Skrönor och historier från det kalla kriget

[Erik Ljungberg]

På 90-talet gick jag som civil en kurs som gavs av engelska arméen. Bland deltagarna fanns en fd RAF officer som bla hade tjänstgjort som telekrigare på Vulcanbombare. En av uppgifterna de hade tränat på var att flyga in över Sovjet och släppa stor bomb. Han fick till sist flyga långt söderut och släppa små bomber,

Under en pubkväll öl sa han något i stil med.
"Sweden, were you neutral, or was that Finland? We were allowed to fly over one but not the other."

Jag avstod från djupare diskussioner i ämnet då det säkert inte skulle varit bra för mina av neutralitetspolitiken indoktrinerade öron. Istället snackede vi lufttankning vid långa flygningar söderut.

/Erik

[Hexmaster]

"We were allowed to fly over one but not the other."

[apersson850]

Det här är ingen skröna alls, men en händelse av ett sådant slag som man kan inse lätt kan feltolkas och ge upphov till skrönor av varierande slag.

Händelsen utspelar sig i augusti 1984. Vid denna tid var det ju lite turbulent i Östeuropa, där bland annat Walesas uppträdande i Polen inte sågs med blida ögon av det fortfarande existerande Sovjetunionen. På P6 utbildades ett nytt pbrigstabkomp 1980/81 (26. pbrigaden). Under utbildningstiden hände det ibland att regementet höll sig med dubbla vaktplutoner, en i normal beredskap och en i reserv, om den ordinarie skulle behöva åka till exempelvis Åhus och möta flyktingar från ett Polen som hamnat i något som kunde liknas vid inbördeskrig. Så illa gick det ju inte, men det övades just på det scenariot. Vilket leder mina tankar till en annan intressant händelse, men det var inte den jag tänkte berätta om nu.
Nåväl, eftersom läget var som det var och ett pbrigstabkomp räknades som ett vikigt förband, skulle det ju repövas titt och tätt. Noga räknat skulle de som muckade 1981 övas igen 1984 och 1987. 1990 skulle sedan ett nytt gäng utbildas, då detta snabbmobiliserande förband (röd inkallelseorder, 24h inställelsetid) inte fick bestå av halvgamla gubbar utan bara skulle ha friska och glada gossar som inte var över 30 år. I verkligheten blev det en övning 1984, men den 1987 ställdes in på grund av brist på pengar. 1990 utbildades dock det nya gänget, men sen lade man ner hela rasket 1994.

Under denna KFÖ skulle staben övas på att behöva vända runt brigadens anfallsriktning från utgångsgrupperingen mot öster till att istället möta ett, får man väl anta, överraskande anfall västerifrån, över Öresund. Det fanns inga förband ute, men sånt går ju att simulera. Brigadstabskompaniet självt skulle dock omgruppera från något ställe söder om Kristianstad (minns inte riktigt var) till en rekognoscerad plats på Söderåsen, inte så långt från Billesholm. Förflyttningen gick förstås längs småvägar på natten (den lede fi gjorde flyganfall längs med väg 21), med eldöverfall söder om Hässleholm och bortrövad vägvisare vid infarten till grupperingsplatsen.
Väl på plats grupperades det på vanligt vis. På den tiden grupperade pbrigstaberna i så kallad stjärna, där de fem stabs- och sambandshytterna kopplades ihop till ett litet grönt kontorslandskap. För att driva radioapparater och annan lyx fanns en 15 kVA elverkskärra som vanligtvis drogs efter sambandscentralen. "Lyxen" utgjordes av kaffebryggare och fläktkaminer, den senare för att det inte skulle behöva eldas i tälten på sommarnätterna och den förra av uppenbara skäl. Normalt sett fungerade elverkskärran mycket pålitligt, om man bara hällde i den bensin ofta nog. Boxermaskinen från Volkswagen slickade glatt i sig 1/4 m³ bensin per dygn, om den gick med lite belastning, som fläktkaminer, exempelvis... Men efter den här omgrupperingen började elverket krångla. Av någon anledning blev det plötsligt spänningsfall, där huvudspänningen sjönk från 220 V till ungefär 25 V. Stopp och omstart och det kunde gå en stund, men sen var det samma visa igen.
Varje stabshytt hade ett eget 1,5 kVA elverk på taket, så dessa fick ta över elförsörjningen istället. Under tiden började signalmekanikern rota i elverket. Men han var ju utbildad mer på radioapparater och liknande än generatorer, så det var inte så lätt. Dock fick han hjälp av en lastbilsförare, som hade erfarenhet som industrielektriker och höll på att utbilda sig till civilingenjör i elektroteknik. Tillsammans plockade de isär elverket på natten, och framåt lördag förmiddag hade de listat ut vad som hade hänt.
Det visade sig att dessa elverk hade ett relä, som kopplade ner den normala driftspänningen på 220 V till den spänning som grundmagnetiseringen, via startbatteriet, gav om det blev ett jordfel eller överspänning. Elverket hade ju en synkrongenerator, där det fanns en kommutator till magnetiseringslindningen, och detta relä satt i den kretsen. En av de medhavda kaffebryggarna hade passerat sitt livs guldålder, och led av ett isolationsfel som hade gett upphov till flera jordfel, med därtill hörande brytning av reläet, under övningens början. Nu hade reläet blivit oxiderat och allmänt uppgivet, vilket i sin tur gav upphov till gnistbildning och ojämn belastning på magnetiseringslindningen. Detta i sin tur ledde till att kommutatorn blev ojämn och slipade ner kolen till koldamm på kort tid, med driftavbrott som följd. Efter att ha putsat kommutatorn med smärgelpapper gick verket bra, men bara i tio minuter. Sen var det samma problem igen. Svarvning behövdes, men det gick ju inte att göra ute i buskarna på åsen.

