Norges efterkrigsuppgör

[Ragnar Svedje]

Jag har läst lite grand om hur Norge gjorde upp räkningen med de som sammarbetat med ockupationsmakten under kriget och självklart även den debatt som följde av Erling Fossens kritik mot Max Manus filmen. Intressant är att läsa om det sk "landssviksoppgjoret" där 92 000 norrmän (3% av befolkningen) åtalades för att ha sammarbetat med den tyska ockupationsmakten. Ungefär 50 000 dömdes och resten friades.

http://no.wikipedia.org/wiki/Det_norske ... j%C3%B8ret

Av de dömda fick 17 000 fängelsestraff av olika längd medan övriga fick böter eller blev berövade sina medborgerliga rättigheter under en period av tio år. Detta medförde att i valet 1945 så saknade 6,5% av valmanskåren rösträtt. De allra värsta medlöparna, marionettregeringen samt norrmän som torterat andra norrmän totalt 45 st, dömdes till döden och avrättades. En allmän amnesti utfärdades 1948 där alla utom de värsta på prov frisläpptes efter att halva strafftiden avtjänats.

En uppgift som fick åtminstonde mig att höja på ögonbrynen var att forskaren Lars Borgersrud funnit belägg för att hälften av de högre officerarna i försvarsmakten antingen var medlemmar i NS eller under kriget hade höga poster hos den tyska ockupationsmakten. I en annan tråd på Skalman har jag tidigare berättat att det allmänt ansågs vara ett "stort problem" att norska officerare var tyskvänliga under invasionen 1940.

En liten avstickare till Sverige bara innan jag återgår till ämnet. Om hälften av de högre officerarna i Norge var tyskvänliga vid tidpunkten för invasionen, hur såg det ut i Sverige? Jag har alltid trott att Norge var betydligt mer Englandsvänligt än Sverige av bl a realpolitiska skäl med Norges imponerande handelsflotta. Om då situationen helt analogt med detta var sådan att en ännu högre andel av de svenska officerarna var tyskvänliga än i Norge, så skulle det svenska försvaret vid en invasion försvagas avsevärt!

Under den fem år långa ockupationen blev det till en hel del barn, i vissa fall var hade barnet en tysk soldat och norsk mor. Efter kriget uppstod problem för dessa! De kallas "tyskerbarn" och för en norrman av generationen födda på 1940-50 talet var den allra värsta förolämpningen att kalla någon för tyskerbarn. Omvittnat av många. Exempelvis har en norsk-brittisk vän som närmar sig pensionsåldern berättat att han löste ett bråk med norska skatteverket (där han under 1970-talet långt innan e-postens tid ålades att lämna in dokument ifrån Australien med en tidsram som var helt omöjlig) genom att beklaga sig över att han som kämpat mot tyskarna fått ett "tyskerbarn" som handläggare vid skatteetaten. Resultatet blev att handläggaren förklarades jävig och ersattes med en annan och tidsramen blev förlängd (jävig därför att hon med all säkerhet skulle besvarat skymfen genom att utmäta en straffskatt som heter duga!).

Många av dessa tyskerbarn flyttade både inom och utom landet därför att deras livssituation blev ohållbar. Flera har berättat att alla visste vem som var tyskerbarn och inte. En ensamstående mor som flyttar från en stad för att ta jobb i en helt annan del av Norge (därhon hade familj) misstänktes direkt för att vara mor till ett tyskerbarn. Barnen blev mobbade i skolan och illa sedda av samhället i övrigt. Vissa löste problemet genom emigration, två berömda "svenskor" som egentligen är norska tyskerbarn är Annefrid Lyngstad (ABBA) och EU-parlamentarikern Marit Pålsson. Förutom "tyskerbarn" blev även barn till föräldrar som dömts i "landssviksopgjöret" illa behandlade och mobbade.

