Arvid Fredborgs "Bakom stålvallen"

[Hexmaster]

[ Ur tråden Vad läser du just nu?, därav den kortfattade inledningen. /Hex ]

Bakom stålvallen av Arvid Fredborg.

Fredborg var Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin 1941-43; dvs. två av de intressantaste år som en sådan tjänst kunde innebära. Boken är också utgiven 1943 (förstaupplaga), vilket ju får det att vattnas i munnen på alla som finner efterklokhet vara varje historisk skildrings sämsta tänkbara krydda. Han skildrar såväl dagshändelserna (med naturlig tyngdpunkt på östfronten) som myriader faktorer runt om, från stadspolitik till detaljer, från arbetsförhållandena för journalister från neutrala icke-axelmakter till smörransonernas betydelse för allmänhetens inställning (har aldrig tänkt på saken förut, men kroppen kräver ju faktiskt en viss mängd fett för att fungera, och när denna blir farligt låg fungerar man sämre, på alla sätt). Den är även skriven på ett sätt som gör det lättare att fortsätta läsa än att sluta.

En upplysande googling senare: Upsaliensaren Fredborg var medlem i såväl studentföreningen Heimdal som Nationella Studentklubben, och var en av de som i det s.k. Bollhusmötet 1939 aktivt propagerade mot att Sverige skulle ta emot ett litet antal judar. Icke desto mindre är Bakom stålvallen, skriven bara några år senare, kemiskt fri från all nazi-propaganda. Här skildras Hitler som en löjlig figur, som sedan hans direktiv gått åt skogen ger utförarna all skuld; liksom andra höjdare, i synnerhet Goebbels, vars "hövlighetstävlan" utlyst i 5 maj 1942 skildras som den surrealistiska absurditet den var; här återges samtida Berlin-skämt; liksom följande passus:

...det sades rent ut, att den tilltagande bostadsbristen motiverade en förflyttning av judarna till områdena i öster. Vilket öde, som drabbade dem där eller på vägen dit är allmänt känt.

- Boken gavs som sagt ut 1943.

[Wooster]

Bakom stålvallen av Arvid Fredborg.

Fredborg var Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin 1941-43; dvs. två av de intressantaste år som en sådan tjänst kunde innebära. Boken är också utgiven 1943 (förstaupplaga), vilket ju får det att vattnas i munnen på alla som finner efterklokhet vara varje historisk skildrings sämsta tänkbara krydda. Han skildrar såväl dagshändelserna (med naturlig tyngdpunkt på östfronten) som myriader faktorer runt om, från stadspolitik till detaljer, från arbetsförhållandena för journalister från neutrala icke-axelmakter till smörransonernas betydelse för allmänhetens inställning (har aldrig tänkt på saken förut, men kroppen kräver ju faktiskt en viss mängd fett för att fungera, och när denna blir farligt låg fungerar man sämre, på alla sätt). Den är även skriven på ett sätt som gör det lättare att fortsätta läsa än att sluta.

En upplysande googling senare: Upsaliensaren Fredborg var medlem i såväl studentföreningen Heimdal som Nationella Studentklubben, och var en av de som i det s.k. Bollhusmötet 1939 aktivt propagerade mot att Sverige skulle ta emot ett litet antal judar. Icke desto mindre är Bakom stålvallen, skriven bara några år senare, kemiskt fri från all nazi-propaganda. Här skildras Hitler som en löjlig figur, som sedan hans direktiv gått åt skogen ger utförarna all skuld; liksom andra höjdare, i synnerhet Goebbels, vars "hövlighetstävlan" utlyst i 5 maj 1942 skildras som den surrealistiska absurditet den var; här återges samtida Berlin-skämt; liksom följande passus:

...det sades rent ut, att den tilltagande bostadsbristen motiverade en förflyttning av judarna till områdena i öster. Vilket öde, som drabbade dem där eller på vägen dit är allmänt känt.

- Boken gavs som sagt ut 1943.

Hex, du som läst boken - jag har hört två olika versioner om bokens inriktning.

