Lite material från de gamla skalman.nu sidorna.
Under 1917 då tsarernas Ryssland skakades av såväl Första världskriget som svåra interna oroligheter var Finland ett av flera områden som började sträva efter självständighet. Finland led dock av interna stridigheter som hotade att urarta i våldsamheter vilket skedde första gången 24 september då en medlem i de borgerliga skyddskårerna (de "vita") sköts ihjäl i Helsingfors av en medlem i ett arbetargarde (de "röda").
Vid valet till den finska lantdagen i oktober 1917 fick de borgerliga majoritet (108 mandat mot socialdemokraternas 92) men utvecklingen gick ändå mot revolution (och senare inbördeskrig) av flera olika skäl: revolutionen i Sovjetunionen inspirerade de finska socialisterna (Petrograd låg nära den dåvarande finska gränsen), de 80.000 ryska trupperna agerade okontrollerat (de mördade bland annat ett antal "klassfiender") och den livmedelsbrist som var ett resultat av kaoset i Ryssland.
Det socialdemokratiska revolutionsrådet (!) avvisade en revolution men istället beslutade man sig för att genomföra en storstrejk. Under novemberstrejken ockuperade rödgardister en hel del av samhällets instutitioner, däribland lantdagshuset som stängdes under vapenhot. Under strejken begicks även ett antal mord som skrämde upp de borgerliga (och delar av socialdemokratin). När strejken avblåstes 19 november började de vita skyddskårerna växa kraftigt under dess nya befälhavare, Gustaf Mannerheim. Skyddskårernas första vapenleverans från Tyskland levererades redan 31 oktober till Österbrotten.
6 december förklarade Finland sig självständigt från Ryssland men detta förhindrade inte att sammanstötningarna mellan de röda och vita ökade i omfattning. 26 januari 1918 lämnade den borgerliga regeringen Helsingfors, som var dominerat av de röda, och begav sig till Vasa. Skyddskårerna förklarades vara Finlands lagliga armé vilket innebar att de röda gardena blev illegala.
28 januari tog det röda gardet med vapenmakt kontroll över Helsingfors (såväl Josef Stalin som Leo Trotskij hade en tid försökt övertala de finska socialisterna att gripa makten) och andra röda garden tog, under ledning av generalstabsöversten Svetsjnikov, kontroll över det södra Finland. I Helsingfors bildades en folkdelegation under ledning av Kullervo Manner som skulle styra landet.
Samma dag avväpnade skyddskårerna i Österbotten de ryska styrkorna i Vasa och de omkringliggande orter vilket gav de vita så väl vapen som en basområde. De vita kontrollerade snart också norra och östra Karelen samt resten av Österbotten.
Fronten mellan de röda och vita gick genom mellersta Finland från Björneborg över Tammerfors till Karelska näset, där de röda kontrollerade den södra delen med de stora industrierna, huvudstaden och hälften av befolkningen.
De röda gardena var numerärt överlägsna och fick stora vapenleveranser från de ryska garnisonerna (de ryska soldaterna tycks i huvudsak ha hållit sig neutrala, även om ett par tusen deltog i striderna enligt vissa uppgifter) men de vita hade bättre militärledning och fick stor nytta av de 1.200 så kallade jägare som anslöt sig till de vita i februari, dessa hade fått militärutbildning i Tyskland för att kämpa för den finska självständigheten. Regeringen införde värnplikt 17 februari då inte tillräckligt många anmälde sig frivilliga.
De röda inledde den väpnade kampen med ett anfall mot Haapamäki, en viktigt järnvägsknutpunkt, men de vita slog tillbaka anfallet. Efter denna inledande röda offensiv kom nu initativet att gå till de vita styrkorna under Mannerheim som kom att behålla det under resten av kriget.
De vitas offensiv riktades mot Tammerfors som var ett av de rödas viktigaste fästen. Striderna kring Tammerfors var väldigt hårda och förlusterna var betydande för båda sidor innan de röda i staden kapitulerade 6 april efter en veckas belägring. De vita tog 11.000 fångar, varav en del utan vidare avrättades, medan vita fångar hos de röda sköts ned med maskingevär utanför Tammerfos, dessa incidenter kan tjäna som exempel på terrorn som båda sidorna tyvärr flitigt gjorde sig skyldiga till. (Mer om detta kan ni läsa om bland statistiken) Mannerheim var medveten om terror som hans soldater gjorde sig skyldiga till och utfärdade en dagorder 28 mars: "Vid erövrandet av Tammerfors bör strängt efterses, att fiender, vilka giva sig, böra behandlas såsom krigsfångar, och att inga handlingar få befläcka Finlands heder", men detta hjälpte uppenbarligen inte.
Den finska regeringen (dvs den "vita") hade tidigt bett om tysk militär hjälp i självständighetskampen (svensk militär hjälp gavs också) och även om Mannerheim motsatte sig detta begärde regeringen i februari att tyska trupper skulle sändas till Finland. Den tyska Östersjödivisionen, under general Rüdiger von der Goltz, landsteg på Hangö 3 april och angrep de röda. Divisionen marscherade vidare till Helsingfors som intogs 14 april.
Den röda ledningen flydde till Viborg och de röda trupperna beordrades följa efter, men dessa inringades av vita och tyska trupper (de senare hade landstigit i Lovisa) vid Lahtis. Landförbindelsen mellan Petrograd och Viborg skars av 23 april och Viborg föll till de vita styrkorna 28 april. Den röda ledningen flydde landet och de sista striderna avslutades 15 maj då Ino fästning på Karelska näset erövrades.
