Vad läser du just nu?

[Hans]

Kul! Vilket fint exemplar, inbunden och allt.

Kom idag, med bilder. Skulle komma i mars. Säljaren var omtänksam och markerade extra tydligt att de två böckerna var ett par som hängde ihop. Jag brukar inte ge feedback men nu gav jag fem stjärnor och en kommentar.

MVH

Hans

[Borussia]

navigationsexperten.jpg

De flesta utav oss kommer ihåg U-137, eller S-363 som den egentligen hette, vilket får säga var startskottet på den ubåtshysteri som kom att råda de följande åren då det dök upp ubåtar i var mans skärgård i stort sett. Det är ju också ett ämne som det har debatterats flitigt om vilka det var som låg bakom kränkningarna, inte minst här på Skalman. Förutom debatter så finns det även en stor mängd litteratur som också diskuterar ämnet, alltifrån värnpliktiga som var på plats så att säga, till personer betydligt högre upp i hierarkin. Även om jag inte är insatt i ämnet så tycker jag det är intressant att läsa om just pga. den mångfald av förklaringar och orsaker till kränkningarna.

Ola Tunander är ju en känd debattör och författare inom ämnet som knappast behöver någon närmare presentation. Hans övergripande tes är ju att kränkningarna genomfördes av väst och inte av öst. Skälet skall har varit att väst (läs USA) upplevde att den svenska opinionen var alltför ryssvänlig och det bästa sättet att vända denna opinion var att låta "sovjetiska" ubåtar visa upp sig lite varstans i de svenska skärgårdarna. Grundtesen för författaren med denna bok är att visa att grundstötningen av U137 inte var ett misstag utan en medveten handling med amerikansk underrättelsetjänst i allra högsta grad iblandad. Genom att servera en Whiskey on the rocks på ett skär fullt synlig för allt och alla djupt inne på militärt område så var det "beviset" som behövdes för att visa svenskarna att Sovjetunionen var det stora hotet. Följden blev därefter att varje misstänkt ubåt som dök upp ofrånkomligen måste vara sovjetisk eftersom man hade U137 i färskt minne. Det fick ju också opinionen att svänga till västs fördel.

Jag tycker det är en intressant och välskriven bok, han driver ju sin tes ganska starkt om västs inblandning i det hela, och den kittlar lite. Analyserar än det ena och än det andra och syr på så vis ihop händelsekedja som han anser styrker tesen om att U137 planterades på Torhamnaskär. Samtidigt finns det ju andra som är av motsatt åsikt som prångt hävdar att det var Sovjetunionen som låg bakom alla kränkningar och U137 är det bästa beviset för detta. För egen del låter jag det vara osagt, kan för lite i ämnet, kör på tråkig svensk medelväg, båda läger har poänger, men skulle gärna vilja läsa någon bok som med samma skicklighet som Tunander bygger upp en tes om sovjetiska ubåtar.

[Hans]

Thomas Harder fick mig att vilja skaffa:


https://www.gucca.dk/ubaaden-der-ramte- ... og-p533885

MVH

Hans

[Borussia]

Uppdrag.jpg

Det har ibland sina fördelar med att ta svängen förbi second hand butiker, något som jag emellanåt gör för att just scanna av om det kommit in nått intressant, vilket det faktiskt gör. Kanske inte de där tungviktarna man trånar efter på diverse antikvariat världen över och som går lös på en femhundring och uppåt, utan mer åt det populärhistoriska hållet men som inte alls behöver vara mindre läsvärt, men som ändå har svårt att bli kvar i någons bokhylla över längre tid.

Den här boken får väl kanske ses som en sådan, en överblicksbok om ett tiotal djärva uppdrag som på sätt och vis överlevt sig själva där uppdragen och dess utövare fått en hjälte gloria över sig som sällan har granskats närmare inpå. I denna bok får vi stifta bekantskap med bl.a. Günther Prien, hjälten från Scapa flow, kommandoräden mot St. Nazaire, fallskärmsjägare vid Eben-Emael, italienska attackdykare, hjältarna från Telemarken, dambusters och inte minst Otto Skorzeny. Lagom långa kapitel som inte gör några djupdykningar utan återberättar det som redan berättats men denna gång med en populärhistoriskt pennfattning för att på så vis kanske tråla in någon stackare till det militärhistoriska träsket de flesta utav oss redan befinner sig i.

