Recension: Frontschwein

[Marcus]

En recension av "Frontschwein" av Günter K Koschorrek har lagts till på sidorna.

Frontskildringar från andra världskriget författade av tyska veteraner är inte särskilt vanliga, och de är än mer sällsynta i svensk översättning. Ett nytt bidrag i genren är ”Frontschwein” av Günter Koschorrek. Författaren förde anteckningar under hela sin tid i armén, men de försvann i samband med en skilsmässa på 50-talet, och under närmare 40 år trodde han att de var för evigt förlorade. Genom ett smärre under kom de till rätta igen, och resultatet blev boken ”Vergiß die Zeit der Dornen nicht”. Den översattes till engelska och gavs ut i USA under titeln ”Blood Red Snow”, och det är denna utgåva som nu översatts, bearbetats och getts ut här i Sverige. Författaren tjänstgjorde största delen av sin tid i armén som kulspruteskytt i 21:a pansargrenadjärregementet i den 24:e pansardivisionen, för att i krigets slutskede hamna i ”Großdeutschland”-divisionen. Hans berättelse tar sin början i oktober 1942, då han som färsk rekryt befann sig på ett trupptransporttåg på väg till Stalingrad. Entusiasmen och idealen fick sig snart en allvarlig knäck, och han lyckades smått mirakulöst ta sig ur inringningen mycket tack vare att hans enhet befann sig en bit väster om staden. Så tog en tröstlös serie umbäranden sin början, där den unge Günter kastades från det ena nederlaget och reträtten till den andra under de två och ett halvt år som återstod av kriget. Han såg sina vänner såras svårt, stupa, eller helt enkelt försvinna i stridens kaos, och mot slutet av kriget var hans överlevande kamrater lika få som hans stridsutmärkelser var många. Emellanåt hade han (i hans ögon) turen att såras tillräckligt allvarligt för att få återhämta sig i tryggheten långt bakom frontlinjen. Påfallande många av hans sårskador orsakades av splitter från artillerigranater, och det var mest ren tur att han inte dödades – likt en katt verkar han ha haft nio liv. Divisionens återhämtning i Italien efter Stalingrad ägnades åt partisanbekämpning, något som inte passade honom särskilt väl. När så det oundvikliga sammanbrottet närmade sig, gällde det att undvika att hamna i ryssarnas händer. Koschorrek råkade ut för det ”svek” som de västallierades uppgörelse med Sovjet innebar: soldater som slagits på östfronten skulle utlämnas till Sovjet. Han var nära att döda sig själv i sitt försök att undvika att gå under i Sibirien, men klarade sig med livhanken i behåll.



”Frontschwein” beskriver den tyske soldatens vardag i och bakom frontlinjen, och ger en del insikter i hur de tänkte, vad som motiverade dem, och vilka umbäranden de uthärdade. Ett ”frontsvin” var en soldat med stor erfarenhet från den främsta stridslinjen, och namnet var en hedersbeteckning dem emellan. Stridskildringarna speglar slakten som kostade miljontals soldater livet; som kulspruteskytt hade författaren otaliga liv på sitt samvete. Trots att han upplevde hur kamrater dödades, var han själv märkligt opersonlig i sitt dödande – han använde sin kulspruta för att han måste, inte för att han hatade ryssarna. Befälen delas in i de som var högt respekterade, de som var mer eller mindre kompetenta, samt de som ådrog sig de flesta ”frontsvins” förakt. Koschorreks inställning till medaljer och utmärkelser är betecknande: de skulle vara ärligen förtjänade, men å andra sidan så innebär de ökade risker för mottagaren, då det förväntades att han skulle uppvisa mer hjältemod. Själv försökte han att i det längsta undvika någon form av befälsposition, men i krigsslutet var bristen på erfarna soldater så stor, att även han blev instruktör för det hoprafsade ersättningsmanskap som ändå inte kunde avvärja det oundvikliga slutet.



Boken är inte helt utan problem. Som alltid när det är fråga om en dokumentär frontskildring blir berättelsen som den blir – till skillnad från en roman går det inte att bygga upp berättelsen på ett mer dramatiskt sätt. Författaren får lita till att kraften i hans upplevelser ska hålla läsaren engagerad. Det faktum att den inte är en direktöversättning av det tyska originalet innebär att en del märkligheter kommit med, men efter kontakter med översättaren Ulf Gyllenhak har jag förstått att även det tyska originalet lider av diverse problem. Översättningen i sig är fullt godkänd (Gyllenhak har tidigare översatt bl.a. Antony Beevors ”Berlin”), även om det går att anmärka på ordvalet i några fall, men tydligen så beror dessa på att den tyska originaltexten och den engelska översättningen har sina brister. Så talas det t.ex. på flera ställen om ryssar beväpnade med kalasjnikov, ett vapen som kom först ett par år efter krigsslutet (jag finner det ändå rätt märkligt att en sådan uppenbar felaktighet inte redigerades bort). Troligen avses PPSh 41-kpistar, då detta var det vanligast förekommande automatvapnet i Röda armén. Fast det är inte helt ovanligt att hitta felaktigheter i memoarböcker av det här slaget; veteranerna är sällan vapenexperter, och ibland kan minnet svikta. Då ”Frontschwein” troligen kommer att tryckas i en andra upplaga, kommer förhoppningsvis de mer uppenbara konstigheterna att rättas till. Boken är i allt väsentligt skriven i kronologisk ordning, utan några stilistiska krusiduller. Ett antal unika fotografier tagna av kamrater till författaren gör att man får en hygglig inblick i soldaternas vardag, och ett knappt tiotal kartor hjälper läsaren att hänga med i texten. Även om jag läst än mer engagerande frontskildringar, så var boken svår att lägga ifrån sig, och de 295 sidorna är snart avklarade. Günter Koschorrek skriver i sin bok att han som överlevande har en skyldighet att berätta om vad som hände de som aldrig återvände från slagfältet. Detta har han lyckats med på ett föredömligt sätt, och jag kan därför rekommendera ”Frontschwein” till alla som vill få en inblick i den tyske soldatens vardag under den senare hälften av andra världskriget.



