Waffen-SS icke-tyska frivilliga

Diskussioner kring andra världskriget. Tillägnad vår saknade medlem varjag
Skriv svar
Användarvisningsbild
Marcus
Medlem
Inlägg: 6804
Blev medlem: 22 mars 2002, 21:27
Ort: Sverige

Waffen-SS icke-tyska frivilliga

Inlägg av Marcus » 19 mars 2006, 14:04

Lite material från de gamla skalman.nu sidorna.


Albanien
Albanska frivilliga var placerade i Skanderbeg (Albanische Nr 1).

Azerbajdzjan
Frivilliga från Azerbajdzjan var placerade i Osttürkischen Waffen-Verbande der-SS.

Belgien
Freiwilligen Legion Flandern
Wallonische Legion (Légion Wallonie, SS-Sturmbrigade Wallonien)

Belgiska frivilliga var även placerade i Wiking och Nordland.


SS-Freiwilligen Legion Flandern bildades 1941 som SS-Freiwilligen Verband Flandern utifrån en kärna av frivilliga från SS-Freiwilligen Standarte Nordwest. Legionen skickades hösten 1941 till östfronten, nära Leningrad, där de led svåra förluster under de sovjetiska anfallen. Legionen sattes in på olika delar av fronten under 1942 innan de placerades i reserv under februari 1943. De sattes dock snart återigen vid fronten där de led så svåra förluster att endast 60 man återstod av legionen. Legionen upplöstes sommaren 1943 och de få som var villiga att fortsätta inom Waffen-SS förflyttades till Langemarck (Flämische Nr 1).

Befälhavare
Reich (April 1941 - Juli 1941)
Lippert (Juli 1941 - April 1942)
von Lettow-Vorbeck (April 1942 - Juni 1942)
Fitzhum (Juni 1942 - Juli 1942)
Schellong (Juli 1942 - )

Organisation
Freiwilligen Verband Flandern
Freiwilligen Legion Flandern

Freiwilligen Verband Flandern
1.Schützen Komp.
2.Schützen Komp.
3.Schützen Komp.

Freiwilligen Legion Flandern
1.Schützen Komp.
2.Schützen Komp.
3.Schützen Komp.
4.Schwere Granatwerfer Komp.
5.Pak. Komp.

Wallonische Legion (Légion Wallonie) grundades 1941 efter Tysklands attack på Sovjetunionen och anslöts då till Heer, eftersom vallonerna (i motsats till sina landsmän flamländarna) inte ansågs som germanska nog att tillhöra Waffen-SS. Över 1.000 valloner anmälde sig frivilliga i "korståget mot kommunismen" och de kom i huvudsak från Léon Degrelles vallon-nationalistiska rörelse Rex Christus, däribland Degrelle själv.
Enheten utbildades i Polen hösten 1941 och användes till att bekämpa partisaner tills de i februari 1942 sändes till fronten. De kämpade vid Don och Kaukasus där de led svåra förluster (för att kompensera för detta sänktes de lägre åldersgränsen för värvning medan den övre höjdes) men visade sig vara förträffliga soldater, vilket väckte Heinrich Himmlers intresse.
Legionen blev en del av Waffen-SS i juni 1943 med namnet SS-Freiwilligen-Brigade Wallonien (senare bytte den namn till SS-Sturmbrigade Wallonien) och anslöts till divisionen Wiking. Brigaden kämpade med Wiking på den södra delen av fronten och decimerades svårt vid utbrytningen ur Cherkassy-fickan där totalt 60.000 tyska soldater omringats av sovjetiska styrkor. Degrelle förde nu befäl över brigaden som led nya svåra förluster under slaget vid Narva. Hösten 1944 drogs brigaden tillbaka från fronten och uppgraderades till en division, Wallonien.
Enligt vissa uppgifter var en av de frivilliga jude, han skickades dock hem när legionen anslöts till Waffen-SS.

Befälhavare
Georges Jacobs (augusti 1941 - januari 1942)
B.E.M. Pierre Pauly (januari 1942 - mars 1942)
George Tchekhoff (mars 1942 - april 1942)
Lucien Lippert (april 1942 - februari 1944)

Bosnien
Bosniska frivilliga var placerade i Handschar (Kroatische nr 1) & Kama (Kroatische Nr 2).

Bulgarien
Bulgariska frivilliga var placerade i Bulgarisches Waffen-Grenadier Regiment der SS som grundades efter Bulgarien hade gått över till de allierade i september 1944. Regementet bestod av 500-600 bulgariska arbetare och soldater som befann sig i Tyskland.

Bulgariska frivilliga fanns också i divisionerna Nord, Prinz Eugen och Horst Wessel.