Frånvaron av kritiska frågeställningar där hjälteglorian riskerar att bli kantstött behöver läsaren inte bekymra sig om. Kanske inte heller några superhjältefasoner, men uppdragen och personerna får stå oemotsagda där framförallt Skorzenys bravader uppenbarligen imponerat på författaren, och då inte bara fritagningen av Mussolini. Nå väl, jag ska inte klaga, det är en ok bok och styrkan enligt mig ligger i att den kan skapa ett intresse för ett visst uppdrag som man skulle vilja läsa mer om, i mitt fall om de italienska attackdykarna, eller mänskliga torpeder kanske man ska kalla dem. Men den fungerar också absolut som en lättläst hammockbok och t.o.m. en inkörsport för den som nyligen upptäckt WW2.

[sonderling]

Det blir lite kort det här för jag blev distraherad av dagsaktuella händelser.

Invasion Rabaul - The epic story of Lark force, the forgotten garrison january - july 1942

Av Bruce Gamble


Boken handlar om Larkforce (Australien hade flera insats styrkor döpta efter fåglar) som skickades till Rabaul, New Britain inför den förestående japanska attacken. Man får följa några karaktärer, bland annat medlemmar i musikkåren. Som delvis består av frälsis soldater. Det är en slags vapenfri tjänst där vid strid tjänstgör som bårbärare.

Frustrerande att man inte tar hotet på allvar och både när det gäller att evakuera civil befolkningen eller bygga ordentliga värn. När det blev allvar var det försent. Bygg inte kanonvärn ovanför varandra på en slutning sa några VK1 veteraner, men inte lyssna man på dem, när översta värnet träffades så ramlar det ner på understa värnet, två flugor i en smäll. Wirraway plan gör ett tappert försök till luft försvar men har inte en chans mot Zeros.
Striden blir kort men intensiv och därefter följer en lång flykt genom otillgänglig djungel under umbäranden. En djungel kan vara lika obarmhärtig som en öken får man lära sig. Ibland tar japaner fångar ibland avrättar de hela bunten. Ett fåtal lyckas ta sig tillbaka med diverse skorvar till Port Moresby eller Australien.
Man får också följa fångenskapen hos en del samt det tragiska incidenten när en Amerikansk ubåt sänker ett fartyg fullt med civila och krigsfångar som ska till Formosa som slavarbetare.

Allt som allt bedömer man att larkforce hade 96% förluster. De värsta förlusterna i Australisk krigshistoria.

Boken är lite enkelt skriven, alltså inte så akademisk och därmed rätt så lättläst. Men hade jag tillhört "kulturvänstern" så hade jag sagt att den har en kolonial blick? Ja jag vet inte jag kan inte sätta fingret på det, med det är lite "pappa neger kung i söderhavet" när man beskriver förhållandet mellan vita, infödingar och Japaner. Och flera citerade vittnesmål benämnde Japaner som "nips" eller "yellow monkeys". Nu gjorde sig Japanerna skyldiga till fruktansvärda övergrepp men endå det är nått som stör och borde förklarats eller? Ja jag blir ambivalent i frågan, vittnesmål är vittnesmål, så klart.
Men den kändes mer som en bok från 1976 än 2006.

Detta är första delen i en trilogi de följande är Fortress Rabaul och Target Rabaul, jag beställde dem samtidigt men tyvärr hann de ta tvärslut så det blir att bevaka antikvariat sidor på nätet.

Sonderling

[sonderling]

Tsar Putin - myter, makt och despotism av Anna Arutunyan

Med tanke på aktuella händelser lånade jag denna bok och stoppade in förre i min läse lista. Trodde det var en bok om Putin men det var mer en bok om Putins Ryssland och det tjyvsamhälle som det är. Ja man har ju hört ordet Kleptokrati men jag har nog inte förstått innebörden förens nu. Det är ju som en maffia skulle tagit över ett land. Där alla stjäl i varje led. Och det är ju klart att man inte kan driva ett land framåt under dessa premisser så krigföringen i Ukraina får sin förklaring tänker jag. Och rykten om sålt drivmedel etc låter ju inte helt otroligt.

