Hej,
I vilka svenska städer var den nazistiska rörelsen som starkast under 2:a världskriget? Jag har för mig att jag någonstans har läst att det i Linköping startades ett antal upplopp av personer med nazistsympatier. Någon som vet mer?
/ S.
Nazismen i Sverige
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Nazismen i Sverige under 1930-1940-talen
Sven Andersson skildrar i sina memoarer ”På Per-Albins tid”, den rudimentära nazistiska rörelsen i Sverige under 1930-talets början. Senare blev Sten Andersson partisekreterare, kommunikations-, försvars- och utrikesminister i socialdemokraterna.
Andersson skriver så här: ”Inom ungdomsrörelsen tog vi upp kampen mot våra svenska hemmanazister. Vid riksdagsvalet 1932 hade de i Göteborg fått kring 6.000 röster och i stadsfullmäktige c:a 4.300 röster. I landet som helhet avgavs c:a 15.000 röster. I Göteborg fanns det i landet största nazistinflytandet. På arbetsplatserna och inom arbetarrörelsen fanns det starkaste motståndet mot nazismen och Handelstidningen ställde upp i kampen. Uniformsklädda nazister var vanligt under dessa tidiga år på 1930-talet De kom i små grupper, sällan ensamma. Till en början väckte de stor uppmärksamhet men blev efterhand ett vanligt inslag i gatubilden. År 1933 kom lagen om uniformsförbud och utan uniformer blev nazistlivet ej längre lika lockande”. Andersson sammanfattar: ”krisuppgörelsen med bondeförbundet 1933 stabiliserade läget och arbetslösheten sjönk. Nazismen lyckades aldrig slå någon rot”.
För att vara övertydlig: med uniformsförbudet år 1933 (riktat mot politiska rörelser) försvann i praktiken den nazistiska rörelsens inflytande i Sverige. Det innebär att alla äldre journalfilmer av TV sentida visade svenska uniformerade nazister på marsch tillika foton i tidningar, har exponerats innan år 1933.
Nazism i Sverige - historik
I början av 1920-talet i Sverige nådde bröderna Furugård, Birger, Sigrud och Gunnar, kontakt med tyska nazister och kom att propagerad för nationalsocialistiska idéer. Under följande två decennier växte en mängd olika högerextrema rörelser upp av olika slag. Men deras varaktighet blev mycket kort med inre stridigheter.
År 1924 bildade bröderna Furugård med Birger som ledare av det första nationalsocialistiska förbundet i landet som gavs namnet Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet vars program var upplagt enligt tyskt mönster. Förbundet fick föga framgång varpå namnet ändrades till Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarföreningen. Birger Furugård stod i förgrunden som talare och gick till storms mot det av judar ledda kapitalistiska utplundringen.
Våren 1930 bildade Sven-Olof Lindholm genom det av honom ledda Nationalsocialistiska Folkpartiet och sammanslagning av den av Per Engdahl ledda Nysvenska Rörelsen. Engdal ogillade sammanslagning, drog sig ur och bildade en ny organisation vilken han kallade: ”Riksförbundet Det Nya Sverige”.
Efter en sammanslagning av Furugårdarna och Lindholmarna antog man namnet Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) i nov 1930 med Furugård som ”riksledare” och Lindholm som ställföreträdare. Vid riksdagsvalet i andra kammaren (fortsättningsvis kallat AK vid denna tid förrättat var fjärde år) 1932 fick partiet c:a 15.000 röster. Därmed hade Furugårdsrörelsens zenit nåtts.
Efter valet 1932 bröt kompanjonskapet samman och Lindholm tog med sig sina anhängare och bildade i jan 1933 ett eget parti kallat: Nationalsocialistiska Arbetarpartiet” (NSAP).
Efter partisprängning av SNSP lyckades Furugård till en början kunna hålla samman ”sin del” dock med bitter kamp mot Lindholmarna. De båda nazistpartiernas kamp inför öppen ridå tilltalade inte de svenska väljarna. [Ref 1-15]
Sålunda hade Nazisterna i Sverige under 1930-talet vissa små framgångar i olika landsändar. Men rörelsen var splittrad i olika falanger som aldrig nådde framgång i riksdagen. Kommunisterna hade innan krigsutbrottet en ställning som parti i riksdagen med flera mandat. Stämningarna och sympatierna för de båda inriktningarna växlade bland folk allt efter krigets svängningar. Kommunisterna hade tagit ställning för Sovjet under det finska vinterkriget (nov 1939- mars 1940) och blev mäkta avskydda. Nazisterna hade sympatier fram till våra broderländer Danmark och Norge överfölls i april 1940 varefter rörelsen avtynade. I takt med de ryska framgångarna på östfronten år 1942 började opinionen att svänga till förmån för Sovjetunionen. Vid 1944 års andrakammar val fick kommunisterna, det som fem år tidigare kallats ”ytterlighetspartiet”, ej mindre än 15 mandat.