Danmark


Danska frivilliga var placerade i Freikorps Danmark (se nedan), Wiking, Nordland och Das Reich.

Åtminstone en dansk frivillig. Eric Brorup, tjänstgjorde i såväl Freikorps Danmark, Nordland, Florian Geyer, SS-Fallshirmjäger-Bataillon-500 och Wiking.

Freikorps Danmark (danskarna bednämde det Frikorps Danmark) bildades 1941 på begäran av Danmarks Nationalsocialistiske Arbejder Parti (DNSAP) och med den danska regeringens tillstånd. Christian Peder Kryssing utsågs till befälhavare trots han varken var medlem i DNSAP eller nazist. Waffen-SS hade problem med värvningen tills man beslutade att ge danska officerare speciella förmåner, som att de fick behålla sin grad och pension. Soldaterna svor en trohetsed till Wehrmachts ledning istället för till Hitler vilket övriga Waffen-SS enheter gjorde.

Christian Frederick von Schalburg ersätter Kryssing som befälhavare (som avsatts bland annat på grund av att han inte var nazist) och avslutar dess utbildning. Von Schalburg har tidigare stridit i Wiking och fått Järnkorset av första och andra klass.
Han leder Freikorps under dess första stríder vid Demjansk där de skall vara stödja Totenkopf. När Von Schalburg sturpar ersätts han av tysken Hans von Lettow-Vorbeck som stupar tämligen omgående. Befälet över Freikorp övertas istället av Knud Børge-Martinsen, som varit befälhavare tillfälligt efter såväl Kryssings avsked som von Schalburgs död.

Freikorps Danmark skickades till Danmark i augusti 1942 för att under fyra veckor vila upp sig och komplettera personalen, då de förlorat 78% av sin styrka under de hårda striderna. Under sin ledighet blir de illa bemötta av sina landsmän och blir inblandade i ett stort antal bråk.

Efter ledigheten skickas de på nytt till östfronten, denna gången till Lettland där de kämpar tills mars 1943 då de skickas till Grafenwöhr (vid Nürnberg) där enheten upplöses 20/5 1943.
De soldater som inte skickas hem till Danmark fördes över till SS-Panzergrenadier Regiment 24 Danmark ur Nordland.

Befälhavare över Freikorps Danmark
Christian Peder Kryssing (19/7 1941 - 23/2 1942)
Knud Børge-Martinsen (23/2 1942 - 1/3 1942)
Christian Frederick von Schalburg (1/3 1942 - 2/6 1942)
Knud Børge-Martinsen (2/6 1942 - 9/6 1942)
Hans von Lettow-Vorbeck (9/6 1942 - 11/6 1942)
Knud Børge-Martinsen (11/6 1942 - 20/5 1943)

Styrka
31 mars 1942 900
31 maj 1942 1.386
15 november 1942 1.800

Estland
Estniska frivilliga var placerade i Wiking, Nordland och Waffen-Grenadier Division der SS (Estnische Nr 1).

Finland
Finska frivilliga var placerade i Finnisches Freiwilligen-Bataillon der Waffen-SS (se nedan), Langemarck (Flämische Nr 1) & Nordland.

Finnisches Freiwilligen-Bataillon der Waffen-SS grundades 1941, då Waffen-SS blivit imponerade över de finska soldaternas tapperhet under kriget mot Sovjetunionen, efter en överenskommelse med den finska regeringen.
Finland genomdrev ett antal specialregler för de finska frivilliga: De skulle inte svära en trohetsed till Hitler utan istället lyda under Wehrmacht, bataljonen fick endast användas i krig mot Sovjetunionen och slutligen hade regeringen rätt att återkalla bataljonen efter två år.
De första frivilliga hade militär utbildning och anslöts direkt till Wiking som de kämpade med på östfronten.
Övriga finska frivilliga skickades på ytterligare militärutbildning i Österrike och bildade sedan grunden till Finnisches Freiwilligen-Batallion der Waffen-SS, som grundades med namnet SS Freiwilligen-Batallion Nordost.
Bataljonen anslöts till Wiking i januari 1942 och kämpade på de norra delarna av östfronten tills de på sommaren deltog i striderna i Kaukasus. Under de hårda striderna hösten 1942 led bataljonen svåra förluster som efter hand ersattes med nya frivilliga.
Den finska regeringen valde att kalla hem bataljonen i maj 1943 och bataljonen åkte hem via Estland, med undantag av ungefär 100 man som valde att stanna kvar i Waffen-SS.

