Enhet 731

[Marcus]

Lite material från de gamla skalman.nu sidorna.


Introduktion
Enhet 731 var en enhet ur den kejserliga japanska armén (den ingick tillsammans med sina systeranläggningar (1) i Boeki Kyusui Bu (Avdelningen för vattenrening och epedemiförhindran)) som forskade kring biologisk och (till viss del) kemisk krigföring under Andra Världskriget. Den bildades 1935 vid Ping Fan i den då japanska provinsen Manchukuo (2) som Japan hade tagit kontrollen över efter det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.

Huvudanledningarna till att Enhet 731 och dess systeranläggningar placerades i på fastlandet (främst i nuvarande Kina, men även i Singapore och Burma) var tillgängligheten på mänskliga ''försökskaniner (3) och att deras verksamhet inte kunnat accepteras i hemlandet (även om en del forskning inom biologisk krigsföring även skedde i bland annat Tokyo).
Enhet 731s verksamhet under ledning av befälhavaren Shiro Ishii (1935-1942) och hans efterträdare, General Masaji Kitano (1942-45), tros ha orsakat över 3.000 politiska fångar och krigsfångars död verksamheten avslutades och anläggningarna förstördes vid Andra världskrigets slut. När anläggningarna väl förstördes släpptes stora mängder försöksdjur, som smittats med olika dödliga sjukdomar, ut i det fria och orsakade återkommande epedemier under slutet av 40 och början av 50-talet som enligt vissa forskare dödade närmare 200.000 människor.

1. Bland annat Enheterna 100 (Wakamatsu enheten), Ei 1644 (Tama enheten), 565, 2646 (den del av Enhet 2646 som sysslade med biologisk krigsföring hette Enhet 80) och 9420.
2. Manchuko var namnet på Manchuriet sedan det utropats som en självständig stat av Japan 18 februari 1932. Manchuko styrdes enligt namnet av Puyi, Kinas siste kejsare, från huvudstaden Chanhchun men var i realiteten ett japanskt lydrike och Puyi var helt utan makt.
3. Det var främst kineser, sovjeter (från gränsstriderna 1939-40), mongoler och koreaner men enligt vissa uppgifter även en del amerikaner och britter.

Hur var Enhet 731 organiserad?
Ishii hade redan 1932 påbörjat sin försöksverksamhet inom biologisk krigsföring i Beiyinhe. Denna by tömdes på folk och brändes till största delen ned för att lämna plats åt de byggnader som Ishii behövde för sina försök. Denna anläggning drevs till 1937 då en större fångrymning gjorde att uppgifter om den så kallade Togo enhetens verksamhet läckte ut.
Trots detta var anläggningen bortglömd tills den kinesiske forskaren Han Xiao i slutet av 80-talet av en slump upptäkte referenser till denna anläggningen då han forskade om enhet 731.

Den japanska armén tömde åtta byar i Ping Fan området (drygt två mil söder om Harbin) med början hösten 1936 för att bygga upp enhet 731 med hjälp av 10.000-15.000 kinesiska arbetare. Enheten hette vid denna tiden Ishii enheten efter sin grundare och befälhavare, Shiro Ishii, namnet Enhet 731 fick den år 1941 när de olika anläggningarna fick sifferbeteckningar. Anläggningen var den största av de forskningsanläggningar som Japan byggde på fastlandet och när det var färdigt 1938 i ungefär samma storlek som Auschwitz-Birkenau.
Officiellt var anläggningen ett sågverk, vilket (åtminstone till viss del) förklarar varför fångarna som utsattes för experimenten kallades 'marutas' ('stockar').

Enhetens ungefär 3.000 anställda var uppdelade i åtta sektioner:

1. Forskning
2. Experiment
3. Vattenrening
4. Produktion (av bakterier)
5. Utbildning
6. Administration
7. Material (konstruktion av bomber och dylikt)
8. Diagnos & behandling (sjukvård för anläggningens personal)

Fångarna gavs nummer från 101 till 1.500 och när man nått upp till 1.500 började man om från 101, vilket gör att man inte vet hur många fångar som fanns vid enhet 731 under dess existens.

