"Forskare: Sverige stödde NATO under kalla kriget"

[Wooster]

Nedanstående rullade på radion igår. Någon som har någon kommentar? Kommer Dalsjös avhandling som bok? Har han på skorna i det han säger och är det något nytt som kommit fram?

http://www.sr.se/cgi-bin/International/ ... kel=904223

Forskare: Sverige stödde NATO under kalla kriget
Det svenska försvaret hade ett tätt samarbete med NATO ända fram till mitten av 1980-talet, det skriver forskaren Robert Dalsjö vid Försvarets forskningsinstitut i en doktorsavhandling.

Samarbetet ska ha gällt till exempel stridsflyg där svenska flygplatser hade material för att serva och tanka natoplan och det skedde med regeringens kännedom.

- Det här var godkänt av regeringen. Officerarna rapporterade till - och fick instruktioner av - Tage Erlander och de olika försvarsministrarna, säger Robert Dalsjö vid Försvarets forskningsinstitut.

Men från regeringeshåll avvisar man idag Dalsjös uppgifter.

- Den här typen av spekulationer är inget nytt och de ändrar inget i sak. I vår alliansfria politik har vi inte haft något organiserat militärt samarbete med andra länder, säger biträdande statsminister Bosse Ringholm.

[Psilander]

Jag upplever det som en ytterliggare bekräftelse på vad yidigare forskare som tex W. Agrell sagt. Regeringens svar är naturligt eftersom man gillar att odla neutralitetsmyten.

Vad säger han om Palme och ubåtskränknigarna? lite intressany ayy säger det höll på till mitten av 80-tealet, dvs mitt under ubåtskränkningarna och tiden med kankse störst rigshot moy Sverige uner kalla kriget.

[Mathias Forsberg]

Dalsjö skrev en utförligare debattartikel på DN Debatt häromdagen:

"Sveriges samarbete med Nato viktigare än hittills känt"
USA:s bombflyg genom svenskt luftrum drömde inte ens om att svenskarna skulle skjuta på dem. Förberedelserna för Sveriges krigstida militära samverkan med västmakterna upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet. Det finns inga som helst belägg för att Sveriges politiska ledning gett försvaret instruktioner att avbryta förberedelserna för mottagande av militär hjälp västerifrån. I stället kringärdades sådana förberedelser gradvis av allt hårdare sekretess och kretsen som kände till saken krymptes. Det skriver forskaren vid Försvarets forskningsinstitut Robert Dalsjö.

Historien om Sveriges hemliga militära samarbete med västmakterna under det kalla kriget är långtifrån färdigskriven. I en doktorsavhandling som nyligen godkänts på Department of War Studies, King's College London och som kommer att ges ut på Santérus förlag, lägger jag fram en rad nya fynd och tolkningar. De bygger på en kombination av dokument från arkiv, intervjuer med före detta befattningshavare och tidigare forskning. Av särskilt värde har varit en samling med hundratals tidigare mycket hemliga och icke diarieförda handlingar från Försvarsstaben, som jag som förste oberoende forskare fått tillgång till.

Men även om de nya fynden besvarar många viktiga frågor så väcker de också nya.

Förberedelserna för krigstida militär samverkan med västmakterna fortsatte under 1970-talet och upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet. Under 70-talet uppdaterades och vidmakthölls mycket av den planering som utarbetats tidigare. Vissa nya element tillkom också, såsom förhoppningar om att amerikanska marinkårsförband skulle sättas in för att stötta det svenska markförsvaret.

En inblandad stabsofficer berättade att "det var go i planeringen" för västsamverkan under Stig Synnergrens tid som ÖB. Åtminstone till 1979 innehöll också riktlinjerna för krigsplaneringen formuleringar om att geografiska områden som var av betydelse för mottagande av hjälp utifrån skulle försvaras i det längsta.

För väst utgjorde Sverige med sitt starka flygvapen en stor jaktskärm som skyddade Norge, Danmark och Storbritannien mot luftangrepp österifrån och som kunde ge livsviktig förvarning, samtidigt som det var ett viktigt genomflygningsområde för det västliga bombflyget.

En före detta chef för det amerikanska strategiska bombflyget (Strategic Air Command, SAC) har också bekräftat att man planerade att flyga genom svenskt luftrum och inte ens drömde om att svenskarna skulle skjuta på dem.

Tvärtom hade väst redan i mitten på 50-talet etablerat rutiner för hur SAC:s plan skulle identifiera sig för svenska flygledare, och man kände till ett antal längre svenska flygfält som kunde användas för nödlandningar.