Överbefälhavaren Mannerheim red in i Helsingfors 16 maj som segrare och kriget var över, dock skulle Mannerheim återigen få strida som överbefälhavare mot Moskvas trupper, nämligen i Finska Vinterkriget och Fortsättningskriget.
Svenska frivilliga
I Sverige var den allmänna opinionen på de vitas sida och hjälp till de vita började organiseras. Detta var dock inget som uppskattades helt av den svenska socialdemokratiska regeringen som hyste viss sympati för socialdemokraterna i Finland, därför förbjöds vapenleveranser till de vita, dock transporterades vapen över Bottenviken med godkännande av den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Erik Palmstierna.
Organisationen Finlands vänner grundades i februari (dess ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till de vitas överbefälhavare) och anskaffade fyra fältsjukhus (med personal) och ett flygplan till de vita.
De första svenska frivilliga anlände till Torneå 2 februari och de placerades vid Svenska brigaden. Brigaden organiserades i Uleåborg under befäl av Hjalmar Frisell och skickades till fronten 26 mars.
Brigaden fick sitt elddop vid Tammerfors under den "blodiga skärtorsdagen" 28/3 och deltog därefter i stormningen av Tammerfors, där för övrigt bland annat Olof Palme (farbror till statsministern) stupade. Därefter deltog man i offinsiven mot Valkeakoski och avskärandet av förbindelsen mellan röda armén och Lahtis.
Svenska brigadens organisation
Gevärskompani Nils Wickström
Gevärskompani Lars Luneberg
Kulsprutekompani Erik Reichenberg
Pinonjäravdelning
Skidlöpardetachement
Sjukvårdsgrupp
Som mest bestod Svenska brigaden av 803 man och totalt 1.100 man (varav 200 officerare) var vid någon tidpunkt anslutna till brigaden.
Utöver Svenska brigaden gjorde svenska frivilliga viktiga insatser på ledande positioner i finska förband och det vita högkvarteret.
Även svenska flygare gjorde insatser för den vita sidan, bland annat utbildades finska piloter vid Enoch Thulins flygskola på Ljungbyhed och Rudolf Cederströms vid Furusund. Ett antal flygplan skänktes från Sverige och svenskar deltog i de vita "flygvapen" där huvuduppgifterna var spaning, (primitiv) flygbombning och flygbladskastning.
Ryska trupper i Finland
(tyvärr blir tabellerna inte så bra)
Truppenhet --- Stationering --- Lämnade Finland
Östersjöflottans landtrupper
696 Revolutionära inf.reg. --- Helsingfors --- 28/2
Sveaborgs fästnings inf.reg. --- Helsingfors --- 6-8/2
113 Strarorusskij inf.reg. --- Helsingfors --- efter 1/3
114 Novotorzhkij inf.reg. --- Helsingfors --- efter 1/3
115 Vjazma inf.reg. --- Helsingfors --- efter 28/2
116 Malojaroslav inf.reg. --- Sveaborg --- efter 14/2
Sveaborgs 1 Fästningsartilleriregemente --- Sveaborg --- efter 16/2
Sveaborgs 2 Fästningsartilleriregemente --- Helsinge --- 27/2
428 Lodejnopole inf.reg. --- Ekenäs --- 4-8/2
Orenburg stormbataljon --- Hangö --- 19/2 - 11/3
471 Kozelski skarpskyttereg. --- Åland --- ?
106 Inf.div.
421 Tsarskoje selo inf.reg. --- Åbo mm --- efter 20/2
422 Kolpino inf.reg. --- Tammerfors --- upplöst 20/2 - 1/3
423 Luga inf.reg --- Seinäjoki --- avväpnat
424 Tshud inf.reg. --- Riihimäki mm --- efter 20/2
196 Artilleribrigaden --- Tammerfors mm --- avväpnat
2 Baltiska kavalleribrigaden
3 Baltiska kavallerireg. --- Vasa mm --- avväpnat
92 Lantvärnsbrigaden
32 Smolensk druzhinan --- Kouvola --- ?
33 Smolensk druzhinan --- Uleåborg --- avväpnat
34 Smolensk druzhinan --- Ekenäs --- ?
328 Minsk druzhinan --- S:t Andree --- avväpnat
367 Minsk druzhinan --- Villmanstrand --- ?
391 Minsk druzhinan --- Tavastehus --- efter 20/2
40 Pionjärreg. --- Tavastehus --- efter 26/2
Viborgs fästning
509 Gzhdatsk inf.reg. --- Viborg --- upplöst 30/3
511 Sytshevsk inf.reg --- Viborg --- upplöst 2-15/3
Viborgs fästnings inf.reg. --- Viborg --- upplöst 8/3
1 Polska bataljonen --- Viborg --- 22/3
Muselmanbataljonen --- Viborg --- 8/2
Finländska gränsbevakningsdiv.