Vid andrakammar valet 1932 ställde två nazistiska partier upp, nämligen det sk Lindholmspartiet efter upphovsmannen Sven-Olof Lindholm som fick c:a 10.000 röster. Det andra nazisistpartiet kallades Furugårdarna efter upphovsmannen Birger Furugård som fick 5.000 röster, dvs sammanlagt c:a 15.000 röster gavs.
Vid andrakammar valet 1936 blev utfallen c:a 17.000 röster för Lindholm och c:a 3.000 röster för Furugård. Kring 20.000 röster avgavs.
Vid andrakammar valet 1940 då våra broderländer Danmark och Norge ockuperats, fanns helt enkelt inget visat svenskt intresse kvar för nazistiska rörelsen. Inga partier ställde upp.
Vid andrakammar valet 1944 hade såväl Lindholm som Furugård gett upp och försvunnit från den politiska scenen men olika nazistiska grupper nådde kring 13.000 röster. De nazistiska grupperingarna nådde aldrig några mandat i andrakammar valen åren 1932-1944. Dessa partier vann helt enkelt inget intresse från svenska folkets sida såväl innan som under andra världskriget.
Som framgått av resonemanget av inlägget hölls sålunda AK val vid denna tid var fjärde år: 1932, 1936, 1940, 1944 osv. varvid inga nazistiskt inriktade partier nådde mandat i AK. Kommun och landstingsval har ej granskats i detta inlägg. Nazistsympatisörerna var få och kända och hade snabbt kunnat omhändertas vid ett eventuellt krigsutbrott. Så var det med den nazismen.
KÄLLOR
Ref -1 ”På Per-Albins tid”, Sven Andersson, Tidens förlag 1980, ISBN 91-550-2458-0.
Ref -2 Riksarkivet, föreningsarkiv. Pärm 15: Nationalsocialistiska arbetarpartiet, Nationella förbunden. Pärm 16: Per Engdal och nysvenska rörelsen. Pärm 82: Nationalsocialistiska rörelser.
Ref - 3 ”Spioner och kontraspioner i Sverige”, Tore Forsberg, Hjalmarsson och Högberg förlag 2003, ISBN 91-89660-18-8.
Andersson skriver så här: ”Inom ungdomsrörelsen tog vi upp kampen mot våra svenska hemmanazister. Vid riksdagsvalet 1932 hade de i Göteborg fått kring 6.000 röster och i stadsfullmäktige c:a 4.300 röster. I landet som helhet avgavs c:a 15.000 röster. I Göteborg fanns det i landet största nazistinflytandet. På arbetsplatserna och inom arbetarrörelsen fanns det starkaste motståndet mot nazismen och Handelstidningen ställde upp i kampen. Uniformsklädda nazister var vanligt under dessa tidiga år på 1930-talet De kom i små grupper, sällan ensamma. Till en början väckte de stor uppmärksamhet men blev efterhand ett vanligt inslag i gatubilden. År 1933 kom lagen om uniformsförbud och utan uniformer blev nazistlivet ej längre lika lockande”. Andersson sammanfattar: ”krisuppgörelsen med bondeförbundet 1933 stabiliserade läget och arbetslösheten sjönk. Nazismen lyckades aldrig slå någon rot”.
För att vara övertydlig: med uniformsförbudet år 1933 (riktat mot politiska rörelser) försvann i praktiken den nazistiska rörelsens inflytande i Sverige. Det innebär att alla äldre journalfilmer av TV sentida visade svenska uniformerade nazister på marsch tillika foton i tidningar, har exponerats innan år 1933.
Nazism i Sverige - historik
I början av 1920-talet i Sverige nådde bröderna Furugård, Birger, Sigrud och Gunnar, kontakt med tyska nazister och kom att propagerad för nationalsocialistiska idéer. Under följande två decennier växte en mängd olika högerextrema rörelser upp av olika slag. Men deras varaktighet blev mycket kort med inre stridigheter.
År 1924 bildade bröderna Furugård med Birger som ledare av det första nationalsocialistiska förbundet i landet som gavs namnet Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet vars program var upplagt enligt tyskt mönster. Förbundet fick föga framgång varpå namnet ändrades till Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarföreningen. Birger Furugård stod i förgrunden som talare och gick till storms mot det av judar ledda kapitalistiska utplundringen.