När filmen Max Manus kom i höstas kastade Erling Fossen, en norsk debattör, in en brandfackla när han skrev en krönika med titeln Motstand glorifiseres där han ifrågasatte "den norska besattheten" av andra världskriget och menar att den var ett sätt att släta över den svaga norska krigsinsatsen under själva invasionen. Dessutom menade han att det ofta handlar om okritiska hyllningar snarare än respekt för historien.

http://www.aftenposten.no/meninger/kron ... 822127.ece

Han fick svar på tal! Inte en eller två gånger, utan debatten rasade i flera månader efteråt. Gunnar Sönsterby som var aktiv i Oslo-gjengen tillsammans med Max Manus hävdade att det var gammal NS-argumentation som kommit till heders igen.

http://www.aftenposten.no/meninger/kron ... 825947.ece

För bara någon månad sedan såg jag en dokumentär på norsk TV. En man som numer är journalist på NRK fick veta att hans egen far inte fick de grova ärr han hade på kroppen i någon tragiskt trafikolycka, utan att det fanns en helt annan förklaring. Hans egen far var en frontkämpe, somi likhet med 15 000 andra norrmän tagit värvning i Waffen-SS och kämpat på östfronten.

Detta inspirerade honom till vidare efterforskningar som till slut blev en dokumentär. Han åkte med sin far till norra Ryssland för att återse slagfältet där han blev sårad och tillfångatagen av sovjetiska trupper. Vidare så intervjuar han norska myndighetsrepresentanter om varför inte norska staten vill bidra till att gravsätta de norrmän som ligger som de föll för mer än 70 år sedan på östfronten. Jag som svensk fick intrycket att det var något djupt rotat i alla ämbetsmän som bjöd emot när det gällde att hjälpa "frontkämparna" eller deras familjer.

[Stellan Bojerud]

Sverige hade på 1930-talet en mer än dubbelt så stor folkmängd, ca 7 miljoner innevånare mot Norges ca 3 miljoner. Nationalsocialisternas valresultat blev som följer.

Valresultat Sverige 1932
Antal röster 15 170
Procent 0,61 %

Valresultat Norge 1933
Antal röster 27 850
Procent 2,23%

Valresultat Sverige 1936
Antal röster 20 453
Procent 0,71 %

Valresultat Norge 1936
Antal röster 26 577
Procent 1,83%

Nazisterna i Norge lyckades emellertid aldrig att erövra något mandat i Stortinget.

1944 hade Svensksocialistisk Samling (SSS) högt räknat ca 6 000 medlemmar medan Nasjonal Samling (NS) fram till 1943 hade ökat sitt medlemsantal till ca 44 000.

[Stellan Bojerud]

Norrmännen har aldrig gjort upp med britternas svek. Den 1-3 maj 1940 hade norrmännen vänt krigslyckan.
1. Den skickligt ledda 4.brigaden (överste Gudbrand Östbye) höll ännu ut i Valdres.

2. Hegra fästning (major Reidar Holterman) höll ännu ut.

3. Vid Os ca 12 km söder om Röros tillbakaslog 2 maj ett kompani under ledning av frivillige svenska fänriken Tage Sixten Holmqvist överlägsna tyska styrkor i en strid som varade nio timmar. Härvid stupade soldat Lars Christian Sparby (39) och svenske frivillige Georg William Engström (54). Tyskarna förlorade ca 40 man, varav fyra begravdes på Os kyrkogård.

4. Vid Östra Aera tillbakaslog 1-2 maj ett kompani under befäl av löjtnant Kristian Skeibrok-Heskestad överlägsna tyska styrkor. Under denna strid stupade soldaterna Odd Olsen (23) och Oddvar Halvdansen Neby (21). Tyskarna förlorade 9 döda och ca 40 skadade.

5. Vid Gröndalen intill Trysil tillbakaslog 2-3 maj ett kompani under befäl av kapten Gisle Brandt överlägsna tyska styrkor. Norrmännen tog tio fångar, varav en löjtnant och en fältväbel. Tyskarna förlorade ca 12 döda och ca 40 skadade. Norrmännen hade inga förluster, men tog 15 motorcyklar och 6 lastbilar samt mängder av vapen som krigsbyte. Tyskarna retirerade till Elverum.