På svensk sida hade flygstaben ut­arbetat anvisningar för ledning av allierat jaktflyg, och ett stående inslag i många svenska krigsspel under 50- och 60-talen var framskjuten basering av västligt kärnvapenbärande attackflyg till flygfält i Sverige, från vilka angrepp riktades mot baser och hamnar i Baltikum och Finland.

I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellan­munstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser och att det svenska stridsledningssystemet runt 1964 försågs med sändare/mottagare för UHF-bandet, explicit avsedda för kommunikation med Natoflyg som befann sig svenskt luftrum.

Förberedelserna för krigstida militär samverkan mellan Sverige och Norge re­spektive Danmark, det så kallade DNS-samarbetet, var mycket mer omfattande och djupgående än vad som hittills varit känt. De tre ländernas försvarsstabschefer brevväxlade flitigt, och de och deras medarbetare möttes regelbundet för att upp­datera den gemensamma planeringen.

Det har i debatten hävdats att DNS-planeringen var löslig och inte av operativ karaktär. En närmare analys av den svensk-norska plan för samordning av luftbevakningen som forskaren vid Försvarshög­skolan Magnus Petersson fann i norska arkiv visar dock att den rapporteringsmall som skulle användas var mycket lik rapporteringsmallen i det svenska Stril-50-systemet, som ännu användes i delar av Sverige vid det kalla krigets slut. Därtill innehöll planen föreskrifter för stationering av norska flygstridsledare i svenska stridsledningscentraler och vice versa, vilket skulle ökat möjligheterna att koordinera luft­operationer.

Den politiska ledningen var - med ett viktigt undantag - informerad om förberedelserna och hade givit sitt med­givande.

Under Tage Erlanders tid rapporterade den militära ledningen normalt om detta till statsministern, försvarsministern
eller utrikesministern, men 1949, 1959 och 1963 gjordes också föredragningar vid regeringssammanträden. Dragningen 1959 gjordes tre dagar före riksdagens debatt om Hjalmarsonaffären, där Erlander kate­goriskt tog avstånd från alla former av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av ett stormaktsblock. Några veckor senare kunde försvarsstabschefen
vid ett hemligt möte med sin danska motsvarighet berätta att regeringen - trots uttalandet i riksdagen - hade givit tillstånd att fortsätta samarbetet som förut.

Efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 krympte kretsen av statsråd som kände till förberedelserna stegvis.

Ett viktigt brott i den politiska kontrollen och insynen inträffade vid maktskiftet 1976, då Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som i hemlighet vidtagits för att säkra hjälp västerifrån om Sverige skulle utsättas för ett sovjetiskt angrepp. Men även ÖB Synnergren berättade knappast något för Fälldin om förberedelserna, och det var bara försvarsminister Erik Krönmark som fick veta något av sin företrädare och av ÖB, och då mest smärre brottstycken. Med tanke på att förberedelserna hade karaktären av en livlina för att säkra nationens överlevnad måste Palmes och Synnergrens förfarande betraktas som anmärkningsvärt.

Min avhandling granskar förberedelserna för västsamverkan under hela det kalla kriget, från 1949 till 1989. Två drag i helhetsbilden är frapperande:

att förberedelsernas omfattning och intensitet varierade över tiden

hur hanteringen av dessa frågor förändrades.

Grunden för förberedelserna etablerades sent 40-tal och tidigt 50-tal, varefter verksamheten växte stegvis fram till mitten på 60-talet. Under dessa år hanterades förberedelserna enligt normala stabsrutiner, om än omgivna av särskild sekretess.

I mitten av 60-talet börjar en period av stagnation, där mycket vidmakthålls men mycket lite nytt tillkommer. Samtidigt blir hanteringen alltmer irreguljär och personbaserad.

Från sent 70-tal övergår stagnationen i förfall där planeringen inte kan vidmakthållas. Det hela slutar med att ÖB Lennart Ljung tidigt 80-tal bestämmer sig för att "stänga ner butiken" och avvecklar det mesta av de förberedelser som då fanns kvar.

Varför avtog då förberedelserna för mottagande av hjälp västerifrån under 70-talet och avvecklades under 80-talet? Denna fråga står i centrum för min avhandling. Det finns inga som helst tecken på att den politiska ledningen givit försvaret instruktioner att avbryta förberedelserna.