Våren 1930 bildade Sven-Olof Lindholm genom det av honom ledda Nationalsocialistiska Folkpartiet och sammanslagning av den av Per Engdahl ledda Nysvenska Rörelsen. Engdal ogillade sammanslagning, drog sig ur och bildade en ny organisation vilken han kallade: ”Riksförbundet Det Nya Sverige”.
Efter en sammanslagning av Furugårdarna och Lindholmarna antog man namnet Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) i nov 1930 med Furugård som ”riksledare” och Lindholm som ställföreträdare. Vid riksdagsvalet i andra kammaren (fortsättningsvis kallat AK vid denna tid förrättat var fjärde år) 1932 fick partiet c:a 15.000 röster. Därmed hade Furugårdsrörelsens zenit nåtts.
Efter valet 1932 bröt kompanjonskapet samman och Lindholm tog med sig sina anhängare och bildade i jan 1933 ett eget parti kallat: Nationalsocialistiska Arbetarpartiet” (NSAP).
Efter partisprängning av SNSP lyckades Furugård till en början kunna hålla samman ”sin del” dock med bitter kamp mot Lindholmarna. De båda nazistpartiernas kamp inför öppen ridå tilltalade inte de svenska väljarna. [Ref 1-15]
Sålunda hade Nazisterna i Sverige under 1930-talet vissa små framgångar i olika landsändar. Men rörelsen var splittrad i olika falanger som aldrig nådde framgång i riksdagen. Kommunisterna hade innan krigsutbrottet en ställning som parti i riksdagen med flera mandat. Stämningarna och sympatierna för de båda inriktningarna växlade bland folk allt efter krigets svängningar. Kommunisterna hade tagit ställning för Sovjet under det finska vinterkriget (nov 1939- mars 1940) och blev mäkta avskydda. Nazisterna hade sympatier fram till våra broderländer Danmark och Norge överfölls i april 1940 varefter rörelsen avtynade. I takt med de ryska framgångarna på östfronten år 1942 började opinionen att svänga till förmån för Sovjetunionen. Vid 1944 års andrakammar val fick kommunisterna, det som fem år tidigare kallats ”ytterlighetspartiet”, ej mindre än 15 mandat.
Vid andrakammar valet 1932 ställde två nazistiska partier upp, nämligen det sk Lindholmspartiet efter upphovsmannen Sven-Olof Lindholm som fick c:a 10.000 röster. Det andra nazisistpartiet kallades Furugårdarna efter upphovsmannen Birger Furugård som fick 5.000 röster, dvs sammanlagt c:a 15.000 röster gavs.
Vid andrakammar valet 1936 blev utfallen c:a 17.000 röster för Lindholm och c:a 3.000 röster för Furugård. Kring 20.000 röster avgavs.
Vid andrakammar valet 1940 då våra broderländer Danmark och Norge ockuperats, fanns helt enkelt inget visat svenskt intresse kvar för nazistiska rörelsen. Inga partier ställde upp.
Vid andrakammar valet 1944 hade såväl Lindholm som Furugård gett upp och försvunnit från den politiska scenen men olika nazistiska grupper nådde kring 13.000 röster. De nazistiska grupperingarna nådde aldrig några mandat i andrakammar valen åren 1932-1944. Dessa partier vann helt enkelt inget intresse från svenska folkets sida såväl innan som under andra världskriget.
Som framgått av resonemanget av inlägget hölls sålunda AK val vid denna tid var fjärde år: 1932, 1936, 1940, 1944 osv. varvid inga nazistiskt inriktade partier nådde mandat i AK. Kommun och landstingsval har ej granskats i detta inlägg. Nazistsympatisörerna var få och kända och hade snabbt kunnat omhändertas vid ett eventuellt krigsutbrott. Så var det med den nazismen.
KÄLLOR
Ref -1 ”På Per-Albins tid”, Sven Andersson, Tidens förlag 1980, ISBN 91-550-2458-0.
Ref -2 Riksarkivet, föreningsarkiv. Pärm 15: Nationalsocialistiska arbetarpartiet, Nationella förbunden. Pärm 16: Per Engdal och nysvenska rörelsen. Pärm 82: Nationalsocialistiska rörelser.
Ref - 3 ”Spioner och kontraspioner i Sverige”, Tore Forsberg, Hjalmarsson och Högberg förlag 2003, ISBN 91-89660-18-8.