Krigslyckan hade äntligen vänt och tyskarna kom inte vidare.

Då evakuerade britterna och utskeppade från Åndalsnes. Stortingspresident Carl Joachim Hambro, som befann sig i Stockholm, beordrade de framgångsrika norska trupperna söder om Trondheim att upphöra med motståndet.

Snopet!

Hegra fästning kapitulerade den 5 maj. I slutet av den månaden kom order att Adolf Hitler personligen bestämt att besättningen från Hegra skulle friges ur krigsfångenskap såsom en erkänsla för det tappra och uthålliga försvaret under svåra omständigheter.

Det är min fasta övertygelse att hade britterna inte kommit som "hjälp", skulle det norska försvaret ha klarat sig bättre.

Norrmännen ansåg att detta var ett krig mellan Tyskland och de allierade, som olyckligtvis utkämpades på norsk mark. Därför förväntades britterna ta stridens börda. Britterna ansåg att Norges frihet var norrmännens sak och såg sin närvaro närmast som någon slags hejarklack.

Det är alltid problematiskt när allierade har orealistiska förväntningar på allianspartnerns insats.

[Ragnar Svedje]

1944 hade Svensksocialistisk Samling (SSS) högt räknat ca 6 000 medlemmar medan Nasjonal Samling (NS) fram till 1943 hade ökat sitt medlemsantal till ca 44 000.

Det intressanta är att jämföra antal medlemmar i svenskt nazistparti (summan av alla) och dito norskt i april 1940. En jämförelse när Norge är ockuperat och inte Sverige 1944 blir missvisande då åratal av "officiell" norsk-tysk propaganda verkat på folket tagit ut sin rätt.

[Ragnar Svedje]

Krigslyckan hade äntligen vänt och tyskarna kom inte vidare.

Då evakuerade britterna och utskeppade från Åndalsnes. Stortingspresident Carl Joachim Hambro, som befann sig i Stockholm, beordrade de framgångsrika norska trupperna söder om Trondheim att upphöra med motståndet.

Snopet!

....

Det är min fasta övertygelse att hade britterna inte kommit som "hjälp", skulle det norska försvaret ha klarat sig bättre.

Efter 24 h strider hade tyskarna erövrat 7 av de största städerna i Norge, inklusive flera viktiga hamnar och Sola flygfält utanför Stavanger. Därmed hade tyskarna skaffat sig ett så stort övertag att det endast var en tidsfråga innan de hade besegrat allt motstånd i Norge. Hur du menar att situationen tre veckor senare skulle ha tippat tillbaka till norsk-allierad favör får du gärna utveckla vidare.

Det tyska luftherraväldet tog ut det allierade sjöherraväldet och när det gäller markstridskrafter så var situationen sådan att världens bästa arme, den tyska, inte skulle låta sig hindras av varesig norska, britiska, polska eller franska styrkor i Norge. Hade de allierade landsatt en mycket stor styrka (vid samma tidspunkt som de faktiskt kom till Norge, alltså när slaget redan var förlorat) på säg 200 000 man finns det inget som talar för annat än att den hären antingen slutat som tyska krigsfångar eller tvingats rädda sig över den svenska gränsen.

Jag håller dock med dig att ifall den norska regeringen "fått ändan ur vagnen" och mobiliserat hela det norska försvaret med en eller två dagar till godo innan tyskarna kom så hade de mycket väl kunnat vinna själva av egen kraft.

[Stellan Bojerud]

Den tyska armén var 1939 inte alls vad myterna gjort den till. De tyska soldaterna var sämre än de norska (Sic!). Men de var bättre ledda.

3.bergsjägardivisionen var ett elitförband med 78% aktiv personal, 18% reservister och 4% lantvärn (äldre än 35 år)
69.infanteridivisionen var ett andra klassens förband med 6% aktiva, 91% reservister och 3% lantvärn
163., 181. och 196.infanteridivisionerna var fjärde klassens förband med 4% aktiva, 21 % reservister och 75% korttidsutbildade (6-8 veckor!).
214.divisionen var en lantvärnsdivision med 68% reservister och 42% lantvärn. Den saknade helt aktiv befälskader.

