Cetniks och partisaner i Jugoslavien

[anthos]

Förenklad och framförallt politiserad historieskrivning! Efter Jugoslaviens fall dröjde det ett par månader innan Titos partisaner började göra motstånd. De behövde nämligen invänta order från Nazitysklands allierade och nära vän: Sovjet. När väl den orden kom började partisanerna göra motstånd, Cetniks och andra hade emellertid gjort motstånd från krigets första dag...

Eftersom den reguljära kungliga armen gjorde motstånd några veckor(om jag minns rätt) innan de beslöt att skifta sida och bli allireade med Tyskland, då skapades de första partisan-förbanden, stridsvilliga motståndsmän tog sig till skogen, det tog några veckor till innan dessa fick kontakt med varandra och blev någorlunda samordnade under Titos ledning...
Men visst, partisanerna fick plötsligt många fler soldater då operation barbarossa inleddes.
Cetniks (och vilka andra?) bildades som motståndsmän främst mot Ustashe(fascister) och partisanerna och inte mot, från första dag slogs de mot ustashe.

[Ragnar Svedje]

Eftersom den reguljära kungliga armen gjorde motstånd några veckor(om jag minns rätt) innan de beslöt att skifta sida och bli allireade med Tyskland, då skapades de första partisan-förbanden, stridsvilliga motståndsmän tog sig till skogen, det tog några veckor till innan dessa fick kontakt med varandra och blev någorlunda samordnade under Titos ledning...

Men visst, partisanerna fick plötsligt många fler soldater då operation barbarossa inleddes.
Cetniks (och vilka andra?) bildades som motståndsmän främst mot Ustashe(fascister) och partisanerna och inte mot, från första dag slogs de mot ustashe.

Tror jag inte, istället vill jag minnas att det fanns Cetniks som var allierade och de som stred för axeln. Många olika fraktioner alltså.

Sedan skall vi inte glömma att segraren skriver historien, och det var just Titos partizaner som segrade varför de har skönmålats och alla andra svärtats ner. Din historieskrivning tyder på Jugoslavisk källa, eller?

Tyskland använder formeln 200:1 (eller var det möjligen 600:1?) för partizanbekämpning, vilket innebar att för varje tysk soldat som dödats i partizanöverfall skulle 200 civila jugoslaver gripas och avrättas som hämnd. Cetniks beslöt av denna anledning att ställa in stora delar av motståndet för att bespara befolkningen lidande. De kapitulerade ingalunda utan tänkte att deras vapen kunde komma väl till pass senare men att det nu var bäst med motståndaktiviteter som inte resulterade i så många döda tyskar...

Partizanerna å andra sidan välkomnade närmast den tyska repressionen då detta medförde att kriget radikaliserades och framförallt polariserade. Den från början lilla och obetydliga skaran partizaner under Tito kunde nu räkna med fler anhängare och större inflytande för varje vecka. Till slut blev de störst och vann även det påföljande inbördeskriget mot västallierade Cetniks och Ustasja samt de serber som var trogna axeln.

[anthos]

Eftersom den reguljära kungliga armen gjorde motstånd några veckor(om jag minns rätt) innan de beslöt att skifta sida och bli allireade med Tyskland, då skapades de första partisan-förbanden, stridsvilliga motståndsmän tog sig till skogen, det tog några veckor till innan dessa fick kontakt med varandra och blev någorlunda samordnade under Titos ledning...

Men visst, partisanerna fick plötsligt många fler soldater då operation barbarossa inleddes.
Cetniks (och vilka andra?) bildades som motståndsmän främst mot Ustashe(fascister) och partisanerna och inte mot, från första dag slogs de mot ustashe.

Tror jag inte, istället vill jag minnas att det fanns Cetniks som var allierade och de som stred för axeln. Många olika fraktioner alltså.

Sedan skall vi inte glömma att segraren skriver historien, och det var just Titos partizaner som segrade varför de har skönmålats och alla andra svärtats ner. Din historieskrivning tyder på Jugoslavisk källa, eller?

Tyskland använder formeln 200:1 (eller var det möjligen 600:1?) för partizanbekämpning, vilket innebar att för varje tysk soldat som dödats i partizanöverfall skulle 200 civila jugoslaver gripas och avrättas som hämnd. Cetniks beslöt av denna anledning att ställa in stora delar av motståndet för att bespara befolkningen lidande. De kapitulerade ingalunda utan tänkte att deras vapen kunde komma väl till pass senare men att det nu var bäst med motståndaktiviteter som inte resulterade i så många döda tyskar...

Partizanerna å andra sidan välkomnade närmast den tyska repressionen då detta medförde att kriget radikaliserades och framförallt polariserade. Den från början lilla och obetydliga skaran partizaner under Tito kunde nu räkna med fler anhängare och större inflytande för varje vecka. Till slut blev de störst och vann även det påföljande inbördeskriget mot västallierade Cetniks och Ustasja samt de serber som var trogna axeln.

