Berija min fader

[Martin Lundvall]

Håller på att läsa denna bok nu, det är mitt andra försök. Första gången orkade jag helt enkelt inte med den.
Jag vet att det är minst en till på detta forum som har läst boken, är det någon mer?

Jag har kommit ungefär halvvägs och min uppfattning är lite positivare än föra gången. Visst man får ta boken för vad den är, en försvarsskrift för Berija. Den är mycket partisk och duckar helt för vissa frågor som hade varit intressant att få reda på. Boken saknar inte komiska poänger, vid ett tillfälle när det som vanligt räknas upp alla Berijas förtjänster, får man lära sig att tack vare de sovjetiska spionorganen så fick sovjetmedborgarna både bättre och nyare dammsugare. Åsikterna i boken sticker ibland i ögonen, på frågan om Sovjetunionens handlande under kriget så vältras allt över på västmakterna, München och det faktum att man var så seg i sina förhandlingar med Sovjetunionen 1939. Att Sovjetunionen sedan invaderade Polen ses som ett självklart drag för den nationella säkerheten och inget svekfullt eller fult. Åtminstone står det inte i boken.

Åsikter om Stalin undviks också, vid ett tillfälle undviks den genom att peka på det onda systemet istället.

Berija framstår som en mycket vis, god och trevlig person som alla gillar, förutom Chrusjtjov, Malenkov, Zjdanov och Kaganovitj. Många av dem som han hjälper i karriären får sedan betydande poster i Sovjetunionen. På det stora hela så får man intrycket att Berija inte kunde göra något fel.

Varför om den är så partisk ska man då läsa denna bok? Man behöver inte läsa den om man inte vill, det står en helt fritt, men om man är intresserad av Sovjetunionens historia så rekomenderar jag att läsa den. Om man inte vet ett smack om Berija så rekomenderar jag dock att man börjar med en annan bok. Denna bok ska inte läsas för att få reda på sanningen, den ska istället läsas för att få en annan bild av Berija, var sanningen ligger kan jag inte riktigt svara på. Vad jag vet är att Berija förknippas med terror medan Chrusjtjov som inte på något sätt var oskyldig i utan var delaktig i utrensningar och terror har fått västvärldens stämpel som personen som avslöjade Stalins brott, började odla majs och dunkade med en sko i FN:s generalförsamling. Den versionen är lika felaktig som den om den allvetande, goda, sympatiska och felfria Berija.

Vad är dina åsikter om boken varjag?

/Martin

[varjag]

Ja Martin - liksom du har jag orkat med 1½ genomläsning. Den första rätt igenom - hälften, då jag tröttnade i mitten vid den andra. Som jag skrev i en kommentar i augusti - har Sergo's bok definitivt medfört en omvärdering av fadern, Laurenti Berija - bland 'västerländska observatörer'. 'Stalins Himmler' är ett epitet som inte lätt avtvås och bokens tvätt av Berijas anseende hade blivit mera trovärdig om Sergo hade haft modet tackla faderns karriär mera realistiskt. Vi vet t.ex. - att alla Stalins medarbetare var livrädda för honom (av goda skäl) - ngt som blev allt värre med åren. Sergo's talrika referenser till Berija's 'opposition' mot Stalin, speciellt efter 1945 - låter inte helt trovärdiga liksom inte heller försöken att INTE bli chef för NKVD efter slakten av Yezhov 1938. Jag hade lite svårt hänga med i alla turerna om Berija's ställning visavi 'organen'. Han månde ha 'gått svängdörr' i Ljubianka flera gånger...men tycks ändå ha haft 'överinseende' över hela eländet under praktiskt taget hela tiden - oavsett vilket ansikte som bar titeln. En annan tanke - om Sergo, är att hans karriär, var synnerligen vidlyftig. Accepterande att 'magnaternas' barn åtnjöt oerhörda privilegier - förefaller det mig ändå en smula underligt att han skulle ha hunnit med allt vad han påstår sig ha gjort. Om jag - hade skrutit vitt och brett för vänner och bekanta i ungdomen - och på min ålders höst skulle skriva memoarer, skulle jag också tvingats ta med en del av grumligt ursprung. Mest för att flera av barndomskamraterna fortfarande lever - och minns dom med. Sist - måste jag säga att de otaliga citaten av vad fadern sagt till sonen - tyder på att den unge Sergo måste ha varit ett mönsterbarn i konsten att lyssna......????? mvh, Varjag

[Martin Lundvall]

Ser ut som vi har rätt likvärdiga åsikter om boken. Har du möjligtvis hittat någon bok där man försöker ge en mer nyanserad bild av Berija, gärna något som lutar mot det positiva hållet?

'Stalins Himmler' är ett epitet som inte lätt avtvås och bokens tvätt av Berijas anseende hade blivit mera trovärdig om Sergo hade haft modet tackla faderns karriär mera realistiskt.

Precis vad jag tänkte på också. Som det nu är blir det lätt att vifta bort åsikterna i boken som hjänspöken hos en enstaka individ. Boken hade kunnat bli banbrytande och en klassiker, som det nu är så sjabblas det bort genom att man försöker för mycket.

En annan tanke - om Sergo, är att hans karriär, var synnerligen vidlyftig. Accepterande att 'magnaternas' barn åtnjöt oerhörda privilegier - förefaller det mig ändå en smula underligt att han skulle ha hunnit med allt vad han påstår sig ha gjort.

Den där operationen mot Peenemünde var annars en höjdare, om det bara inte hade varit för den där vinden......

Är det någon annan som läst boken?

/Martin

[varjag]

Peenemündeoperationen...... .......vi tänker på samma frekvens! Varjag

[varjag]

Martin - den enda författare jag erinrar mig på rak arm - är Montefiore, som tagit del av Sergo's bok och personliga uppfattningar och använder den liberalt i 'Stalins Hov'. Men i en del artiklar om hans bok - har författarna klart vädrat, att Laurenti Berija var en synnerligen energisk och intelligent man. Hans direktörskap över atombombs-projektet var känd tidigare. Men hans radikala idéer beträffande, speciellt Tyskland, efter kriget, frigörande av de livegna på kolchoserna och nedläggning av GULAG-arkipelagen - är nyheter som studenterna av epoken fortfarande smälter. Sergo Berija har satt en sten i rullning och den kommer att rulla vidare tror jag...bara det att det är relativt få som längre ids fördjupa sig i denna epok....som...Varjag

[Martin Lundvall]

Delade tråden. Sidospåret om GULAG finns här.

Varjag jag håller med i allt det du skriver.
Montefiore har jag läst, men jag hoppas liksom du att det kommer mer forskning om Berija. Som jag skrev i min första post är det beklagligt att vissa av Stalins kompanjoner relativt lättvindigt har klarat eftervärldens stämpel medan andra har blivit lastade för allt skit.

I slutkapitlet till en bok om Stalins död var det en alternativ historiskrivning där Berija, och inte Chrusjtjov, hade gått segrande ur maktkampen, mycket intressant.

/Martin