Sverige och 2 september 1945-2005
- Lars Gyllenhaal
- Medlem
- Inlägg: 983
- Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
- Ort: Barentsregionen
- Kontakt:
Sverige och 2 september 1945-2005
Den 2 september 2005 är det exakt 60 år sedan hela andra världskriget tog slut.
Utomlands kommer 2 september att uppmärksammas. Flera ceremonier är inplanerade i framförallt Storbritannien och USA. Den mest uppmärksammade ceremonin lär bli ombord på slagskeppet Missouri, där den slutgiltiga japanska kapitulationen undertecknades inför amerikansk och sovjetisk militär på morgonen den 2 september 1945.
Jag anser att det är ett datum som borde ihågkommas även i Sverige med tanke på att hundratals svenska medborgare (svenskamerikanerna var givetvis fler men räknas inte) riskerade (och förlorade) sina liv ännu sommaren 1945 för vår skull ända fram till Japans kapitulation. Jag syftar på de hundratals svenska sjömän som fortsatte att forcera minfyllda vatten, dels i tjänst för den svenska folkförsörjningen, dels i allierad krigstjänst i Stilla havet (det fanns till och med några svenskar som stred till lands i Asien sommaren ´45).
Ännu råder dock år 2005 i Sverige bilden av svenskarna under kriget som ett utanförstående och passivt folk, men också delvis (smyg)nazistiskt.
De över 9 000 svenska medborgare som i handling - inte bara ord - ställde upp för de allierade är i princip bortglömda. Eller hur skall man annars kunna förklara att Sveriges största tidning kunnat skriva följande ord: "I varje fall kom nästan ingen i Sverige på tanken att ansluta sig som frivillig till de västallierade demokratierna mot Hitler." (Aftonbladets kulturredaktion 2003-09-16)
Och i en bok utgiven 2004 av Sveriges största morgontidning (DN:s eget bokförlag) står det: "Däremot var det bara en handfull som stred på de allierades sida."(s. 14 av Hitlers svenska soldater av Bosse Schön). I samma bok och på samma sida kan man läsa: "Vi håller det inte för osannolikt att det fanns drygt 500 svenska SS-soldater, inte 180 som vissa historiker har hävdat på senare tid."
Till den tyska tidskriften Spiegel har författaren av DN-boken, Bosse Schön, uttalat sig mer tvärsäkert. I Spiegel special 2/2005 står det nämligen "minst 400-500".
Jag skulle vilja se betydligt fler namn än de som redan finns på Skalmanlistan över svenskar i SS-tjänst: http://www.axishistory.com/index.php?id=2714
Skalmanlistan består till dags dato av 138 namn. Min medförfattare Lennart Westberg har visserligen några till namn från främst polisiära undersökningar efter kriget, och så räknar han med ett mörkertal. Men summan blir ändå bara drygt 180 svenska medborgare i SS-uniform. Visst, man kan lägga till identifierade svenska medborgare i andra tyska formationer: dvs. i Heer, Kriegsmarine, Luftwaffe, Volkssturm, Organisation Todt etc. Men de var av allt att döma bara ett tjugotal personer. Det blir alltså ändå bara drygt 200 svenskar i alla sorters tyska uniformer. Med tanke på att Tyskland och Sverige på den tiden stod varandra mycket närmare kulturellt (tyska var det främsta främmande språket mm) är det en anmärkningsvärt l å g siffra.
Baserat på de krigstida och efterkrigstida uppskattningarna av det totala antalet SS-svenskar och siffror från just efter kriget plus den efterkrigstida forskningen om SS-svenskarna sedan 1970-talet (Lennart Westberg och Leif Björkman) skulle det förvåna mig storligen om någon skulle kunna presentera ens i närheten av 500 identifierade svenska SS-män oavsett hur mycket tid och resurser som framledes avsätts (och då menar jag inte svenskar som önskade komma till SS, utan personer som verkligen kom in i SS). Men, skulle Schön, Tobias Hubinette eller någon annan mot all min förmodan en vacker dag kunna visa att det fanns 400-500 svenskar i SS-uniform så är det ändå få jämfört med alla andra stater i Europa och framförallt är det en relativt liten mängd jämfört med de över 9 000 svenska medborgare som ställde upp för de allierade.