Men boken är tråkig och seg och jag får egentligen inget grepp om den. Det kan vara jag, då jag har svårt att läsa om historia som inte är minst 50 år. Det här ju det här med att nutiden ändrar sig så fort, så en bok om nutiden blir snabbt inaktuell. Så när lånetiden är slut då är jag på sid 164 och där stoppar jag (så länge). Det hör till ovanligheterna att jag ger upp men nu gör jag det. Men jag antecknade sidnumret i fall jag skulle ångra mig.

Sonderling

[Borussia]

Kallakriget.jpg

Som rekryt under den senare delen av åttiotalet var man ju en del utav Kalla krigets slutskede men utan att egentligen förstå vidden utav det. Sovjetunionen var ju det stora hotet som hela västvärlden fruktade på samma sätt som Sovjetunionen säkerligen fruktade västvärlden på samma grunder. Men i samband med Gorbatjovs tillträde som generalsekreterare 1985 så minskade hotet och det började knaka och braka så hela bygget som kallades för Sovjetunionen började gunga. Som tonåring märkte man inte av detta och jag tror säkert att de som gjorde "rekryten" under 50, 60, 70 och början av 80-talet fick lära sig att hotet var större än vad det var i slutet på 80-talet. Fyllda 20 så hade man annat att tänka på än ett hot som snart ändå var på väg att implodera.

Även om andra världskriget är mitt stora intresse så spiller det oundvikligen över på Kalla kriget, det fanns ju där i stort sett direkt efter andra världskriget, fast denna gång med två nya antagonister, eller supermakter om man så vill, och denna gång beväpnade till tänderna med kärnvapen och andra vapentekniska moderniteter redo att användas så fort den andra tog ett steg för långt. Nära var det också, Kuba krisen 62, och Able Archer 83, men det kalla kriget blev lyckligtvis aldrig varmt.

Sverige med sin geografiska militärstrategiska position var i allra högsta grad en del utav kalla kriget, neutralt, men ändå inte. Den här boken tar upp 11 scenarier från kalla kriget, alltifrån svenska kärnvapen, Kalixlinjen, gerillakrigföring, svenska spioner, Åland, attackflyget, stridsvagn S, försvarets styrka att stå emot ett anfall från Sovjet, NATO:s hållning till Sverige och givetvis ubåtskränkningarna. Vilka planer fanns om kriget kom? Hur skulle det komma? Vad kunde man förvänta sig? Hur skulle det utvecklas? Ja, det är intressanta inspel där varje scenario har sin egen författare som i lagom långa kapitel lägger fram sin tes. Vissa seglivade myter diskuteras, tidigare allmänt vedertagna sanningar diskuteras genom att se dem i ett annat ljus.

Man skulle kunna se boken som en inkörsport till något större och de litteraturtips som ges efter varje kapitel erbjuder mycket matnyttigt. En del saker hade man hyfsad koll på, i alla fall övergripande, men vissa saker mindre koll på. En gemensam bild verkar ändå har varit att Sverige stod sig bra om det skulle smälla ordentligt, tillräckligt för att skapa huvudbry för lede fi. Boken blir ju dessutom intressant med tanke på det som händer i Ukraina i skrivande stund. Hur skulle ett ryskt anfall mot Sverige te sig idag, finns det likheter med hur man förväntade sig ett sovjetiskt anfall under kalla kriget? Ja, intressanta frågor i en tid då det kalla kriget efter dryga trettio år i dvala helt plötsligt blev varmt.

[Borussia]

sabotör.jpg

Det här ytterligare en bok om Auschwitz som under de senaste åren i en jämn ström poppat upp på svenska. Som tidigare böcker är även detta om en överlevare och då om de betydligt mindre kända engelska krigsfångarna som hamnade i Auschwitz. En kategori fångar som hamnat ganska långt ner på listan när det kommer till fångkategorier i Auschwitz, men inte nödvändigtvis mindre intressant. Även om boken ger intryck av att till största del utspela sig i Auschwitz så skulle jag vilja säga att boken egentligen består av tre delar. Den första delen är bakgrundshistoria om huvudpersonen Arthur Dodd och hans liv och tjänstgöring fram till att han hamnar i Auschwitz. Den andra delen är hans tid i Auschwitz och den tredje delen är en övergripande historia om de engelska krigsfångarna som hamnade i Auschwitz, alltså inte bara Arthur Dodd. Vilka var de och vad hände efter Auschwitz? Varje del ges ungefär lika mycket utrymme vilket gör att boken inte bara handlar om Arthur Dodd och Auschwitz.

