Inlägg
av Mathias Forsberg » 23 juni 2008, 20:55
Jag har nu läst den svenska översättningen, efter att för tre år sedan läst delar av det tyska originalet, som jag nu inser att jag måste ha läst ganska sporadiskt över lång tid.
Intrycket är dock detsamma, det är intressant att se hur JF lyfter fram bombingen av Tyskland i rampljuset (för den mer oinsatte). Fokus skiftar från luftstriderna till den kulturella förstörelsen och det enorma lidande som bomningarna medförde. Jag har läst många lokala skildringar och kanske hade jag förväntat mig nästan mer på den fronten; det finns en uppsjö av lokalt material som JF delvis väljer att inte lägga alltför stor vikt vid pga bristande metodik och bearbetning. Berättandet är levande, journalistiskt präglat och JF lyckas verkligen göra sin poäng framträdande. De allierades planering och tillvägagångssätt vävs tydligt ihop med förstörelsen på marken. Det står snart klart att de flesta bomber inte föll av misstag.
Huruvida boken är balanserad, ensidigt utmålar tyskarna som offer eller negligerar tyska krigsförbrytelser är ganska mycket i betraktarens ögon. JF har mött alla sidor. När jag bodde i Tyskland våren 2005 var tidningar och TV överfyllda av diskussioner i ämnet. Vänsteraktivister ser en sådan publicering som just en skenmanöver bort från nazisterna och deras brott. Högerradikala (som de kallas) slår istället upp det hela för att jämställa alla andra med tyskarna. Den stora massan vet varken ut eller in; varför överhuvudtaget rota i det hela?
För den som har en mer romantiserande bild av bombkriget är boken nyttig läsning. JF själv grumlade det hela en smuila när han gick med på att köra der Brand som följetong i Bild Zeitung, som är en slasktidning på åtta sidor för 0,50€ och en toplesskvinna på framsidan.
En sak blir efter hand ganska grumlande, även om det är min egen uppfattning. Skrivarstilen och tonläget. Boken känns som att JF tar ett djupt andetag, börjar prata i rask takt och sen aldrig stannar upp för att andas innan boken är slut. Allt blandas i ett virrvarr av dödsoffer, bränder, städer och datum. Det är svårt att få någon struktur i boken, och kapitlen är diffusa. Troligen är det så JF vill ha det, och det är en smaksak.
Värst är tonläget och begreppen. Det är bra att han låter arg och engagerad, det tillför boken tyngd. Däremot är andra saker nästan tjatiga, och ibland upprepas det så att det nästan förtar budskapet. Det görs en stor poäng att Churchill och Eisenhower hade skuld i det hela, vilket är viktigt att betona, men det förstår man ganska snabbt i boken. Referenserna till Förintelsen (som han har valt att inte diskutera) finns där, med begrepp som gaskammare, krematorier (skyddsrum) mm. Atombomben jämförs med eldstorma. Första världskrigets gasanfall jämförs med fosforbomberna. Osv. No 5 Bomber Group kallas för just detta, utom en gång då den helt plötsligt blir "Förintelsekommando nummer fem" (har inte tyska originalbegreppet).
För mig blir det till slut för raljerande. Han sänker sig en onödig nivå. Bombkrigets lidande talar för sig självt. Less is more, ibland. Kanske är det också detta, som gjorde att det var Bild och inte der Speiegel eller FAZ som körde boken (de hade andra jublieumserier 2005). Peter Englund lyckas mycket bättre i Brev från nollpunkten.
Men likväl: en läsvärd bok.
)
)Att författaren sedan skulle vara nån slags pacifist gjorde ju inte saken bättre. Det brukar vara mer känslor än historiska fakta när de beskriver historien, vare sig det är nutid eller dåtid.
Nåväl, jag kanske skulle ta och låna boken på biblan bilda mig en egen uppfattning. Läste utdrag på adlibris (tror jag eller var det bokus) och den kan nog vara av intresse trots allt. Just dålig koll på militärteknik tycker jag är pacifisten signum när de skriver böcker om militära sammanhang. Har retat mig på detta i andra böcker.