Men hösten 2005 dominerar ännu bilden av svenskarna som ett antingen egoistiskt och passivt eller (smyg)nazistiskt folk under andra världskriget. Vad kan man som enskild person göra om man vill se den ersatt av en mer välgrundad analys? Det är onekligen en stor utmaning eftersom denna myt verkligen har "satt sig" i det kollektiva svenska medvetandet (och utomlands, se Spiegel) och svenska media i stort sett bara vill berätta om de "många" SS-svenskarna. Men här kommer tre konkreta förslag (kom gärna med fler):
1. Den andra september 2005: besök det enda monument vi har i Sverige för de som ställde upp för de allierade: Krigsseglarmonumentet i Göteborg. Detta monument är också till minne av dem som dog enbart för Sverige, men det är ju inte fel att hedra dem "på köpet", tvärt om!!! Lägg ner en blomma eller krans till dessa människors minne och i tacksamhet för det de gav oss - en värld av möjligheter.
2. Forska själv om svenskarna i norsk, brittisk, amerikansk, kanadensisk, sovjetisk etc tjänst. Det finns massor kvar att forska om!!! Ta bara svenskarna i de fruktade konvojerna till Murmansk, i RAF, svenskarna i Kanadas krigsmakt eller de drygt 300 svenskar som korsade gränsen redan i april-maj 1940 för att strida mot den tyska krisgmakten i Norge (trots att svenska staten då inte tillät någon frivilligrörelse för Norge). Kanske har du själv släktingar som var med? Kan du inte skriva en bok eller artikel i ämnet så kan du i alla fall delge dina rön via tidningsinsändare eller på nätet, t ex via detta forum. Källor för nya forskningsprojekt finns i massor längst bak i Svenskar i krig 1914-45.
3. Är du lärare eller jobbar inom media: uppmuntra dina elever/publik att själva undersöka hur svenska folket debatterade och agerade under andra världskriget. Ett sätt att få "kontakt" med dåtiden är att studera krigstida svenska tidningar av vitt skilda politiska kulörer (t ex kring krigsavgörande datum). I så gott som varje svenskt stadsbibliotek finns 1940-talets lokaltidningar på mikrofilm. På KB i Stockholm finns så gott som all svensk press på mikrofilm.
Vänliga hälsningar,
Lars Gyllenhaal
P.S.
Två av de fyra personer som utgick från min egen hemkommun (Piteå) i allierad krigstjänst tjänstgjorde i Stilla havet.
D.S.
Utomlands kommer 2 september att uppmärksammas. Flera ceremonier är inplanerade i framförallt Storbritannien och USA. Den mest uppmärksammade ceremonin lär bli ombord på slagskeppet Missouri, där den slutgiltiga japanska kapitulationen undertecknades inför amerikansk och sovjetisk militär på morgonen den 2 september 1945.
Jag anser att det är ett datum som borde ihågkommas även i Sverige med tanke på att hundratals svenska medborgare (svenskamerikanerna var givetvis fler men räknas inte) riskerade (och förlorade) sina liv ännu sommaren 1945 för vår skull ända fram till Japans kapitulation. Jag syftar på de hundratals svenska sjömän som fortsatte att forcera minfyllda vatten, dels i tjänst för den svenska folkförsörjningen, dels i allierad krigstjänst i Stilla havet (det fanns till och med några svenskar som stred till lands i Asien sommaren ´45).
Ännu råder dock år 2005 i Sverige bilden av svenskarna under kriget som ett utanförstående och passivt folk, men också delvis (smyg)nazistiskt.