Vad utsattes fångarna för?
Forskningen var främst inriktad mot pest, kolera, tyfus, dysenteri, mjältbrand och stelkramp men även andra sjukdomar studerades och dessutom intresserade man sig för forskning kring köldskador.
Fångarna gavs samma eller bättre mat än vakterna för att sjukdomar inte skulle påverka resultatet från de tester av olika biologiska vapen som fångarna skulle utsättas för.

Man låste in sjuka fångar med friska för att studera hur fort olika sjukdomar sprider sig. Andra fångar placerades i tryckkammare för att studera hur mycket tryck kroppen tåler innan ögonen poppar ut. För att studera frostskador placerade fångar utomhus i kölden med bara armar och spolades med vatten tills ljudet armarna gav sig ifrån vid slag var samma som från trä.

Nobuo Kamada, som arbetade för Enhet 731, berättade för US News att han huvudsakliga arbetsuppgift var att odla pestbakterier. "Vi injicerade de kraftfullaste bakterierna i råttor. På en 500g råtta, fäste vi 3.000 loppor. När råttorna släpptes, skulle lopporna sprida smittan." De släpptes även via flygplan i porslinsbomber som var utrustade med fallskärmar så att de skulle överleva fallet. En hel del smittobärande djur spreds medvetet ut på landsbygden, andra 'försvann' när japanerna sprängde anläggningarna för att undanröja bevisen.

Kamada deltog även i obduktionen av en levande kinesisk fånge som (medvetet) smittats med pestsmitta. "Killen visste att det var slut för hans del så har kämpade inte emot. Men när jag plockade upp skalpellen började han skrika. Jag skar upp honom från bröstet till magen och han skrek något hemskt och hans ansikte var förvridet av smärta. Han gav ifrån sig otänkbara ljud, han skrek så hemsk, men till slut slutade han." Anledningen till obduktionen var att de ville veta hur pestsmitta påverkar organen, och ingen bedövning användes då det skulle kunna påverka resultaten.

Offren togs ofta till ett testområde vid staden Anda, där de bands fast och utsattes för olika vapen som höll på att provas ut. De vapen som gav 'bra' resultat i dessa tester (det vill säga, hög dödlighet bland fångarna) användes mot kineserna. Man experimenterade med olika sätt att sprida smitta, bland annat med flygbombning, besprutning från flygplan, förgiftade kakor eller förgiftande av brunnar, men lyckligtvis lyckades man aldrig utveckla ett effektivt sätt att använda de biologiska vapnen.

Det är oklart om Kejsare Hirohito kände till dessa krigsförbrytelser (enligt vissa uppgifter grundades Boeki Kyusui Bu på direkt order av kejsaren), men hans yngre bror, prins Mikasa, fick en guidad rundtur av Enhet 731, och skrev i sina memoarer att han fick se filmer som visade hur kinesiska fångar utsattes för giftgas.

Vad hände efter kriget?
Efter Andra Världskriget blev inte dessa japanska krigsförbrytare åtalade, som sina tyska 'kollegor', utan de benådades av de allierade i utbyte mot resultaten av deras tester.
Fallet med Enhet 731 togs upp 29 augusti 1946, men lades ner omgående (enligt vissa uppgifter på direkt order order av General Douglas MacArthur som hade befogenheter att godkänna eller ogiltigförklara alla domar från denna domstol)
De som genomförde denna benådning försvarade sitt agerande med att det inte fanns något annat sätt att få tag på denna värdefulla information. Committee for the Far East kom fram till följande slutsats: "Värdet av de japanska data om biologisk krigföring är av sådan betydelse för USAs nationella säkerhet att det definitivt överväger värdet av att krigsförbrytelserna bestraffas".
Förvisso kan inte en vetenskapsman som arbetar inom lagens och moralens gränser tar reda på hur lång tid det tar för en människa att dö av att hänga uppochned, men är det en ursäkt för att de skyldiga till dessa barbariska brott slipper undan straff?

