Titlar

Diskussioner kring litteratur och andra källor till vår historia. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Gyllenewasen
Medlem
Inlägg: 32
Blev medlem: 23 jun 2003 07:34
Ort: Borås

Inlägg av Gyllenewasen » 05 nov 2003 10:11

Visst, klart att det var Strängnäsbiskopen som var kansler. Mitt misstag.

Nåväl, poängen med att skilja på bördstitlar och ämbetstitlar är att de lätt blandas samman. Och eftersom en formell rangrulla saknas så är det inte helt lätt att veta hur de olika titlarna värderades.
Vilket ja misstänker var frågeställarens ursprungliga undran.

Hertig och jarl ser jag nog ändå inte som synonymer, men en koppling finns dem emellan. Jag håller mig nog till den etablerade historie-synen på dessa begrepp.

Användarvisningsbild
Gyllenewasen
Medlem
Inlägg: 32
Blev medlem: 23 jun 2003 07:34
Ort: Borås

Inlägg av Gyllenewasen » 06 nov 2003 10:07

Ujujuj, nu måste jag rätta mig själv (och delvis vår moderator Örjan)

Visst var det så att Strängnäs var kansler-biskopen, men först från 1430-talet då biskop Tomas byggde upp kansliet kring sig.

Tidigare var det främst (obs, främst betyder inte alltid) Linköpings biskop och även senare var det linköpingsbiskopar som var kansler.
Den förste kanslern, han som var igång på 1220-talet, satt dock i Skara.

Inte för att det här hade något med frågan om titlar att göra men det kan ju vara kul att få ett mer uttömmande svar någon gång :-)

Användarvisningsbild
Örjan
Medlem
Inlägg: 1499
Blev medlem: 20 feb 2003 14:57
Ort: Gustavsberg

Inlägg av Örjan » 06 nov 2003 13:37

Här kommer ett riktigt uttömmande svar :)
Nordisk familjebok skrev:I Sverige omtalas en konungens kansler i början af 1200-talet (en något osäker tradition förmäler om en kansler redan under Knut Erikssons tid, slutet af 1100-talet), och ämbetet förekommer sedan tämligen regelbundet, ibland beklädt af en biskop, oftare af en >lägre klerk. Mot medeltidens slut bindes det på samma sätt som i Tyskland vid en biskopsstol; biskopen i Strängnäs blir rikskansler. Jämte honom uppträder då också i Sverige en annan kansler hos regenten, vid denna tid riksföreståndaren, och denne riksföreståndarens enskilde kansler sköter hans bref växling, medan rikskansleren tycks ha mottagit och expedierat stats-handlingar å rådets vägnar samt äfven ha haft i förvar rikets registratur (lat. registrum regni) och rikets sigill. För riksföreståndarens medhjälpare förekommer också titeln sekreterare
(lat. secretarius).

Rikskanslerens värdighet utslocknade med riksrådets medeltida själfständighet. Gustaf Vasa hade, visserligen liksom riksföreståndarna till en början kanslerer, men de voro hans personliga tjänare och ombyttes ofta. Hans förnämste rådgifvare, Laurentius Andreas, förde däremot titeln secretarius och intog en särskild, högre ställning. Den siste af Gustaf Vasas kanslerer af den äldre typen var Olaus Petri, som afgick 1533. Sedan förekommer icke titeln förrän 1538, då den gafs åt den beryktade von Pyhy (se d. o.), och genom dennes upp-höjelse till konungens främste förtroendeman blef kanslersposten åter ett högt ämbete, men med Pyhys fall 1543 försvann den på nytt och återkom ej vidare under Gustaf Vasas tid.