De över 9 000 svenska medborgare som i handling - inte bara ord - ställde upp för de allierade är i princip bortglömda. Eller hur skall man annars kunna förklara att Sveriges största tidning kunnat skriva följande ord: "I varje fall kom nästan ingen i Sverige på tanken att ansluta sig som frivillig till de västallierade demokratierna mot Hitler." (Aftonbladets kulturredaktion 2003-09-16)
Och i en bok utgiven 2004 av Sveriges största morgontidning (DN:s eget bokförlag) står det: "Däremot var det bara en handfull som stred på de allierades sida."(s. 14 av Hitlers svenska soldater av Bosse Schön). I samma bok och på samma sida kan man läsa: "Vi håller det inte för osannolikt att det fanns drygt 500 svenska SS-soldater, inte 180 som vissa historiker har hävdat på senare tid."
Till den tyska tidskriften Spiegel har författaren av DN-boken, Bosse Schön, uttalat sig mer tvärsäkert. I Spiegel special 2/2005 står det nämligen "minst 400-500".
Jag skulle vilja se betydligt fler namn än de som redan finns på Skalmanlistan över svenskar i SS-tjänst: http://www.axishistory.com/index.php?id=2714
Skalmanlistan består till dags dato av 138 namn. Min medförfattare Lennart Westberg har visserligen några till namn från främst polisiära undersökningar efter kriget, och så räknar han med ett mörkertal. Men summan blir ändå bara drygt 180 svenska medborgare i SS-uniform. Visst, man kan lägga till identifierade svenska medborgare i andra tyska formationer: dvs. i Heer, Kriegsmarine, Luftwaffe, Volkssturm, Organisation Todt etc. Men de var av allt att döma bara ett tjugotal personer. Det blir alltså ändå bara drygt 200 svenskar i alla sorters tyska uniformer. Med tanke på att Tyskland och Sverige på den tiden stod varandra mycket närmare kulturellt (tyska var det främsta främmande språket mm) är det en anmärkningsvärt l å g siffra.
Baserat på de krigstida och efterkrigstida uppskattningarna av det totala antalet SS-svenskar och siffror från just efter kriget plus den efterkrigstida forskningen om SS-svenskarna sedan 1970-talet (Lennart Westberg och Leif Björkman) skulle det förvåna mig storligen om någon skulle kunna presentera ens i närheten av 500 identifierade svenska SS-män oavsett hur mycket tid och resurser som framledes avsätts (och då menar jag inte svenskar som önskade komma till SS, utan personer som verkligen kom in i SS). Men, skulle Schön, Tobias Hubinette eller någon annan mot all min förmodan en vacker dag kunna visa att det fanns 400-500 svenskar i SS-uniform så är det ändå få jämfört med alla andra stater i Europa och framförallt är det en relativt liten mängd jämfört med de över 9 000 svenska medborgare som ställde upp för de allierade.
Men hösten 2005 dominerar ännu bilden av svenskarna som ett antingen egoistiskt och passivt eller (smyg)nazistiskt folk under andra världskriget. Vad kan man som enskild person göra om man vill se den ersatt av en mer välgrundad analys? Det är onekligen en stor utmaning eftersom denna myt verkligen har "satt sig" i det kollektiva svenska medvetandet (och utomlands, se Spiegel) och svenska media i stort sett bara vill berätta om de "många" SS-svenskarna. Men här kommer tre konkreta förslag (kom gärna med fler):
1. Den andra september 2005: besök det enda monument vi har i Sverige för de som ställde upp för de allierade: Krigsseglarmonumentet i Göteborg. Detta monument är också till minne av dem som dog enbart för Sverige, men det är ju inte fel att hedra dem "på köpet", tvärt om!!! Lägg ner en blomma eller krans till dessa människors minne och i tacksamhet för det de gav oss - en värld av möjligheter.
