundera över om det är mytomanerna som berättar vår historia medan dom som verkligen har någonting att komma med väljer att tiga.

[MD650]

Kan tänka mig att dom varit med har en nyanserad bild och berättar vid behov om sina upplevelser.
Dom som varit i närheten och gärna ville vara med kan nog spä på en del.
För mig brukar det resas en varningsflagg när folk mer än gärna berättar om sina upplevelser (naturligtvis beror det ju på i vilket sammanhang).

[Hexmaster]

Detta inlägg kanske inte hör hemma i den här kategorin, inlägget kanske inte hör hemma under Skalmans paraply överhuvudtaget (och då må redaktionen ingripa utan att jag blir putt).

På första frågan blir svaret jakande, på andra frågan extremt mycket så. Vad skulle historikerna göra, om alla människor for med sanning? (Vet inte ens om jag är ironisk.)

Olika berättelser kräva olika källkritiska glasögon, och när det gäller uppvisningar i personligt mod & manlighet, som åhöraren dessutom har små chanser att få bekräftade eller vederlagda, så får dessa närmast utgöra små teleskop. I synnerhet med tanke på de just nämnda avskräckande exemplen. Någon konstaterade, att av alla många Vietnam-veteraner han stött på, så hade alla varit vid fronten, vart tunnel rats eller något motsvarande häftigt - däremot hade alla de många som utförde de trista jobben (laga mat, köra lastbil, tömma Westmorelands papperskorg) tydligen gått upp i rök. Mysteriskt.

Men: sådana okoordinerade lögner är som regel lätt genomskådade när man dubbelkollar, med andra (mytomaner eller inte) eller med källmaterial.

[Sarvi]

Någon konstaterade, att av alla många Vietnam-veteraner han stött på, så hade alla varit vid fronten, vart tunnel rats eller något motsvarande häftigt - däremot hade alla de många som utförde de trista jobben (laga mat, köra lastbil, tömma Westmorelands papperskorg) tydligen gått upp i rök. Mysteriskt.

Ungefär som Storbritanniens alla pubar verkar ha minst en obligatorisk SAS-veteran komplett med "1000-mile stare", som var förste man att storma den iranska ambassaden 1980. Ett snabbt överslag ger vid handen att det måste varit en särdeles byggnad som utan problem kunde rymma över sextiotusen man.

[B Hellqvist]

De som sett "Okänd soldat" minns kanske scenen där Rokka mejar ner en pluton ryssar. Om jag minns rätt, så sa bokens författare, Väinö Linna, att Rokkas motsvarighet i verkligheten tog kål på än fler ryssar, men att man höll nere antalet därför att det skulle ha verkat orealistiskt annars. Så man ska kanske inte avskriva en del historier som omöjliga bara för att de verkar osannolika...

Men på temat "fejkade krigsupplevelser" så stötte jag på detta: http://seattlepi.nwsource.com/local/332 ... vet22.html.

[Hexmaster]

Intressant:

MacBeth's is the latest case to be sentenced under "Operation Stolen Valor," which uses the new Stolen Valor Act to go after people posing as veterans, who often festoon themselves with awards and invent tales of long-term injuries, often to fraudulently acquire veterans benefits.

Skulle även ge svar på frågan Vilka har vilka ordnar?

[NIL]

Här har vi ytterligare en tragisk figur.
http://www.post-gazette.com/pg/08209/899838-85.stm

EDIT:
Jag skall inte besvära er med fler länkar men det finns hur mycket som helst att läsa i ämnet falska hjältar, det som är häpnadsväckande är att individer kan nå så himla långt innan dom avslöjas. Exempel finns på "veteraner" som man med enklast möjliga matematik kan räkna ut att dom var barn när dom utförde sina påstådda stordåd. Att en nutida hög officer glatt poserar jämte en "veteran" som är iförd flygvapenuniform försedd med Ranger-båge, SEAL-vingar och omöjliga medaljkombinationer!?