Sovjetunionen höll däremot en rättegång 1949 i Khabarovsk om dessa brott. Följande tolv personer från Enhet 731 dömdes: General Yamada Otozo, befälhavare över de japanska styrkorna i Kuantung, Generallöjtnant Ryuiji Kajitsuka, chef över den medecinska administrationen, Generallöjtnant Takaatsu Takahashi, chef över veterinär divisionen, Genralmajor Kiyoshi Kawashima, chef över en av Enhet 731s avdelningar, Genralmajor Shunji Sato, chef över Enhet 731s avdelning i Kanton samt överstelöjtnant Toshihide Nishi, Major Tomio Karasawa, Major Maso Onoue, Löjtnant Zensaku Hirazakura, Sergant Kazuo Mitomo, Kopral Norimitsu Kikuchi och menige Yuji Kurushima.

Många av de inblandade av sedan dess uppnått framträdande positioner i den japanska samhället.
Shiro Ishii, befälhavaren över Enhet 731 under större delen av kriget, levde ostört till sin död i cancer 1959.
Masaji Kitano, som var befälhavare över Enhet 731 i slutet, blev efter kriget chef för Green Cross Corp., en ledande producent av blodprodukter, som grundats av en annan veteran från Enheten.
Köldskade-experten Hisato Yoshimure frös människor till döds; han blev senare professor vid kvinno-universitetet i Kobe och fick mottaga en av Japans förnämsta ordnar.
Kozo Okomoto, som obducerade levande fångar, blev medicinsk chef vid ett universitet i Osaka.

Professor Keiichi Tsuneishi, en japansk historiker, luskade ut mycket om Enhet 731 genom avhandlingar från olika läkare och talade med flera av dem om Enhet 731, "De visar ingen ånger överhuvudtaget". Istället klagade läkarna över att de offrat sina bästa år på medicinsk forskning som de inte kunde fortsätta med efter kriget.



Källor:
Encyclopædia Britannica
Hutchinson Encyclopedia, The (1996 edition)
Sheldon H Harris - Factories of death

/Marcus

[Braf]

Och dessa brott har Japan än idag inte bett om ursäkt för?

[Tomas Ibsen]

Och dessa brott har Japan än idag inte bett om ursäkt för?

Det borde de ha gjort, med tanke på att de bett om ursäkt om en hel del annat smo hände under kriget.

[oilc]

Jag fick nyligen upp ögonen för Unit 731/Enhet 731, den kejserliga japanska militärenhet som åren 1932-45 bedrev ett forskningsprogram för biologisk krigsföring med hjälp av mänskliga experiment. Dessa var aktiva i de av Japan ockuperade områdena från 1932 till 1945, (dock inte i Japan självt), särskilt i Manchuriet.

Jag är särskilt intresserad av offren. Här får man skilja på direkta och indirekta offer: indirekta offer för Unit 731 var de som drabbades av bakteriebombning och förgiftad matutdelning osv. Direkta offer var de som faktiskt fördes till laboratorierna och utsattes för experiment. De är de direkta offren som jag tänker mest på. De var inte endast krigsfångar, utan också civila: personer av alla kön och åldrar, även barn. De kallades "timmerstockar"; dels för att anläggningarna officiellt var sågverk, dels för att dehumanisera dem. Det mest berömda exempel som brukar ges på de grymheter som utfördes där var vivisektion - dissekering av levande människor.

Det tycks som om de direkta offren tillhörde följande kategorier:

* Krigsfångar.

* Politiska fångar: spioner, partisaner, oppositionella, kommunister.

+ Kriminella.

* Handikappade, "missanpassade", etc, dvs samma personer som i Sverige utsattes för tvångssterilisering.