2. Forska själv om svenskarna i norsk, brittisk, amerikansk, kanadensisk, sovjetisk etc tjänst. Det finns massor kvar att forska om!!! Ta bara svenskarna i de fruktade konvojerna till Murmansk, i RAF, svenskarna i Kanadas krigsmakt eller de drygt 300 svenskar som korsade gränsen redan i april-maj 1940 för att strida mot den tyska krisgmakten i Norge (trots att svenska staten då inte tillät någon frivilligrörelse för Norge). Kanske har du själv släktingar som var med? Kan du inte skriva en bok eller artikel i ämnet så kan du i alla fall delge dina rön via tidningsinsändare eller på nätet, t ex via detta forum. Källor för nya forskningsprojekt finns i massor längst bak i Svenskar i krig 1914-45.
3. Är du lärare eller jobbar inom media: uppmuntra dina elever/publik att själva undersöka hur svenska folket debatterade och agerade under andra världskriget. Ett sätt att få "kontakt" med dåtiden är att studera krigstida svenska tidningar av vitt skilda politiska kulörer (t ex kring krigsavgörande datum). I så gott som varje svenskt stadsbibliotek finns 1940-talets lokaltidningar på mikrofilm. På KB i Stockholm finns så gott som all svensk press på mikrofilm.
Vänliga hälsningar,
Lars Gyllenhaal
P.S.
Två av de fyra personer som utgick från min egen hemkommun (Piteå) i allierad krigstjänst tjänstgjorde i Stilla havet.
D.S.
Senast redigerad av 1 Lars Gyllenhaal, redigerad totalt 31 gånger.
-
Andreas Leandoer
- Utsparkad
- Inlägg: 140
- Blev medlem: 21 augusti 2005, 15:27
- Ort: Stockholm
-
Martin Månsson
- Medlem
- Inlägg: 513
- Blev medlem: 26 mars 2002, 20:15
- Ort: Sverige
Re: Sverige och 2 september 1945-2005
Anslöt sig inte minst tusen luxemburgare till Waffen-SS? Som jämförelse alltså.Lars Gyllenhaal skrev:Det blir alltså ändå bara drygt 200 svenskar i alla sorters tyska uniformer.
/ Probstner
Re: Sverige och 2 september 1945-2005
They were able to initially raise in the region of 1,800-2,000 volunteers from among the tiny Grand Duchy.Probstner skrev:Anslöt sig inte minst tusen luxemburgare till Waffen-SS? Som jämförelse alltså.Lars Gyllenhaal skrev:Det blir alltså ändå bara drygt 200 svenskar i alla sorters tyska uniformer.
/ Probstner
http://www.feldgrau.com/lux.html
Men jämförelsen haltar lite då Luxemburg har aningen andra förutsättningar än Sverigen - ta bara språken t.ex.
MVH
Hans
Re: Sverige och 2 september 1945-2005
Jag skulle kunna lägga ut uppgifterna på faktoid-sidan. Vad sägs?Lars Gyllenhaal skrev:Vad kan man som enskild person göra om man vill se den ersatt av en mer välgrundad analys? Det är onekligen en stor utmaning eftersom denna myt verkligen har "satt sig" i det kollektiva svenska medvetandet (och utomlands, se Spiegel) och svenska media i stort sett bara vill berätta om de "många" SS-svenskarna.
- Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Instämmer väl skrivet.
Det jag undrat länge är varför tidningarna inte är mer intresserade av att pulversiera denna myt. Nu är jag inte i tidningsbranchen men varför publiceras inte Svenska Dagbladet en kritiskt analys av till exempel Bosse Schöns Svenskarna som stred för Hitler sågningen av boken borde effektivt kunna göras i en artikel. Detta skulle skapa debatt och debatt är ju det som tidningar säljer, samtidigt så skulle man ge ett näsbränning åt sin storakonkurrent DN som har gett ut boken.
Helt enkelt varför är det så svårt att få fram sanningen. Att kvällstidningar säljer lösnummer på "sanningen" Sveriges nazistförflutna är inget nytt, men gör även de stora tidningarna det? Hur var reaktionen på er egen bok, Svenskar i krig? Läser man den och tar det till sig så rubbas ens tro på åtminstone Schöns trovärdighet allvarligt.