Jag har inget emot kortare sammanfattningar av tider före och efter vissa huvudämnen, tvärtom, de kan vara bra komplement till det boken handlar om. Men i denna bok kan jag tycka att det blir lite för mycket av båda delarna. Den gör lite djupdykningar som gör att boken tappar både fäste och tråd och har ibland lite svårt att snirkla sig tillbaka. På så vis håller inte boken riktigt vad den lovar med sin kraftfulla titel. När väl kapitlen om Auschwitz börjar så tar det ändå inte riktigt fart och jag tycker den famlar i lite mörker. Dodd hamnade i Auschwitz III - Monowitz men delar av berättelsen utspelar ändå i andra delar av Auschwitz där han, var jag förstår, aldrig var. Lite som att det räcker inte med att bara vara i Monowitz för att bli intressant, man måste även få med lite krematorier och gaskammare.

I Monowitz slavarbetar han inom IG Farben koncernen och passar på att utföra lite enklare, men effektiva sabotage. Han flyr dessutom till polska partisaner och deltar in diverse sabotage aktioner mot IG Farben innan han återigen hamnar i Monowitz. Som engelsk krigsfånge är han lite mer priviligierad än andra fångar, anpassar sig för att hitta en nivå där han kan överleva men samtidigt försöka hjälpa andra mindre priviligierade. Lyckas därmed inte bara överleva Auschwitz utan även evakueringen och de ständiga marscherna undan fronten och närmare Tyskland för att slutligen befrias. Boken är inte bara en överlevares berättelse, det är lika mycket en kritik av den brittiska regeringens glömska av engelska krigsfångar som satt i Auschwitz. Ett intressant ämne som jag faktiskt skulle kunna tycka förtjänar en egen bok. Överlag en bok jag hade förväntat mig mer utav och som försöker fånga in mer än vad den klarar utav, en god ambition förvisso, men resultatet blir tyvärr lite spretigt.

[sonderling]

Det var ett tag sedan jag läste denna så intrycken är inte purfärska:

Hitlers okända soldater: utländska förband på östfronten

Av Rolf Dieter Muller


Vi hade ju en tråd om förenklade historieböcker eller om det var för enkla. Detta är nog den senare. En lite svepande bok om de länders arme`r, frivilliga från ockuperade länder, överlöpare och hjälpsoldater som slogs för Nazi-Tyskland mot Sovjet.
Den avhandlar Finland, Ungern och Rumänien. Den första beskrivs som den enda demokratin som slogs för Tyskland. De andra två länder ville hellre slåss med varandra än Ryssland. Hur Ungern försöker sig på en Finsk lösning i slutet men går på pumpen. Den tar upp den blå divisionen och Italiens bidrag till östfronten. Sedan kommer frivilliga från de ockuperade länderna, som Norge, Danmark, Holland och Frankrike. Ett intressant kapitel om Slovakien. Och Baltstaterna som ockuperas två ggr eller tre.
Sedan frivilliga eller överlöpare från Polen, Vitryssland och Ukraina. Där de sista mycket väl kan slåss sin emellan och mot Sovjet. Donetsk regionen verkar varit i konflikt mellan Ryska och Ukrainska partisaner redan då, Donetsk känner jag förövrigt till bättre som Stalino. Sist hjälptrupper från Sovjet republiker som Georgien etc.

Boken gick snabbt att läsa och är mer som en tidnings artikel där faktan liksom bara sveper förbi. Och ibland rynkar jag lite på pannan? Känns det inte lite också som om man mer vill betona det antisovjetiska och antikommunismen men trots allt fortgick ju förintelsen under hela denna tid. Senare i boken tas just detta upp då även antisemitism finns med som drivkraft bland en del av dessa styrkor som kämpade på östfronten. (Finland särställning betonas dock att de aldrig lämnade ut judar och även hade judiska befäl.)