Efter pow-wow bland befälen bestämdes det att ett nytt elverk skulle skaffas fram. Ihärdigt telefonerande (det var ju inte så lätt att få tag i folk på P6, eftersom det nu hade blivit lördag) gav vid handen att det stod ett elverk på motorområdet på P6, så det var bara att hämta, i utbyte mot det som krånglade. Elverkskärran var för tung för att man skulle få lov att dra den med en tgb 11, så en av kabelbilgruppernas Scania L50 (skakfyran) spändes för och kursen sattes mot Kristianstad. Fientligt flyg över väg 21 lyste nu med sin frånvaro. Väl framme i Kristianstad blev det återigen ett flitigt ringande från telefonkiosk (mobiltelefon, vad är det?) för att få tag i någon av de få befäl som ansvarade för motorområdet (de flesta var civilanställda). De var ju helglediga, men kunde öppna till nödvändiga lokaler på motorområdet, där det friska elverket skulle stå, om man bara fick fatt på någon. Långt om länge fick man spårat upp rätt person, men då hade det redan blivit lördag kväll, så det var ju inget att säga om att personen i fråga var på fest och full som en gurka. Han var ju i alla fall ledig. Ja, fram till dess, alltså.
Efter lite förvecklingar lyckades man leta sig fram till den sommarstuga där festen hölls. Det var lite trångt på grusvägarna i stugområdet, med lastbil med kärra efter, men festprissen blev hämtad och instuvad i lastbilen. Åter till P6 med glatt humör.
Det fanns mycket riktigt ett elverk i ett av husen på motorområdet. Det hör till saken att regementet P6 var ju en gång byggt som standardkasern 1A, när det hette I24 (sen I6) och inte hade något kraftigare transportmedel än havremoped. Med mekaniseringen och övergången till pansarregemente behövde man ett motorområde, som därför fick byggas en halv kilometer från den egentliga kaserngården.
Elverket var likadant som det trasiga, så när som på att det inte fått mönstermålning än. Men det var ett mindre problem jämfört med det faktum att det snabbt visade sig att det nya verket var förrådsställt, med därtill hörande infettning i konserverande syfte. Att få en bensinmotor som är igenkletad med något grönt fett att starta är inte så lätt. Avplockning av förgasaren, blåsning av den och diverse rör och annat vidtog. Sen tyckte festprissen att det blev långtråkigt (han ville väl tillbaka till festen) och förfäktade därför åsikten att "nu startar den nog, åtminstone om vi kopplar på ett starthjälpsaggregat". Så gjordes, och efter en stunds kirrande började den stackars boxern att tuffa i något som åtminstone var 2/4 takt, men efterhand som värmen tog sig i maskineriet började den också gå bättre. Snart tände den på alla fyra cylindrarna och varvtalsregulatorn fick upp den i 3000 r/min, som det ska vara.
När den väl gick fint stängdes ljuddämparhuvarna till över maskineriet, så den inte skulle väsnas så mycket. Ljuddämpningen var effektiv. Med huvarna stängda kunde man obehindrat samtala intill verket, och knappt höra det alls på några tiotals meters avstånd. Däremot blåste det kraftigt från kylluftutsläppet i ljudhuven, ett utsläpp som ju var varmt och gott att stå i på vintern.
Men nu blev det inte så kul att stå där, för efterhand som det bristfälligt rengjorda elverket fick upp arbetstemperaturen började det helt sonika elda upp det konserveringsfett som satt kvar i och på motorn. Först var rökutvecklingen lindrig, men det dröjde inte länge innan det starkt påminde om de dåvarande strv 102:s förmåga att lägga närskyddsrök. Viss betänksamhet spred sig bland både de värnpliktiga och motorbefälet, varför man bestämde sig för att stanna motorn, och därmed kylfläkten, som nu alltså mer fungerade som rökgasfläkt, eftersom den tilltagande värmen i kombination med draget från fläkten kunde tänkas utgöra en grogrund för brand. Ljudhuvarna öppnades för att vädra ut, vilket naturligtvis gjorde att röken steg rakt upp mot den ännu ljusa kvällshimlen. Det var ju en sån där skön sensommarkväll som det kan bli i augusti.