/Martin[/i]
Det jag undrat länge är varför tidningarna inte är mer intresserade av att pulversiera denna myt. Nu är jag inte i tidningsbranchen men varför publiceras inte Svenska Dagbladet en kritiskt analys av till exempel Bosse Schöns Svenskarna som stred för Hitler sågningen av boken borde effektivt kunna göras i en artikel. Detta skulle skapa debatt och debatt är ju det som tidningar säljer, samtidigt så skulle man ge ett näsbränning åt sin storakonkurrent DN som har gett ut boken.
Helt enkelt varför är det så svårt att få fram sanningen. Att kvällstidningar säljer lösnummer på "sanningen" Sveriges nazistförflutna är inget nytt, men gör även de stora tidningarna det? Hur var reaktionen på er egen bok, Svenskar i krig? Läser man den och tar det till sig så rubbas ens tro på åtminstone Schöns trovärdighet allvarligt.
/Martin[/i]
Det är ändå skillnad på att segla i konvojtjänst och på att strida vid fronten.
Hur många svenskar stred vid fronten för de allierade? Det tyckaer jag man kan jämföra med.
Jag har som sagt även talat med en veteran som var med hela kriget som alpjägare, och han sa sej veta att det var betydligt fler än 300 svenskar som stred på tyskarnas sida.
Ursäkta, men jag är inte övertygad- min uppfattning är att Sverige var ganska tyskvänligt, i alla fall fram till tyskarnas motgångar.
Hur många svenskar stred vid fronten för de allierade? Det tyckaer jag man kan jämföra med.
Jag har som sagt även talat med en veteran som var med hela kriget som alpjägare, och han sa sej veta att det var betydligt fler än 300 svenskar som stred på tyskarnas sida.
Ursäkta, men jag är inte övertygad- min uppfattning är att Sverige var ganska tyskvänligt, i alla fall fram till tyskarnas motgångar.
- Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Så alla sjömän, civila som militära som deltog och i många fall stupade under slaget om Atlanten, Medelhavet eller konvojerna till Sovjet var inte vid någon front?!!
Skulle vilja se dig säga det när du står öga mot öga med någon som seglat genom angrepp av "vargflockar", FW200 och Stukas.
Intressant att din annonyme veteran kan ämnet bättre än de ledande forskarna...
Intressant att din annonyme veteran kan ämnet bättre än de ledande forskarna...
Ursäkta om jag litar mer på en veteran som varit vid fronten i 6 år än på några forskare som rotar i papper i något arkiv.....Kapten_Gars skrev:Så alla sjömän, civila som militära som deltog och i många fall stupade under slaget om Atlanten, Medelhavet eller konvojerna till Sovjet var inte vid någon front?!!Skulle vilja se dig säga det när du står öga mot öga med någon som seglat genom angrepp av "vargflockar", FW200 och Stukas.
Intressant att din annonyme veteran kan ämnet bättre än de ledande forskarna...
Dessutom finns det en annan dimension i detta. De flesta som hamnade som sjömän utanför spärren hade inte något alternativ till att resa i konvojfart. Det var inte någon form av politiskt val som låg bakom.Kapten_Gars skrev:Så alla sjömän, civila som militära som deltog och i många fall stupade under slaget om Atlanten, Medelhavet eller konvojerna till Sovjet var inte vid någon front?!!
Som ett bra exempel kan man ta immigrationsreglerna i England under kriget. OM man som Svensk sjöman kom med båt till England hade man full rätt att mönstra av. MEN - man fick bara en månads uppehållstillstånd. Under den tiden skulle man antingen fixa en resa hem - vilket var omöjligt - det enda alternativet var att mönstra på en ny båt och lämna landet. Och USA hade liknande regler.
Men om man nu ska räkna in alla som tjänstgjorde på handelsfartyg som fraktade för de allierade på den allierade sidan så borde väl de svenska sjöman som var tjänstgjorde på fartyg som fraktade malm åt tyskarna räknas in på den tyska sidan.