Den ena sidan hävdar att det var ett avgörande verk kring "avslöjandet" av Nazi-Tysklands mörka sidor och som det första verket som avslöjade förintelsen för svenskarna (och världen). Den andra sidan hävdar att Fredborg visserligen var allt annat än nazist men att kritiken mot nazisterna inte alls är konsekvent och att avslöjandena om förintelsen och de politiska förföljelserna mer eller mindre nämns i bisatser och dessutom inte särskilt okontroversiella ens för att vara 1943.

Vilken version är mest rätt?

[Hexmaster]

Hex, du som läst boken - jag har hört två olika versioner om bokens inriktning.

Jag är inte klar men det jag sett hittills talar inte helt för någondera versionen. Eftersom Förintelsen 1943 inte satts igång på allvar så hade han inte kunnat avslöja den ens om han suttit med alla kort på hand, vilket ju är omöjligt för en samtida betraktare (däri ligger också en del av värdet, tycker jag). Att kritiken inte skulle vara "konsekvent" förstår jag inte vad som menas med - inte så att han kritiserar dem i varje mening (som en del verkar förvänta sig? men det skall ju bli läsbart också), men vare sig de är i bisatser eller inte så talar hans få, väl valda ord tydligare än det mesta andra jag sett i den vägen.

och dessutom inte särskilt okontroversiella ens för att vara 1943.

Inte det; men vad skulle då vara problemet? När det kommer från någon som faktiskt bott och verkat i Berlin, och träffat en rad höjdare med mera, så väger det ju dessutom långt tyngre än när det kommer från tysklandskännare som aldrig varit söder om Lund. Med Fredborgs politiska bagage så gör hans kritik dessutom större intryck på mig än den från en annan skarp penna som Segerstedt, som ju kritiserat Hitler från första början.

Till exempel när han i juli 1941 träffar folk i Baltikum, som med entusiasm välkomnat sina befriare:

Efter mycken tvekan beslöt jag mig för att ge dem en varning. Om någon av dem ännu lever, skall han eller hon säkert erinra sig, med vilken förvåning och indignation de närvarande mottogo mina ord, när jag sade, att jag befarade, att de icke räknade med det Tredje riket utan med ett Tyskland, som icke fanns, och varnade dem för att komma med några förhoppningar om det nazistiska Tysklands hållning samt rådde dem att inrätta sig för en ny frihetskamp, om än av helt annat slag än den de fört under bolsjevismen.

Eller beskrivningen av Führerns tal den 11 december 1941, då krig förklarades mot USA:

De flesta applåderade "kvickheterna" entusiastiskt. Men andra skruvade oroligt på sig och tittade i smyg på varandra och oss, när Hitler skrek ut sitt hat till den amerikanske presidenten, "krymplingen" och till hans hustru. Tänkte de detsamma som vi? Tänkte de på att detta var överhuvudet för ett av världens främsta kulturländer? Kanske. Åtta års nazistregim hade säkert inte utplånat känslorna för ridderlighet och hyfsning.

Vilken version är mest rätt?

Jag hoppas det framgår. Den som är av annan mening skulle jag gärna vilja höra.

[Johan Olofsson]

Bakom stålvallen av Arvid Fredborg.

Jag har hört två olika versioner om bokens inriktning.

Den ena sidan hävdar att det var ett avgörande verk kring "avslöjandet" av Nazi-Tysklands mörka sidor och som det första verket som avslöjade förintelsen för svenskarna (och världen). Den andra sidan hävdar att Fredborg visserligen var allt annat än nazist men att kritiken mot nazisterna inte alls är konsekvent och att avslöjandena om förintelsen och de politiska förföljelserna mer eller mindre nämns i bisatser och dessutom inte särskilt okontroversiella ens för att vara 1943.

Vilken version är mest rätt?

I skrivande stund står boken i bokhyllan bakom mig. Jag fick den i mina händer som 18-åring, i en period när jag var ännu mera skeptisk till konservativa människor än till bokstavstrogna kommunister. (Ett par år senare hade jag förläst mig på libertarianska ideologer...) Ändå gjorde Fredborg ett djupt och vederhäftigt intryck på mig.