De intressantaste bitarna tycker jag rör Italien och Spanien vars deltagande jag kände till men inte så mycket mer.
Som sagt lite lättläst lektyr i ämnet men inte nån djupare analys. Anders Franksson är fakta granskare som flera gånger får styra upp när det slirar lite, vilket också säger en del.

Sonderling

Läste för övrigt även klart Astrid Lindgrens krigsdagbok. Det är som jag sagt innan faktiskt jätte intressant att få inblick i en vardag under andra världskriget. Och historieätaren i mig vill replikera ett julbord under krigsåren. Och allt firas med ett glas sherry, hade Sverige ett stort förkrigs förråd eller fungerade transporterna för vin och sprit felfritt under kriget?
Men ej grej som jag tänkte på är att det hänvisas till en väninna som råkar i klammeri med rättvisan men mer får man inte veta. Här klantade man sig nog lite när man sållade ut dagboks anteckningar. Ja jag undrar fortfarande vad som hände och hur det gick?

Har förövrigt tappat lite lusten att lästa krigshistoria sedan Ukraina invaderades men ska börja ta tag i det igen.

[sonderling]

The Battle of An Loc av James H Willbanks

En kortfattat bok om slaget vid An Loc under påsk offensiven. Där Nordvietnams armé (NVA) gick till attack mot Sydvietnam. Inspirerade av debaclet vid Lam son 719 när Sydvietnams armé (ARVN) gick in i Kambodja för att kapa Ho Chi Minh leden. Och som slutade i ett debacle där de sedan fick fly hals över huvud.

Denna gång gick det inte samma väg. Här har man olika förband av skiftande kvalité som leds av egna befäl med Amerikanska rådgivare på plats. Det är lokala styrkor RFPF och elit förband från Rangers och mer mindre bra förband från armén.

En intressant sak som ger genklang till kriget i Ukraina är att NVA först kommer till staden med sina tanks så tror de att de ska bli mottagna som befriare men mötts av eld från b.l.a LAW raketer. (Känns inte det igen?) Senare så koncentrerar NVA ofta artillerield till sjukhus och andra civila centra som kyrkor. Låter bekant? Läste nyss att man gjort så både i Syrien och Ukraina, en särskild Rysk/ Sovjetisk taktik?).
Den Nordvietnamesiska Stridsvagns personalen är förhållande viss nyutbildade direkt från Sovjet ska det visa sig sedan och vet knappt vad de sysslar med?

Hur som helst det är en modern reguljär armé som går till attack mot staden. (Som ligger längs en direkt "motorväg" till Saigon. Därav det strategiska värdet). Och det här ju precis det kriget som USA´s armé är tränad för, som författaren säger. Så man kallar in flyg för att hjälpa till att hålla stången mot fienden. Allt från B-52:or till A-37plan, Cobra helikoptrar (som tar ansenliga förluster) till olika Gunship plan. Alla dirigeras av FAC plan som 0-2A plan. (Att inget plan flög in i egen eld förvånar mig.) Och just ja NVA har ju lärt sig så de pumpar in luftvärn och placerar i en ring runt staden samt pepprar med artilleri som de hela tiden måste flytta. För att inte bli angripna av de fruktade B-52:orna. Mot slutet har de handburna strela missiler (SA-7 Grail), det är dom som blir cobra helikoptrarnas baneman. (Har skickats till Ukraina.)

Återigen när man läser om sånt här fattar man knappt att nån kan överleva. Staden (eller mer byhåla?) är ju stundtals helt isolerad, det regnar ner ca 2000 granter om dagen, man försöker släppa ned förnödenheter som mest hamnar hos NVA styrkorna. Helikoptrar kommer inte in och kan hämta sårade. AC-130 får skjuta danger close, efter som NVA har taktiken att greppa fi i bältet för att förhindra flygbombningar. Det blir strid på nära håll hus till hus innan innan NVA till slut får ge upp. På slutet börjar man upptäcka att man slåss mot tvångs värvade kambodjaner, vilket tyder på att man får slut på personal.