Först Erik XIV grundlade egentligen den nya tidens kanslersämbete, i det han, sannolikt strax efter tronbestigningen, till kansler kallade adelsmannen Nils Gyllenstierna. Denne - ibland kallad öfverste kansler - fick behålla sin värdighet också under Johan III:s tid och benämndes dåmera riksens kansler, efter mönster från medeltiden. Hans ställning påminde i åtskilligt om de medeltida rikskanslerernas; i princip ansågs han som högste chef för konungens expeditionspersonal, hans kansli, men faktiskt tjänstgjorde han endast undantagsvis som sådan. Under Erik XIV:s tid användes han flitigt i .särskilda, ofta diplomatiska uppdrag; under Johans åter blef han en hufvudsakligen titulär stordignitär, som mest lefde på sina gods eller i det ståthållardöme, som konungen anförtrott honom (Småland). Hans uppgift i den löpande förvaltningen fylldes på 1570-talet i någon mån af en vicekansler 1. h o f-kansler (Erik Sparre), tills äfven denne drog sig tillbaka från hofvet som ståthållare på Västerås slott. Icke mera betydande blef den nye kansler, som hertig Karl med ständernas samtycke tillsatte vid 1602 års riksdag, Svante Bielke, ehuru han från början hade plats bland rikets råd; ej heller han kom att leda kansliet, utan brukades endast i särskilda uppdrag af växlande art. Han dog 1609, och ingen utnämndes i hans ställe, förrän Gustaf Adolf vid sin tronbestigning förordnade Axel Oxenstierna till "sin och riksens kansler". Först med honom fick värdigheten sin karaktär af verkligt statsämbete, med full tjänstgöring och med betydande ställning.

Kanslerens uppgift att förestå kansliet blef nu först förverkligad. Axel Oxenstierna tog genast ledningen af dess sekreterare och skrifvare, organiserade deras arbete (flera kansliordningar) och uppsatte själf en oerhörd mängd viktigare handlingar. Genom denna sin verksamhet, men också genom sin personliga betydenhet och ställning till konungen blef han dennes främste rådgifvare och förtrogne och användes till de mest omfattande och skiftande värf, men dessa kunna därmed icke sägas vara förbundna med själfva kanslersämbetet. Hvad som ansågs höra till detta, framgår tydligast i kansliordningen af 1626, den första fullt systematiskt utarbetade. Enligt denna har kansleren uppsikt öfver hela kanslipersonalens arbete, med skyldighet att själf uppsätta viktiga aktstycken, samt öfver rikets arkiv, som är förbundet med kansliet. Men jämte den formella expeditionen hänvisades i denna kansliordning också den reella handläggningen af vissa viktiga ärenden till kansliet (se Kansli), och på så sätt blef kansleren äfven chef för dessa grenar af själfva den praktiska riksstyrelsen, främst utrikesärenden, privilegiefrågor, frågor rörande ständermöten och vissa delar af den löpande landsregeringen, hvaribland skolväsendet och alla barmhärtighetsverk. Kansliordningen afser sålunda en viss förskjutning af hela kansliets ställning och därmed äfven af kanslerens, från den förutvarande allmänna uppgiften att formellt expediera alla in- och utgående skrifvelser till en mera begränsad, men reell handläggning af vissa förvaltningsgrenar. Samma princip genomgår också bestämmelserna om rikskansleren och kansliet i 1634 års regeringsform. Den blef aldrig genomförd, emedan Axel Oxenstiernas öfverlägsna personlighet efter Gustaf Adolfs död tog ledningen af regeringen i dess helhet; han f asthöll då vid kansliets gamla, allmänt expedierande ställning, som gaf honom möjlighet att följa alla regeringens grenar. Å andra sidan blef ej heller denna rikskanslerens ledande myndighet på något sätt fastslagen. I rang intog han endast fjärde platsen bland de fem höga riksämbetsmännen.

När Axel Oxenstierna dog (1654) och hans son Erik efterträdde honom som rikskansler, reducerades ämbetets betydenhet afsevärdt; Erik Oxenstierna blef en betrodd rådgifvare för Karl Gustaf och följde denne som främste diplomatiske medhjälpare i polska kriget, men hans ställning är icke jämförlig med faderns. Efter hans död (1656) lät Karl Gustaf ämbetet stå obesatt, och iörst på sin dödsbädd utnämnde han (1660) en ny rikskansler, Magnus Gabriel De la Gardie. En ny kansliordning, af 1661, karakteriserade rikskanslerens ämbete i hufvudsaklig öfverensstämmelse med tidigare instruktioner. Dess betydenhet framträdde åter något starkare under Karl XI :s förmyndarstyrelse, men en sådan ledande plats som Axel Oxenstierna vann De la Gardie ingalunda. Efter Karl XI :s myndighetsförklaring fick han till en början stort inflytande, synbarligen af mera personlig art. Det upphörde med de stora krigen (från 1675), och med De la Gardies person sköts också hans ämbete undan. År 1680, då riksdrotsen Per Brahe dog, utnämndes De la Gardie till hans efterträdare. Rikskansler tillsattes däremot icke vidare; ämbetet som sådant försvann, och dess fasta åligganden, särskildt handläggningen af utrikes ärenden, öfvergingo till en "kanslipresident".