Han var inte ensam om att som konservativ se med avsmak, skräck och vämjelse på nazismen, och boken kom ut efter vändningen vid Stalingrad, så den låg rätt i tiden, men ändå skulle jag gissa att dess betydelse knappast kan underskattas för insatsen att svänga den rikssvenska borgerliga opinionen, och bereda vägen för mental anslutning till USA.

Nej, kritiken mot nazismen är inte "konsekvent".
Det är säkert sant.
Herregud, vad förväntar man sig.
Fredborg hade ju inte gått och blivit stalinist, heller!

[Mathias Forsberg]

Förintelsen hade iofs inletts 1943, och var i full blom under senare delen av 1943. Men då Fredborg avslutade sin tjänst i Berlin först 1943 och även hann ge ut boken samma år antar jag att han lämnade Tyskland tämligen tidigt under 1943.

Vilken månad reste han hem och vilken månad gavs boken ut?

[Solkungen]

Han beskriver egna erfarenheter av bombningar fram tom. maj -43, och förordet är skrivet i slutet av augusti samma år.

[Hexmaster]

AF satte sig i planet på Tempelhof den 31 maj. Vad utgivningen beträffar uppger Wikipedia september 1943. Hm, hur tar man generellt reda på exaktare utgivning än årtal? Libris har inget sånt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arvid_Fredborg

[varjag]

I skrivande stund står boken i bokhyllan bakom mig. Jag fick den i mina händer som 18-åring

Det är mer än 35 år sedan jag läste boken. Mitt bestående intryck var - att han nyktert skildrade vad han upplevde och såg.

Citat:
...det sades rent ut, att den tilltagande bostadsbristen motiverade en förflyttning av judarna till områdena i öster. Vilket öde, som drabbade dem där eller på vägen dit är allmänt känt.

'Förintelsens' parametrar är ganska flexibla....

Eftersom Förintelsen 1943 inte satts igång på allvar så hade han inte kunnat avslöja den ens om han suttit med alla kort på hand, vilket ju är omöjligt för en samtida betraktare (däri ligger också en del av värdet, tycker jag). Att

Eftersom Förintelsevetenskaparna hävdar att den började redan 1940-41 så kunde naturligtvis inte Fredborg rapportera mer än hörde - att tyska folket tyckte det var en bra sak - att utbombade tyskar fick tillgång till f.d. judiskt ägda bostäder.....
Det öde som drabbade dem (judarna) - ville nog gemene man helst inte tänka på, men Fredborg försöker - utan verklig vetskap, att klä det i ord.

Varjag

[sonderling]

Boken låter väldigt intressant. Jag hoppas den kommer ut i en ny upplaga. Eller så kanske mankan få 1995 års upplaga på biblioteket.

Tråden "vad läser du just nu" är min favorit man får så himla många bra lästips!

Sonderling

[Spaningsledaren]

Fredborg hade som sagt en ganska unik position och lyckades skriva en bra bok som - för en gângs skull - blev en mycket stor kommersiell framgâng. (Det var bl.a. med de intâkterna han sedan kunde starta sitt förlag liksom tidskriften OBS!) Boken gjorde det omöjligt för honom att âtervända till Tyskland. Den utgjorde en nykter och inträngande samtidsskildring. Jag tror det leder helt fel att försöka ställa andra krav pâ den än att utgöra just en redovisning av de egna intrycken.

Betr. detta med Förintelsen skulle jag sedan säga att det kring den frâgan nog föreligger vissa tankefel. Massmord pâ civila inleddes med fâlttâgen i öster. Dessa ombesörjdes länge av div. Einsatzgruppen ur bl.a. SS och Wehrmacht. Berättelser om detta smugglades ut ur t.ex. Polen och nâdde västliga nyhetsmedia. Vad som försiggick hade en sâdan omfattning att det inte gick att dölja. Däremot finns knappast nâgot stöd för uppfattningen att sâdana nyheter ocksâ nâdde tillbaka in till det civila tyska samhället - där alltsâ Fredborg (och t.ex. diplomaterna) uppehöll sig. När tidningsmän som Ture Nerman rapporterade om massmorden var källorna ofta icke-tyska.