Författaren var själv med som i striden rådgivare och lär nu ut krigshistoria på Fort Leavenworth när han inte skriver böcker om Vietnam kriget. (Vilka jag kommer kolla upp) Han har i detta fall efterforskat i Vietnamesiska krigsarkiv för att få med lite röster från andra sidan kullen vilket jag tycker om och det borgar från en viss seriositet och han hän faller inte heller till nått gnäll eller "Dolkstöts legend" som jag tycker kan komma i en del Amerikansk Vietnam litteratur. Mer ett nyktert konstaterande om att det Amerikanska folket var less på krig och röstade fram politiker som avslutade det.

Striden analyseras sedan ur olika synvinklar. Och hade NVA bara väntat lite tills USA helt lämnat och dessutom koordinerat sina anfall bättre hade de lyckats är slut omdömet. (Nu blev det liksom tre offensiver i en, så överrasknings momenten försvann?)

Själv blir jag återigen påmind om att vid den här tiden har ju Vietnam kriget helt ändrat karaktär, det är inget gerilla krig längre, det finns praktisktaget ingen FNL gerilla. USA är på väg ut, och i mars 73 har de dragit.
Och den armé som kommer från norr är kanske inte så intresserat av lokala styren i söder och installerar istället sin Provisoriska revolutions regering (PRG). Det narrativet saknas i Sverige där man fortfarande kan höra om FNL´s seger. (Nej jag tycker fortfarande att Vietnam-kriget var ett misstag men det misstaget gjordes av USA redan 1945. )

Jag tyckte boken var bra och kan tänka mig att läsa om den om några år (blev stundtals distraherad av världsläget*). Och som modellbyggare får man ju en massa tips.

Sonderling

Nu ska det bli Vietnamesisk skönlitteratur: Monsunens sista regn av Le Minh Khue

* Får ibland känslan: Är det meningen att läsa nått när det endå kan bli atomkrig?

[Borussia]

Keitel.jpg

Den som kan sin Hitler kan också sin Keitel. Alltid nära till hands och snabbt och lydigt infann sig vid sin herres sida så fort denne knäppte med fingrarna. Keitel, en gammal räv från förr, såg det militära och kriget som något ärofullt som inte låter sig underkastas några politiska mål och därmed borde stå utanför politiken och inte lockas in i någon politikers villfarelse. Politik är politik och krig är krig, åtskilda som få, men samtidigt integrerade som få. Något som Keitel fick erfara när han 1938 i kölvattnet av krigsministern Blomberg och chefen för armén von Fritsch avsked blev utsedd till chef för Oberkommando Der Wehrmacht (OKW) vars uppgift blev att utforma och förmedla krigsplanerna till respektive vapengren. På sätt och vis var även OKW en länk, eller brygga, mellan partiet och armén och ett sätt för Hitler att stärka sin makt gentemot armén.

Keitel var annars en ganska slätstruken person men djupt insyltad in nazismens brott i egenskap av OKW:s chef. Lydig som få, föraktad av många, därmed ett perfekt redskap för Hitler i länken till armén. Det Hitler sade sade också Keitel och Hitlers lag blev också Keitels lag, till pricka också. Sina memoarer skrev Keitel i livets slutskede när han inväntade sitt dödstraff i Nürnberg. Den följer egentligen samma mönster som andra memoarer, Keitel ser sin chans att rentvå sitt namn men ändå väl medveten om vad han har gjort, men vad kunde han ha gjort annorlunda, Befehl ist befehl, något annorlunda var inte att tänka på. Han hyser däremot ett stort förakt mot de som agerade mot Hitlers vilja, även om det var fel, eller i alla fall inte rätt.

Precis som andra har han både fiender och vänner, men väl skyddad under Hitlers vingar var han oantastlig, och det blev han genom att lyda Hitlers minsta vink, aldrig säga emot honom, bara ta emot order, utföra dem och sedan tillbaka och invänta nya order eller instruktioner. Visst nämner han att kriget på många sätt var fel men vågar inte ens när Hitler är död gå emot sin herres vilja, kanske av respekt för sin f.d. chef eller en konsekvens av sin övertygelse om att nazismen och Hitler var svaret på Tysklands problem. Vissa kapitel och stycken känns det som att han måste bekänna saker eller förklara utförligt, andra nämner han i förbifarten med notisen att detta kommer andra att skriva mer utförligt om.