1 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Torneå --- avväpnat
2 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Vasa --- avväpnat
3 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Björneborg --- 23/2
4 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Åbo --- 27/2
1 Finländska gränsinf.reg. --- Ulåborg --- avväpnat
2 Finländska gränsinf.reg. --- Gamlakarleby --- avväpnat
3 Finländska gränsinf.reg. --- Vasa --- avväpnat
4 Finländska gränsinf.reg. --- Valkeasaari mm --- ?
1 Positionsbatterigruppen --- Bottniska vikens kust --- avväpnat
2 Positionsbatterigruppen --- Bottniska vikens kust --- 11/2
Förstärkningstrupperna
2 Ersättningsreg. --- Fredrikshamn --- efter 22/2
Statistik
(tyvärr blir tabellerna inte så bra)
Döda enligt dödssätt och ideologi
--- Röda --- Vita --- Övrigt --- Totalt
Stupad --- 5.324 --- 3.279 --- 484 --- 9.087
Avrättad,skjuten,mördad --- 7.207 --- 1.321 --- 392 --- 8.920
Död i fångläger --- 11.785 --- 6 --- 500 --- 12.291
Död efter frigivning --- 597 --- - --- 2 --- 599
Försvunnen --- 1.818 --- 42 --- 116 --- 1.976
Övrigt --- 695 --- 173 --- 536 --- 1.404
Totalt --- 27.426 --- 4.821 --- 2.030 --- 34.277
Källa: Databasen över krigsdöda 1914-22
Döda per län
Kuopio län --- 1 262
Nyland län --- 6 665
St. Michels län --- 868
Tavastehus län --- 8 295
Uleåborgs län --- 860
Vasa län --- 1 689
Viborgs län --- 6 740
Åbo ocn Björneborgs län --- 7 765
Åland / ÅBL --- 20
Uppgift saknas --- 113
Totalt --- 34.277
Källa: Databasen över krigsdöda 1914-22
De stupades sociala fördelning
--- Röda --- Vit --- Befolkningen år 1920
Tjänstmän --- 1% --- 17% --- 10%
Hemmansägare --- 5% --- 45% --- 28%
Arrendatorer --- 13% --- 11% --- 21%
Jordbruksarbetare --- 16% --- 9% --- 13%
Arbetare --- 63% --- 14% --- 20%
Övriga --- 2% --- 4% --- 8%
--- --- ---
Stadsbefolkning --- 21% --- 13% --- 16%
Landsbygdsbefolkning --- 77% --- 87% --- 84%
Källa: "Röd och vit terror" av Jaakko Paavolainen
Terrorns offer och deras fördelning i tiden
--- Röd --- Vit
1-26/1 --- 40 --- 0
27/1 - 2/3 --- 703 --- 388
3/3 - 30/3 --- 205 --- 511
31/3 - 27/4 --- 667 --- 1.419
25/4 - 1/6 --- 30 --- 4.745
2/6 - 31/12 --- - --- 422
okänt --- 44 --- 895
--- 1.689 --- 8.380
Källa: "Röd och vit terror" av Jaakko Paavolainen
Den röda terrorns sociala fördelning
--- Antal --- %
Lantbrukare, hemmansägare --- 610 --- 37,0
Arbetare, hantverkare mm --- 302 --- 18,3
Studenter --- 165 --- 10,0
Handelsmän, affärsmän --- 99 --- 6,0
Tjänstemän, kontorister mm --- 93 --- 5,6
Agronomer, jägmästare mm --- 89 --- 5,4
Poliser, domare mm --- 77 --- 4,7
Ingenjörer, fabrikstjänstemän --- 69 --- 4,2
Läkare, officerare mm --- 63 --- 3,8
Präster, folkskollärare mm --- 30 --- 1,8
Övriga (främst lantbrukare och arbetare) --- 52 --- 3,2
--- 1.649 ---
Källa: "Röd och vit terror" av Jaakko Paavolainen
Källor:
Databasen över krigsdöda 1914-22
Lars Ericsson - Svenska Frivilliga
Finland 1917-1920 del 2 - Ett folk i kamp
Nationalencyklopedin
Nordisk Familjebok (tredje upplagan)
Jaakko Paavolainen - Röd och vit terror
Heikki Ylikangas - Vägen till Tammerfors
/Marcus
Frihetskriget / Finska Inbördeskriget
Här nedan infogar jag en artikel jag själv skrev för en engelskspråkig publik för några år sedan. Jag har senare också översatt den till svenska och det är den versionen som kommer här. Hoppas det funkar nu och kan vara av intresse för forumets läsare.
Skål!
KRIGSUTBROTTET
Det finska inbördeskriget 1918 kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska tsarrikets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. I detta hänseende förblir inbördeskriget en intressant detalj under en turbulent tid i världshistorien.
Sedan 1914 hade världen legat i krig. Det första världskriget utkämpades mellan två stora block av allianser; centralmakterna leddes av ett militaristiskt Tyskland, medan Ententen bestod av främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland. En hel generation förblödde i västfrontens skyttegravar. På östfronten såg situationen blek ut för det ryska tsarriket. De många nederlagen och blodiga offensiverna hade lett till krigströtthet och upprorsstämningar i Ryssland.
När revolutionen inleddes i Ryssland i mars 1917 med tsarens abdikation och Kerenskijs interimsregering, spred sig oroligheterna även till Finland som var en del av det ryska riket sedan 1809. Myterier bland de ryska förbanden i landet blev vanliga, officerare avrättades och själva generalguvernören arresterades och fördes i fångenskap tillbaka till Ryssland. Vid oktoberrevolutionen och Lenins makttagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Och så, den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P. E. Svinhufvud, landet för självständigt. Någon tid efter nyår 1918 erkände även Lenins regering Finlands självständighet, men talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna.
I detta läge stod Finland inför en allvarlig inrikespolitisk kris. Missnöjet bland de fattiga delarna av befolkningen växte på grund av livsmedelsbrist och arbetslöshet som följde i första världskrigets spår. Strejker och demonstrationer tog sig allt våldsammare uttryck eftersom en organiserad ordningsmakt saknades i det nyligen självständiga Finland. Därför improviserades lokala garden och ordningsstyrkor, mellan vilka det snart kom till öppen konflikt. De bolsjevistiska "röda gardena" stod snart i opposition mot de borgerliga "vita" skyddskårerna, båda "arméer" beväpnade med vapen från de ryska trupperna. Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant CGE Mannerheim överkommandot över de vita trupperna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper.