-
kingherald
- Medlem
- Inlägg: 56
- Blev medlem: 9 juni 2006, 13:22
- Ort: Skandinavien
Eftersom jag själv bor i skåne måste jag länka denna sida.Skåne var nog den störsa dragaren av SNSP sympatisörer mestadels bönder.
http://webzone.k3.mah.se/k00ai4eh/nazi/ ... zister.htm
http://webzone.k3.mah.se/k00ai4eh/nazi/ ... zister.htm
Linköping-Nazister??
Eftersom jag också bor i Linköping och jag är ett ungt historie-freak så ville jag gärna veta mer om detta, tack för all bra info "Skribenten". Tycker nog att Nazisterna ska ta några historielektioner, så dom förstår bättre vad dom gör dock. För flera månader sen så kom dom varannan vecka och höll olagligt tal på stora torget, fast polisen lät dom hållas, inte roligt asså. Hoppas denna artikel inte verkar allt för kränkande dock och att den inte raderas 
Vore skoj med mer fakta om Linköpings sammankoppling med nazister dock
Vore skoj med mer fakta om Linköpings sammankoppling med nazister dock
Hej.
Kan rekommendera Helene Lööws "Nazismen i Sverige 1924-1979" där hon gör en (i mina ögon) grundlig genomgång av de olika nazistiska partier och organisationer under denna tid. Där framgår att Malmö, Göteborg med omnejd och Linköping har haft och fortfarande har en stark tradition av nationalextrema aktiviteter.
Eftersom dessa organisationer aldrig blev särskilt stora beror antagligen dessa lokala traditioner till stor del på ett mindre antal indivder som fört "arvet" vidare i sin hembygd.
Det som också är intressant med boken är att den ger en inblick i hur dessa organisationer förändrat sitt budskap och sin framtoning från tiden före kriget, över "kalla-kriget" tiden och fram till idag. Fortfarande med den hårda kärnan av antisemetism och antidemokrati men med ytan friserad för att passa tidsandan.
Med vänlig hälsning
Fredrik
Kan rekommendera Helene Lööws "Nazismen i Sverige 1924-1979" där hon gör en (i mina ögon) grundlig genomgång av de olika nazistiska partier och organisationer under denna tid. Där framgår att Malmö, Göteborg med omnejd och Linköping har haft och fortfarande har en stark tradition av nationalextrema aktiviteter.
Eftersom dessa organisationer aldrig blev särskilt stora beror antagligen dessa lokala traditioner till stor del på ett mindre antal indivder som fört "arvet" vidare i sin hembygd.
Det som också är intressant med boken är att den ger en inblick i hur dessa organisationer förändrat sitt budskap och sin framtoning från tiden före kriget, över "kalla-kriget" tiden och fram till idag. Fortfarande med den hårda kärnan av antisemetism och antidemokrati men med ytan friserad för att passa tidsandan.
Med vänlig hälsning
Fredrik
Tärendö i Tornedalen faller ju inte under kategorin stad direkt. Men jag tror det var den kommun i Sverige där Nazisterna (NSAP/SSS) hade störst framgångar vid valurnorna. Man blev största parti och hade ordförandeposten i kommunfullmäktige i mer än tio års tid. Samtidigt var Tärendö ett av kommunisternas starkaste fästen och stödet för Nazisterna hade kanske mer att göra med att många valde den tydligaste motpolen till dessa än att man var speciellt övertygade om den nazistiska ideologins förträfflighet.
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Jag fortsätter med svenska 1930-talet. . . .
och kompletterar genom att citera Gunnar Sträng senare en av socialdemokratins mest färgstarka finansministrar, genom biografin av Anders Johansson från år 1992, och den groende nazismen i Sverige under 1930-talet. Vi hoppar in i handlingen då Sträng uttrycker sig så här:
”Krigsutbrottet och den nazistiska offensiven var trots allt ingen överraskning för dem som följt de senaste årens händelseutveckling i Europa. År 1933 hade Adolf Hitler övertagit makten i Tyskland. Samma år ägde den fösta stora konflikten rum inom den svenska nationalsocialistiska rörelsen. Nationalsocialisterna splittrades i tre fraktioner:
”Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med Birger Furugård i spetsen uteslöt Sven-Olov Lindholm, som tillsammans med andra uteslutna bildade det Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP). Samma år tillkom också Nationalsocialistiska blocket (NSB) på initiativ av överste Martin Ekström. ”Furugårdarna”, ”Lindholmarna” och ”Ekströmmarna” (överklassnazisterna) blev bittra fiender och deras fejder pågick inför öppen ridå. De nazistiska tendenserna i Sverige tydliggjordes. Särskilt var det genom Lindholmarna som sökte värva nya medlemmar, via propagandakampanjer riktade mot arbetarklassen och icke minst på den svenska landsbygden”.
