Nyss hemkommen efter en skön semester i Serbien. Efter några intressanta diskussioner om bl a historia och politik blev jag nyfiken på Balkans och Serbiens historia varför jag direkt hastade iväg till biblioteket och lånade boken:
Serber och kroater i historien skriven av
Arvid Fredborg. Atlantis 1994, ISBN: 91-7486-140-9.
Ur denna källa tänkte jag citera lite grand i denna tråd...
Sidan 240 angående händelserna efter kapitulationen 17 april 1941.
Till en början märktes inte mycket motstånd. Men efter några veckor visade det sig att en serbisk generalstabsöverste, Draza Mihailovic, vägrade att erkänna vapenstilleståndet och började organisera förband, vilka i anslutning till serbisk historia kallades cetnici. De började slåss mot tyskarna i kung Peters namn för Storserbien, kallat Jugoslavien.
Sidan 243.
Till en början var överste Mihailovic praktiskt taget ensam om att bjuda motstånd mot den tyska militärförvaltningen . Kommunisterna i Serbien hade visat samma servilitet mot tyskarna som man kunde iaktta i andra länder under den tysk-ryska paktens tid. De agiterade mot "den brittiska imperialismen" och "den anglosaxiska kapitalismen". Sedan Hitler den 22 juni 1941 överfallit Sovjetunionen blev det annat ljud i skällan.
Inte heller Arvid Fredborg instämmer i tesen att Tito behövde några veckor på sig för att samla ihop sina trupper och organisera motståndet, utan det var brist på vilja att slåss mot Sovjetunionens allierade och nära vän som var orsaken.
Vidare på sidorna 244-245.
Mihailovic och Tito hade dessutom helt skilda åsikter om vilken taktik som skulle tillämpas gentemot ockupationsmakterna. Chefen för cetnici sökte ålägga sig en viss återhållsamhet för att inte utsätta befolkningen i Serbien för alltför hårda repressalier. Tyskarna lade inte fingrarna emellan.
...
Kommunisterna ville tillämpa en helt annan taktik än den försiktige Mihailovic. Tito sökte åstadkommaså mycken skada han kunde för ockupationsmakterna. Om resultatet blev tyska repressalier, så mycket bättre! De skulle reta upp serberna ännu mer och föra icke-serber i tilltagande utsträckning till den kommunistiska rörelsen.
Vidare så skriver han att även strategin skiljde sig mellan
cetnici och partisanerna. Mihailovic kände sig som representant för exilregeringen i London och ville spara sina styrkor för att efter tyska nederlag i öster kunna samverka med en allierad invasionsstyrka på Balkan. Tito däremot ville försvaga tyskarna så mycket som möjligt tills dess att ryssarna kommit fram till Serbiens ostgräns. Detta även till priset av stort lidande för civilbefolkningen, vilket som sagts innan brutaliserade konflikten och stärkte partisanerna.
Vidare så hade Tito bättre disciplin i sina led, vilket anthos helt riktigt har påpekat. Sidan 247.
Men dennes ställning (Mihailovic RS anm.) försämrades också av att han inte hade tillräcklig kontroll över alla som kallade sig cetnici. Han gjorde därmed ansvarig för olika övergrepp, kanske främst mot muslimer i Bosnien-Hercegovina som massakern i Foca den 19 augusti 1942. Partisanerna kunde också utnyttja den omständigheten att lokala cetnicichefer förhandlade med tyskarna, som Jezdimir Dangic. Att sedan Titos partisaner också då och då förhandlade med tyskarna gjorde de naturligtvis inte affär av. När Far super är det rätt.
Vidare så gjorde Mihailovic en del klumpiga och opsykologiska uttalanden som lades honom till last av de brittiska och amerikanska förbindelseofficerarna, Tito var en långt mer slipad politiker som visste att säga rätt sak vid rätt tillfälle och framförallt att inte säga fel dito. Lägg därtill att en del av de som i London mottog underrättelser från motståndsrörelserna i Jugoslavien var hemliga sympatisörer till Sovjet och därmed vinklade rapporter till förmån för partisanerna...
Ett exempel var att Mihailovic efter ymmnigt alkoholintag höll ett internt tal som uppsnappades av den brittiske sambandsofficeren som talade hjälplig serbiska. Där sade han bland annat att britterna "slåss till sista serb i Jugoslavien" och att "italiernarna var hans enda - otillräkliga - källa för materiellt understöd". Båda sidor köpte dock vapen och utrustning från de italienska trupperna i landet.
Sidan 267.
På västsidan tycktes ingen vara medveten om att det som Mihailovic hade beskyllts för - förhandling med fienden - var något som Tito i hög grad ägnade sig åt. I maj 1943 exempelvis arrangerades en utväxling av fångar mellan partisanerna och tyskarna. I samband därmed föreslog Tito ett regelrätt vapenstillestånd. Om tyskarna lovade att inte angripa partisanerna i västra Bosnien (där de hade upprättat en lokal sovjetstat) skulle Tito avstå från att utvidga sitt område samt under en tid låta bli alla terror- och sabotagedåd. Men inte nog med detta, partisanerna erbjöd tyskarna samverkan mot britter och amerikaner i händelse dessa skulle försöka landstiga i Dalmatien.
...
Vid ett tidigare tillfälle hade Tito genom förmedling av en tysk industriman vid namn Ott framfört ett anbud att dra sig tillbaka till sandjaket Novi Pazar och därifrån koncentrera sig på att bekämpa Mihailovic. Det framfördes av minister Kashe men strandade på ett obevekligt veto av Ribbentrop.
Mycket läsvärd bok i övrigt, rekomenderas!