De vita skred därpå till rask handling. De ryska truppernas närvaro i landet irriterade senaten och den 24 januari avväpnades ett av de ryska förbanden i Österbotten. Detta ledde i sin tur till att regeringen i St. Petersburg (Petrograd) befallde att de vita förbanden skulle avväpnas. Mannerheim etablerade sitt högkvarter i Vasa och även en del av senaten begav sig dit eftersom revolution befarades i Helsingfors.
Den 27 januari gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkommissariatet. Revolutionen var därmed ett faktum, varvid merparten av senaten slutligen flydde till Vasa. Den 28 januari inledde således Mannerheim officiellt avväpnandet av samtliga ryska enheter i Österbotten, alltemedan regelrätt inbördeskrig höll på att utvecklas.
De röda grep snabbt makten i södra Finland och höll även några revolutionära nästen bakom de vitas linjer. Den front som snart stabiliserades sträckte sig från Bottenhavet, strax norr om Björneborg, norr om Tammerfors, sydost mot Karelska näset.
INLEDANDE STRIDER
Striderna inleddes med ett våldsamt rött anfall på bred front. Även ryska soldater kämpade på den röda sidan. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. Den hårdaste röda offensiven utkämpades strax norr om Tammerfors, på den så kallade Vilppula-fronten, där de röda trupperna leddes av den ryske översten Svetjnikov. Även på Karelska näset utkämpades hårda strider, där de röda och vita drabbade samman vid Rautu by vid Ladoga. De röda anföll i riktning Imatra.
En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i bästa första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar. Offensiven utmynnade, som så många liknande slag nere på kontinenten, i ett oavgjort dödläge.
Ännu hetare gick det till i de röda ståndpunkterna bakom de vitas linjer. Hårda, regelrätta gatustrider utkämpades i de av de vita omringade enklaverna Kuopio, Varkaus och Värtsilä. Även i norra Finland; vid Uleåborg, Brahestad och Torneå utkämpades strider mellan vita och röda. Enklaverna var snart raderade dock.
Under tiden hade den vita regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18-25 februari landsteg den i tyska armén tränade och krigshärdade finska trupp som kallades den 27 jägarbataljonen och kom att utgöra en välbehövd grund för den framtida finska försvarsmakten. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén, vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Inalles hade ungefär 1.900 finländska män deltagit i "jägarrörelsen", naturligtvis under största hemlighetsmakeri.
DE VITA FÅR ÖVERTAGET
I mars kom så slutligen den väntade vita storoffensiven igång. Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstryrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt. En för ändamålet formerad tysk flottstyrka, sonderverband Ostsee, ankrade upp på Åland den 5 mars och landsatte Mecklenburgska jägarbataljon 14 på Eckerö. Svenska trupper stod redan på Åland men drog sig tillbaka efter tyskarnas ankomst. Målet för Mannerheims storoffensiv var Tammerfors.
Klockan 6.00 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. De följande dagarna kämpade sig de vita fram mot staden, vilken stod omringad den 24 mars.
Själva slaget om Tammerfors började den 3 april och kom att leda till blodiga gatustrider, kvarter för kvarter, under vilka stora delar av staden raserades. Staden försvarades hårdnackat av de röda, ledda av Hugo Salmela, och detta blev det första slaget i Nordens historia vilket kom att utkämpas i en industristad. Den 5 april var det hela över och de vita kunde rensa ut det sista desperata röda motståndet i Tammerfors. Slaget hade krävt 1.800 döda och ca 2.000 sårade på den röda sidan, medan de vita förlorade 600 döda och ytterligare 2.000 sårade.
Under detta slag, vilket må betraktas som krigets egentliga vändpunkt (ett finskt Gettysburg!), deltog även den svenska frivilligkåren som kämpade på den vita sidan och bestod av ungefär 700 frivilliga svenskar.
Samma dag som slaget vid Tammerfors inleddes, den 3 april, landsteg de första tyska trupperna i södra Finland vid Hangö. Den första enheten som landsteg var den 3 Reservjägarbataljonen under major greve von der Schulenburg-Lieberrose. Hela den tyska expeditionskåren leddes av general von der Goltz och utgjorde 12.000 man ur östersjöflottan. Det väloljade tyska krigsmaskineriet rullade därpå fram över södra Finland som en ångvält. Den 7 april landsattes ytterligare tyska trupper under Brandenstein vid Lovisa och bildade där ett brohuvud.
Trots detta bjöd de röda på oväntat hårt motstånd. Helsingfors försvarades tappert allteftersom tyskarna besatte staden under hårda strider, den 12-13 april 1918. De röda kapitulerade efter att den tyska flottan bombarderat staden och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg. Den 20 april nådde tyska och vita trupper kontakt efter att Lahtis hade fallit.
Även på karelska näset hade vändpunkten anlänt. Där bröt sig de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautu - varvid byn förstördes totalt under de hårda striderna - och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. Den 23-29 april 1918 stod slutligen det sista slaget om Viborg, varvid de vita trupperna leddes av Wilkman. Wilkman samlade inför anfallet mot Viborg sina trupper och stod för den största truppkoncentrationen under inbördeskriget, och han marscherade därpå utan att tveka att använda sig av hänsynslösa bajonettanfall fram mot Viborg.
De rödas ledare Kullervo Manner befann sig även han i Viborg när de vita trupperna gick till anfall. Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Petrograd. Den 29 april föll så slutligen Viborg, efter hårdnackat motstånd, till de vita. För första gången i stadens historia hissades det självständiga Finlands flagga från Viborgs slottstorn - en vit bordsduk.