Cetniks var allierade med väst fram tills 1943, då skickade storbrittanien in officerare för att bedömma läget, officerarna bedömmde (helt rätt) att chetniks främst stred mot sin ärke-fiende ustashe och partisanerna, de började till och med samarbeta med tyskarna för att strida mot partisaner, däremot stred partisanerna mot alla fascister och royalister. Därför bytte storbritannien allierade 1943, från och med då fick partisanarna allt stöd och chetniks blev fienden även för de (för att dessa samarbetade med fascister). Tvekar starkt på att de skulle gjort det för att bespara folket lidande, då de utsatte kroater för övergrepp lika mycket som ustashe utsatte serber för övergrepp... snarare såg de mer likheter mellan sig och fascisterna än kommunisterna och enades för att slåss mot det, glöm inte att deras slagord var "Za otadzbinu", För Faderlandet, dvs egendom var för de nästan heligt, något kommunisterka tänkte göra sig av med... näe cetniks tänkte som du säger inte döda för många tyskar men ge sig på befolkningen kunde de...

Visst den starke skriver historia, därför var det i stort okänt om Operation Keelhaul (massakern i bleiburgh) under SFRYs tid, men SFRY finns inte längre och arkiven är öppna för beskådning, precis som med USSR.

Det är ett komplicerat område, då fyra stora armeer möttes på det området, samt mins tre inhemska armeer...

Jag har många källor... men vad menar du med jugoslaviska källor?

Detta är OT, kanske flyttas till ny tråd?

[Ragnar Svedje]

Cetniks var allierade med väst fram tills 1943, då skickade storbrittanien in officerare för att bedömma läget, officerarna bedömmde (helt rätt) att chetniks främst stred mot sin ärke-fiende ustashe och partisanerna, de började till och med samarbeta med tyskarna för att strida mot partisaner, däremot stred partisanerna mot alla fascister och royalister.

Här är väl ändå någonting fel, va? Varför betraktas det som dåligt att Cetniks strider mot Ustasja och partizaner medan det är något lovvärt att partizanerna strider mot Ustasja och Cetniks? Tyder väl på tillrättalagd historieskrivning; allt som partizanerna gör är bra och allt som någon annan gör är dåligt.

Därför bytte storbritannien allierade 1943, från och med då fick partisanarna allt stöd och chetniks blev fienden även för de (för att dessa samarbetade med fascister). Tvekar starkt på att de skulle gjort det för att bespara folket lidande, då de utsatte kroater för övergrepp lika mycket som ustashe utsatte serber för övergrepp...

Och partizanerna gjorde ingen fluga förnär? Du har nämnt massakern i Bleiburg och de rensade även ut Italienare från Kroatien i krigets slutskede. Samt massvis med summariska avrättningar av oliktänkande efter kriget.

Näe cetniks tänkte som du säger inte döda för många tyskar men ge sig på befolkningen kunde de...

Det var ingen konst, det fanns flera som kunde, ville och gjorde! Frågan är varför endast vissa av dem skall ställas vid skampålen?

Du har helt rätt i att detta börjar bli OT, så kanske skall vi ge oss här och fortsätta under anan tråd.

[Probstner]

Att de allierade beslutade sig för allt stöd till Tito grundade sig väl inte på moraliska överväganden utan på att hans ansåga förfoga över den mest disciplinerade och välfungerande partisanarmén.

/ Probstner

[anthos]

Det var ingen konst, det fanns flera som kunde, ville och gjorde! Frågan är varför endast vissa av dem skall ställas vid skampålen?

Du har helt rätt i att detta börjar bli OT, så kanske skall vi ge oss här och fortsätta under anan tråd.

För att britterna valde det 1943, kort sagt varför, jo som någon annan nämnde, pga disciplinerad arme, men också för att britterna hellre väljer kommunism än fascism kanske?

[Ragnar Svedje]

Nyss hemkommen efter en skön semester i Serbien. Efter några intressanta diskussioner om bl a historia och politik blev jag nyfiken på Balkans och Serbiens historia varför jag direkt hastade iväg till biblioteket och lånade boken: Serber och kroater i historien skriven av Arvid Fredborg. Atlantis 1994, ISBN: 91-7486-140-9.

Ur denna källa tänkte jag citera lite grand i denna tråd...

Sidan 240 angående händelserna efter kapitulationen 17 april 1941.

Till en början märktes inte mycket motstånd. Men efter några veckor visade det sig att en serbisk generalstabsöverste, Draza Mihailovic, vägrade att erkänna vapenstilleståndet och började organisera förband, vilka i anslutning till serbisk historia kallades cetnici. De började slåss mot tyskarna i kung Peters namn för Storserbien, kallat Jugoslavien.