Myterna om den oövervinnerliga tyska armén grundas på att såväl segrare som förlorare hade ett gemensamt intresse av att överdriva tyskarnas styrka. För förlorarna var der ju behagligare att gå under mot en överlägsen fiende hellre än att säga som det var: "De var dåliga, men vi var ännu sämre".

Nyckeln till erövringen av Norge låg i Oslo. De andra hamnstäderna var i sammanhanget perifera. Det var norska 1. och 2.divisionernas svaga motstånd, som fällde utslager. I synnerhet det helt omotiverade tillbakadragandet från Nitälvslinjen den 10 april, vilken skedde på grund av rykten om att tyskarna var i antågande. Tyska spaningstäter nådde Nitälven först den 12 april.

Det var först den 14 april, som tyskarna på allvar började utbrytningen ur Oslo-brohuvudet.

[Stellan Bojerud]

Tyskarna förlorade stora delar av sin flotta i Norge. De kunde maximalt underhålla ca 100.000 man i Norge om Royal Navy behagade hålla sig borta. De gjorde RN pga ovilja till risktagning.

Norska armén var fullt mobiliserad ca 118.000 man. Men den mobiliserades inte planmässigt eftersom mobiliseringsplatserna utrymdes på grund av rykten om att tyskarna var i antågande.

Det tyska luftherraväldet hade stora begränsningar. Från baser på Jylland kunde tyskarna nå i höjd med Bergen.

Landflygplatser var sällsynta i Norge.

De allierades stora misstag var att de kraftsamlade i Narvik. Söder därom satte de bara in andra rangens brigader ur territorialarmén och med närmast total avsaknad av artilleri.

I början av maj hade tyskarna i det närmaste tömt ut sina krafter och förstärkningar kunde inte påräknas.

Vad norrmännen kunde "när de fått upp ångan" framgår av exemplena 4.brigaden, 6.brigaden och 7.brigaden.

De tyska fångarna som togs vid Gröndalen den 3 maj beskrevs som "meget deprimert" och svenske frivillige översergeanten Johan Manfred Björck (35), skrev att tyskarna "i denna obekanta terräng ej visade sig vara det soldatmateriell som världen vill ha dem till" (NRK FKA Box 76, Björcks rapport 14/5 1940).

[darth]

En uppgift som fick åtminstonde mig att höja på ögonbrynen var att forskaren Lars Borgersrud funnit belägg för att hälften av de högre officerarna i försvarsmakten antingen var medlemmar i NS eller under kriget hade höga poster hos den tyska ockupationsmakten. I en annan tråd på Skalman har jag tidigare berättat att det allmänt ansågs vara ett "stort problem" att norska officerare var tyskvänliga under invasionen 1940.

En liten avstickare till Sverige bara innan jag återgår till ämnet. Om hälften av de högre officerarna i Norge var tyskvänliga vid tidpunkten för invasionen, hur såg det ut i Sverige? Jag har alltid trott att Norge var betydligt mer Englandsvänligt än Sverige av bl a realpolitiska skäl med Norges imponerande handelsflotta. Om då situationen helt analogt med detta var sådan att en ännu högre andel av de svenska officerarna var tyskvänliga än i Norge, så skulle det svenska försvaret vid en invasion försvagas avsevärt!

Den svenska säkerhetstjänsten upprättade en förteckning över de som ingick i krigsorganisationen och som förekom i säkerhetstjänstens centralregister över nationalsocialister. Förteckningen gjordes på begäran av militärledningen efter den 9 april.
Förteckningen var klar 15 april och omfattade 175 officerare, däribland 6 generaler, 2 amiraler och 20 överstar, och 90 underofficerare/underbefäl/stamanställda.

Det är ett ganska litet antal stamanställda men ett realtivt högt antal högre befäl.