KRIGETS KARAKTÄR
Som de flesta inbördeskrig i mänsklighetens historia, kom även det finska att bli ovanligt grymt och blodigt och de nya vapenslag som introducerats under första världskriget kom att spela en viktig roll i detta. Eftersom slagen utkämpades i rask takt och konflikten endast varade några månader, hade man dock inte tid för att gräva ner sig i verkliga löpgravar och utkämpa ett skyttegravskrig i verklig mening. Vissa av bataljerna kom dock att utkämpas som små kopior av de stora slagen nere på kontinenten; med skyttegravar, som ofta endast utgjordes av diken eller dylikt, och hårda artilleribeskjutningar. Bästa exemplet på ett sådant slag var Ahvola, som kan anses vara en miniatyr av Verdun.
Maskingevär användes flitigt av båda sidor i striderna, men även flygplan och pansartåg användes i viss utsträckning. Flygplanen användes främst av den vita sidan för spaning, och de flesta piloterna kom som frivilliga över från Sverige. På den vita sidan flög 12-16 svenska piloter av ett totalt antal 21-25. De rödas pansartåg blev under kriget talesätt och användes flitigt för att bryta igenom fronten på sådana platser där järnvägen tillät det.
Den vita armén bestod vid krigsslutet av ungefär 70.000 man, med 154.000 gevär, 290 maskingevär och 44 artilleripjäser. Den 18 februari inrättade senaten i Vasa allmän värnplikt enligt 1878-års lag, vilken påbjöd att varje man mellan 21 och 40-års ålder skulle infinna sig till uppbåd.
Det röda gardet mobiliserade under krigets gång allt som allt 75.000 man. De använde sig även av kvinnliga trupper för bevakning och patrulltjänst. Det röda gardet stred oftast i kompanier indelade enligt krigarnas hemort eller yrkestillhörighet. Deras största svaghet var den dåliga militära utbildning och ledning de led av under hela konflikten. Uniformeringen var synnerligen bristfällig och bestod alltsom oftast endast av en röd armbindel eller en kokard.
De ryska styrkorna i Finland uppgick vid krigsutbrottet till ungefär 40.000 man och dessa kom att spela en avgörande roll i striderna eftersom de gav de röda sitt stöd. Dessutom befann sig den ryska östersjöflottan i Helsingfors där manskapet levde glada dagar, långt från krig och elände. Flottan seglade dock bort vid tyskarnas ankomst.
AVSLUTNING OCH EFTERSPEL
När Helsingfors intagits av tyska trupper, Tammerfors och Viborg av Mannerheims vita trupper, stod situationen hopplös för de sista röda som bjöd motstånd. Röda ståndpunkter gav sig utan egentligt motstånd; Björneborg, Rauma, Riihimäki, Åbo. De sista striderna utkämpades i början av maj med de resterande röda trupperna inklämda mellan tyska styrkor i söder och vita i norr. Den 5 maj 1918 kapitulerade de sista revolutionärerna i Pyhtää.
Den 16 maj höll den vita armén, i överbefälhavare Mannerheims åsyn, ett högtidligt intåg längs norra esplanaden i Helsingfors och kriget var därmed slut.
Trots att Mannerheim hade varit ovillig att ta emot den tyska hjälpen hade kriget kunnat förkortas avsevärt på grund av deras deltagande. Vidare kan den tyska insatsen i Finland betraktas lika viktig för de vita som den ryska hjälpen var för de röda. Striderna hade resulterat i ungefär 3.400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3.100 stupade. Allt som allt kostade kriget det finska folket 30.000 döda, medan ca 75.000 röda fångar satt i fångläger vid krigsslutet. Fånglägren blev en svart episod i Finlands historia, eftersom många av fångarna avrättades och behandlades allmänt dåligt. Trots detta frigavs de flesta av fångarna redan samma år, resten under 1919.
En intressant detalj från tiden efter inbördeskriget var Finlands val av kronprins. Det var sagt att Finland skulle följa de andra skandinaviska makternas exempel och instifta monarki. Till finländsk kronprins valdes den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen, Wilhelm II:s svåger. Den 11 november 1918 tog dock det första världskriget slut efter tyskt nederlag på västfronten och valet av den nye konungen gjordes omöjligt. Friedrich Karl hade faktiskt redan lärt sig lite finska men inte ännu besökt landet. Det närmaste han hade kommit sitt kungarike var när han stod på andra sidan Finska viken, i Estland, och spanade över med kikare. Finland valde därefter att bli republik.
Republikens första president blev Kaarlo Juho Ståhlberg (1919-25).
Mellan Finland och Ryssland ingicks ett formellt fredsfördrag 1920 i Dorpat och Ryssland erkände därvid återigen Finlands självständighet. Vidare avträdde ryssarna Petsamo-området i norr, varvid Finland erhöll en smal korridor fram till Ishavet. En annan konflikt i den unga republikens första år rörde ålandsfrågan, vilket orsakade oro mellan Finland och Sverige. Frågan löstes slutligen 1921 när Nationernas förbund "gav" Åland till Finland. Åland skulle dock alltjämt åtnjuta självstyre.
I efterhand har historikerna diskuterat den korrekta benämningen på kriget. Skall man använda inbördeskriget, frihetskriget eller möjligen brödrakriget? Jag har valt att använda inbördeskriget, eftersom jag anser den benämningen vara mest lämplig. Det är också den mest använda.
LITTERATUR
*Finland 1917-20, Del 2; Ett folk i kamp, Ohto Manninen
*Efter 1809, Bernces förlag, 1970
*Suomen puolustusvoimat, ennen ja nyt; Maanpuolustuskorkeakoulu, historian laitos, 1998
*Havsvargar, Per-Olof Ekman, Holger Schildts förlag, 1983
Skål!
KRIGSUTBROTTET
Det finska inbördeskriget 1918 kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska tsarrikets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. I detta hänseende förblir inbördeskriget en intressant detalj under en turbulent tid i världshistorien.