Befälhavare i Finnische Freiwilligen-Bataillon der Waffen-SS
Hans Collani

Frankrike
Französische SS-Freiwilligen-Sturmbrigade grundades i juli 1944 utifrån en kärna bestående av Französische SS-Freiwilligen-Grenadier-Regiment. Enheten anslöts till Horst Wessel och kämpade vid Karpaterna där de led extremt hårda förluster där 15 av 18 officerare stupade eller sårades. Enheten skickades bort från fronten i september och slogs snart samman med Légion des Volontaires Francais (LVF) för att bilda Waffen-Grenadier-Brigade der SS Charlemagne (französische Nr.1) som i sin tur ombildades till divisionen Charlemagne (französische Nr.1).

Franska frivilliga var också placerade i Nordland, Horst Wessel & Sturmbrigade Wallonien.

Holland
Waffen-SS var väldigt intresserat av holländska frivilliga då de ansågs speciellt lämpliga rasmässigt sett och fick starkt stöd för detta från Hollands största nazistiska parti, Nationaal Socialistische Beweging (NSB), och i synnerhet dess Hitler-trogne ledare Anton Mussert. De första frivilliga placerades i SS-Panzergrenadier Regiment 10 Westland ur Wiking men 1941 bildades Freiwilligen Legion Niederlande (se nedan).

Freiwilligen Legion Niederlande bildades i juli 1941 under befäl av den holländska generalstabschefen Seyffardt. Det faktum att Seyffardt var befälhavare underlättade naturligtvis rekryteringen, även om hans makt i verkligheten var synnerligen begränsad. Ett stort antal frivilliga anmälde sig, men problemen som uppstod när Waffen-SS ersatte holländska officerare med tyska och även under utbildningen ledde till att en del frivilliga lämnade legionen. Legionen skickades till Ilmen på den norra delen av östfronten i januari 1942 där de snart inledde en motoffensiv mot de sovjetiska styrkorna som dock slogs tillbaka med svåra förluster som följd, legionen var nere på endast 20% av sin ursprungliga styrka men visat sig vara mycket dugliga soldater.
Legionen drogs efter dessa förluster tillbaka från fronten där ytterligare frivilliga anslöt sig. De skickades därefter till fronten vid Leningrad där de återigen led svåra förluster. När de frivilligas två-åriga kontrakt gick ut våren 1943 var det väldigt få som ville förlänga kontraktet och legionen upplöstes.
De som ville stanna kvar inom Waffen-SS bildade grunden till divisionen Nederland.

Holländska frivilliga var även placerade i Nederland, Landstorm Nederland, Wiking & Nordland.

Indien
Tyskland var (naturligtvis) intresserade av att utnyttja Indiens vilja att bli självständigt från Storbritannien och det som skulle bli Indische Frewilligen-Legion der Waffen-SS började sin historia 1941 då stora delar av den brittiska 3rd (Indian) Motorised Brigade togs tillfånga av Rommels styrkor i Nordafrika, Afrika Korps. Tyskland påbörjade värvning av frivilliga från dessa krigsfångar, ivrigt påhejade av Netaji Subhas Chandra Bose som konkurrerade med Mahatma Gandhi om ledarrollen för de indiska självständighetssträvandena, och som anslutit sig till Tysklands sida, senare skulle han bli ledare för en Japan-stödd indisk "exilregering".
En enhet bestående av indiska frivilliga grundandes formellt 1942 som Indisches Infanterie Regiment 950 (även kallad Azad Hind Legion, Legion Freies Indien och Tiger Legion).
1944 överfördes enheten (tillsammans med alla andra legioner) till Waffen-SS och fick namnet Indische Frewilligen-Legion der Waffen-SS. Legionen befann sig nu i Holland men förflyttades till Frankrike. Efter de allierades invasionen drogs legionen tillbaka mot Tyskland. Under tillbakadragandet angreps de vid upprepade tillfällen av de franska styrkorna och stred även mot allierade pansartrupper. En kort tid innan Tyskland kapitulerade försökte legionen ta sig till Schweiz men detta misslyckades och de togs tillfånga av de allierade.

Irland
Ett fåtal irländska krigsfångar kämpade på tyskarnas sida i Waffen-SS, däribland minst en i SS-Jagdverbände Mitte.

Italien
Italienska frivilliga var placerade i Karstjäger, Waffen-Grenadier Division der SS (Italienische Nr 1) & Sturmbrigade Wallonien.

Japan
En frivillig från Japan skall ha tjänstgjort i Charlemagne (französische Nr.1).

Jugoslavien, se Bosnien, Kosovo, Kroatien, Serbien respektive Slovenien.


Kirgistan
Frivilliga från Kirgistan var placerade i Osttürkischen Waffen-Verbande der-SS.