Överlag en intressant bok, den är skriven av en som bokstavligen befann sig i Hitlers närhet. Sådana böcker är enligt mig alltid intressanta, finns alltid några spännande anekdoter, bekännelser, ursäkter, bortförklaringar, förminskade, förstorande och undanflykter som kittlar lite extra. Tyvärr så glappar boken, den är utförlig mellan 1938 och fram till Stalingrad 1943 för att sedan hoppa fram till de självaste sista dagarna. Hade varit intressant att läsa om landstigningen i Normandie 1944 och attentatet mot Hitler samma år. Som alltid med memoarer ska man vara källkritisk med innehållet eftersom det är så här författaren önskar bli ihågkommen. Men memoarer ger också läsaren en möjlighet till inblick i en persons liv och roll, med dennes egna ord dessutom. Närmare än så går det inte att komma.

[Borussia]

victims.jpg

Böckerna om Förintelsen är oändliga och någon avmattning tycks inte vara förestående, snarare tvärtom, nya rön eller gamla rön i ny tappning letar sig med jämna mellanrum in bland bokhyllorna i bokhandlare som ännu inte drabbats av bokdöden. Inte lika känt, men absolut inte okänt, men om än inte lika uppmärksammat är nazismens förföljelse av personer med funktionsnedsättningar, psykiska som fysiska. En förföljelse som faktiskt förekom Förintelsen och som oplanerat blev en form av pilot för den senare Förintelsen. Ett ämne som absolut är ett av de mest intressanta inom nazismen, och då ska ni veta att jag finner ganska mycket inom nazismen intressant.

Den här boken sprang jag på i ett antikvariat i Stockholm när jag var där på konferens för någon vecka sedan. Fick direkt den där speciella förväntansfulla känslan av en bok som kanske kanske bjuder på något extra. Det var liksom aldrig tal om att man först går runt med boken för att sedan ställa tillbaka den vilket har hänt mer än en gång när man varit på antikvariat. Ni vet det där med en bok som säkerligen är ok men som man inte kickar igång på. Hade även denna gång en sådan bok men som jag efter någon minut ställde tillbaka. Men denna bok fick höll jag tryggt i handen och gav den ett nytt hem där den verkar trivas när jag nu sitter i fåtöljen och skriver detta samtidigt som jag sneglar på den i bokhyllan framför mig.

Det var inte den första boken i ämnet jag läst, troligtvis inte den sista heller, men det var banne en av de absolut bästa och mest intressanta. Helt klart i paritet med Henry Friedlanders, Origins of Nazi Genocide, som troligtvis är det ledande verket i ämnet och en av de ABSOLUT mest intressanta böcker jag överhuvudtaget läst. Denna boks författare gör också mycket referenser till Friedlanders bok. Den här bokens styrka är författarens förmåga att med små enkla medel hitta en balans att beskriva ett känsligt ämne där både känslor och saklighet harmoniserar. Något som annars kan vara svårt att hantera men ack så viktigt när man ska beskriva och förklara hur bl.a. barn med funktionsnedsättningar medvetet mördas i händerna på läkare och sjuksköterskor.

Just ämnet hur barn eutanasin utvecklades på ett tjugotal s.k. Kinderfachsabteilung i Tyskland är riktigt intressant. Vilka var initiativtagarna, läkarna, sjuksköterskorna, sjukhusen, metoderna, rättfärdigandet, lagarna, samvetena, skuldkänslorna, administrationen, urvalen, etiken och moralen. Allt skrivet med en vördsamhet där författaren aktar sig för att snåra in sig i detaljer där empatin riskerar att försvinna in i en onani av detaljkunskaper som hamnar lite överallt. Med samma vördnad och pennfattning tar sig författaren an de följande kapitlen om bl.a. T4 och den s.k. vilda eutanasin som pågick parallellt med den mer kända Förintelsen.

Lägg därtill att boken inte är mer än på ca 220 sidor, vilket gör den lättläst och inte en tegelsten där någon överförläst professor eller hobbyhistoriker trycker in allt de vet i en bok utan att nödvändigtvis förstå konsekvenserna. Den här boken är den raka motsatsen och den gjorde mig både glad och nöjd, glad att det fortfarande går att hitta böcker som just gör en glad. Nöjd för att den förmår att nå ut till läsaren med det den önska nå ut med. Bara det är en konst.