Det svar jag landar på är att orsaken ligger i hur den offentliga linjen om neutralitetspolitiken och Sveriges internationella ställning utvecklades från 60-talet och framåt. 50-talets alliansfrihet var rätt pragmatisk, men 1959 påbörjades en övergång till en mer dogmatisk neutralitetslinje, som under 60- och 70-talen upphöjdes till något av en nationell överideologi.

Från mitten av 60-talet tillkom också den moraliskt laddade aktiva utrikespolitiken, som ofta ställde Sverige i skarp motsats till västvärlden. Den därmed ökande diskrepansen mellan den offentliga bilden av Sveriges linje och de hemliga banden till väst gjorde det med tiden allt svårare att vidmakthålla förberedelserna. Dels kom officerskåren, högre tjänstemän och politiker att i allt högre grad tro på den officiella bilden. Dels ökade sprängkraften för det fall saken på något sätt hade läckt ut.

Man kan fundera över vad reaktionen blivit om det runt 1975 kommit ut bevis för att den svenska statsledningen i hemlighet räknade med att Sverige skulle räddas från ett sovjetiskt angrepp av de B-52or vars räder mot Vietnam man fördömt i de hårdaste ordalag. Följden blev att inte bara förberedelserna utan också Sveriges strategiska beroende av väst kringgärdades av allt hårdare sekretess, och kretsen som kände till saken krymptes.

På 70- och 80-talen så trodde många - bisarrt nog - att vi skulle försvara oss mot ryssen i östra Sverige och samtidigt upprätthålla neutraliteten mot Nato på västkusten. Att Sverige i händelse av ett sovjetiskt angrepp skulle hamna på samma sida i kriget som Nato var ett faktum som helt enkelt inte fick nämnas. Denna situation var i längden inte hållbar, och när det nationella säkerhetsintresset ställdes mot den självbild som skapats av den politiska retoriken var det säkerheten som fick ge vika.

Detta reser ett antal frågor av inte obetydlig dignitet. Neutralitetspolitikkommissionen fann att det hade varit oförenligt med statsmakternas ansvar för landet om man inte hade vidtagit åtgärder för mottagande av militär hjälp utifrån för det fall neutralitetspolitiken hade misslyckats. I detta uttalande har bland andra Ingvar Carlsson instämt. Anders Thunborg betecknade förberedelserna som ett sätt att säkerställa nationens överlevnad.

Mot denna bakgrund kan man fråga såg hur den statsledning bör betecknas som låter nationens livlina ruttna bort därför att statsledningen själv - åtminstone till del av inrikespolitiska skäl - hade skapat en retorisk bild av Sveriges ställning som gjorde det för känsligt att hålla livlinan i skick. Liksom hur man bör se på den militära ledning som medverkade till detta.

Robert Dalsjö

[Hans]

Från kallakrigskrönetråden;

Tack för den länken!

En snabbgoogling på Robert Dalsjö gav också denna;

http://www.foi.se/FOI/templates/Page____537.aspx

MVH

Hans

MVH

Hans

[thule]

beträffande svenska flygbaser/flottiljer så är dom sedan länge anpassade för att ta emot och serva natoflyg,inom försvaret har detta inte varit någon hemlighet,knappast heller hos någon regering. Nato testade även kryssninsrobotar över svenskt luftrum,så sent som åttiotalet.Skulle inte detta vara godkänt av den svenska regeringen??/Thule

[thule]

Jag glömde en annan intressant sak.Har ni tänkt på varför JAS är utrustad med luftankningsdrom,sverige har inga tankplan.
/Thule

[MD650]

Jag glömde en annan intressant sak.Har ni tänkt på varför JAS är utrustad med luftankningsdrom,sverige har inga tankplan.
/Thule

Det är inte förrän de senare versionerna av JAS som har fått den funktionen. Tanken är att man skall kunna använda JAS internationellt och "köpa" in tjänsten avseende lufttankning. Så det är inget märkvärdigt med det.

[MD650]

beträffande svenska flygbaser/flottiljer så är dom sedan länge anpassade för att ta emot och serva natoflyg,inom försvaret har detta inte varit någon hemlighet,knappast heller hos någon regering. /Thule

Jag skulle vilja se lite källor på det där.
Det känns som om det är en skröna som hör hemma här.