Kosacker
Kosacker var placerade i Kosaken-Kavalleriedivision der SS 1,2 & 3.

Kosovo
Frivilliga från Kosovo var placerade i Skanderbeg (Albanische Nr 1).

Kroatien
Kroatiska frivilliga var placerade i Prinz Eugen, Karstjäger, Handschar (Kroatische nr 1) & Kama (Kroatische Nr 2).

Lettland
Lettiska frivilliga var placerade i Waffen-Grenadier Division der SS (Lettische Nr 1) & Waffen-Grenadier Division der SS (Lettisches Nr 2).

Litauen
Litauiska frivilliga var placerade i Waffen-Grenadier Division der SS (Weissruthenische Nr 1) sedan upprepade försök från SS sida att bilda en litauisk legion misslyckats.

Luxemburg
Närmare 2.000 luxemburgare anmälde sig frivilliga till de tyska styrkorna mellan 1940 och 1942. Luxemburg blev i augusti 1942 formellt en del av Tyskland och luxemburgarna tvingades göra värnplikt i de tyska styrkorna.

De ungefär 12.000 luxemburgare som tjänstgjorde i de tyska styrkorna tjänstgjorde som tyskar och inte luxemburgare då deras lilla rike ansågs vara en del av Tyskland.

Monaco
En frivillig från Monaco fanns enligt vissa uppgifter i Sturmbrigade Wallonien

Norge
Nedan kan ni läsa om SS Skijegerbattalion Norge & Freiwilligen Legion Norwegen, se även det radiotal som hölls av Norges ledare Vidkun Quisling 12 januari 1941 för att uppmana norrmännen att gå med i regementet (senare divisionen) Nordland.


SS Skijegerbataljon Norge (Norwegisches SS-Skijägerbataillon)
Freiwilligen Legion Norwegen (Den Norske Legion)

Norska frivilliga var även placerade i Wiking.


SS Skijegerbataljon Norge (Norwegisches SS-Skijägerbataillon) grundades 1942 på förslag från Gust Jonassen, som var ledare för sportsektionen av Nasjonal Samlings ungdomsförbund. Enheten skickades till Sennheim för militärutbildning och därefter till Dresden för skidträning vilket var mindre lyckat då knappt någon snö föll vid Dresden den vintern. De skickades efter utbildningen till Finland där de anlöts till Nord och i huvudsak användes till partulluppdrag.
Waffen-SS var mycket nöjda med hur enheten klarat sina uppdrag och man beslutade utöka den till en bataljon. Frivilliga hämtades från SS-Panzergrenadier Regiment 23 Norge ur Nordland. Utbildningen hölls i Finland och när bataljonen skickades till fronten i januari 1944 bestod den av tre kompanier med totalt 300 man.
Den sovjetiska Röda armén angrep de norska styrkorna under våren men slogs tillbaka. Det var därefter lugnt vid fronten tills den sovjetiska sommaroffensiven drogs igång. Delar av bataljonen omringades och förlorade 135 man innan de räddades av SS-Gebirgsjäger Regiment 11 Reinhard Heydrich.
Bataljonens nästa uppgift blev att skydda Nord när de förflyttade sig genom det numera fientliga Finland (som tvingats sluta fred med Sovjetunionen) till Narvik i Norge.
Bataljonen omvandlades därefter till SS-Polizei-battalion 506, intressant nog förstärktes bataljonen med fler norska frivilliga, men hann inte användas innan krigsslutet.

Befälhavare
Gust Jonassen (? 1943 - 26 Maj 1943)
Richard Benner (26 Maj 1943 - ? Apr 1944)
Frode Halle (? Apr 1944 - ? Dec 1944)
Egil Hoel (? Dec 1944 - 8 Maj 1945)


Freiwilligen Legion Norwegen (även kallad Den Norske Legion) grundades 1941 för att användas vid den finska fronten. Legionens första bataljon döptes till Viken medan bataljon två och tre (som aldrig bildades) skulle heta Gula respektive Frosta. Legionens första befälhavare, Finn Hanibal Kjelstrup, avgick i protest mot att legionen skulle bli en del av tyska militären istället för den norska.
När legionen var färdigutbildad skickades den inte till Finland utan istället till Leningrad området för att hjälpa de tyska trupperna. Då denna del av fronten var lugn flyttades legionen till en annan del av fronten där de förlorade 50% av sin styrka i den sovjetiska offensiven.
Legionen drogs tillbaka från fronten för att fyllas på med nya frivilliga och 1. Politikompani, som bestående av norska poliser. Legionen återvände till fronten och stannade kvar där över vintern tills den återvände till Norge där den upplöstes.
De frivilliga som valde att stanna kvar i Waffen-SS gick över till SS-Panzergrenadier Regiment 23 Norge, som var en del av Nordland.
För övrigt var nobelpristagaren och Hitler-beundraren Knut Hamsun hedersmedlem i legionen och hans yngste son Arild Hamsun blev belönad med järnkorset för sin insats i striderna på östfronten.