Nöjda med att elverket gick och inte brann upp började man tänka på återtåget. Scanian skulle ju kopplas för, motorbefälet återlämnas bland spritflaskorna och elverket dras till grupperingen på Söderåsen. Men innan detta hann göras hördes ett kraftigt brummande när ett par tgb kom farande från kasernerna med vaktstyrkan ombord. Man hade då från kasernvakten, som ju inte hade motorområdet i sin omedelbara närhet, observerat rökutvecklingen och dragit slutsatsen att det uppstått en brand på motorområdet! Detta var ju en potentiell katastrof av stora mått, om inte för något annat så med tanke på de hysteriska mängder med bensin som fanns i förrådstankarna. På den tiden drevs ju Centurion med bensin, och inte med några små mängder heller, så det gick åt åtskilliga kubikmetrar för att hålla stridsvagnskompanierna igång. Därför hade man larmat ut vaktstyrkan och P6 egna lilla brandkår. Men inte nog med detta. Med tanke på den förmodade brandhärdens belägenhet hade man också larmat Kristianstads brandkår, där man naturligtvis också insåg allvaret i situationen. På kort tid lyckades man få ut åtta (!) brandbilar, två ambulanser och en polisbil till P6. Samtliga med sirenerna och blåljusen på, förstås. Var det katastrof så var det...
Som lök på laxen hade tydligen även småstationerna i Åhus, Tollarp, Vinslöv och Fjälkinge alarmerats, så de höll på att få iväg ytterligare minst fyra bilar till Kristianstad. Dessa hann man dock kalla tillbaka innan de kom fram, men det var ju trångt nog som det var.

Ni får själva tänka er de intrikata diskussioner som uppstod mellan representanter för polisen, brandkåren samt vaktchefen å ena sidan och två skitiga värnpliktiga och ett stupfullt, civilklätt motorbefäl å den andra, när intermezzot skulle redas ut. Men är det krig så är det, så det slutade med att blåljusmyndigheterna åkte hem till sitt, vaktchefen till kasernen, motorbefälet tillbaka till festen och elverket till ännu en ny gruppering i närheten av Helsingborg.

Om det stod något om brandtillbudet i Kristianstadsbladet dagarna efter vet jag inte. Inte heller vet jag om det uppstod några teorier om sabotage eller annan otillåten verksamhet på P6 efter det här äventyret. Men jag kan ju inse att ett sådant pådrag lätt kan ge upphov till skrönor om både det ena och det andra.

Händelsen i sig är däremot alldeles sann. Det vet jag, för den blivande elkonstruktören, som hjälpte signalmekanikern att plocka isär elverket, det var jag, det.

[Sarvi]

Händelsen utspelar sig i augusti 1984...

Tack för den lilla historian, som förgyllde min förmiddag.

[Dalmas]

Skröna (?) 1:

En strandad flottkapten påstod under min vpl att han under sin tjänst i flottan i början av 60- taet varit med om att jaga upp en u-båt i yt-läge utanför gotska sandön. När man ville sätta in verkanseld, förvägrades de det. och u-båten kunde slinka undan.

Skröna (?) 2:

På dalregementet ska någongång en generalsperson ha beordrat hela vaktstyrkan att ställa upp på kaserngården, lägga vapnen på backen för inspektion och att de sedan ska ta två steg tillbaka. I detta läget ryckter generalspersonen fram en pistol. Årets utskällning följde.

Historia, sann eller iaf väl belagd: Svenska flottan bedrev åtminstone vid ett tillfälle spionage mot ett NATO- land vid ett flottbesök under tidigt 60- tal. NATO- officerarna bjöd på spritfest, och de svenska officerarna tog tillfället att vittja deras rockar på dokument, varav några hemliga, som sedan snabbt kopierades. (De svenska officerarna fick sedan väldigt högt placerade positioner, kanske inte beroende på just detta ).