Mer än ett århundrade senare, 1792, återupplifvades rikskanslerens värdighet, i det att hertig Karl som Gustaf IV Adolfs förmyndare därtill utnämnde frih. F. Sparre. Det var endast en arkaiserande titel (jfr Drots); faktiskt var Sparre egentligen utrikesminister. Då han trädde tillbaka 1799, fick titeln åter försvinna.
http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfbm/0430.html

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1389
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Phnom Penh

Re:

Inlägg av Dan Koehl » 15 aug 2020 07:01

Örjan skrev:
04 nov 2003 16:56
Gyllenewasen skrev:När det gäller titlar får man skilja på bördstitlar och ämbetstitlar.
Här är det nog på sin plats att säga att latinet inte har ett ord för jarl så dessa män kallas från 1100-talet och framåt för "dux". Det ska inte översättas med hertig (gäller samtliga jarlar, inklusive Birger Jarl) utan jarl rätt och slätt.

Birger Jarl och hertig Magnus Ladulås hade olika namn på sina titlar men samma ämbete. Hertig-titeln kom från Tyskland och ersatte jarl-titeln i Skandinavien under 1100- och 1200-talet. I Norge kallas till exempel Skule bårdsson omväxlande för jarl eller hertig i källorna.
Jag hävdar att detta är fel, även om påståendet att latinets Dux skulle ha varit en översättning från svenskans jarl, har ett stöd i litteraturen, så är dett åtminstone i Birgers fall inte i alla delar korrekt. Dessutom omnämns Birger åtminstone vid ett tillfälle som secundo, vilket jag också skall återkomma till.

Jag har ganska omfattande argumentering till att just Birger jarl inte bara var jarl, utan också hertig i dess rätta bemärkelse, och jag skall snarast komplettera med konkret argumentering och inskränker mig nu till att påminna om vad alla med ögon kan se tex på Wikipedia, att Birger bär en hertiglig krona. https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_jarl

Vidare i exemplet Skule Bårdsson, så har jag i Wikipediaartikeln om honom tydligt påvisat det faktum att Skule Bårdsson, även känd som Hertig Skule var 1217-1240, och hertig 1237.1239, Under två års tid var han BÅDE jarl och hertig, och i det senare fallet Norges första hertig någonsin, medan jarlar hade funnits länge.

1217 svor Skule kungseden till Håkon Håkonsson i Bergen, på villkor att han blev medregent till Håkan och han som jarl fick styrelse och skatteuppbörd över en tredjedel av Norge. Efter 1227 minskade förtroendet mellan kung Håkan och Skule, efter att Skules inflytande minskat, och Håkan börjat förhandla med påven om att krönas.

Skule reste krav på att hans oäkta son Peter Skulesson skulle ges arvsrätt till hans del av riket, vilket avslogs. Som kompensation fick dock jarl Skule Norra Halland som län 1228, och från 1237 hertigvärdighet, och blev därigenom Norges första hertig.

Skule accepterade aldrig att han makt minskats, och vid femtio års ålder startade 1239 han ett, enligt flera historiker, desperat uppror mot kung Håkan. Kung Håkan utsåg vid upproret sin son Håkon den unge till samregent, och tog ifrån Skule hertigtiteln, vilken han 1240 gav till sin yngre son, senare känd som kung Magnus Lagaböter.

Efter arvsreglerna som blev införda efter Skules död, förbehölls efter honom hertigtiteln bara för söner inom kungahuset.
Skule Bårdssons hertigliga vapen används idag för Rissa kommun i Sør-Trøndelag fylke i Norge.

Min artikel om Skule på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Skule_B%C3%A5rdsson