Försörjning av karolinerarmën

Diskussioner kring händelser under renässansen, tidig modern tid och upplysningen.
Skriv svar
pandersson2
Medlem
Inlägg: 3109
Blev medlem: 28 maj 2005, 08:34
Ort: Södermanland

Försörjning av karolinerarmën

Inlägg av pandersson2 » 2 december 2018, 13:53

Ett tips på en artikel som tager upp matförsörjningen under karolinertiden. Alltid trevligt med någon som uppskattar kålens betydelse.

Skalmanofiler kan även uppskatta att det hänvisas till inlägg från Skalman.

https://ledarsidorna.se/2018/12/slow-cu ... ska-myter/

Användarvisningsbild
Hans
Redaktör och stödjande medlem 2024
Inlägg: 28379
Blev medlem: 11 juli 2002, 12:52
Ort: Utrikes

Re: Försörjning av karolinerarmën

Inlägg av Hans » 2 december 2018, 15:32

Intressant, tack. Men jag hittar inget originalinlägg här.

F.ö. första gången jag har blivit kallad Skalmanofil.

MVH

Hans

StefanZ
Medlem
Inlägg: 1396
Blev medlem: 16 april 2018, 13:56
Ort: Lidköping

Re: Försörjning av karolinerarmën

Inlägg av StefanZ » 24 januari 2019, 20:15

En rätt bra artikel!
De nämner längden på soldaterna. De skulle alltså vara minst 172 cm, rätt bra för den tiden. De kortare kunde istället tjänstgöra i trossen. Varje regemente hade minst 180 ox-fyrspann, så det säger sig självt att det var minst 180 kuskar, kanske tom 360??

Jag vill tillägga att trumslagare och sjukvårdssoldater kunde vara kortare. Trumslagare var ofta ynglingar på tillväxt - men alltså ofta även kortare män.

Jag passar på att klistra in en faktabaserad fri berättelse jag skrev för några år sedan:

Indelt soldat på 1700-tal berättar.


Jag heter Hans Listig. Jag föddes av min ensamma mamma. Det har alltid varit knapert hos oss, fastän vi tog alla arbeten som gick att få. Horunge kallade de mig, de andra barnen. Men när jag fyllde 10 slutade de snart med det. Slag mot magen gjorde god verkan på dem, och inte blev det något blodvite. När jag var 17 och de skulle rekrytera soldater till det nya Indelningsverket, såg jag min chans. Uppriktigt sagt så såg ju socknens bönder också sin chans – de slapp ju åtminstone skämmas för en horunge. Kompanichefen antog mig fast jag var egentligen lite för ung. Jag var stark för min ålder, början på skägg hade jag också, allt precis enligt anvisningarna. Och som han sade rent ut till oss nya knektar: armén tar gärna emot de fattiga och de ovälkomna, bara vi håller måttet. Vi kan klara oss på nästan vad som helst. Vi är också vana vid att lyda order utan att gnälla eller säga emot.
För mig var soldattorpet och soldatlivet ett stort steg framåt. Och jag ville framåt här i livet. Nu kunde jag också hjälpa min mor bättre.
Att leva på soldattorp var ju mycket bättre än på ett vanligt torp. Det är inte jag som ska göra dagsverken hos bönderna. Det är de som ska hjälpa mig när jag behöver hjälp. Jag fick dessutom lön. Och när jag skall avdankas hjälper de mig med något lämpligt arbete.
Så småningom kom vi ut i fält och slogs i kriget. Jag skall inte tråka ut er med detaljer. Ni har fått höra allt om krigen och krigens hemskheter från andra håll. Jag vill bara säga, att det inte räcker att vara en tapper och duktig soldat. Man måste vara seg om man vill överleva. Och så måste man ha tur. Man marscherar mycket. Man är ofta på tom mage, eftersom ledningen inte vill att vi plundrar. Man väntar i fältläger. Strider kan vara blodiga, men de flesta som dör stupar inte för kulor eller pikstötar. De flesta faller för fältsjukan eller av kylan. Men jag var seg. Jag hade tur. Jag överlevde fältsjuka, jag klarade kyla, jag överlevde flera drabbningar. De tyckte att jag var duktig, och det blev ju så många vakanser…Så jag steg i graderna.
Numera bor jag på kaptensbostället. Jag räknar med att bli adlad inom kort. Mina barn kan bli vad de vill. Sönerna kanske statstjänstemän, präster, militärer. Flickorna får bra giften. Vill de så kan de delta i sina mäns yrken.


Berättat av Stefan Z.

Skriv svar