Sedan 1914 hade världen legat i krig. Det första världskriget utkämpades mellan två stora block av allianser; centralmakterna leddes av ett militaristiskt Tyskland, medan Ententen bestod av främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland. En hel generation förblödde i västfrontens skyttegravar. På östfronten såg situationen blek ut för det ryska tsarriket. De många nederlagen och blodiga offensiverna hade lett till krigströtthet och upprorsstämningar i Ryssland.
När revolutionen inleddes i Ryssland i mars 1917 med tsarens abdikation och Kerenskijs interimsregering, spred sig oroligheterna även till Finland som var en del av det ryska riket sedan 1809. Myterier bland de ryska förbanden i landet blev vanliga, officerare avrättades och själva generalguvernören arresterades och fördes i fångenskap tillbaka till Ryssland. Vid oktoberrevolutionen och Lenins makttagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Och så, den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P. E. Svinhufvud, landet för självständigt. Någon tid efter nyår 1918 erkände även Lenins regering Finlands självständighet, men talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna.
I detta läge stod Finland inför en allvarlig inrikespolitisk kris. Missnöjet bland de fattiga delarna av befolkningen växte på grund av livsmedelsbrist och arbetslöshet som följde i första världskrigets spår. Strejker och demonstrationer tog sig allt våldsammare uttryck eftersom en organiserad ordningsmakt saknades i det nyligen självständiga Finland. Därför improviserades lokala garden och ordningsstyrkor, mellan vilka det snart kom till öppen konflikt. De bolsjevistiska "röda gardena" stod snart i opposition mot de borgerliga "vita" skyddskårerna, båda "arméer" beväpnade med vapen från de ryska trupperna. Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant CGE Mannerheim överkommandot över de vita trupperna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper.
De vita skred därpå till rask handling. De ryska truppernas närvaro i landet irriterade senaten och den 24 januari avväpnades ett av de ryska förbanden i Österbotten. Detta ledde i sin tur till att regeringen i St. Petersburg (Petrograd) befallde att de vita förbanden skulle avväpnas. Mannerheim etablerade sitt högkvarter i Vasa och även en del av senaten begav sig dit eftersom revolution befarades i Helsingfors.
Den 27 januari gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkommissariatet. Revolutionen var därmed ett faktum, varvid merparten av senaten slutligen flydde till Vasa. Den 28 januari inledde således Mannerheim officiellt avväpnandet av samtliga ryska enheter i Österbotten, alltemedan regelrätt inbördeskrig höll på att utvecklas.
De röda grep snabbt makten i södra Finland och höll även några revolutionära nästen bakom de vitas linjer. Den front som snart stabiliserades sträckte sig från Bottenhavet, strax norr om Björneborg, norr om Tammerfors, sydost mot Karelska näset.
INLEDANDE STRIDER
Striderna inleddes med ett våldsamt rött anfall på bred front. Även ryska soldater kämpade på den röda sidan. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. Den hårdaste röda offensiven utkämpades strax norr om Tammerfors, på den så kallade Vilppula-fronten, där de röda trupperna leddes av den ryske översten Svetjnikov. Även på Karelska näset utkämpades hårda strider, där de röda och vita drabbade samman vid Rautu by vid Ladoga. De röda anföll i riktning Imatra.
En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i bästa första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar. Offensiven utmynnade, som så många liknande slag nere på kontinenten, i ett oavgjort dödläge.
Ännu hetare gick det till i de röda ståndpunkterna bakom de vitas linjer. Hårda, regelrätta gatustrider utkämpades i de av de vita omringade enklaverna Kuopio, Varkaus och Värtsilä. Även i norra Finland; vid Uleåborg, Brahestad och Torneå utkämpades strider mellan vita och röda. Enklaverna var snart raderade dock.
Under tiden hade den vita regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18-25 februari landsteg den i tyska armén tränade och krigshärdade finska trupp som kallades den 27 jägarbataljonen och kom att utgöra en välbehövd grund för den framtida finska försvarsmakten. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén, vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Inalles hade ungefär 1.900 finländska män deltagit i "jägarrörelsen", naturligtvis under största hemlighetsmakeri.
DE VITA FÅR ÖVERTAGET
I mars kom så slutligen den väntade vita storoffensiven igång. Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstryrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt. En för ändamålet formerad tysk flottstyrka, sonderverband Ostsee, ankrade upp på Åland den 5 mars och landsatte Mecklenburgska jägarbataljon 14 på Eckerö. Svenska trupper stod redan på Åland men drog sig tillbaka efter tyskarnas ankomst. Målet för Mannerheims storoffensiv var Tammerfors.
Klockan 6.00 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. De följande dagarna kämpade sig de vita fram mot staden, vilken stod omringad den 24 mars.
Själva slaget om Tammerfors började den 3 april och kom att leda till blodiga gatustrider, kvarter för kvarter, under vilka stora delar av staden raserades. Staden försvarades hårdnackat av de röda, ledda av Hugo Salmela, och detta blev det första slaget i Nordens historia vilket kom att utkämpas i en industristad. Den 5 april var det hela över och de vita kunde rensa ut det sista desperata röda motståndet i Tammerfors. Slaget hade krävt 1.800 döda och ca 2.000 sårade på den röda sidan, medan de vita förlorade 600 döda och ytterligare 2.000 sårade.
Under detta slag, vilket må betraktas som krigets egentliga vändpunkt (ett finskt Gettysburg!), deltog även den svenska frivilligkåren som kämpade på den vita sidan och bestod av ungefär 700 frivilliga svenskar.