[Schwemppa]

Med lämplig uniform och självsäkert uppträdande kan man ställa till med ett och annat...

http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6penickiad

[unmo300]

På tal om källor. I dagens SvD Kultur skriver Dick Harrison att Allan Manns bragder under VK2 inte kan bekräftas av oberoende källor, och att det mesta skulle vara påhitt. Bland annat hänvisar Harrison till en till forskningsrapport av en militärhistoriker.
Sannerligen trist att läsa, kan det verkligen vara sant Mann har ägnat sig åt "stolen valor"?

[Hans]

Denna?

Dick Harrison:
Svenska ”hjälten” får mig att tänka på lejonet
Dick Harrison
Lejonet på Gripsholms slott.
Lejonet på Gripsholms slott. Foto: Alexis Daflos, Kungl. Hovstaterna
En debatt om en av Sveriges mest kända officerare får Dick Harrison att tänka på det uppstoppade lejonet på Gripsholms slott – och om vikten av att granska och ifrågasätta information.


Dick Harrison
Publicerad 10:45
Följ skribent Sluta följa


Stäng
Dela artikeln:
Svenska ”hjälten” får mig att tänka på lejonet
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På Gripsholms slott förvaras ett uppstoppat lejon som sedan lång tid tillbaka har gjort många besökare intresserade – framför allt för att det ser så bisarrt ut, för att inte säga komiskt. Man får närmast intrycket att personerna som stoppade upp lejonet aldrig hade sett ett levande exemplar av djuret.

Naturligtvis vill både guider och turister veta vad det är för ett lejon, och länge fick man därför höra att det rörde sig om en gåva från härskaren av Alger till kung Fredrik I år 1732. Efter ankomsten till Stockholm fick lejonet husera i en inhägnad på Djurgården, som följaktligen döptes till Lejonslätten. Efter döden fick djuret nytt liv som museiföremål.

Men detta är lögn. När ”guidemyten” granskas faller den ihop som ett korthus. Lejonet nämns inte ens i de äldre tryckta vägledningarna över Gripsholm utan dyker upp så sent som 1957. Egentligen tillhör det uppstoppade djuret Livrustkammaren, och det är därifrån skrönan härstammar. Det lejon som Fredrik I fick av nordafrikanerna skickade han för övrigt vidare till kurfursten av Sachsen som ett led i diplomatiska förhandlingar. Ergo: allt vi fick höra och läsa på slottet i Sörmland är bluff.

Av källkritik syns föga i de texter som cirkulerar på webben, i tidskrifter och i romaner.

Jag drar mig osökt Gripsholmslejonet till minnes när jag fördjupar mig i debatten om Allan Mann (1921–2005). Var går gränsen mellan fakta och fiktion? Hur mycket krävs för att moderna myter skall uppstå, spridas och härda ut oemotsagda?

Att döma av vad man kan läsa om Allan Mann i populärhistoriska artiklar och lättillgängliga referensverk, till exempel Wikipedia, var han frivillig i andra världskriget, blev mångfaldigt dekorerad och räknas som en av Sveriges mest kända officerare i modern tid. Samma bild framtonar i den semidokumentära romangenren; dylika verk utger sig förvisso för att tillhöra fiktionens värld, men eftersom de ”bygger på verkliga händelser” får de ett sanningens skimmer över sig. Och det är lätt att förstå varför Mann har fått en allt starkare lysande hjältegloria – han tycks ju ha varit ett lysande exempel på att alla svenskar inte var fega medlöpare eller passiva åskådare till 1940-talets blodiga världsdrama.

Nästan alla berättelser om Allan Mann vilar på uppgifter från honom själv.

Det finns bara ett problem: ytterst lite av allt det som påstås om Mann kan bekräftas. Av källkritik syns föga i de texter som cirkulerar på webben, i tidskrifter och i romaner.