Styrka
Augusti 1941 700 man
December 1941 1.218 man
16 mars 1942 1.150 man
Maj 1942 600 man
1 december 1942 1.000 man
31 december 1942 678 man
Maj 1943 600 man

Befälhavare
Finn Hanibal Kjelstrup (29 Juni 1941 - 1 Dec 1941)
Jorgen Bakke (1 Dec 1941 - 15 Dec 1941)
Arthur Quist (15 Dec 1941 - ? Mar 1943)

Nya Zeeland
Ett fåtal frivilliga från Nya Zeeland tjänstgjorde i Britisches Freikorps och Standarte Kurt Eggers.

Polen
Polska frivilliga fanns enligt vissa uppgifter i Sturmbrigade Wallonien

Rumänien
Rumänska frivilliga var placerade i Das Reich, Nord, Hungaria, Prinz Eugen, Sturmbrigade Wallonien, SS-Jagdverbände Südost, Waffen-Grenadierregiment der SS (rumänisches 1) & Waffen-Grenadierregiment der SS (rumänisches 2).

Dessa rumäner kom i huvudsak från den rumänska 4 Infanteri Divisionen som (sedan Rumänien gått över till de allierade) togs till fånga av tyskarna i augusti 1944 och från de rumäner som fanns i Tyskland sedan tidigare, t.ex. studenter, arbetare eller sårade.

Waffen-Grenadierregiment der SS (rumänisches 1) var ansluten till II SS Panzerkorps som Waffen-Grenadier Regiment 103 och deltog i striderna vid Order tills man 4 mars 1945 förflyttades till norra Tyskland.
Regementet förlorade de flesta av sina 3.000 man i den sovjetiska offensiven 16 april och bara ett fåtal lyckades ta sig västerut för att istället bli amerikanska krigsfångar.

Befälhavare
Gustav Wegner

Organisation
I Batallion (befälhavare Waffen-Hauptsturmführer Dreve)
II Batallion (befälhavare Waffen-Hauptsturmführer Niculae Opris)

Waffen-Grenadierregiment der SS (rumänisches 2) organiserades i Dollersheim, Österrike, men i april 1945 insåg man att det inte fanns tillräckligt med vapen för regementet så det omvandlades till ett anti-tank regemente. Snart blev detta dock också ändrat och regementets två bataljoner omvandlades till konstruktionsbataljoner.

Ryssland
Ryska frivilliga var placerade i Waffen-Grenadier Division der SS (Russische Nr 1).

Schweiz
Schweiziska frivilliga var placerade i Nordland, Standarte Kurt Eggers & Wiking.
Enligt SS egna siffror fanns 1940 44 frivilliga från Schweiz i Waffen-SS.

Serbien
Serbiska frivilliga var placerade i Prinz Eugen, Karstjäger, Das Reich & Serbische-SS-Freiwilligen-Korps.

Slovenien
Slovenska frivilliga var placerade i Karstjäger.

Sovjetunionen, se Azerbajdzjan, Kirgistan, Kosacker, Ryssland, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina, Uzbekistan respektive Vitryssland.


Spanien
Spaniens diktator Franco vägrade sälla sig till Tysklands allierade, men var tvungen att på något sätt återgälda hjälpen han fått från Tyskland under Spanska Inbördeskriget och skickade därför División Azul (även kallad División Española de Voluntarios och 250 División de Infanteria) till östfronten där den utmärkte sig som en av de bästa frivilliga enheterna.
1943 återkallade Franco divisionen, då det nu var uppenbart att Tyskland skulle förlora, men ett stort antal frivilliga valde att ansluta sig till Waffen-SS för att bekämpa kommunismen, dessa organiserades först i Freiwilligen-Einheit Stablack, men placerades senare i Spanische-Freiwilligen-kompanie der-SS 101 och Spanische-Freiwilligen-kompanie der-SS 102 under befäl av Hauptsturmführer Mighuel E Sanchez.

Spanska frivilliga fanns enligt vissa uppgifter även i Sturmbrigade Wallonien, Wallonien och Dirlewanger.

Storbritannien
Ett mindre antal brittiska frivilliga tjänstgjorde i Waffen-SS. De flesta av dessa var placerade i Britisches Freikorps (British Free Corps) men enstaka brittiska frivilliga fanns även i Polizei, Totenkopf, Nordland, Leibstandarte SS Adolf Hitler och Kurt Eggers.