Tycker det skulle vara rätt orättvist mot dessa att sortera in dom som män som i handling stödde den tyska saken.
För de flesta sjömän var det nog bara ett jobb oavsett vilken sida de skepp de arbetade på fraktade åt. Därmed inte sagt att de som tjänstgjorde i handelflottan inte var modiga eller inte utsattes för stora risker.
Ser man till de som frivilligt valde att strida i militära enheter för någon sida i kriget tror jag inte övervikten för de allierade är speciellt stor.
Tycker det skulle vara rätt orättvist mot dessa att sortera in dom som män som i handling stödde den tyska saken.
För de flesta sjömän var det nog bara ett jobb oavsett vilken sida de skepp de arbetade på fraktade åt. Därmed inte sagt att de som tjänstgjorde i handelflottan inte var modiga eller inte utsattes för stora risker.
Ser man till de som frivilligt valde att strida i militära enheter för någon sida i kriget tror jag inte övervikten för de allierade är speciellt stor.
- Lars Gyllenhaal
- Medlem
- Inlägg: 983
- Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
- Ort: Barentsregionen
- Kontakt:
svenskar i krig
Hej!
Vad gäller hur man drar slutsatser av veteraners uttalanden:
* Veteraner minns olika bra. Generellt minns de dock mycket sämre 50-60 år efter kriget och blandar ofta ihop sina minnen med saker de läst. Ibland slår det bara slint också! Rena tokigheterna. Hjärnan är extra oberäknelig i slutskedet av livet.
* Att dra slutsatser om komplicerade skeenden utifrån en veterans minne långt efter kriget bör undvikas.
* Även flera veteraners minnesbilder duger inte för att ge en vetenskapligt hållbar bild av en stor händelse eller process som pågick under flera år - man måste lägga ihop intervjuer med dokument och samtida tidningar plus tidigare forskningsresultat. DÅ kan man börja pussla och till slut dra sannolikt hållbara slutsatser.
Nu några ord om svenskarna som ställde upp för de allierade respektive Tredje riket:
Om man skulle utgå från att enbart räkna de som stred med vapen i hand så skulle det utesluta en stor mängd personer som de flesta utan att tveka betecknar som krigsdeltagare.
Låt oss ta de svenska medborgare som sökte sig till Waffen-SS som exempel. De var drygt 180. Men faktum är att bara ungefär hundra av dessa 180 kom till fronten och avlossade skott/granater mot fiender. Men vad med de övriga ca 80 då? De som blev ren stabspersonal, rekryteringsansvariga, militära journalister, chaufförer, förrådsansvariga, instruktörer resp. inte alls höll måttet och skickades hem efter en tids utbildning? Dessa personer avlossade få eller inga skott i strid. Men visst ställde väl även dessa personer upp för Waffen-SS, eller?
På motsvarande sätt deltog drygt 8 000 svenska medborgare i de allierades krigsmaskin utan att de allra flesta av dessa sköt på någon: i vapenkonvojer över Atlanten och Stilla havet samt i landstigningsbåtar (undantaget är de som bemannade militariserade handelsfartygs luftvärnspjäser - de var en sorts de facto-soldater).
Var drar man då gränsen för när någon kan anses ha ställt upp för de allierade, Tredje riket etc? Hur var det med lokförarna på tysktågen och gruvarbetarna och malmfraktarna vars malm till stor del gick till Nazityskland (men fram till 1940 faktiskt även till Storbritannien)? Jag anser inte att dessa genom att utföra sitt arbete kan sägas ha valt sida i IIVK. Andra människor kan argumentera för det - för argument finns. Jag anser dock att de är i en gråzon, för att inte säga i bortre delen av en gråzon. Dessa kategorier var anställda av SJ, LKAB och andra svenska företag och i både gruvarbetarnas och malmfraktarnas fall så "hjälpte" de både Tyskland och Storbritannien fram till 1940. Därefter "hjälpte" de enbart den tyska sidan men det var väl samtidigt tack vare dem som Tyskland inte ansåg det vara nödvändigt att ockupera Sverige på riktigt?!