[thule]

Lufttankning/Det finns en modifierad TP-84 ja,men det är ett offensivt system som knappast hör hemma i en "NEUTRAL" stat.
Beträffande flygbaser,har du möjlighet att besöka någon av de få flottiljer vi har kvar så se dig omkring.
Detta är inte något som finns nerplitat i några"KÄLLOR "och vill du kalla det en skröna ,varsågod.
Hur mycket erfarenhet från fv har du??/Thule

[J.K Nilsson]

Lufttankning/Det finns en modifierad TP-84 ja,men det är ett offensivt system som knappast hör hemma i en "NEUTRAL" stat.

Jas 39 systemet beställdes som känt utan förmåga till lufttankning. IG JAS fick i uppdrag att ta fram 39 systemet i och med beställningen av DS (DelSerie) 1. Denna beställning var ett fåtal flygplan som skulle visa att IG JAS med SAAB i spetsen kunde ta fram ett flygplan som motsvarade kraven i från beställaren. När DS 1 visat sig skulle uppfylla kraven beställdes också DS 2. Ett antal modifieringar gjordes, främst beroende på elektronikutvecklingen, DS 1 och DS 2 skiljer sig alltså litet åt. Det är flygmaskiner ur dessa delserier som betecknas A/B men även C maskiner finns i DS 2.

Det stod rätt så snart klart att SAAB/IG JAS ville kränga denna, i världen, rätt så udda fågel. Svenska regeringen var snabbt med på noterna och såg en möjlighet att inte bli stående med utvecklingskostnaderna helt själva. Nu kommer också spelet om DS 3 in.

För att kunna ha möjlighet att exportera flygplan 39, internationellt känd som Gripen, måste det finnas en operatör som använder flygplanet SAAB är trots allt inte Northtorp och kan komma upp med ett oprövat flygplan som senare kan säljas till operatörer utanför tillverkarens hemland. Vid samma era sammanföll ett antal händelser som östeuropas omvandling, Jugoslaviens våldsamma upplösning och därtill efterfrågan i från det internationella samfundet för att sätta upp stora styrkor i Exjugoslavien. Hotet minskade, det kalla kriget upphörde. Försvarsmakten började sin omställning i och med återtagandedoktrinen i FB (Försvarsbeslut) -96, tidigare indragningar hade karaktäriserats av panikbesparingar i samband med de extraordinära ekonomiska händelserna i början på 90-talet. Kalla kriget var slut och med det också behovet av JAS 39 A/B, dock fanns inga möjligheter att fortsätta flyga 37 systemet dels beroende på ännu starkare knytning till försvar av Sverige men också beroende på att flygtiden i AJ/S 37 systemet helt enkelt var på väg att ta slut. Flygvapnet såg sin omdaning mot "insatsförsvaret" i och med beställningen av JAS 39 DS 3.

Det presumtiva kunder ville ha var ett flygplan som kan ta mer last och stanna i luften längre än 39 A/B. Dessutom skall man ersätta den analoga kabinen i ett flygplan mot TV-skärmar måste det till med större presentationsyta än vad som är fallet i 39 A/B samverkan med andra makter och mer intuitiv presentation av målläget och var på jorden man befinner sig ställer högre krav än den som innebär att slå emot en invasionskaka och ta upp kampen emot MiG-29 och SU-27. Elektronikutvecklingen fortskred och den är nu så tillförlitlig att man vågar ta helt bort de analoga reservinstrumenten för att ersätta det med en nödmodspresentation genererad i färgskärmarna som man nu monterar i 39 C/D. Kravet på längre flygtid per pass innebär att flygplanets kabinsektion måste förstärkas då kabinhöjden måste sänkas (trycket i kabinen höjs) för att föraren/besättningen inte skall råka ut för kvävgasutfällning i blodet, dessutom kan inte syrgasgenererande system producera syrgas med 100 % koncentration av syre. Därefter var det en smal sak att konstruera förstärkningar i resten av flygplanet för att kunna höja lastförmågan.

Den nytta vi nu har av ett flygplan liknande JAS 39 C/D är att nu kan vi, i enlighet med nya synen på försvaret, ge oss ut i internationella miljöer och vara på plats i ett operationsområde utan att bli låst vid kravet på aktionsradien som 39 A/B hade. Dessutom får flygplanet en kvalitetsstämpel så att andra operatörer törs ta beslut om att använda flygplanet. För vår del så omförhandlades avtalet om DS 2 om så att ett antal maskiner i slutet av serien skulle vara av DS 3 standard.

Med 39 C/D så kan vi fortfarande vara lika neutrala som vi var i början 1960-talet då flygvapnet ställde upp i insatsen i Kongo.

Med fyra divisioner JAS 39 C/D tror jag inte någon behöver tvivla om staten sveriges offensiva förmågor gentemot våra grannar .