Källa: Hakkorset och Wasakärven av Helene Lööw

Ang. Norge och tysketöserna så var det naturligtvis mycket lättare att ge sig på dem än de som fanns lite högre upp i samhället och som man hade behov av i uppbyggnadsarbetet. Det var samma visa i de flesta länder som ockuperades av tyskarna under kriget. Det var genomgående betydligt fler som samarbetade med ockupanterna än som gjorde motsånd. De allra flesta levde sina liv som vanligt vilket innebar att man indirekt stödde tyskarna då t ex. industrin i de ockuperade länderna användes för den tyska rustningsindustrin.

[Lanrezac]

Lite Ot, boken "Krigens købmænd" (ISBN 87-00-46974-2) visar hur man i Dk jagade folk som hade gjort affärer med tyskarna efter kriget

I Danmark försökte Chefredaktören för Berlingske stoppa publiceringen, och när artikelserien gavs ut så sålde Mærsk-McKinney-Møller alla sina aktier i Berlingske. Hans far A. P. Møller hade varit medägare i bla Riffelsyndikatet DISA . Så det är fortfarande ett känsligt ämne

http://www.befrielsen1945.dk/temaer/eft ... ilde6.html

[frodeh]

Det er vanskelig å fastslå en bestemt normalsituasjon for Norge under den tyske okkupasjonen. Noen bygder er så avsidesliggende at det er vanskelig å fatte, og disse var kanskje mindre berørt enn visse andre steder, slik som Kirkenes som ligger på topp tre av Europas hyppigst bombede steder. Man hadde bygder hvor nasjonalsosialismen stod relativt sterkt politisk samtidig med at man hadde steder bombet av amerikanere, engelskmenn og tyskere etter tur. Vi hadde tilfeller av småsteder hvor befolkningen ble likvidert og/eller tvangsflyttet, mens man andre steder levde relativt harmonisk med tyske garnisoner like ved.

Min kjepphest har alltid vært at etterkrigsoppgjøret i for stor grad ble "gode" nordmenn mot "dårlige" og absolutt ingen forsoning ble noensinne forsøkt gjort. De forsoningsprosesser som fant sted vitner mer om karakteren til menneskene involvert enn om noen storsint bevegelse som utgikk fra den hjemvendte London-regjeringen. Et eksempel ikke så langt herfra er Østring, troppsjef ved Leningrad og dømt landssviker, og Blindheim, dekorert alliert soldat (Kompani Linge-mann), som har blitt naboer og gode venner i etterkrigstiden. Det kan virke som om soldatene fra hver side har færre problemer med forsoning enn de politiske værhanene.

[Donkeyman]

Inte underlättades den Norska försoningen av att det efter kriget utvecklades ett A- och ett B-lag bland de som bidragit till segern. Och att man internt bland segrarna utvecklade diverse "svik-teorier".

A-laget utgjordes av de som flydde till England och som tog upp kampen därifrån samt av de som deltog i motståndskampen i Södra Norge. De fick all heder och ära och uppkattades efter förtjänst. Medan B-laget utgjordes av dem som tog upp kampen med bas från Sovjetunionen. Dessa betraktades efter kriget som farliga kommunister och behandlades ungefär på samma sätt som de riktiga "landssvikarna". Och fick inte någon upprättelse förrän 40 år senare.

Svikteorierna blev också många. Man skulle ha kunnat bekämpa Tyskarna om regeringen mobiliserat. Man hade segern i fickan runt Narvik när de allierade och den Norska regeringen svek dem som kämpade där. Högre politiker och tjänstemän som varit hemma under kriget hade gått Tyskarnas ärenden men ändå så kom de ut ur det hela med heder och ära i behåll medan "landssvikoppgjøret" mest drabbade enkelt folk som gjort just inte någonting. Svenskarna dolkade Norge i ryggen genom att acceptera transiteringarna och genom att inte släppa in Norska kungahuset. Det Norska storsamfundet svek dem som varit till sjöss hela kriget genom att stjäla deras löner och krigsriskersättning. Och så vidare - i all oändlighet. Hur som helst skapar detta bränsle till mångårig bitterhet.