Men jag anser också att man INTE är i en gråzon om man som svensk ikläder sig amerikansk, norsk eller brittisk handelsmarinuniform under ett krig, arbetar på ett beväpnat allierat fartyg som fraktar stridsvagnar/stridsflygplan/ammunition/flygbränsle och under flera år med risk för sitt liv utför detta arbete. Och när kriget är slut får intyg och i många fall även medalj om att man är krigsdeltagare. Hur kan man hävda något annat än att dessa svenska män och kvinnor ställde upp för de allierades krigföring? Visst - de var inte soldater (med undantag för de som bemannade luftvärnspjäser) men de var k r i g s d e l t a g a r e.
Det som komplicerar ovan mest är att det även fanns en stor kategori svenskar som utförde exakt samma arbete som kategorin ovan, som arbetade i samma allierade konvojer men bar civila kläder och tjänstgjorde på svenska, sydamerikanska m fl fartyg. Men eftersom de ingick i samma konvojer och JOBBET de utförde var identiskt med dem som bar uniform och var på beväpnade allierade fartyg så anser både Per Eriksson, Terje Fredh och jag att de också var krigsdeltagare på allierad sida. Det som särskilt stöder detta synsätt är hur stora förlusterna var. En av nio (1 av 9) svenskar i konvojerna fick ge sina liv p.g.a. tyska ubåtar, minor, torpedflyg, olyckor etc. Av svenskarna som ställde upp för Finland under IIVK var det en av nittio som dog i tjänsten. Alltså var det tio ggr farligare att arbeta i de allierades konvojer (här bör man dock minnas att det var betydligt högre förluster i Finland 1944 än 1940).
Mer info om nordisk personal - främst svenskar - i de allierades konvojer finner man t ex i Terje Fredhs många böcker i ämnet samt i boken Frisco-Per av Arvid Rundberg (en biografi) samt sist men inte minst i boken Krigsseglare. Sök på http://www.bibliotek.se så finner du dem alla o fjärrlåna sedan via närmaste bibliotek. Ev säljer http://www.smb.nu ännu boken Krigsseglare om du har tur...
UTÖVER de drygt 8 000 svenskarna som var i konvojer o andra fartyg i allierad krigstjänst så var det ju över 1 000 svenskar som ställde upp i mark- och flygförband för de allierade - se mer om dem i Svenskar i krig 1914-1945.
Vänliga hälsningar,
Lars
Vad gäller hur man drar slutsatser av veteraners uttalanden:
* Veteraner minns olika bra. Generellt minns de dock mycket sämre 50-60 år efter kriget och blandar ofta ihop sina minnen med saker de läst. Ibland slår det bara slint också! Rena tokigheterna. Hjärnan är extra oberäknelig i slutskedet av livet.
* Att dra slutsatser om komplicerade skeenden utifrån en veterans minne långt efter kriget bör undvikas.
* Även flera veteraners minnesbilder duger inte för att ge en vetenskapligt hållbar bild av en stor händelse eller process som pågick under flera år - man måste lägga ihop intervjuer med dokument och samtida tidningar plus tidigare forskningsresultat. DÅ kan man börja pussla och till slut dra sannolikt hållbara slutsatser.
Nu några ord om svenskarna som ställde upp för de allierade respektive Tredje riket:
Om man skulle utgå från att enbart räkna de som stred med vapen i hand så skulle det utesluta en stor mängd personer som de flesta utan att tveka betecknar som krigsdeltagare.
Låt oss ta de svenska medborgare som sökte sig till Waffen-SS som exempel. De var drygt 180. Men faktum är att bara ungefär hundra av dessa 180 kom till fronten och avlossade skott/granater mot fiender. Men vad med de övriga ca 80 då? De som blev ren stabspersonal, rekryteringsansvariga, militära journalister, chaufförer, förrådsansvariga, instruktörer resp. inte alls höll måttet och skickades hem efter en tids utbildning? Dessa personer avlossade få eller inga skott i strid. Men visst ställde väl även dessa personer upp för Waffen-SS, eller?