* Civila som tillfångatagits i gaturazzior. (Sådana kidnappningar ska ha varit vanliga)

Dessa människor ska ha arresterats, dömts till döden och sedan förts i hemlighet till Unit 731, där de sedan "avrättades" genom medicinska experiment. Majoriteten var kineser, därefter koreaner och ryssar. Men även européer/andra västerlänningar än ryssar ska ha tillhört offren: inte helt officiellt accepterade uppgifter uppger att allierade krigsfångar från fångläger i Kina fick order om avmarsch till ett annat läger och aldrig hördes av igen, och att kroppsdelar från amerikaner, britter, australiensare etc fanns i Unit 731:s samlingar. Men just det här är uppgifter som jag inte kan bedöma, och därför känner mig lite obekväm med att tala om eftersom jag inte känner till det närmare - jag har ännu bara läst om det här i stora drag.

Vid krigslutet sprängdes anläggningarna och de ansvariga slapp straff mot att de delgav amerikanerna sina forskningsresultat i enlighet med kalla krigets logik, och allt tystades ned. De som tillfångatagits av ryssarna ställdes visserligen inför rätta, men rättegången togs inte på allvar av omvärlden pga av sovjeträttegångars ökända rykte, och de frigavs snart, troligen efter samma affär som USA gjorde med den andra halvan av forskargruppen.

Jag vill gärna höra mer om offren, deras bakgrund, hur processen såg ut mer detaljerat, etc. Förekom det kvinnor från sexslaveri-programmet, sk comfort-women bland offren? Jag vet att ryska kvinnor fanns bland offren: de tillhörde den på den tiden stora ryska minoriteten i Kina. Känner någon till om även europeiska kvinnor fanns bland offren? Om även de fördes från fånglägren till Unit 731, som allierade soldater ska ha gjort? Exilryska kvinnor och barn bosatta i Kina (sk. vitryssar) saknade medborgarskap och papper och var ganska rättslösa. Men brittiska, franska kvinnor etc från fånglägren?

[Crister]

Det visades en dokumentär på SVT för några år sedan som handlade om japanernas försök med biologiska vapen mot kineserna. Där intervjuades flera personer som hade varit med om detta. Tyvärr minns jag inte vad denna dokumentär hette. Någon annan som minns?

[oilc]

Jag har läst Hal Gold: Unit 731- testimony och Sheldon H. Harris: Factories of Death om ämnet. Det exempel som ges på experimenten är sådant att man skulle misstänka att det bara vore ren skräckpropaganda.

Japan bombade kolerabakterier över området kring Ningbo I Kina 1940 och 1942. Vid fallet 1942 kom japansk sjukpersonal till en smittad by och delade ut sprutor. Flera av de vaccinerade personerna dog sedan. Japanerna rekvirerade sedan ett hus utanför byn, och meddelade att de sjuka som kom dit skulle få vård: en av de kvinnor som tog sig till huset sågs sedan ligga fastspänd på ett bord, uppskuren och dissekerad levande. (HG)

I juni 1940 utbröt pest i Nongan vid Changchun, utspridd av fyra sjuka fiskare. Ett läkarteam upprättade ett isolationscenter i en skola i staden Cao Jia Puntun; staden sattes under karantän, och innevånarna undersöktes varenda dag. Den minsta feber kunde leda till isolationscentret, där patienterna fick sina kroppar dissekerade medan de fortfarande levde - panikslagna stadsbor sminkade sig och försökte sänka kroppstemperaturen för att passera hälsokontrollen. (SH) Både djur och fångar smittades ned och släpptes sedan lösa i områden de förväntades smitta ned.

Kommunister, oppositionella, kriminella och sjuka, hemlösa, personer utan familj och missbrukare arresterades, dömdes till döden och "avrättades" genom att föras till laboratorierna. De flesta var kineser, den näst största gruppen var exilryssar - det fanns en mycket stor rysk minoritet i Kina under denna tid. (SH) En japan beskriver prov på kroppsdelar från kineser, ryssar, koreaner, amerikaner, britter och fransmän bland konserveringsproven. (HG) En japan såg 1941 officersfruar polera bakteriebomber i korridoren. Bakom dem syntes flera övertäkt objekt: ett av dem var inte täckt, och visade en ung rysk man i genomskärning i behållare.

