Maskingevär som skjuter igenom propellrarna

[Panzerfaust]

Hur fungerade maskingevären på flygplanen under första världskriget som sköt igenom proppelrarna?

/Jonathan

[Daniel L]

De var synkroniserade med propellern så att de bara sköt när propellerbladet inte hamnade i vägen. Om jag inte missminner mig utvecklades detta vid tiden för första världskriget, en del försök blev mindre lyckade.

mvh/ Daniel

[Luno]

I början så var inte kullsprutorna synkroniserade så man monterade kulsprutan på det övre vingparet ovanför proppelsen
Och dom första kulsprutorna som satt bakom proppelrarn var heller inte synkroniserade utan man satte plåtskydd på proppelrarn och skött ändå

[J. Björkman]

En del plan med kulsprutor monterade bakom propellern had vapnet riktat snett uppåt, över propellern vilket medförde att man var tvungen att anfalla fienden snett underifrån eller dyka samtidigt som man anföll.

[Kapitän zur See]

I början så var inte kullsprutorna synkroniserade så man monterade kulsprutan på det övre vingparet ovanför proppelsen
Och dom första kulsprutorna som satt bakom proppelrarn var heller inte synkroniserade utan man satte plåtskydd på proppelrarn och skött ändå

Vilket i sin tur kunde resultera i en del oönskade och otrevliga rikoschetter..

[Luno]

I början så var inte kullsprutorna synkroniserade så man monterade kulsprutan på det övre vingparet ovanför proppelen
Och dom första kulsprutorna som satt bakom proppelrarn var heller inte synkroniserade utan man satte plåtskydd på proppelrarn och skött ändå

Vilket i sin tur kunde resultera i en del oönskade och otrevliga rikoschetter..

ja det måste det ha varit men kullorna borde slås åt sidan av proppelren så att man slapp få dom vinnande runt öronen

[Kapitän zur See]

I början så var inte kullsprutorna synkroniserade så man monterade kulsprutan på det övre vingparet ovanför proppelen
Och dom första kulsprutorna som satt bakom proppelrarn var heller inte synkroniserade utan man satte plåtskydd på proppelrarn och skött ändå

Vilket i sin tur kunde resultera i en del oönskade och otrevliga rikoschetter..

ja det måste det ha varit men kullorna borde slås åt sidan av proppelren så att man slapp få dom vinnande runt öronen

Jo, det är ju troligt. Men bara att sitta i ett flygplan och skjuta rakt i sin egen propeller kan ju inte vara någon höjdare

[Luno]

I början så var inte kullsprutorna synkroniserade så man monterade kulsprutan på det övre vingparet ovanför proppelen
Och dom första kulsprutorna som satt bakom proppelrarn var heller inte synkroniserade utan man satte plåtskydd på proppelrarn och skött ändå

Vilket i sin tur kunde resultera i en del oönskade och otrevliga rikoschetter..

ja det måste det ha varit men kullorna borde slås åt sidan av proppelren så att man slapp få dom vinnande runt öronen

Jo, det är ju troligt. Men bara att sitta i ett flygplan och skjuta rakt i sin egen propeller kan ju inte vara någon höjdare

jag skulle nog med va lite nervös och så har men ett större problem en maxim kulspruta har en tendens att få eldavbrott .
och fixa ett eldavbrott i ett flygplan är nog ingen höjdare

[Olof Larsson]

Ang. synkronisering och tidiga vapen i flygplan
så har det behandlats i den här tråden

Här följer en sammanfattning av mina inlägg där:

Italienarna använde vapen (bomber) från flygplan redan 1911 (mot turken i libyen).

Vad gäller kulsprutor så provade den brittiska firman Vickers det redan 1912.
Året efter byggde de världens första jaktplan (EFB.2).
Flygplanen hade skjutande propeller, med skytten längst fram och piloten bakom.

Försök med synkroniserade kulsprutor påbörjades redan innan kriget.
Bl.a. den schweitsiska ingenjören Schneider, tog patens på ett system, som sedan publicerades i den amerikanska tidningen "The Scientific American".

Den franska firman Voisin byggde ett antal liknande flygplan,
med den skillnaden att piloten satt längst fram och att skytten satt bakom/över piloten,
varifrån han kunde skjuta med sin kulspruta framåt, ovanför pilotens huvud.