Sidan 243.

Till en början var överste Mihailovic praktiskt taget ensam om att bjuda motstånd mot den tyska militärförvaltningen . Kommunisterna i Serbien hade visat samma servilitet mot tyskarna som man kunde iaktta i andra länder under den tysk-ryska paktens tid. De agiterade mot "den brittiska imperialismen" och "den anglosaxiska kapitalismen". Sedan Hitler den 22 juni 1941 överfallit Sovjetunionen blev det annat ljud i skällan.

Inte heller Arvid Fredborg instämmer i tesen att Tito behövde några veckor på sig för att samla ihop sina trupper och organisera motståndet, utan det var brist på vilja att slåss mot Sovjetunionens allierade och nära vän som var orsaken.

Vidare på sidorna 244-245.

Mihailovic och Tito hade dessutom helt skilda åsikter om vilken taktik som skulle tillämpas gentemot ockupationsmakterna. Chefen för cetnici sökte ålägga sig en viss återhållsamhet för att inte utsätta befolkningen i Serbien för alltför hårda repressalier. Tyskarna lade inte fingrarna emellan.

...

Kommunisterna ville tillämpa en helt annan taktik än den försiktige Mihailovic. Tito sökte åstadkommaså mycken skada han kunde för ockupationsmakterna. Om resultatet blev tyska repressalier, så mycket bättre! De skulle reta upp serberna ännu mer och föra icke-serber i tilltagande utsträckning till den kommunistiska rörelsen.

Vidare så skriver han att även strategin skiljde sig mellan cetnici och partisanerna. Mihailovic kände sig som representant för exilregeringen i London och ville spara sina styrkor för att efter tyska nederlag i öster kunna samverka med en allierad invasionsstyrka på Balkan. Tito däremot ville försvaga tyskarna så mycket som möjligt tills dess att ryssarna kommit fram till Serbiens ostgräns. Detta även till priset av stort lidande för civilbefolkningen, vilket som sagts innan brutaliserade konflikten och stärkte partisanerna.

Vidare så hade Tito bättre disciplin i sina led, vilket anthos helt riktigt har påpekat. Sidan 247.

Men dennes ställning (Mihailovic RS anm.) försämrades också av att han inte hade tillräcklig kontroll över alla som kallade sig cetnici. Han gjorde därmed ansvarig för olika övergrepp, kanske främst mot muslimer i Bosnien-Hercegovina som massakern i Foca den 19 augusti 1942. Partisanerna kunde också utnyttja den omständigheten att lokala cetnicichefer förhandlade med tyskarna, som Jezdimir Dangic. Att sedan Titos partisaner också då och då förhandlade med tyskarna gjorde de naturligtvis inte affär av. När Far super är det rätt.

Vidare så gjorde Mihailovic en del klumpiga och opsykologiska uttalanden som lades honom till last av de brittiska och amerikanska förbindelseofficerarna, Tito var en långt mer slipad politiker som visste att säga rätt sak vid rätt tillfälle och framförallt att inte säga fel dito. Lägg därtill att en del av de som i London mottog underrättelser från motståndsrörelserna i Jugoslavien var hemliga sympatisörer till Sovjet och därmed vinklade rapporter till förmån för partisanerna...

Ett exempel var att Mihailovic efter ymmnigt alkoholintag höll ett internt tal som uppsnappades av den brittiske sambandsofficeren som talade hjälplig serbiska. Där sade han bland annat att britterna "slåss till sista serb i Jugoslavien" och att "italiernarna var hans enda - otillräkliga - källa för materiellt understöd". Båda sidor köpte dock vapen och utrustning från de italienska trupperna i landet.

Sidan 267.

På västsidan tycktes ingen vara medveten om att det som Mihailovic hade beskyllts för - förhandling med fienden - var något som Tito i hög grad ägnade sig åt. I maj 1943 exempelvis arrangerades en utväxling av fångar mellan partisanerna och tyskarna. I samband därmed föreslog Tito ett regelrätt vapenstillestånd. Om tyskarna lovade att inte angripa partisanerna i västra Bosnien (där de hade upprättat en lokal sovjetstat) skulle Tito avstå från att utvidga sitt område samt under en tid låta bli alla terror- och sabotagedåd. Men inte nog med detta, partisanerna erbjöd tyskarna samverkan mot britter och amerikaner i händelse dessa skulle försöka landstiga i Dalmatien.

...

Vid ett tidigare tillfälle hade Tito genom förmedling av en tysk industriman vid namn Ott framfört ett anbud att dra sig tillbaka till sandjaket Novi Pazar och därifrån koncentrera sig på att bekämpa Mihailovic. Det framfördes av minister Kashe men strandade på ett obevekligt veto av Ribbentrop.

Mycket läsvärd bok i övrigt, rekomenderas!