Britisches Freikorps (British Free Corps) bildades 1944, rekryteringen påbörjades redan 1943, och bestod av frivilliga brittiska krigsfångar. John Amery hade först försökt övertyga Wehrmacht om att värva britter men då detta misslyckades vände han sig till Waffen-SS istället. Den döptes först till St. Georgs-Legion (Legion of St. George) men bytte snart namn. Heinrich Himmler hade först tänkt döpa enheten till British Legion, men detta skedde inte då en organisation för fd medlemmar i brittiska militären hade det namnet.
Enheten bestod aldrig av mer än 60 man och dess odisciplinerade beteende orsakade Waffen-SS en hel del problem. British Free Corps användes nästan uteslutande i propagandasyfte, men ett fåtal kämpade med Nordland under slaget om Berlin.

Soldaterna i Britisches Freikorps svor en annorlunda ed än övriga inom Waffen-SS:
"I, [namn], being a British subject, consider it my duty to offer my services in the common European struggle against Communism, and hereby apply to enlist in the British Free Corps."

John Amery togs tillfånga av italienska partisaner i april 1945 och överlämnades till britterna. Han ställdes inför brittisk domstol efter kriget och då han erkände sig skyldig till högförräderi varade rättegången bara i åtta minuter. Han dömdes till döden och hängdes 19 december 1945 i Wandsworth Prison. Med undantag av Amery fick övriga britter som tjänstgjorde i British Free Corps i allmänhet milda straff.

Befälhavare över Britisches Freikorps
SS-Hauptsturmführer Johannes Roggenfeld
SS-Hauptsturmführer Roepke
SS-Obersturmführer Kühlich

Sverige
Nedan finns allmän information om de svenska frivilliga i Waffen-SS, se även förteckning över de svenska frivilliga där ni hittar information om var de olika svenskarna var placerade med mera.

Drygt 200 svenskar (olika böcker nämner olika siffror, vissa källor nämner även högre siffror som 300 eller 500) anmälde sig som frivilliga till Waffen-SS, av dessa uppskattas knappt hälften varit medlemmar i eller sympatisörer till något av fascist eller nazistpartierna i Sverige.
På ansökan som de frivilliga fyllde i stod följande:
"Härmed anhåller undertecknad om inträde som frivillig i tyska krigsmaktens Waffen-SS i kampen mot bolsjevismen..."

Heinrich Himmler planerade enligt en del uppgifter att upprätta en bataljon bestående av endast svenskar (och eventuellt estlands-svenskar) under namnet Tre kronor dock genomfördes aldrig denna plan.

"Den nazistiska övertygelsen var det lite si och så med ute i fält. Vi svenskar var en mycket brokig samling. Jag minns när partisekreteraren i det svenska nazistpartiet besökte oss svenskar ur SS-divisionen Nordland i Auerbach 1943 och Narva 1944. När han gjorde skillnad på partanslutna och icke-medlemmar och försökte tvångsinskriva en del av oss i partiet, fick han en rejäl omgång stryk. Han gjorde för övrigt en ganska slätt figur i fält och återvände snart till Berlin, varifrån han raskt sändes hem till Sverige."
Sagt av Ingemar Somberg (med "svenska nazistpartiet" åsyftas sannolikt Svensk Socialistisk Samling som var det största nazistpartiet i Sverige)

Enligt Sven Olov Lindholm, ledare för Svensk Socialistisk Samling (SSS), det största nazistpartiet i Sverige, stupade 48 SSS-medlemmar under kriget, antingen som Finlands eller Waffen-SS frivilliga. Medlemmarna ur SSS kallade sig Kampavdelning Hans Lindén (döpt efter Hans Lindén som stupade som frivillig) under tjänstgöringen i Waffen-SS. Bland de övriga frivilliga var de största grupperna tyskättlingar och folk som tidigare kämpat i Finland.

Enligt vissa uppgifter var wasakärven en vanlig tatuering bland de svenska frivilliga, detta då denna användes som symbol av ett antal olika svenska nazistpartier framför allt av, den till Svensk Socialistisk Samling anslutna, frivilligorganisationen Sveaborg.