Vi kan jämföra med vad som idag sker i USA:s namn där människor ocksâ "försvinner". Ett ord i sammanhanget är "rendition". Ocksâ här kommer uppgifterna till stor del frân periferin. De centrala amerikanska myndigheterna har ingenting att meddela. De nazistiska tyska förnekade däremot alla uppgifter om övergrepp och kallade uppgifter om motsatsen "Greuelpropaganda". I det mycket öppnare amerikanska samhället finns ingen motsvarighet till det motpropaganda- och desinformationstrycket.
Därför är dagens Washington välinformerat pâ ett sätt som inte var fallet i krigsârens Berlin. Betecknande är att Gerlachs förtvivlan var ett resultat av hans eget högst personliga besök i ett dödsläger. Som SS-man hade han getts den helt unika möjligheten att fâ tillstând till ett sâdant besök och det var alltsâ först sedan han varit där och med egna ögon sett vad som pâgick som han begrep detta. Dock var alltsâ samma kunskap ("rykten enl. obekrâftade källor") hela tiden tillgänglig i utlandet. Mânga anständiga människor (men inte alla) ville inte riktigt ta dessa "nyheter" till sig. Dâ som nu. Det kostar pâ att bryta igenom den egna bekvämlighetszonen - särskilt för alla de som inser eller anar de praktiskt uppkommande konsekvenserna.

[Solkungen]

Rekar också Herje Granbergs bok "Final i Berlin". Herje var korre för bla. Stockholmstidningen, kanske fler tryckte hans rapporter. Herje stannade under nästan hela kriget och beskriver bombkrigets ve och fasor. Han tog dock bilen hem innan slutstriden då han ansåg att han inte kunde sköta sitt jobb längre, kanske var det i praktiken en utvisning från Tyskland.

[Spaningsledaren]

Det finns till sist ganska mânga sâdana här krigsârsskildringar frân de berörda huvudstäderna. Typiskt är att de behandlar det vi kan kalla vardagen. Det var den som utgjorde det pâtagliga yttre. Betr. planeringen i stort râdde överallt sträng sekretess + âtföljande censur. Det var ju krig. Det slâr mig att jag nog har en skildring eller tvâ ocksâ frân själva krigstids-Polen. Lägger ut titeln m.m. när jag hämtat fram själva boken.

[Spaningsledaren]

Skildringar frân krigsârens Polen, fram till en bit in pâ 1943:
1.
"Landet utan Quisling" (Kraj bez Quislinga) Förf.pseud. Stefan Tadeusz Norwid, Bonniers 1944
2.
"Det kämpande Polen", NoK 1943
Den första efterkrigstiden:
3.
"Det skändade Polen", förf. Stansław Mikołajczuk, NoK 1949
(den förste premiärministern efter kriget som dock snabbt fick fly undan Lublin-regimes hejdukar)
4.
"Europa skvallrar", förf.T.Norwid, Fredborgs 1946

I övrigt (men den boken har jag inte ens sett och ännu mindre läst) är det nog svârt att komma förbi Israel Holmgrens "Nazisthelvetet" frân 1942 som redogjorde för just folkmorden. Se artikel om Holmgren skriven av Ola Larsmo och publ. i DN den 25 juli 2004. Gavs ut igen efter kriget och dâ under titeln "Nazistparadiset" I övrigt med oförändrad textmassa.

En svensk skildring frân det inre opinonsbildande arbetet är
4.
Mia Leche Löfgrens "Hârd tid", Hôkerbergs 1946.

Giganten i det mera sakliga förintelseupplysningsarbetet är väl annars Ture Nerman. Han liksom Holmgren dömda i domstol för just detta. Gärningarna ansâgs ägnade att skada förhâllandet till Tyskland, vilket väl i sig var en fullt korrekt bedömning. Under rättegângen mot Holmgren, enl. Larsmo, vidhöll âklagaren att uppgifternas sanningshalt var i sammanhanget ovidkommande. En svensk tiger! eller i vart fall teg. Klokast sâ! Hitler hade f.ô. ord om sig att vara en lynnig herre.