(Recenserad av B Hellqvist)

/Marcus

[Hexmaster]

dessa trådar kan bli komplement till recensionerna

Kanske en länk från recensionen till denna tråd? Bara en idé.

[Scharnhorst]

Bra bok, läste den för någon månad sen.

[Fläsket]

Läste den nyss.

Förvirras av ett påstående att Grossdeutschland var ett Whermachtregemente medans divisionen med samma namn är en SS enhet.

Men som helhet var den bra läsning.

[B Hellqvist]

Grossdeutschland var en pansargrenadjärdivision i armén, och inte en Waffen-SS-division. Det fanns ett regemente i "Das Reich" (2:a SS-pansardivisionen) som hette "Deutschland", vilket kan ha gett upphov till förväxlingen.

[Fläsket]

Grossdeutschland var en pansargrenadjärdivision i armén, och inte en Waffen-SS-division. Det fanns ett regemente i "Das Reich" (2:a SS-pansardivisionen) som hette "Deutschland", vilket kan ha gett upphov till förväxlingen.

Ja, det är den enda rimliga förklaringen jag också kan komma på.

[Tomas Ibsen]

Så då är den bara att köpa då?

[B Hellqvist]

Se till att skaffa andra upplagan (den ska visst tryckas om), för där kommer de flesta konstigheterna att vara åtgärdade. I övrigt är boken att rekommendera.

[MD650]

Se till att skaffa andra upplagan (den ska visst tryckas om), för där kommer de flesta konstigheterna att vara åtgärdade. I övrigt är boken att rekommendera.

Vilken den tänker du på?

[B Hellqvist]

Se till att skaffa andra upplagan (den ska visst tryckas om), för där kommer de flesta konstigheterna att vara åtgärdade. I övrigt är boken att rekommendera.

Vilken den tänker du på?

Enligt uppgift från översättaren kommer förlaget att göra ett nytryck, då det verkar som om 1:a upplagan sålt slut. Då kommer ett antal rättelser att göras, av vilka jag har bidragit med ett flertal.

[-vils-]

Sträckläste den under 3 dagar, och tycker den får med berömt godkänt. Lite som en korsning av Forgotten soldier av guy sajer samt Bidermanns självbiografi (uhm har glömt titeln). Den var lite kort i sin helhet, annars har jag absolut inget negativt alls att säga om den. Ett par saker jag blev förvånad afv att de inte använde vit färg till vinterkamoflaget utan istället använde vanlig krita (?) på sina fordon, samt att de jämt och ständingt använde lavetten till mg42:orna vilket åtminstonde jag trodde skulle vara precis tvärtom, dvs frontstativ typ uppochnervänt V vid pipan men det står det inte nämnt om överhuvudtaget. Vidare verkar de haft mycket mer ammunition och proviant genom senare delen av kriget än jag trodde, de verkade tämligen välförsedda.

[B Hellqvist]

Bidermanns bok heter "In Deadly Combat", och är en av de mest läsvärda tyska frontskildringarna.

Vad gäller "Frontschwein", ska man komma ihåg att den översatts från tyska till engelska, och sedan till svenska, med allt vad det kan innebära av "viskleksfenomen".

- Vinterkamoflage: troligen använde man uppslammad kalk (kalk + vatten) och inte krita. Lättare att ta bort än vanlig färg.
- Lavetten var närmast ett måste om man skulle ha precision med MG-42:an, och i försvarsstrid så var den ingen börda, samtidigt som användningen av den höll nere ammunitionsåtgången. Sedan så kan termerna "stativ", "lavett" och "stödben" ha förväxlats i de olika översättningarna.
- Angående ammunitionstilldelningen, så var väl ändå "Grossdeutschland" prioriterade, vilket kan förklara den relativt goda tillgången på resurser även mot slutet av kriget.

[muzagga]

Har precis köpt boken, skall bli trevlig sommarläsning (hoppas jag). Grossdeutschland var väl för övrigt Guy Sajers "Forgotten Soldier"s division, om jag inte missminner mig?

[Belisarius]

Ang lavett på MG42, så användes väl den av den tunga plutonen i kompaniet. Skyttegrupperna hade 'lätta' MG42 med stödben. Eller?

[B Hellqvist]

Lavetten ingick i standardutrustningen, men blev vad jag förstått mindre vanlig under senare delen av kriget.