Sträng fortsätter: ”I Skåne mötte vi dem. Jag minns särskilt en gång nar jag tagit in på ett landsortshotell. Jag låg därnere och agiterade bland statarna när det en kväll till hotellet sent kom in ett gäng högröstade nazister. De tillhörde en av de nazistiska falangerna och hade haft möten. De bodde på hotellet och blev frampå natten ganska påstrukna av sprit och alltmer högröstade. De höll till i hotellrummet bredvid mitt så jag hörde allt de sade genom väggen”.
”Vad höll de här svenska ungdomarna på med? Jo, de här gökarna satt på hotellrummet och gjorde avrättnings- och arkebuseringslistor på sina politiska motståndare. De gjorde listor över vilka svenskar som skulle avrättas den dag de fick makten. Det överraskande var att det inte var Per-Albin Hansson, Gustav Möller, eller några andra fackliga och politiska ledare som toppade deras listor. Det var i stället de konkurrerande nazistorganisationernas gubbar som skulle skjutas först! Därefter talade man om sossarna, politiker och fackföreningsfolk”.
”Furugårdrana, ”Lindholmarna” och ”Ekströmmarna” slogs alltså internt mot varandra och var i första hand inriktade på att ha ihjäl varandras toppfigurer. Det hela påminde om Tyskland när Hitler tog makten och när han gjorde sig av med motståndarna på det sättet”.
Vi tar ett litet hopp i handlingen och Sträng fortsätter:
”Dessa nazistiska tendenser fanns ända fram till dess att de själva kom underfund med de fackliga grundtankarna. Och det kan jag väl säga att anledningen till att det aldrig blev någonting av med nazismen i Sverige, var Per-Albin Hansson (s) och Axel Perhsson-Bramstorps (bf) förtjänst. Först när de gjort kohandeln och träffat krisuppgörelsen, så försvann det här i allt väsentligt. Bönderna började organisera sig i RLF som växte fram och började tala om sammanhållnings nödvändighet, så det blev slut på det här efter 1935. Det blev en annan stämning” [Källa: ”Gunnar Sträng – landsvägsagitatorn”, Anders Johnsson, Tidens förlag 1992, ISBN 91-550-3636-8]
Nu stannar vi till ett tag och gör en syntes. Vi har sålunda två av socialdemokratins tyngsta företrädare, Sträng senare finansminister & Sten Andersson senare partisekreterare och försvarsminister, som båda i 1930-talsskildringar berättar hur det förhöll sig med ”hemma” nazismen. Det finns dokument på Riksarkivet som talar om det mycket ringa inflytande den svenska nazismen hade fram till år 1940 (Jag har själv varit där och forskat i pärmarna föreningsregister, dock ej om resultaten från kommunalvalen). Det kan inte vara möjligt att dagens högröstade skara kulturpersonligheter, alltid med åtkomst till debattsidorna och ideligen ropar: nazister, nazister och ännu fler nazister, kan vara så till den milda grad oinformerade om det mycket ringa inflytande (obefintliga) som de svenska nazisterna hade, som bekämpade varandra inför öppen ridå, på 1930-talet och under andra världskriget.
Jag vägrar att tro det.
Som mest fick de nazistgrupperna c:a 20.000 röster i andrakammar valet (AK) 1936. Det gav inga mandat i kammaren och utgjorde promillen av de sammanlagda rösterna. År 1940 fanns det inga nazistiska grupperingar alls i AK-valen allt beroende på ockupationen av våra grannländer. År 1944 hade nazismen i stort sett upplösts i Sverige.
Som jämförelse kan nämnas, att vid de danska valen i mars 1943 i det tyskockuperade Danmark, var valdeltagandet omfattande med över 2 miljoner röster (98%). Trots av Tyskland förmedlade nästan obegränsade tillgångar för agitation minskade de nazistiska grupperna och fick ej ens 2% av rösterna. Det lilla danska nazistpartiet leddes av journalisten Fritz Clausen fick sålunda fler röster än svenska grupperna tillsammans.
Tidigare lagd sekretess hävdes femtio år efter krigsslutet 1945 (alltså 1995) som gjorde många arkivhandlingar tillgångliga för forskning i såväl Sverige som arkiv från kollapsade öststater. En jämn flod av böcker är sedan 1990-talet resultat av öppnade arkiv. Vi har då fått uppleva att historiker och författare formerat sig i två läger. (1) Ett läger med en realpolitisk syn och (2) ett annat läger med en moralisk syn och stark strävan att skuldbelägga svenska folket för passivitet mot Tyskland och nazisterna under krigsåren och få folket att ”skämmas” för landets historia för mer än 60 år sedan.