[apersson850]

Tidigare i tråden har det ju redats ut var grunderna till hur förbandens förluster skulle beräknas fanns publicerade. Om detta vet jag inget.
Däremot vet jag att man 1980 experimenterade med att i fält datorisera de här beräkningarna, för att snabbare kunna utvärdera de troliga konsekvenserna av olika taktiska åtgärder. Att jag vet detta beror på att den ansvarige för plåsterkompaniet under den pansarbrigadstab som jag tillhörde hade med sig program och hårdvara på en övning, för att provköra detta under fältmässiga förhållanden. Man hade skrivit programmet för den då ganska nya programmerbara räknaren Texas Instruments 59. Utrustad med termoskrivaren PC-100B kunde den skriva ut listor på förväntade skadade och dödade, så snart man angett typ av strid och förband, samt förbandens storlek.

Jag hade egentligen inte mer med detta att göra än att jag körde den bil som stabshytten killen satt i var monterad på. Men han råkade på något sätt vimsa till det med de magnetkort som man lagrade programmet till miniräknaren på, så att plötsligt satt han där och kunde inte läsa in programmet till räknaren. Han hade förvisso en utskrift av programmet, men den var han inte hjälpt av, för han var inte utbildad på att kunna knappa in programmet från räknarens tangentbord. Det kunde däremot jag, eftersom jag själv hade köpt en likadan räknare, så jag räddade honom från den fadäsen genom att skriva in programmet från listan och lagra det på magnetkort på nytt.

Därigenom kunde han återigen döda virtuella soldater på den övningen.

[Sarvi]

Hittade ett i sammanhanget intressant gammalt papper som ger en bild av hur det kalla kriget genomsyrade samhället så sent som på 80-talet:

Det har rubriken "Reservmark för begravningar i händelse av krig, [fastighetsbeteckning], Glanshammars församling." och är daterat den 2 november 1987. Det är pastorsämbetet som har bett hälsoskyddsmyndigheterna att uttala sig om lämplig mark för begravning av (civila) dödsoffer i händelse av ofred. Så här står det:

I händelse av krig krävs reservmark för begravning av 5 % av befolkningen på en dag. För Glanshammar, Rinkaby, Ödeby och Lillkyrka församlingars del innebär det att det krävs plats för minst 150 döda.
/.../
Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen godtar [fastighetsbeteckning] som reservmark för begravningar men vill med anledning av närheten till vattenskyddsområdet betona, att området endast får tas i anspråk i händelse av krig. För att området ska kunna tas i bruk under fredstid måste undersökningar göras som visar att den ökade belastningen inte medför några risker för vattentäkten.

Man räknade alltså med att uppt till 5 % av befolkningen i ett landbygdspastorat kunde gå åt under en och samma dag vid ett krigsutbrott.

[frejs väpnare]

Men skulle mer än 5% av befolkningen i ett landsortspastorat gå åt under samma dag i fredstid, krävs undersökning för att garantera att begravningarna inte medför några risker för vattentäkten. Härlig byråkrati.

[apersson850]

I krigstid räknade de väl med att de andra 95% snart strök med ändå, så lite snufs i vattnet spelade mindre roll.

[Axial]

Hmm...har hört att ex. Volvos 240-serie var anpassad till diverse krav från FM. Till exempel lastförmåga och innerutrymmen i bagaget (m. fällt säte) i 245. Kan det vara riktigt?

I så fall 145, det är ju i princip samma bil i den änden... Men det känns orealistiskt, bara för att Volvo övergav fantasin och designavdelningen i och med 240 betyder det ju inte att de agerade på direktiv från Försvaret.

Mvh Petter

Jag tror nog att det snarare var tvärtom, dvs att FM anpassade sig efter vad som fanns på den civila marknaden och man alltså kunde räkna med att disponera i händelse av krig. T ex så kan man tänka sig att FM valde att krigsplacera "ett gäng" volvo 245 för att det dels fanns ganska många av dem och dels för att det råkade vara en ganska praktisk kombibil med gott om lastyta invärtes. Jämför med t ex opel kadett (?) kombi. Eller stationsvagn som det hette när det begav sig.

[apersson850]

Anpassning var nog ordet. På P6 1980 körde armén till och med en sån modell som DAF 66 Super Luxe (fabriksspråk för "standard").

Inte ens den som är helt på pickalurven kan väl få för sig att den bilen ritades med tanke på militära behov??

[Dalmas]

Vaddå DAF inte byggd efter militära behov? Likt Stridsvagn 103 kunde den ju köra lika snabbt bakåt som framåt.

[apersson850]

Aha, du tänker så.

Bra när man ska retirera = passar svensk försvarspolitik?

[Dalmas]

Ja eller holländsk.

[Hans]

Stort tack för läsningen apersson850, kan du inte kopiera texten och lägga in den som en tråd i Svenska förband 1925-idag?

MVH

Hans