J.K Nilsson

[hans lindquist]

Bakom den för socialdemokratins sammanhållning nödvändiga vänsterjargongen var löjtnanten (beriden) i kavelleriets reserv Olof Palme en stor patriot och antikommunist med goda förbindelser med amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Ett briljant taktiktrick av Palme var att lyfta fram den populära men politiskt ofarliga antimilitaristen Maj-Britt Theorin. vilket snabbt tillfredställde inte bara kvinnoförbundet utan även den bångstyriga partivänstern.
Skrämmande är förstås om Palme av partipolitiska skäl inte invigde Fälldin i mysterierna kring det neutrala Sveriges samverkan med Nato i händelse av ett Nordeuropeiskt storkrig. Palme befarade förmodligen att borgerligheten under Fälldin skulle använda uppgifterna för att skada Palme. Sossarna hade antagligen avsatt sin partiledare om dennes dubbelspel med Nato avslöjats under Vietnamkriget, då USA-hatet svallade som värst.
Endast med några ytterst fåt partikamrater. samt förstås enstaka. pålitliga försvarsvänner på högerkanten som den mörkblå Krönmark, kunde Palme dryfta Natosamarbetet förtroligt och öppenhjärtligt.
Politiken har sin paradoxer.

[MD650]

Lufttankning/Det finns en modifierad TP-84 ja,men det är ett offensivt system som knappast hör hemma i en "NEUTRAL" stat.
Beträffande flygbaser,har du möjlighet att besöka någon av de få flottiljer vi har kvar så se dig omkring.
Detta är inte något som finns nerplitat i några"KÄLLOR "och vill du kalla det en skröna ,varsågod.
Hur mycket erfarenhet från fv har du??/Thule

Nu tänkte jag inte på våra egna resurser i form tp 84 utan som jag skrev en tjänst som "köps in" t.ex vid en EU/NATO-operation.
Jag har möjlighet att besöka flygflottiljer och var faktiskt så sent som igår vid vår nordligaste. Och den är utbyggd under senare delen av 90-talet i syfte att främst klara civilt tpflyg.
Avseende erfarenhet av fv så är det inte större än det man kommit i kontakt med, främst under de militära skolorna som jag gått, under de 22 år jag jobbat i Försvarsmakten. Det är inte upp till mig att avgöra om det är tillräckligt med erfarenhet.
Sedan har min erfarenhet väldigt lite med att göra avseende denna tråd.

[J.K Nilsson]

Lufttankning/Det finns en modifierad TP-84 ja,men det är ett offensivt system som knappast hör hemma i en "NEUTRAL" stat.
Beträffande flygbaser,har du möjlighet att besöka någon av de få flottiljer vi har kvar så se dig omkring.
Detta är inte något som finns nerplitat i några"KÄLLOR "och vill du kalla det en skröna ,varsågod.
Hur mycket erfarenhet från fv har du??/Thule

Nu tänkte jag inte på våra egna resurser i form tp 84 utan som jag skrev en tjänst som "köps in" t.ex vid en EU/NATO-operation.

Dessutom är det utomordentligt opraktiskt att använda Tp 84 till att snorkla i från. Det går men inget jag skulle vilja vara med att planera med.

J.K Nilsson

[Sarvi]

En tråd om svenska landningbanors längd, eventuell FV-NATO-anpassning och -samarbete finns här. Rekommenderar att fortsatt diskussion om just den biten av neutralitetspolitiken (eller bristen på densamma) hålls i den tråden, som redan innehåller en hel del information.

Robert Dalsjös avhandling verkar annars vara en ytterst intressant läsning, speciellt om förhållandena under senare delen av kalla kriget där mycket fortfarande är H-stämplat. Det blir nog till att försöka få tag på ett ex - den gamla SOU:n om neutralitetspolitikens realiteter verkar bli allt mer ofullständig desto mer av totalbilden som blir offentlig.

[J.K Nilsson]

Dalsjö skrev en utförligare debattartikel på DN Debatt häromdagen:

I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellan­munstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser

Robert Dalsjö

Jag undrar om vi inte diskuterat detta här tidigare? Tankmunstycke är en världsstandard och jag skulle bli förvånad om USA valt något annat till sina flygplan.

Tror jag måste snika ut den rapporten... Synd bara att det skall bli så politiskt laddat när man skall diskutera neutraliteten under kalla kriget.

J.K Nilsson

Edit: Tack Sarvi..