Konstateras att sistnämnda läger just genom att fokusera på delar av historien, plockade ur sitt sammanhang, undanskymmer väsentlig information och skapar skev historia.
Vi får ideliga demarcher att ”göra upp med (vårt) det förflutna” från ett antal oärliga ”upptäckare” av Sveriges historia från 1930-talet med ständiga nya avslöjanden alltmedan de högljutt utropar; nazister, nazister och nazister varhelst vi ser Skamlöst rider skaran på folkets okunskap om historien.
[[Politik borttaget av moderator/Gutekrigaren]]
”Krigsutbrottet och den nazistiska offensiven var trots allt ingen överraskning för dem som följt de senaste årens händelseutveckling i Europa. År 1933 hade Adolf Hitler övertagit makten i Tyskland. Samma år ägde den fösta stora konflikten rum inom den svenska nationalsocialistiska rörelsen. Nationalsocialisterna splittrades i tre fraktioner:
”Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med Birger Furugård i spetsen uteslöt Sven-Olov Lindholm, som tillsammans med andra uteslutna bildade det Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP). Samma år tillkom också Nationalsocialistiska blocket (NSB) på initiativ av överste Martin Ekström. ”Furugårdarna”, ”Lindholmarna” och ”Ekströmmarna” (överklassnazisterna) blev bittra fiender och deras fejder pågick inför öppen ridå. De nazistiska tendenserna i Sverige tydliggjordes. Särskilt var det genom Lindholmarna som sökte värva nya medlemmar, via propagandakampanjer riktade mot arbetarklassen och icke minst på den svenska landsbygden”.
Sträng fortsätter: ”I Skåne mötte vi dem. Jag minns särskilt en gång nar jag tagit in på ett landsortshotell. Jag låg därnere och agiterade bland statarna när det en kväll till hotellet sent kom in ett gäng högröstade nazister. De tillhörde en av de nazistiska falangerna och hade haft möten. De bodde på hotellet och blev frampå natten ganska påstrukna av sprit och alltmer högröstade. De höll till i hotellrummet bredvid mitt så jag hörde allt de sade genom väggen”.
”Vad höll de här svenska ungdomarna på med? Jo, de här gökarna satt på hotellrummet och gjorde avrättnings- och arkebuseringslistor på sina politiska motståndare. De gjorde listor över vilka svenskar som skulle avrättas den dag de fick makten. Det överraskande var att det inte var Per-Albin Hansson, Gustav Möller, eller några andra fackliga och politiska ledare som toppade deras listor. Det var i stället de konkurrerande nazistorganisationernas gubbar som skulle skjutas först! Därefter talade man om sossarna, politiker och fackföreningsfolk”.
”Furugårdrana, ”Lindholmarna” och ”Ekströmmarna” slogs alltså internt mot varandra och var i första hand inriktade på att ha ihjäl varandras toppfigurer. Det hela påminde om Tyskland när Hitler tog makten och när han gjorde sig av med motståndarna på det sättet”.
Vi tar ett litet hopp i handlingen och Sträng fortsätter:
”Dessa nazistiska tendenser fanns ända fram till dess att de själva kom underfund med de fackliga grundtankarna. Och det kan jag väl säga att anledningen till att det aldrig blev någonting av med nazismen i Sverige, var Per-Albin Hansson (s) och Axel Perhsson-Bramstorps (bf) förtjänst. Först när de gjort kohandeln och träffat krisuppgörelsen, så försvann det här i allt väsentligt. Bönderna började organisera sig i RLF som växte fram och började tala om sammanhållnings nödvändighet, så det blev slut på det här efter 1935. Det blev en annan stämning” [Källa: ”Gunnar Sträng – landsvägsagitatorn”, Anders Johnsson, Tidens förlag 1992, ISBN 91-550-3636-8]
Nu stannar vi till ett tag och gör en syntes. Vi har sålunda två av socialdemokratins tyngsta företrädare, Sträng senare finansminister & Sten Andersson senare partisekreterare och försvarsminister, som båda i 1930-talsskildringar berättar hur det förhöll sig med ”hemma” nazismen. Det finns dokument på Riksarkivet som talar om det mycket ringa inflytande den svenska nazismen hade fram till år 1940 (Jag har själv varit där och forskat i pärmarna föreningsregister, dock ej om resultaten från kommunalvalen). Det kan inte vara möjligt att dagens högröstade skara kulturpersonligheter, alltid med åtkomst till debattsidorna och ideligen ropar: nazister, nazister och ännu fler nazister, kan vara så till den milda grad oinformerade om det mycket ringa inflytande (obefintliga) som de svenska nazisterna hade, som bekämpade varandra inför öppen ridå, på 1930-talet och under andra världskriget.