Mina frågor blev inte helt besvarade: det är helt enkelt inte avgjort om västallierade krigsfångar utsattes för experiment, det råder delade meningar om den saken. Det gäller dock endast soldater - civila krigsfångar från lägren nämns aldrig, men "västerländska" kvinnor och barn blev utsatta på samma sätt som alla andra som levde i Kina. I de vittnesmål som ges av japaner som varit närvarande vid experimenten, verkar de kvinnliga offren nästan alltid vara antingen kineser eller ryssar, vilket beskrivs ofta i böckerna:

1939 utsattes tre mödrar med varsitt småbarn, en kinesiska (med en baby) och två ryskor, för ett test där ett plan bombade bakterier av tyfoid eller kolera över dem på ett fält.

1940 såg en japan två kvinnor bland fångarna på sin station: en "gift kinesisk kvinna, 21", och "en ogift sovjetisk flicka, 19 år ", från Ukraina. De bad honom att smuggla in en spegel eftersom de inte hade sett sina ansikten sedan de förts dit. Han gick med på det.

1942 fick fem ryska kvinnor sina händer placerade i en frysapparat som sänktes till -10 celsius, och sedan till -70, med resultatet att köttet föll av deras händer och endast skelettdelar blev kvar.

Vid krigsslutet, faktiskt efter att Japan redan förklarat sig besegrat, gasades fångarna på dessa anläggningar ihjäl i sina celler. Även icke-japanska arbetare gavs injektioner av potassium-cyanid innan läkarna med familjer evakuerades via tåg genom Korea.

[B Hellqvist]

Slog ihop två Enhet 731-trådar. Vidare diskuteras den här, japanska krigsförbrytelser i Kina här, och japanskt nej till kompensation här,

[oilc]

[/quote]Jag har läst Hal Gold: Unit 731- testimony och Sheldon H. Harris: Factories of Death om ämnet. De exempel som ges på experimenten är sådant att man kunde misstänka att det bara vore ren skräckpropaganda.

Japan bombade kolerabakterier över området kring Ningbo I Kina 1940 och 1942. Vid fallet 1942 kom japansk sjukpersonal till en smittad by och delade ut sprutor. Flera av de vaccinerade personerna dog sedan. Japanerna rekvirerade ett hus utanför byn, och meddelade att de sjuka som kom dit skulle få vård. En av de kvinnor som tog sig till huset sågs sedan ligga fastspänd på ett bord, uppskuren och dissekerad levande. (HG)

I juni 1940 utbröt pest i Nongan vid Changchun, utspridd av fyra sjuka fiskare. Ett läkarteam upprättade ett isolationscenter i en skola i staden Cao Jia Puntun. Denna stad sattes under karantän, och alla innevånare utsattes för dagliga hälsoundersökningar. Den minsta feber kunde leda till isolationscentret, där patienterna garanterades döden - genom sjukdomen eller genom att obducerades levande. Panikslagna stadsbor sminkade sig och försökte sänka kroppstemperaturen med lök för att passera hälsokontrollen. (SH)

Både djur och fångar smittades ned och släpptes sedan lösa i områden de förväntades smitta ned.

Kommunister, oppositionella, kriminella och sjuka, hemlösa, personer utan familj och missbrukare arresterades, dömdes till döden och "avrättades" genom att föras till laboratorierna. De flesta var kineser; den näst största gruppen var exilryssar - det fanns en mycket stor rysk minoritet i Kina under denna tid. (SH) En japan beskriver prov på kroppsdelar från kineser, ryssar, koreaner, amerikaner, britter och fransmän bland konserveringsproven. (HG) En japan såg 1941 officersfruar polera bakteriebomber i korridoren. Bakom dem syntes flera övertäckta objekt; ett av objekten var inte täckt, och visade en ung rysk man i genomskärning i behållare.

