"Holst"

[sveahk]

Det här har jag inte sett tidigare...

Låg i ett brev från Anna till broder Lars julen 1940. Bredvid ett julkort, som ni ser...och på det julkortet står inga namn förutom Jürgen, Anna och Margrit...och ingen adress.

Och si, det gick inte för sig. Tyska "Die Auslandsbriefprüfstelle" fordrar att alla papper i brev till utlandet måste ha avsändare och adressat utskrivna, med adress..."Im Interesse der Sache..."(I sakens intresse...) som det står!

1941 har kommit, året då Sovjetunionen angreps, året som många anser definitivt var början till slutet för Tyskland.

Lars har fått ytterligare en hundralapp av fastern. Bäddat på rosor är hans liv i Sverige tydligen inte, nygift med liten våning - han väntar dessutom dagligen på att bli uppsagd, därtill kommer skattehöjningar. Anna föreslår att han ska flytta till Tyskland, "ty här finns det tillräckligt med arbete, tidningarna är fulla med arbetsannonser!"

Men med fasters pengar går det tydligen, Lars stannar - och han tackar, skriver i brevet till Fröken Katharina Holst samtidigt ett par ord om "rättstafvningen" - den nya...

Det är, som jag redan sagt, framför allt Annas brev som har bevarats, där hon mest skriver om familjen, om syskonen och föräldrarna - "glöm inte att skriva, Lars"! Hennes man Jürgen arbetar nu hos Shell, och i samma veva skriver hon att Jürgens äldsta syster omkommit vid ett luftangrepp.

Ja, just Jürgen skriver nu också mer i Annas brev. Och där kommer ibland kommentarer till dagsläget:
Två veckor efter Barbarossa, den 4 juli 1941, så skriver han:
"...Allmänt kan man nog säga att snart kommer det bättre tider för Sverige, även om detta nya krig kommer att ge oss en kort störning. Jag välkomnar det (kriget) därför det rensar luften("reine Tisch machen"), och dessutom höjer den förståelsen hos dina landsmän för Tysklands kamp."

Och den 9 december 1941 skriver Jürgen:
"Ingen betvivlar att kriget har fört och kommer att föra med sig mycket sorg. Men vi vet här för vad vi kämpar, vi har framför allt ett gott samvete och kan se an framtiden utan bekymmer. Det kan säkert inte invånarna i en hel del andra länder. Vi hoppas att de inser det i rätt tid, och förhåller sig därefter."

1941 - ett julbrev som flyger till Sverige, bredvid det gamla bruksfrimärket för första gången också med det nya...

Hans K

[Markus Holst]

Pappa var noga med språket - så noga att vi barn dagligen fick språklektioner i hemmet. Tack och lov hade det i min barndom blivit proprie att använda "dom" i talspråket. Annars hade min stackars ordblinde bror blivit än mer hunsad. Men att inte kunna skilja på han och honom, där gick en tydlig gräns för Pappa, speciellt de dagar hans nykterhet saknades. Därför förvånar det mig inte att han till och med tillrättavisar sin gamla faster, född på 1870-talet i Skåne, långt innan stavningsteformen och med danska som huvudspråk i hemmet.

I Anna och Jürgens familj köptes inte presenter - de gjordes själv, vilket vi kan se på julkortet. Att det önskas glad jul istället för god jul är typiskt för familjens svenska som var starkt präglad av danskan.

Det goda samvetet i samband med Barbarossa förvånar mig. Troligen troddes fortfarande att operationen handlade om att återställa Tysklands gränser. Det var ju med den motiveringen Tyskland gick i krig med Polen.

Ojojoj, vad många känslor som med tiden måste ha kommit på skam hos det tyska folket när sanningen kom fram. Det måste varit svårt att inse att det rättfärdiga kriget egentligen var något helt annat.

Undra hur det tänktes runt ockupationen av Norge och Danmark men från tysk vinkel såg man kanske inget bekymmer med dessa.

Min kusin Ursula, född 1943 i Hamburg, och jag pratade nyligen om man efter kriget helt enkelt inte pratade om kriget. Troligen var det enklast så, speciellt som omvärldens syn på Tyskland under kriget han Tyskarna en kollektiv skuld. Det var väl först efter 9/11, när $5 löstes ut i Nato och tyskarna fick frågan om att använda sin armé utanför Tysklands gränser som det blev legitimt att prata om kriget och sina känslor runt det. Tyvärr var både Anna, Jürgen och alla i Pappas syskonskara döda då så jag fick aldrig pratat med dem om kriget.