På motsvarande sätt deltog drygt 8 000 svenska medborgare i de allierades krigsmaskin utan att de allra flesta av dessa sköt på någon: i vapenkonvojer över Atlanten och Stilla havet samt i landstigningsbåtar (undantaget är de som bemannade militariserade handelsfartygs luftvärnspjäser - de var en sorts de facto-soldater).
Var drar man då gränsen för när någon kan anses ha ställt upp för de allierade, Tredje riket etc? Hur var det med lokförarna på tysktågen och gruvarbetarna och malmfraktarna vars malm till stor del gick till Nazityskland (men fram till 1940 faktiskt även till Storbritannien)? Jag anser inte att dessa genom att utföra sitt arbete kan sägas ha valt sida i IIVK. Andra människor kan argumentera för det - för argument finns. Jag anser dock att de är i en gråzon, för att inte säga i bortre delen av en gråzon. Dessa kategorier var anställda av SJ, LKAB och andra svenska företag och i både gruvarbetarnas och malmfraktarnas fall så "hjälpte" de både Tyskland och Storbritannien fram till 1940. Därefter "hjälpte" de enbart den tyska sidan men det var väl samtidigt tack vare dem som Tyskland inte ansåg det vara nödvändigt att ockupera Sverige på riktigt?!
Men jag anser också att man INTE är i en gråzon om man som svensk ikläder sig amerikansk, norsk eller brittisk handelsmarinuniform under ett krig, arbetar på ett beväpnat allierat fartyg som fraktar stridsvagnar/stridsflygplan/ammunition/flygbränsle och under flera år med risk för sitt liv utför detta arbete. Och när kriget är slut får intyg och i många fall även medalj om att man är krigsdeltagare. Hur kan man hävda något annat än att dessa svenska män och kvinnor ställde upp för de allierades krigföring? Visst - de var inte soldater (med undantag för de som bemannade luftvärnspjäser) men de var k r i g s d e l t a g a r e.
Det som komplicerar ovan mest är att det även fanns en stor kategori svenskar som utförde exakt samma arbete som kategorin ovan, som arbetade i samma allierade konvojer men bar civila kläder och tjänstgjorde på svenska, sydamerikanska m fl fartyg. Men eftersom de ingick i samma konvojer och JOBBET de utförde var identiskt med dem som bar uniform och var på beväpnade allierade fartyg så anser både Per Eriksson, Terje Fredh och jag att de också var krigsdeltagare på allierad sida. Det som särskilt stöder detta synsätt är hur stora förlusterna var. En av nio (1 av 9) svenskar i konvojerna fick ge sina liv p.g.a. tyska ubåtar, minor, torpedflyg, olyckor etc. Av svenskarna som ställde upp för Finland under IIVK var det en av nittio som dog i tjänsten. Alltså var det tio ggr farligare att arbeta i de allierades konvojer (här bör man dock minnas att det var betydligt högre förluster i Finland 1944 än 1940).
Mer info om nordisk personal - främst svenskar - i de allierades konvojer finner man t ex i Terje Fredhs många böcker i ämnet samt i boken Frisco-Per av Arvid Rundberg (en biografi) samt sist men inte minst i boken Krigsseglare. Sök på http://www.bibliotek.se så finner du dem alla o fjärrlåna sedan via närmaste bibliotek. Ev säljer http://www.smb.nu ännu boken Krigsseglare om du har tur...
UTÖVER de drygt 8 000 svenskarna som var i konvojer o andra fartyg i allierad krigstjänst så var det ju över 1 000 svenskar som ställde upp i mark- och flygförband för de allierade - se mer om dem i Svenskar i krig 1914-1945.
Vänliga hälsningar,
Lars
Senast redigerad av 1 Lars Gyllenhaal, redigerad totalt 1 gånger.