Mina frågor blev inte helt besvarade: det är helt enkelt inte avgjort om västallierade krigsfångar utsattes för experiment, det råder delade meningar om den saken. Det gäller dock endast soldater - civila krigsfångar från lägren nämns aldrig, men "västerländska" kvinnor och barn blev utsatta på samma sätt som alla andra som levde i Kina. I de vittnesmål som ges av japaner som varit närvarande vid experimenten, verkar de kvinnliga offren nästan alltid vara antingen kineser eller ryssar, något som ofta beskrivs i vittnesmålen om experimenten:

1939 (på våren) utsattes tre mödrar med varsitt småbarn; en kinesiska med en baby, en ryska med en fyraårig dotter och en ryska med en sexårig son för ett fälttest, där ett plan bombade bakterier av tyfoid eller kolera över dem på ett fält. Under sådana prov kunde offren både vara fastbundna - då ofta i en ring av kors runt målplatsen - eller släppas fria, då fältet i fråga, Anda, var så stort i en sådan öppen terräng att det inte fanns någonstans att fly innan bakterierna släpptes. Det stod inte vilket alternativ som användes i det här fallet. Ofta brukade offren dissekeras så fort de uppvisade sjukdomstecken.

1940 såg en japan två kvinnor bland fångarna på sin station: "en gift kinesisk kvinna, 21", och "en ogift sovjetisk flicka, 19 år, från Ukraina". De bad honom att smuggla in en spegel eftersom de inte hade sett sina ansikten sedan de förts dit. Han gick med på det.

1942 fick fem ryska kvinnor sina händer placerade i en frysapparat som sänktes till -10 celsiusgrader, och sedan till -70, med resultatet att köttet föll av deras händer och endast skelettdelar blev kvar.

Vid krigsslutet, faktiskt efter att Japan redan förklarat sig besegrat och alltså efter att kriget var slut, gasades fångarna på dessa anläggningar ihjäl i sina celler. En av japanerna som städade cellerna innan de sprängdes beskrev hur en cell hade skriften : "Ner med den japanska imperialismen! Leve president Chiang!" på väggen skriven med blod. Även icke-japanska anställda gavs injektioner av potassium-cyanid innan läkarna med familjer evakuerades via tåg genom Korea.[/quote]

När det gäller just kvinnor, så fanns det förstås ett skäl till att även kvinnor inkluderades: Man genomförde experiment med könssjukdomar och graviditeter. En sjuk och en frisk person tvingades ha samlag, och om kvinnan blev gravid studerades sedan sjukdomens inverkan på fostret. Gravida kvinnor dissekerades till döds.
Barn skonades inte heller, även babys utsattes för experiment; det förekom obduktioner av levande 10åringar och babys som sänktes ned i isvatten med endast ett finger med termometer instucken ovanför vattnet.

Som regel väntade läkarna tills sjukdomen de hade testat bröt ut, varefter patienten fördes till obduktionssalen och obducerades levande. Ibland användes bedövning, ibland inte: det ansågs bäst att utföra obduktionen medan patienten var vid fullt medvetande och låg och skrek av smärta, eftersom bedövning ansågs kunna påverka resultaten.

Jag skulle nog gissa att de civila krigsfångarna från Europa i fånglägren trots allt inte utsattes för detta, de "västerländska" kvinnor som nämns tycks alltid vara ryskor, men om någon vet något om det, så vore det intressant att höra om.

[Stefan]

det ansågs bäst att utföra obduktionen medan patienten var vid fullt medvetande och låg och skrek av smärta, eftersom bedövning ansågs kunna påverka resultaten.

Att bedövningsmedel antas påverka resultaten kan man kanske förstå.

Men tänkte de inte sig att den totala extrema stressen av denna plåga och dessa vrålskrik, INTE påverkar resultaten??

Jag hade gissat att det blir åtskilligt mindre totalpåverkan om de är rejält bedövade.

[oilc]

det ansågs bäst att utföra obduktionen medan patienten var vid fullt medvetande och låg och skrek av smärta, eftersom bedövning ansågs kunna påverka resultaten.

Att bedövningsmedel antas påverka resultaten kan man kanske förstå.