Tyskland framförde, via sändebudet Karl Schnurre, 1941 önskemål till den svenska samlingsregeringen att man dels skulle ansluta sig till axelmakterna (Tyskland, Italien & Japan) och dels att svenska frivilliga skulle tillåtas ansluta sig till Waffen-SS. Båda dessa önskemål avslogs av regeringen som förklarade att frivilliga endast fick bege sig till Finland och att allt annat saknade regeringens stöd.
Tyskland erbjöd sig att ta emot svenska officerare som i "utbildningssyfte" ville delta i invasionen av Sovjetunionen. Detta erbjudande förkastades inte utan vidarebefodrades till ett 40-tal officerare, men saken självdog på grund av bristande intresse bland officerarna.
Under sommaren 1941 fördes tysk värvningskampanj för att få svenskar att ta värvning i Waffen-SS. Tyskland hade valt att tolka det svenska avslaget till att endast gälla större grupper. Ledare för denna värvning var kapten Sitxus Bertram Schmiterlöw och andra ledande var Karl Helm-Strand (tidigare medlem av Svensk Socialistisk Samling (SSS) och senare själv frivillig), fd inspektör Göte Wall och den tyske köpmannen Oskar Nordstein. Några andra som figurerade i utkanterna var bankiren A. W. Högman, grosshandlare Olof Edman, direktör John Hultström, ingenjör C. E. Carlberg och greve Ulf Hamilton (senare själv frivillig) som skötte förbindelserna vid den finska gränsen.
När värvningskampanjen började uppmärksammas i pressen förklarade regeringen (uppenbarligen med stöd från kung Gustav V i motsats till vad som ofta påstås) att endast värvning till den finska armén skulle godkännas (med andra ord förbjöds även värvning till de allierades styrkor). Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop meddelade den svenska ambassaden att Sverige svek sin historiska roll vid Tysklands sida i "Europas ödeskamp". Den tyska värvningen minskade kraftigt under hösten och upphörde helt vid årsskiftet 1941/42.
Indirekt fortsatte dock värvningen så till vida att Tyskland underlättade för svenskar att ta sig till Oslo, Köpenhamn och Helsingfors där Waffen-SS hade värvningskontor.

Vissa av de svenska nazistpartierna var dock inblandade i illegal värvning av frivilliga, däribland Svensk Opposition (SO). Journalisten Ola V och Ernst R (som var chef för SOs Göteborgs kontor) arresterades 1941 för att ha värvat ett tiotal svenskar till Waffen-SS.
Illegal värvning avslöjades i juni 1943 i Stockholm. Ledande i denna värvning var Åke Regnell, Kurt Lundin, Stig Liljenroth, Fred Nilsson och N. T. Rosén. Dessutom visade undersökningar på kopplingar till medlemmar ur både Svensk Opposition och Svensk Socialistisk Samling.

Heinrich Himmler försökte vid ett flertal tillfällen få Svensk Socialistisk Samling att värva frivilliga till Waffen-SS, något som de flesta i ledningen inte var intresserade av då de ville hålla en viss distans till Tyskland. Detta innebar dock inte att SSS-medlemmar inte hjälpte till med värvningen eller själva blev frivilliga då det fanns en stor del av partiet som var långt mer Tyskland-vänlig än ledningen.

I Nordland tjänstgjorde ett 50-tal svenskar. De flesta var placerade i pansarspaningsbataljonens tredje pansarskyttekompani och detta gavs namnet Schwedenkompanie, trots att det till största delen bestod av tyskar från Rumänien. Divisionen skickades till Ingermanland hösten 1943 varifrån de tvingades bort av den sovjetiska vinteroffensiven. Kompaniet användes som "brandkår" och placerades hela tiden vid de hårdast drabbade frontavsnitten vilket naturligtvis ledde till svåra förluster. Sommaren 1944 kämpade kompaniet i Baltikum och led åter svåra förluster innan det drogs tillbaka till Kurland. Kompaniet decimerades till 25 man efter hårda strider om en höjd i Lettland. Divisionen tvingades tillbaka mot Tyskland och deltog slutligen i slaget om Berlin.

En del svenskar (8-10 man) tjänstgjorde som krigskorrespondenter i Kurt Eggers där de tjänstgjorde på såväl öst- och västfronten som i Medelhavet.

Ett 40-tal svenskar tjänstgjorde i Wiking och deltog i divisionens strider på östfronten och i Alperna.

Ett fåtal svenskar tjänstgjorde i Leibstandarte SS Adolf Hitler, Totenkopf, Frundsberg, Nederland & Nord.

Sydafrika
Tre frivilliga från Sydafrika tjänstgjorde i Britisches Freikorps: Douglas Mardon, Lourens Viljoen & Pieter Labuschagne.

Tadzjikistan
Frivilliga från Tadzjikistan var placerade i Osttürkischen Waffen-Verbande der-SS.

Tjeckoslovakien
Tjeckoslovakiska frivilliga var placerade i SS Freiwilligen Grenadier Division.

Turkmenistan
Frivilliga från Turkmenistan var placerade i Osttürkischen Waffen-Verbande der-SS.