Jag vägrar att tro det.
Som mest fick de nazistgrupperna c:a 20.000 röster i andrakammar valet (AK) 1936. Det gav inga mandat i kammaren och utgjorde promillen av de sammanlagda rösterna. År 1940 fanns det inga nazistiska grupperingar alls i AK-valen allt beroende på ockupationen av våra grannländer. År 1944 hade nazismen i stort sett upplösts i Sverige.
Som jämförelse kan nämnas, att vid de danska valen i mars 1943 i det tyskockuperade Danmark, var valdeltagandet omfattande med över 2 miljoner röster (98%). Trots av Tyskland förmedlade nästan obegränsade tillgångar för agitation minskade de nazistiska grupperna och fick ej ens 2% av rösterna. Det lilla danska nazistpartiet leddes av journalisten Fritz Clausen fick sålunda fler röster än svenska grupperna tillsammans.
Tidigare lagd sekretess hävdes femtio år efter krigsslutet 1945 (alltså 1995) som gjorde många arkivhandlingar tillgångliga för forskning i såväl Sverige som arkiv från kollapsade öststater. En jämn flod av böcker är sedan 1990-talet resultat av öppnade arkiv. Vi har då fått uppleva att historiker och författare formerat sig i två läger. (1) Ett läger med en realpolitisk syn och (2) ett annat läger med en moralisk syn och stark strävan att skuldbelägga svenska folket för passivitet mot Tyskland och nazisterna under krigsåren och få folket att ”skämmas” för landets historia för mer än 60 år sedan.
Konstateras att sistnämnda läger just genom att fokusera på delar av historien, plockade ur sitt sammanhang, undanskymmer väsentlig information och skapar skev historia.
Vi får ideliga demarcher att ”göra upp med (vårt) det förflutna” från ett antal oärliga ”upptäckare” av Sveriges historia från 1930-talet med ständiga nya avslöjanden alltmedan de högljutt utropar; nazister, nazister och nazister varhelst vi ser Skamlöst rider skaran på folkets okunskap om historien.
[[Politik borttaget av moderator/Gutekrigaren]]
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Du säger att du "tror" att (NSAP/SSS) hade störst framgångar i Tärendö, vad har du för belägg för det?Rancid skrev:Tärendö i Tornedalen faller ju inte under kategorin stad direkt. Men jag tror det var den kommun i Sverige där Nazisterna (NSAP/SSS) hade störst framgångar vid valurnorna. Man blev största parti och hade ordförandeposten i kommunfullmäktige i mer än tio års tid. Samtidigt var Tärendö ett av kommunisternas starkaste fästen och stödet för Nazisterna hade kanske mer att göra med att många valde den tydligaste motpolen till dessa än att man var speciellt övertygade om den nazistiska ideologins förträfflighet.
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Länken visar ett foto av Furugård i uniform. Fotot måste vara taget innan år 1933, eljest hade han blivit honkad av polisen för brott mot lagen om politiska uniformer.kingherald skrev:Eftersom jag själv bor i skåne måste jag länka denna sida.Skåne var nog den störsa dragaren av SNSP sympatisörer mestadels bönder.
http://webzone.k3.mah.se/k00ai4eh/nazi/ ... zister.htm
Vet inte vad det är för sorts belägg du vill ha men för att ha blivit största parti och fått ordförandeposten så borde de väl fått minst 25-35 % av rösterna i Tärendö.Skribenten skrev:Du säger att du "tror" att (NSAP/SSS) hade störst framgångar i Tärendö, vad har du för belägg för det?Rancid skrev:Tärendö i Tornedalen faller ju inte under kategorin stad direkt. Men jag tror det var den kommun i Sverige där Nazisterna (NSAP/SSS) hade störst framgångar vid valurnorna. Man blev största parti och hade ordförandeposten i kommunfullmäktige i mer än tio års tid. Samtidigt var Tärendö ett av kommunisternas starkaste fästen och stödet för Nazisterna hade kanske mer att göra med att många valde den tydligaste motpolen till dessa än att man var speciellt övertygade om den nazistiska ideologins förträfflighet.
Jag har aldrig hört att något nazistparti haft den typen av stöd i någon annan svensk kommun.