Om Manns påstådda bragder utsätts för forskning – vilket har gjorts av militärhistorikern och f.d. överstelöjtnanten Bo Sunnefeldt, som analyserat dem under flera år och nyligen färdigställt en rapport – rämnar det mesta. Nästan alla berättelser om Allan Mann vilar på uppgifter från honom själv, antingen direkt eller indirekt via vänner, och nästan inget kan backas upp av oberoende källor.

Trots det har flera skribenter okritiskt anammat krigshjältelegenden och vidarefört den till böcker och artiklar. Detta har skett trots att berättelserna om Mann rymmer mängder av motstridiga uppgifter och detaljer. Således uppges han stundom ha fått en medalj för deltagande i finska vinterkriget, trots att han inte kan bevisas ha kämpat i konflikten. Det finns inga belägg för att han var medlem i Kompani Linge, deltog i operationen vid Dieppe 1942 och medverkade i Rjukanoperationen 1943, trots att sådant brukar anföras. Det går inte ens att styrka att Mann fick befälsutbildning, trots att han sedermera utnämndes till kapten i reserven och fick en yrkeskarriär som idrotts- och närstridsinstruktör vid Karlberg.

Om hjältedåd inte kan beläggas i källor för ett så välbelagt sekel som 1900-talet är det något som är fel.

Däremot är det inte svårt att se hur legenden formades. Tillsammans med de norska motståndsmännen Knut Haukelid och Björn Holth-Larsen genomförde Allan Mann föreläsningsturnéer på 1950-talet, vilka i publikens ögon gav sken av att han själv hade bidragit avsevärt i kampen mot nazismen. Föredragen och framträdandena innehöll betydligt mer än sakligt återgivande av verkliga förhållanden, men för de som lyssnade var det svårt att skilja fakta från påhitt. Gårdagens fabulering blev morgondagens sanning.

Allan Manns hjältehistoria är alltså resultatet av en kombination av vandringslegender, skrönor och önsketänkande, och det är mycket svårt att reda ut vad som faktiskt har hänt.

Märk väl: allt vi vet tyder förvisso på att Mann var en duglig militär och en god representant för efterkrigstidens svenska väpnade styrkor, men där tar det stopp. Mer än något annat visar uppkomsten av hans historia på behovet av källkritik. Om hjältedåd inte kan beläggas i källor för ett så välbelagt sekel som 1900-talet är det något som är fel. Information som blott kan visas ha återberättats, men som inte kan styrkas, bör och skall granskas och ifrågasättas.

Harrisons historiska händelser
Varje vecka skriver Dick Harrison om små och stora historiska händelser och fenomen som fascinerar. Prenumerera gratis på nyhetsbrevet Harrisons historia här.

Dick Harrison

Skall läsa och kommenterar imorgon, har haft Mann som lärare.

MVH

Hans

[unmo300]

Precis, det är artikeln.

[sveahk]

I sin artikel i SvD skriver Harrison att han stöder sig på forskningsresultat om Allan Mann som skrivits av överstelöjtnanten Bo Sunnefeldt - men mer om de resultaten får vi inte veta!

Så, var är Bo Sunnefeldts rapport? Dess innehåll? Hur kom han fram till sina slutsatser?

Innan vi dömer Allan Mann och hans göranden under kriget, bör vi få veta mer om vad som står i den rapporten.

Att Dick Harrison i sitt något lättfärdigt skrivna stycke lämnat bort det innehållet är beklagligt. Allan Manns minne förtjänar bättre!

Hans K

[loop]

Om detta gör att det kommer väl underbyggda artiklar om vad olika svenskar gjorde i allierad tjänst under andra världskriget så är det bra.
Kurt Björklund tex.
Men Allan Mann var väl ordonnans och sjukvårdare i första hand? Och det har det väl aldrig hymlats om.

[Hans]

När jag snabbt letade Sunnefeldts alster kom jag på denna som kanske intresserar någon: https://fliphtml5.com/wolw/iatt

Hittade inget direkt om Sunnefeldts alster om Mann men jag kanske var slarvig.

MVH

Hans

[unmo300]

Borde finnas gott om källmaterial som bevisar att Sunnerfeldt och Harrison har fel.