Och en annan källa till bitterhet var ju att de som stannat hemma och inte deltagit i någon kamp utan bara levt sitt liv och jobbat direkt eller indirekt för Tyskarna utan att för den skull vara öppna "landssvikare" var de ekonomiska segrarna. Man hade tjänat goda pengar i fem år. Pengar som man efter kriget kunde använda till att leva ett gott liv. Medan de som deltagit i kampen visserligen skördade mycket ära och heder (om de inte hade haft kontakt med Sovjetunionen), men den ekonomiska utdelningen var nära nog noll. De hade ekonomiskt sett fem totalt förlorade år. Krigsseglarna var bara ett exempel på detta.

Jämför man med de andra länder som varit ockuperade så gjorde man sig färdig med det hela på mindre än en generation. Medan man i Norge nog inte blir färdiga med saken så att det går att diskutera kriget på ett fördomsfritt och balanserat sätt förrän både krigsgenerationen och deras barn har gått bort.

[frejs väpnare]

Och ett C-lag av alla de som "bara" kom till Sverige, och försökte leva här. Om det har ju bl.a Anders Johansson redogjort i "Den glömda armén".

[Ragnar Svedje]

Min kjepphest har alltid vært at etterkrigsoppgjøret i for stor grad ble "gode" nordmenn mot "dårlige" og absolutt ingen forsoning ble noensinne forsøkt gjort.

Vilken generation tillhör du? Har du några erfarenheter från din skolgång där man visste vems föräldrar som blev dömda i landssviksoppgjöret och barnen blev mobbade?

Vi åkte på en klassresa (när vi gick ut sjätte klass) till en ö utanför Mo i Rana i mitten av 1980-talet och innan vi åkte så inskärpte fröken mycket noga att i Norge så skämtade man inte om vad som helst, allra minst om kriget. Och vi hade glädjen av att denna klassresa också omfattade 17:e maj, och att då var man en god svensk och respekterade Norge och allt norskt. Basta! Vi lärde oss "Ja, vi elsker" utantill så att vi skulle kunna sjunga med i paraden.

Vi hade ännu inte läst någon historia i skolan, och hade väl inga planer på att "skämta om fel saker" under vårt besök i Norge. Vi såg det mer som ett äventyr och vi pojkar var fullt upptagna av förberedelserna inför allt fiske vi skulle företa oss i Norge. När jag ser tillbaka på det i efterhand så tror jag fröken skrämde upp oss "i onödan, för säkerhets skull" för att minska den redan låga risk för att någon "respektlös sammvaro" med lokalbefolkningen skulle förekomma till noll.

Men jag har också hört från annat håll att det tveklöst fanns en stark motvilja mot tyskar i Norge långt fram till 1980-talet, mest från den generation som var med när det hände.

[Stellan Bojerud]

Och ett C-lag av alla de som "bara" kom till Sverige, och försökte leva här. Om det har ju bl.a Anders Johansson redogjort i "Den glömda armén".

Och ett D-lag, nämligen de norska officerare som 1940 gjorde bra ifrån sig i Norge. Eftersom de var i minoritet blev de i några (men inte alla) fall utfrusna. Generalmajor C-G Fleisher var den ende norske general som vann ett slag och den förste allierade general som slog tyskarna. Han marginaliserades av den norska exilregeringen till den grad att han begick självmord. När han efter kriget gravsattes i Norge var Konung Haakon närvarande - men norska regeringen sände ingen representant.

[Ragnar Svedje]

Och ett D-lag, nämligen de norska officerare som 1940 gjorde bra ifrån sig i Norge. Eftersom de var i minoritet blev de i några (men inte alla) fall utfrusna.

Jag har inte hunnit läsa på någon "9 april litteratur" på norska sedan jag kom till Norge (pga tidsbrist). Men jag lovar dig att jag skall börja med de böcker och källor som du refererar till och som ligger till grund för slutsatsen att de norska styrkorna kunde ha segrat och att duktiga officerare blev stigmatiserade. Det sista låter tillräckligt vansinnigt för att kunna vara sant, dvs en betrodd skalmanit som dig skulle inte påstå något sådant utan att ha torrt på fötterna.