Jon skrev: Sedan har han ju tveklöst en poäng i att det är märkligt att vittnesmålen om dessa övergrepp blivit fler i takt med att färre offer är kvar i livet.
Det synes vara vanligt att folk utsatta för riktigt svåra upplevelser berättar inte gärna, ja förtränger. Bygger upp sina nya liv, sedan, först när de börjar bli äldre/gamla - börjar minnen bli levande igen och kanske först då börjar de berätta.
Ett annat exempel är t.ex. de överlevande judarna, där många, många berättade knappt något förrän flera årtionden har gått.
Ett annat exempel såg jag på Axis forum, där flera berättade att i USA syns tendensen att veteranerna från de allra hetaste striderna brukar inte berätta så mycket, ATT de var med framkommer ju, om inte annat så iom att de ÄR veteraner. Men de brukar glida snabbt förbi de blodiga skräckinjagande detaljerna, som de ju bevisligen varit med om.
Medan det verkar som om de som berättar vitt och brett och i detalj om blodet och tarmarna har inte alls varit med, eller haft mycket undanskymda roller i det hela...
I de tyska kvinnornas fall är det dubbelt så naturligt att de tiger/förtränger.