Samma dag som slaget vid Tammerfors inleddes, den 3 april, landsteg de första tyska trupperna i södra Finland vid Hangö. Den första enheten som landsteg var den 3 Reservjägarbataljonen under major greve von der Schulenburg-Lieberrose. Hela den tyska expeditionskåren leddes av general von der Goltz och utgjorde 12.000 man ur östersjöflottan. Det väloljade tyska krigsmaskineriet rullade därpå fram över södra Finland som en ångvält. Den 7 april landsattes ytterligare tyska trupper under Brandenstein vid Lovisa och bildade där ett brohuvud.
Trots detta bjöd de röda på oväntat hårt motstånd. Helsingfors försvarades tappert allteftersom tyskarna besatte staden under hårda strider, den 12-13 april 1918. De röda kapitulerade efter att den tyska flottan bombarderat staden och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg. Den 20 april nådde tyska och vita trupper kontakt efter att Lahtis hade fallit.
Även på karelska näset hade vändpunkten anlänt. Där bröt sig de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautu - varvid byn förstördes totalt under de hårda striderna - och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. Den 23-29 april 1918 stod slutligen det sista slaget om Viborg, varvid de vita trupperna leddes av Wilkman. Wilkman samlade inför anfallet mot Viborg sina trupper och stod för den största truppkoncentrationen under inbördeskriget, och han marscherade därpå utan att tveka att använda sig av hänsynslösa bajonettanfall fram mot Viborg.
De rödas ledare Kullervo Manner befann sig även han i Viborg när de vita trupperna gick till anfall. Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Petrograd. Den 29 april föll så slutligen Viborg, efter hårdnackat motstånd, till de vita. För första gången i stadens historia hissades det självständiga Finlands flagga från Viborgs slottstorn - en vit bordsduk.
KRIGETS KARAKTÄR
Som de flesta inbördeskrig i mänsklighetens historia, kom även det finska att bli ovanligt grymt och blodigt och de nya vapenslag som introducerats under första världskriget kom att spela en viktig roll i detta. Eftersom slagen utkämpades i rask takt och konflikten endast varade några månader, hade man dock inte tid för att gräva ner sig i verkliga löpgravar och utkämpa ett skyttegravskrig i verklig mening. Vissa av bataljerna kom dock att utkämpas som små kopior av de stora slagen nere på kontinenten; med skyttegravar, som ofta endast utgjordes av diken eller dylikt, och hårda artilleribeskjutningar. Bästa exemplet på ett sådant slag var Ahvola, som kan anses vara en miniatyr av Verdun.
Maskingevär användes flitigt av båda sidor i striderna, men även flygplan och pansartåg användes i viss utsträckning. Flygplanen användes främst av den vita sidan för spaning, och de flesta piloterna kom som frivilliga över från Sverige. På den vita sidan flög 12-16 svenska piloter av ett totalt antal 21-25. De rödas pansartåg blev under kriget talesätt och användes flitigt för att bryta igenom fronten på sådana platser där järnvägen tillät det.
Den vita armén bestod vid krigsslutet av ungefär 70.000 man, med 154.000 gevär, 290 maskingevär och 44 artilleripjäser. Den 18 februari inrättade senaten i Vasa allmän värnplikt enligt 1878-års lag, vilken påbjöd att varje man mellan 21 och 40-års ålder skulle infinna sig till uppbåd.
Det röda gardet mobiliserade under krigets gång allt som allt 75.000 man. De använde sig även av kvinnliga trupper för bevakning och patrulltjänst. Det röda gardet stred oftast i kompanier indelade enligt krigarnas hemort eller yrkestillhörighet. Deras största svaghet var den dåliga militära utbildning och ledning de led av under hela konflikten. Uniformeringen var synnerligen bristfällig och bestod alltsom oftast endast av en röd armbindel eller en kokard.
De ryska styrkorna i Finland uppgick vid krigsutbrottet till ungefär 40.000 man och dessa kom att spela en avgörande roll i striderna eftersom de gav de röda sitt stöd. Dessutom befann sig den ryska östersjöflottan i Helsingfors där manskapet levde glada dagar, långt från krig och elände. Flottan seglade dock bort vid tyskarnas ankomst.
AVSLUTNING OCH EFTERSPEL
När Helsingfors intagits av tyska trupper, Tammerfors och Viborg av Mannerheims vita trupper, stod situationen hopplös för de sista röda som bjöd motstånd. Röda ståndpunkter gav sig utan egentligt motstånd; Björneborg, Rauma, Riihimäki, Åbo. De sista striderna utkämpades i början av maj med de resterande röda trupperna inklämda mellan tyska styrkor i söder och vita i norr. Den 5 maj 1918 kapitulerade de sista revolutionärerna i Pyhtää.
Den 16 maj höll den vita armén, i överbefälhavare Mannerheims åsyn, ett högtidligt intåg längs norra esplanaden i Helsingfors och kriget var därmed slut.
Trots att Mannerheim hade varit ovillig att ta emot den tyska hjälpen hade kriget kunnat förkortas avsevärt på grund av deras deltagande. Vidare kan den tyska insatsen i Finland betraktas lika viktig för de vita som den ryska hjälpen var för de röda. Striderna hade resulterat i ungefär 3.400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3.100 stupade. Allt som allt kostade kriget det finska folket 30.000 döda, medan ca 75.000 röda fångar satt i fångläger vid krigsslutet. Fånglägren blev en svart episod i Finlands historia, eftersom många av fångarna avrättades och behandlades allmänt dåligt. Trots detta frigavs de flesta av fångarna redan samma år, resten under 1919.