Ukraina
Ukrainska frivilliga var placerade i Waffen-Grenadier Division der SS (Ukrainische nr 1) & Karstjäger.

Ungern
Ungerska frivilliga var placerade i Nord, Prinz Eugen, Hunyadi (Ungarische Nr 1), Hungaria, Waffen-Kavallerie Division der SS (Ungarnische Nr 4), Lützow & Maria Theresa.

USA
Ett fåtal frivilliga från USA var enligt vissa uppgifter placerade i Standarte Kurt Eggers.
Det finns även en del (mycket vaga, obekräftade och ytterst tvivelaktiga) uppgifter om att en enhet bestående av amerikanska frivilliga skulle ha bildats under namnet American Free Corps (andra namn som nämts är George Washington Brigade och liknande).

Löjtnant Martin J. Monti ur US Air Force deserterade och flög till Wien i en P-38 Lightning där han anmälde sig frivillig i kampen mot Sovjet. Han placerades senare i Waffen-SS, troligen i ren propagandatjänst.

Enligt vissa uppgifter åkte en del av de mest fanatiska medlemmarna ur nazistiska German-American Bund till Tyskland för att delta i kriget på Hitlers sida 1939. För övrigt kan nämnas att några ur German-American Bund greps under kriget då de återvände till USA för att spionera och genomföra sabotage.

Enligt SS egna siffror fanns 1940 fem frivilliga från USA i Waffen-SS.

Uzbekistan
Frivilliga från Uzbekistan var placerade i Osttürkischen Waffen-Verbande der-SS.

Vitryssland
Vitryska frivilliga var placerade i Waffen-Grenadier Division der SS (Weissruthenische Nr 1) och i Sturmbrigade Wallonien (George Tchekhoff som var befälhavare våren 1942 var vitryss).

Användarvisningsbild
Morgan
Medlem
Inlägg: 1296
Blev medlem: 7 mars 2005, 11:21

Inlägg av Morgan » 23 mars 2006, 20:24

Jag har visseligen läst om detta i den brilijanta boken "Svenskar i krig 1914-1945", men det förvånade mig att det överhuvudtaget fanns frivilliga från det brittiska samväldet i Waffen-SS. Kan inte förstå varför de skulle vilja kämpa med tyskarna, när de hade uppfostrats med mellankrigstidens anti-tyska stämning (speciellt fr.o.m. 1933) och dessutom slagits mot dem.

Morgan

Användarvisningsbild
Tomas Ibsen
Medlem
Inlägg: 3626
Blev medlem: 5 mars 2003, 15:27
Ort: Gotland.
Kontakt:

Inlägg av Tomas Ibsen » 24 mars 2006, 19:48

Antikommunism kan vara stark.

Precis som antinazism (vilket Canbridgespionerna är ett exempel så gott som något på) kan vara.

Mjölner
Medlem
Inlägg: 213
Blev medlem: 27 juni 2005, 13:40
Ort: Uppsala

Inlägg av Mjölner » 2 april 2006, 04:42

Tomas Ibsen skrev:Antikommunism kan vara stark.

.
För att inte tala om antisemitismen... Men denna var kanske starkare i mer "traditionellt" tyskvänliga länder som Sverige etc.

De britter som gick med i Brittishe Freikorps kanske helt enkelt var lata drönare som hoppades få byta fånglägret mot en flott kasern med mjuka sängar och god och riklig mat, där man kunde ligga och pilla sig i naveln. Visst, nån radiosändning fick man väl ställa upp på då och då, men att slåss mot Röda Armén i snön utanför Leningrad? Nej tack!

Lasse
Medlem
Inlägg: 1541
Blev medlem: 26 mars 2002, 16:03
Ort: Sthml

Inlägg av Lasse » 2 april 2006, 15:04

Vad jag har läst var flera av de brittiska frivilliga besvikna på att de drogs undan från fronten.

Mvh:

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 1 september 2002, 18:24
Ort: Halmstad

Inlägg av Stilleben » 13 augusti 2006, 12:05

En utomordentlig sammanställning om Waffen SS som Marcus ovan gjort, bl.a. med en förteckning över svenskarna där.

Fann av en tillfällighet på webben denna förteckning över svenska frivilliga i HELA den tyska krigsmakten:

http://www.tobiashubinette.se/ns_frivilliga.pdf

Med reservation för källan så kan den kanske ha intresse.

Lasse
Medlem
Inlägg: 1541
Blev medlem: 26 mars 2002, 16:03
Ort: Sthml

Inlägg av Lasse » 13 augusti 2006, 12:22

Hans lista bör tas med en stor nypa salt då den innehåller flertalet fel.

Skriv svar