Jag vet att under kriget fick Pappa, svensk medborgare boende i Sverige men med tysk accent, fick frågan om han tänkte skjuta om tysken kom. Han berättade aldrig vad han svarade men han var i alla fall betrodd att vara furir vid kungl. Hallands regemente.

[Markus Holst]

Denna tråd blir som en långsam uppgörelse med kriget för mig - ett gör så att förstå allt som aldrig blev sagt och som det är för sent att fråga om.

[sveahk]

Om jag inte skrivit det tidigare - samtliga brev som skickas av familj och vänner från Tyskland är på tyska. Det som ni läser här är mina översättningar. Så exakt som möjligt, satsbyggnad och ord försöker jag hålla så nära originalet som det går. Urvalet är naturligtvis mitt, det som jag tycker är intressant och i bästa fall också intressera andra!

1942 är året som ger oss början till slutet, andra slaget i el-Alamein och sedan...Stalingrad!

Familjen Holst får tillökning. Majken och Lars i Sverige får sin första son, Peter i januari, har också ny adress, Villa Granhem i Partille. Anna och Jürgen i Hamburg får sitt andra barn, en pojke i juli, Dirks-Erik. Världshändelserna verkar åtminstone i de bevarade breven än så länge inte störa familjelyckan. Det är framför allt om barnen det skrivs!

Gerlinde, Lars gamla flickvän, skriver i enda brevet under 1942 om gemensamma bekanta - männen är till största delen ännu i Tyskland, en, Godwin, är med Wehrmacht i Riga. De flesta är nygifta och väntar eller har redan fått barn. Gerlinde själv har hand om en Kinderhort med 50 barn mellan 6 och 14 år utanför Innsbruck, N.S.V. Hort Axams. Jobbigt säger hon!

Och Jürgen, han skriver den 12 juli att, "på grund av de senaste händelserna är han mer än någonsin övertygad att kriget snart kommer till ett bra slut (ein gutes Ende nehmen wird). Tiden som därefter kommer betyder mycket arbete, men kommer också att ge mycket positives, så att vi alltså för våra barn kan blicka i framtiden med full tillförsikt..."

Tydligen är farfar Carl omkring julen 1942 i Sverige. Anna skriver: "Papa har återigen tagit med sig två meddelanden från er, ett är glädjande, det andra mindre." Det ena är att hans barnbarn Peter redan kan gå med 11 månader. Och det mindre glädjande - Lars måste in i det militära för obestämd tid...

Hans K

[Markus Holst]

Inkallelsen ledde till att Pappa tjänstgjorde på någon stab. Jag vet inte vilken eller vad han gjorde där. Det senare berättade Pappa för bekanta en gång, troligen från dansskolan, när Pappa fick frågan.

- Vi stämplar dasspapper med Endast för tjänstebruk, svarade pappa, troligen med ena ögonbrynet lyft. Det var ett säkert tecken på att han skämtade.

En dam i sällskapet gick emellertid i spinn och hävde ur sig en lång harang om hur illa skattemedlen används. Det fick hon äta upp under flera decennier. Betänk att jag föddes 18 år efter händelsen men ändå hört det berättas åtskilliga gånger.

[koroshiya]

...
Undra hur det tänktes runt ockupationen av Norge och Danmark men från tysk vinkel såg man kanske inget bekymmer med dessa.
...

Säkert saluförde man det som hjälp till länder som annars inte hade kunnat vara neutrala, eller något sådant.

Visst måste det ha känts fruktansvärt surt när allt gick åt helvete och det visade sig att landet sysslade med några av de värsta förbrytelser man kan tänka sig.

Det ska bli intressant att se hur breven ser ut från 43 och framåt, när många måste ha förstått att det inte går så bra.

[sveahk]

Operation Gomorrah - Hamburg förstörs. Det är 1943.

Januar:
Anna skriver: " I ditt senaste brev har Du igen skrivit riktig bra tyska. Det betonar jag därför jag tycker det är lustigt att se det svenska ursprunget i dina skrivelser - inte underligt, då jag måste anta att Du tänker på svenska, eftersom du har en svensk fru och väl knappast talar tyska längre."