En intressant detalj från tiden efter inbördeskriget var Finlands val av kronprins. Det var sagt att Finland skulle följa de andra skandinaviska makternas exempel och instifta monarki. Till finländsk kronprins valdes den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen, Wilhelm II:s svåger. Den 11 november 1918 tog dock det första världskriget slut efter tyskt nederlag på västfronten och valet av den nye konungen gjordes omöjligt. Friedrich Karl hade faktiskt redan lärt sig lite finska men inte ännu besökt landet. Det närmaste han hade kommit sitt kungarike var när han stod på andra sidan Finska viken, i Estland, och spanade över med kikare. Finland valde därefter att bli republik.
Republikens första president blev Kaarlo Juho Ståhlberg (1919-25).
Mellan Finland och Ryssland ingicks ett formellt fredsfördrag 1920 i Dorpat och Ryssland erkände därvid återigen Finlands självständighet. Vidare avträdde ryssarna Petsamo-området i norr, varvid Finland erhöll en smal korridor fram till Ishavet. En annan konflikt i den unga republikens första år rörde ålandsfrågan, vilket orsakade oro mellan Finland och Sverige. Frågan löstes slutligen 1921 när Nationernas förbund "gav" Åland till Finland. Åland skulle dock alltjämt åtnjuta självstyre.
I efterhand har historikerna diskuterat den korrekta benämningen på kriget. Skall man använda inbördeskriget, frihetskriget eller möjligen brödrakriget? Jag har valt att använda inbördeskriget, eftersom jag anser den benämningen vara mest lämplig. Det är också den mest använda.
LITTERATUR
*Finland 1917-20, Del 2; Ett folk i kamp, Ohto Manninen
*Efter 1809, Bernces förlag, 1970
*Suomen puolustusvoimat, ennen ja nyt; Maanpuolustuskorkeakoulu, historian laitos, 1998
*Havsvargar, Per-Olof Ekman, Holger Schildts förlag, 1983
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Frihetskriget / Finska Inbördeskriget
Kan tillfoga att av infanteriregementena var det bara 113-116. som var reguljära förkrigsförband. De mer höga nummer uppsattes under kriget och var av mindre bra kvalitet.Marcus Wendel skrev:
Ryska trupper i Finland
(tyvärr blir tabellerna inte så bra)
Truppenhet --- Stationering --- Lämnade Finland
Östersjöflottans landtrupper
696 Revolutionära inf.reg. --- Helsingfors --- 28/2
Sveaborgs fästnings inf.reg. --- Helsingfors --- 6-8/2
113 Strarorusskij inf.reg. --- Helsingfors --- efter 1/3
114 Novotorzhkij inf.reg. --- Helsingfors --- efter 1/3
115 Vjazma inf.reg. --- Helsingfors --- efter 28/2
116 Malojaroslav inf.reg. --- Sveaborg --- efter 14/2
Sveaborgs 1 Fästningsartilleriregemente --- Sveaborg --- efter 16/2
Sveaborgs 2 Fästningsartilleriregemente --- Helsinge --- 27/2
428 Lodejnopole inf.reg. --- Ekenäs --- 4-8/2
Orenburg stormbataljon --- Hangö --- 19/2 - 11/3
471 Kozelski skarpskyttereg. --- Åland --- ?
106 Inf.div.
421 Tsarskoje selo inf.reg. --- Åbo mm --- efter 20/2
422 Kolpino inf.reg. --- Tammerfors --- upplöst 20/2 - 1/3
423 Luga inf.reg --- Seinäjoki --- avväpnat
424 Tshud inf.reg. --- Riihimäki mm --- efter 20/2
196 Artilleribrigaden --- Tammerfors mm --- avväpnat
2 Baltiska kavalleribrigaden
3 Baltiska kavallerireg. --- Vasa mm --- avväpnat
92 Lantvärnsbrigaden
32 Smolensk druzhinan --- Kouvola --- ?
33 Smolensk druzhinan --- Uleåborg --- avväpnat
34 Smolensk druzhinan --- Ekenäs --- ?
328 Minsk druzhinan --- S:t Andree --- avväpnat
367 Minsk druzhinan --- Villmanstrand --- ?
391 Minsk druzhinan --- Tavastehus --- efter 20/2
40 Pionjärreg. --- Tavastehus --- efter 26/2
Viborgs fästning
509 Gzhdatsk inf.reg. --- Viborg --- upplöst 30/3
511 Sytshevsk inf.reg --- Viborg --- upplöst 2-15/3
Viborgs fästnings inf.reg. --- Viborg --- upplöst 8/3
1 Polska bataljonen --- Viborg --- 22/3
Muselmanbataljonen --- Viborg --- 8/2
Finländska gränsbevakningsdiv.
1 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Torneå --- avväpnat
2 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Vasa --- avväpnat
3 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Björneborg --- 23/2
4 Petrogradska gränsridarhalvreg. --- Åbo --- 27/2
1 Finländska gränsinf.reg. --- Ulåborg --- avväpnat
2 Finländska gränsinf.reg. --- Gamlakarleby --- avväpnat
3 Finländska gränsinf.reg. --- Vasa --- avväpnat
4 Finländska gränsinf.reg. --- Valkeasaari mm --- ?
1 Positionsbatterigruppen --- Bottniska vikens kust --- avväpnat
2 Positionsbatterigruppen --- Bottniska vikens kust --- 11/2
Förstärkningstrupperna
2 Ersättningsreg. --- Fredrikshamn --- efter 22/2
/Marcus
Prova med att scanna den och lägga ut den här eller här. Vi har en bunt finländare som härjarblom109 skrev:Hej!
Jag har en bild på min Farfars far (Alfred Blom) i de vitas uniform och undrar om någon vet hur man kan få reda på vilket regemente han tillhörde.
Jag vet att bilden är tagen i Kristinestad (Kristiinankaupunki)
Mvh Peter Blom
på forumet.MVH
Hans