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
När jag skriver inlägg på debattsidor har jag alltid med referenser förknippat med det budskap jag vill leverera. Min fråga är nu: varifrån har du fått uppgiften om det mycket höga talet nazister i Tärendö? Är det muntlig tradition eller kommer uppgiften från diariefört dokument?Rancid skrev: Vet inte vad det är för sorts belägg du vill ha men för att ha blivit största parti och fått ordförandeposten så borde de väl fått minst 25-35 % av rösterna i Tärendö. Jag har aldrig hört att något nazistparti haft den typen av stöd i någon annan svensk kommun.
-
Artur Szulc
- Medlem
- Inlägg: 1944
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:40
- Ort: Västra Götaland
Enligt en C-uppsats vid Luleå Tekniska Högskola innehade nationalsocialisterna sex mandat i Tärendös kommunfullmäktige. I uppsatsen nämns också att Tärendö var den kommun med flest "kommunister" och "nationalsocialister".
Ett boktips är "Tärendö - historien om en svensk tornedalsby", jag har den tyvärr inte tillgänglig.
Ett boktips är "Tärendö - historien om en svensk tornedalsby", jag har den tyvärr inte tillgänglig.
Jag har tittat i statistiken från riksdagsvalet 1936. I Tärendö socken fick nazisterna då 21,5 % av de 661 rösterna. Det verkar väl inte omöjligt att de skulle ha kunnat få högre röstetal i kommunalvalen, om de hade kandidater med lokalt förtroende. Kommunisterna fick i samma val 37,8 % av rösterna i Tärendö.
I Kainulasjärvi by (valdistrikt) i Tärendö fick nazisterna 47 av de 100 rösterna.
Det kan också nämnas att de nationella (en tyskvänlig och antidemokratisk grupp som lämnat/uteslutits ur högern) fick hela 23 % av rösterna i Boden, 12 % i Luleå, 21 i Haparanda och 7 % i Helsingborg.
I Kainulasjärvi by (valdistrikt) i Tärendö fick nazisterna 47 av de 100 rösterna.
Det kan också nämnas att de nationella (en tyskvänlig och antidemokratisk grupp som lämnat/uteslutits ur högern) fick hela 23 % av rösterna i Boden, 12 % i Luleå, 21 i Haparanda och 7 % i Helsingborg.
När man diskuterar antalet nazister i Sverige under krigsåren bör det kanske inte glömmas att Socialistiska Partiet med Nils Flyg (avliden 1943) i spetsen från omkring 1941 öppet stödde Nazi-Tyskland och nazismen. Partiet hade tidigare en rent kommunistisk ideologi med många väljare och konkurrerade med det dåvarande vänsterpartiet.
Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Flyg
I http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_1944 framgår att Socialistiska Partiet 1944 fick 5279 röster, Sveriges Nationella Förbund 3819 och Svensk Socialistisk Samling 4204.
Jag vet inte mycket om de politiska förhållandena i Norrbotten och ännu mindre om de i Tärendö, men det är ju möjligt att det höga antalet nazister hade samband med detta.
Läs gärna "Gåtan Nils Flyg och nazismen" av Håkan Blomqvist, Carlssons förlag 2000.
Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Flyg
I http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_1944 framgår att Socialistiska Partiet 1944 fick 5279 röster, Sveriges Nationella Förbund 3819 och Svensk Socialistisk Samling 4204.
Jag vet inte mycket om de politiska förhållandena i Norrbotten och ännu mindre om de i Tärendö, men det är ju möjligt att det höga antalet nazister hade samband med detta.
Läs gärna "Gåtan Nils Flyg och nazismen" av Håkan Blomqvist, Carlssons förlag 2000.
Kommer själv från Linköping och har hört lite historier av min gammelmoster, som växte upp i stan under 30-talet. Enligt vad jag hört från henne så verkar nazismen varit ganska framträdande i vissa läger, bl.a. officerskåren, som då var stor i staden. En historia jag hört var att kursettan från Karlberg ett år var en jude från Linköping och eftersom att kursettorna då fick välja regemente så valde han I4. Detta tyckte inte C.I4 om, eftersom att man "inte kunde ha judar i ett livregemente", och han såg prompt till att den misshaglige hamnade på ett annat regemente. När detta rapporterades uppåt gjorde inget, eftersom att generalen med ansvar för bl.a. I4 också lutade åt det nazistiska hållet. Han lär bl.a. ha lärt sin hund att göra hitlerhälsning när Horst Wessel Lied spelades, fast om det stämmer eller inte vet jag ej... 