Men tänkte de inte sig att den totala extrema stressen av denna plåga och dessa vrålskrik, INTE påverkar resultaten??

Jag hade gissat att det blir åtskilligt mindre totalpåverkan om de är rejält bedövade.

Tack och lov har mänskligheten inte särskilt mycket forskning om hur en människa faktiskt reagerar då hon utsätts för en vivisektion. Men de vittnesmål som ges, tycks beskriva hur offret kommer i en så stark chock, att hon snart paralyseras.

Rutinen på enhet 731 var som följer: då offret uppvisade de symptom som uppfattades som idealiska - ibland blev dock människor obducerade fullt friska, för att öva ingrepp och obduktion på - blev han/hon förda till obduktionsrummet, där de kläddes av och uppmanades, eller tvingades, att lägga sig ned. Om personen var vid medvetande, spändes armar och ben fast. Då snittet gjordes och kroppen öppnades, brukade personen "utstöta ett fasansfullt ljud". Om dessa ljud fortsatte för länge, brukade läkarna placera en mask över ansiktet, men oftast brukade skriken sluta ganska tidigt, och offret blev tyst: jag antar att det måste betyda att offret kom in i en sådan total chock att hon förlorade reaktionsförmågan. Döden inträdde av chock, blodförlust eller då vitala organ lyftes ur kroppen.

I vissa fall gavs offret bara lite eter; inte tillräckligt för att fungera fullt ut, men tillräckligt för att patienten inte skulle kunna kämpa emot alltför mycket. Ett vittnesmål från en läkare beskriver hur en gravid kvinna, som tillhörde de som fått bedövning, vaknade upp mitt under obduktionen. Hon ska ha skrikit: "Ni får döda mig, men skona mitt barn!" En annan gång låg en kvinna levande på ett bord, helt uppskuren och tyst, medan hennes tår och fötter rörde sig.

En annan förklaring kan också ligga i rasismen. I Japan, lika väl som i Tyskland, betraktade man inte människor av en annan folkgrupp som "riktiga" människor, utan som ett slags djur. Och djur gavs inte bedövning under djurförsök. Det här var ju trots allt rasbiologins och eugenikens tidevarv, och en sådan syn behärskade läkarvetenskapen över hela världen under 1930-40-talen, även om det sas fick friast spelrum i Tyskland och Japan.

För att dessa läkare, tekniker och forskare skulle vara kapabla att utföra dessa handlingar, så var det också nödvändigt för dom att avhumanisera offren. Offren kallades för "timmerstockar": alltså som en levande organism, men inte med ett riktigt medvetande, precis som en planta eller just ett träd, en timmerstock. Det visas i sättet många av läkarna talade på när de beskrev offren, som här, då en läkare vid enheten beskrev hur en vivsektion brukade gå till : "Så fort en timmerstock visade de rätta tecknen, togs den till dissekeringsrummet. Den skrek hela tiden. Vi tog då av den kläderna och spände fast den vid bordet. Den är vid liv, och den kämpar emot, naturligtvis. Den får kanske lite eter ibland, men inte så mycket. Det ansågs bäst att undersöka organen då de är vid naturligast möjliga skick, opåverkade av bedövningsmedel. Då kroppen öppnas, utstöter det ofta ett fruktansvärt skrik. Om det skriker för mycket, placerar vi en mask över ansiktet för att dämpa skriken, men de brukar bara skrika alldeles i början, och gå över ganska snart. Sedan blir de tysta."

Många läkare hade samma inställning till detta som till djurförsök: att det var "väldigt tråkigt, men nödvändigt för den medicinska forskningens skull", och kunde i längden rädda många fler människor om experimenten lyckades, och det tyckte jag lät mycket skrämmande. De ansåg också: "De här människorna hade blivit dömda till döden. De var inte till nytta för någon. De var redan döda. Vi tog bara bort deras kroppar. " Vid förhören om experiment med barn sade de: "Visst användes barn vid experimenten. Men deras föräldrar var troligen spioner. "

Det här är utan tvivel kanske det värsta saker jag har läst om.