Och vidare: "Jag är väl den av syskonen som behärskar det svenska språket sämst - och skriva svenska har jag aldrig kunnat."
- och..."Jürgens första bok blir nu tryckt."

Februari:
"Som det vill sig, så har vi just nu njutit av en "Janssons frästelse", men med den efterföljande körsbärssoppan kunde vi bekämpa törsten ganska bra."

Mars(början):
"Föräldrarna ger nu bort 3 rum o. kök till bombskadade...som snart kommer att flytta in."

Mars(senare):
"Framför allt, Lars, ta det lugnt, reta inte upp Dig på (den främmande) inkvarteringen i Haus Holst, även om jag förstår att Du är upprörd....men tänk på, att genom fiendens inverkan förstörs hus och bostadsytor...så har mycket ändrat sig mindre för familjen Holst, än för det Tyska Riket under årens lopp..."

Och se'n är det tomt!











Inga brev från Anna har bevarats mellan april och slutet av år 1943 ! Nästa brev från Anna till Lars i Sverige kommer i
December
"Så helt ostört lever vi inte längre...allt är inte så svårt och kan uthärdas, så länge vi personligen blir förskonade."


Hans K

[Markus Holst]

Altona-Großflottbeck klarade sig tämligen bra under bombningarna. De allra flesta husen blev kvar och familjens villa står där fortfarande men är inrett till lägenheter nu.

Farfar rynkade på näsan när han behövde upplåta delar av huset till hemlösa. Det var ju inte ordentliga människor utan sådana som förstörde och smutsade ned, menade han. Oh, vad han måste ha glömt sitt enkla ursprung!

Att Anna var sämst på tyska stämmer! Henne fick jag huvudsakligen prata tyska med. Den andre systern, Elsa, som levde kvar i Hamburg var så svenskspråkig att jag pratade svenska med henne. De andra syskonen flyttade till Sverige i samband med kriget.

Anna lekte emellertid gärna med svenskan och kunde säga saker som "jetzt seit ihr trött".

Min äldsta onkel Gustaf berättade en gång ett minne från de tyska skyddsrummet. Han mindes lukten och fukten i skyddsrummet och hur man fick turas om att veva på luftpumpen. Detta berättade han på 80-talet när vi stod i en källare i Malmö och han för säkerhets skull kollade att den därstädes sittande luftpumpen fortfarande fungerade.

Där berättade han en tysk ordlek för mig från Gomorrah-tiden:

- Wie geht's dir?
- Wie ein Kartoffel, immer im Schal und meistens im Keller.

På svenska:

- Hur har du det?
- Som en potatis, alltid påpälsad (i ett skal/sjal) och mest i källaren.

[sveahk]

Breven från Tyskland till Sverige 1943 var ordentligt kontrollerade - stämplar, censurremsor och ofta också kontrollerade för ev. osynlig skrift...kunde se ut så här...

Som liten Hans K skrev jag hemliga brev med citronsaft. Någorlunda osynligt var det väl, tills vi med värme fick fram texten igen.

Men att upptäcka förfärliga naziförnekande brev med värme i de tyska brevcensuravdelningarna, det gick nog för långsamt. Nej, på Holst-brevet har penselstrecken, de i olika blåa färger troligtvis kemiskt ursprung - eller med rödkålsaft, ska om jag läst rätt också göra osynligt synligt igen!

Hans K

[Markus Holst]

Faster Anna berättade ett minne från kriget för mig, hur hon efter kriget träffade en bonde som förvånat frågade "hade ni inte ens potatis? För folket på landsbygden var nöden i den bombade staden svår att föreställa sig. Farbror Gustaf berättade hur hans ett mycket fina herrar böja på gatan för att plocka upp en liten gren. Min farfar fick såga ner äppelträden i den stora trädgården för att hålla spisen igång i den stora villan. Om detta hände under Gomorrah eller ockupationen låter jag vara osagt.

En sak som emellertid hände under kriget var att Farfars kontor med adress "Hinten Maria Kirschhof" fick fönstren inblåsta efter en bombträff varpå kontoret blev väldans dammigt och stökigt. Hur löste han detta? Han ringde sin son Gustaf som fick komma dit och röja upp. När Gustaf kom hade farfar med händerna gjort rent en liten bit av skrivbordet och satt där i godan ro och lade patiens tills Gustaf kom och röjde så det gick att arbeta.