Den 5 oktober 1914 skjöt den franska piloten Joseph Frantz,
med skytten/observatören Louis Quenault ner ett tyskt Albatross flygplan.
Världshistoriens först framgångsrika luftstrid.

Det första flygplan som fick en fast kulspruta var den franska piloten Roland Garros flygplan.
Ett Morane-Saulnier L. Han försåg propellern med deflektorer, som skulle deflektera bort kulor som träffade propellern.

Deflektorerna är metallstycken som sitter i kulbanan på propellern.
Om en kula är på väg mot propellern så träffar den deflektorn och studsar/glider åt sidan.

Fransmännen hade gjort försök med synkronisering redan innan kriget, men deras Hotchkiss-kulsprutor lämpade sig ej för det, varför de redan då använde deflektorer.

Hans mekaniker förbättrade sedan deflektorerna, varefter flygplanet fungerade effektivt som jaktplan.
Fr.o.m. den 1:a april 1915 sköt han ner fem tyska flygplan på 17 dagar, tills han själv blev nedskjuten bakom fiendens linjer.
Han blev världshistorien första flygplansäss.

Det första stridsflygplan som fick synkroniserade kulsprutor var Fokker E.I,
som var försedd med en kopia av Schneiders system.
De började levereras under sommaren 1915, men saknade prestanda.
Deras bestyckning var dock effektiv.

Mer ang. synkronisering:

De första systemen var kopplade till propelleraxeln.
När propelleraxeln (och därmed propellern) befann sig i vissa lägen så tillät ej synkroniseringsmekanismen
kulsprutan att skjuta.

Senare så gjorde man tvärtom, d.v.s. normalläget för synkroniseringsmekanismen
var att kulsprutan ej hade eldtillstånd och att kulsprutan bara fick skjuta i vissa lägen.
Hur det skillde sig i praktiken vet jag dock ej.

Tyskarna använde under VkI ett system där stötstänger, drivna av kammar kontrollerade vapnet.
Britterna använde ett system med ljudpulser genom hudraulolja.

Det som är viktigt för att få ut så hög eldhastighet som möjligt ur ett synkroniserat vapen är,
förutom vapnets konstruktion,
dels kvaliteten på ammunitionen
(vilket ger jämnare utgångshastighet på projektilen och därmed
kan man låta synkroniseringsmekanismen arbeta med mindre marginaler).
Vad gäller ammunitionen så tillverkade man ofta särskilld ammunition till synkroniserade vapen.

Det andra är att minimera tiden från insingal (propellern är i rätt läge) till utsignal (projektilen lämnar vapnet).

Detta uppnåddes av tyskarna under VkII, då de införde en elektrisk synkroniseringsmekanism och
elektrisk tändning av tändhatterna på patronerna.

Den elektriska synkroniseringsmekanismen var snabbare än tidigare system
(tid från "propeller i rätt läge" till "skjutorder till vapen")
och eltändningen var även den snabbare än tidigare system där "skjutorder till vapen"
ledde till att tändstiftet släpptes för att tända tändhatten.
I det tyska systemet så ledda "skjutorder till vapen" att tändhatten tändes direkt,
utan att släsa tid på att låta ett tändstift röra sig några dyra millimetrar.

Till sina motormonterade kulsprutor i kaliber 7.92 (MG-17 ovh MG-81)
använde tyskarna vanlig mekanisk synkronisering med tändstiftständning.

Detta då tiden från skjutimpuls tills det att projektilen lämnade pipan var 4,4 millisekunder (4,4ms).
Tyskarnas krav var max 7ms, då tiden mellan två propellerbladspassager normalt låg på c:a 13ms.

Tyngre vapen var helt enkelt för stora för mekanisk synkronisering och tändstiftständning
(större hylsa som behövde längre tid för att förbränna krutet,
längre tid för projektilen att röra sig genom eldröret
och längre tid för tändstiftet att röra sig framåt för att tända tändhatten).

Den långpipiga 30mm-kanonen Mk103 gick överhuvudtaget inte att synkronisera på ett tillfredställande sätt.

Det tyska systemet med elektrisk impuls/tändning gav en reducering eldhastigheten
jämfört med ett osynkroniserat vapen på c:a 10%.
Mekaniska system hamnade på c:a 25% eller mer.