Efter denna incident började Farfar ha jaktkostymen på sig till kontoret eftersom man ju inte visste hur väglaget var, så att säga. En morgon hade huset blivit träffat och högst upp på ruinhögen stod farfars kassaskåp. En låssmed tillkallades och lyckedes öppna det. Inne luktade brandrök och pappren var lite svedda men hade huvudsakligen klarat sig. dess bars nu hem under armen och så hade kontoret flyttat hem till villan.

Ända från firmans start 1915 handlade Farfar med diverse varor mellan Sverige och Tyskland. Det är knappt att man vågar säga att han bland annat importerade gatsten till Tyskland och alltså var med att inför kriget rusta upp det tyska motorvägnätet. Han sålde även ägg från Skåne till Danmark, och glasburksförnödenheter den andre vägen. Där finns mycket att berätta, men det får bli en annan gång.

[sveahk]

Innan vi går vidare till år förtifyra...

I ett annars tomt kuvert hittade jag den här slå-klackarna-i-taket inbjudan från Lars boss, våren 1943 - meny och bordsvisa inbegripen

Medaljutdelning?
"och medaljerna de klinga..."?


Hans K

[Markus Holst]

Det mest intressanta för mig är Elof Hanssons krussidulliga monogram. Det har jag aldrig sett tidigare.

[sveahk]

De dricker en "Brauneberger Goldlack" årgång 1940. Ett torrt vitt Mosel vin, en Riesling kan man anta. Ett tyskt "krigs"-vin som Elof Hansson bjöd på i Göteborg, inte dåligt - väl knappast inköpt per motbok...?

Anna skriver i januari 1944 att dottern, lilla Margrit är inskriven för skolgång till hösten, men "kanske flyttar jag med Margrit, och Elsa (Lars andra syster i Hamburg) och hennes fyra barn till Harz, och därmed bort från detta oroliga område."

Men i april är hon fortfarande i Hamburg. Skriver, alltså i april redan, en julönskan, en bok - "Blomsterfästen i täppan" av Elsa Beskow. Jag själv har aldrig hört talas om just den Beskow-boken, men den har ett intressant innehåll:
Boken "...skildrar ett klassamhälle där överklassen med fasa ser det bokstavliga framträngandet av en lägre klass som i form av ogräs hotar idyllen under blommornas fest innanför staketet. Men det kommer till ett slags borgfred när den myndiga tisteln åtar sig att mota sina klasslikar i grinden...." (Wiki)

Tja, man kan se det som man vill, men är det möjligtvis ett gömt litet budskap i det bokvalet...?!

Gustaf, brodern, skickar i januari -44 ett kort. Hans fru bor på den "säkra" sidan om Bodensjön, i schweiziska Thurgau med de två barnen Christiane och Torsten. De "åker endera dagen till de schweiziska fjällen i Arosa, där de skola få god rekreation." Själv sticker han i februari till Sverige och gör en runda över Norge och Finland - business as usual som det verkar!

Och så är där ett brev från en skolkompis till Lars, Major i.G. Jürgen Vogler. Han blev militär redan 1934, som Fanjunkare, och nu med 29 är han Generalstabs-officer. Har i kriget tydligen varit med överallt, i väst som i ost, än så länge oskadd. Hans fru och två små barn "...går det utmärkt. De har det ju också lugnt och bra i Ostpreussen."...!

Om den familjen var vid liv ett år senare?

I augusti skriver faster, alltid med blyerts, alltid en härlig gammalmodig stil! Men den här gången är hon upprörd "...alldeles förskräckligt!" Understruket. "Allting, blommor, grönsaker, potatis, betor hänger bara, så trädgårn, den ser förskräcklig ut!" Just det, det gäller inte världsläget, nej, Sverige upplever en mycket het sommar...

forts.

[koroshiya]

Att de kunde använda sig av koder tror jag säkert. I någon bok jag läst gav en moder tipset att sonen skulle säga "det går bra", om det går bra, och "det går mycket bra", om det går dåligt.

[Markus Holst]

Major Vogler kunde berätta att en skolkamrat till dem stupat i kriget.