Förra sommaren hittade jag den här artikeln som jag tycker är intressant och den var införd i Värmlands Folkblad:
1971 inledde kriminalpolisen i Karlstad en utredning i nordvästra Värmland efter flera rapporter om märkliga överflygningar vid den norska gränsen.
Det var början till något som kan beskrivas som luftrummets motsvarighet till kusternas ubåtsjakter. De mystiska överflygningarna nattetid blev en angelägenhet för rikspolisen och högsta militärledningen i Sverige och Norge. I Östmark minns ortsborna fortfarande hur trakten vimlade av hemlighetsfulla myndighetspersoner från polis, militär och tull. Alla visste att något var i görningen, men vad?
I dag, 30 år senare, är de mystiska planens ursprung och avsikter fortfarande en olöst gåta.
Var överflygningarna verket av en främmande makt?
Och vad hade egentligen den mystiske mannen som brukade ringa nattliga samtal från telefonkiosken i Östmarks kyrkby för ärenden?
Journalisten Clas Svahn och historikern Andreas Ohlsson har intervjuat den före detta chefen för kriminalpolisen i Karlstad, Inge Stålbom, som var den som drev på utredningen.
I en öppenhjärtig intervju berättar Stålbom om de hemliga signalspaningsoperationerna Argus och Dacapo som än i dag till stora delar är hemligstämplade.
Spökflygarna gäckade alla
Efter 30 år kan VF avslöja hur polis, militär och tull jagade de mystiska planen över norra Värmland
Här gick jakten. De mystiska flygplanen syntes, men framför allt hördes, under flera år när de på låg höjd, i mörker och ofta i dåligt väder flög i Nordvärmlands dalgångar.
2004-07-03
För Inge Stålbom började hela historien med kränkningen i Östmark, en incident som han i sin egenskap av chef omedelbart informerades om.
Snart påbörjades ett intensivt arbete med att utröna planets identitet och vad det var för en person som stod och väntade vid telefonkiosken. Mannen identifierades och kom att stå under bevakning en tid för att se om han hade någon koppling till spökflyget. Det visade sig att det inte var enda gången han befunnit sig på platsen och där ringt korta samtal. Även nattetid hade han uppehållit sig vid telefonkiosken. Men mannen vid telefonkiosken avled en tid efter incidenten och hans förehavanden förblev oklara. Det lågtflygande planet spårades också. Två personer med god kännedom om flygmaskiner kunde identifiera typen som en Bonansa.
Det var en speciell flygmaskin och det fanns inte många av den, det kommer jag ihåg, säger Inge Stålbom. Det fanns tre i Norden. Ett i Finland och två i Danmark. Jag försökte få reda på var de här tre hade varit. Det visade sig att två var på verkstad, den tredje var i utlandet.
INGE STÅLBOM KOM INTE längre den gången. I västra Värmland började läget att intensifieras då rapporter om märkliga överflygningar efter mörkrets inbrott av vad man trodde var flygplan kom till polisens kännedom. Vid vissa tillfällen flög de dessutom i mycket dåligt väder. Inge Stålbom funderade över vad som egentligen försiggick i distriktet.
Det ena tipset efter det andra kom om att man hade sett flygmaskiner. Så vi började fundera på om de verkligen sett eller bara hört det. Det visade sig väl rätt snart att mycket som rapporterades som flygmaskiner var traktorljud. Man fick så många uppgifter att det fanns ingen möjlighet att det bara kunde ha varit flygmaskiner.
TROTS MISSTOLKNINGARNA kvarstod fall som var mer svårförklarliga. Var det frågan om smuggling av narkotika? Med sin erfarenhet av narkotikaspaning sedan slutet av 1960-talet var det till en början en möjlig förklaring.
Den tyske narkotikasmugglaren Karl Pauksch hade under perioden fram till 1970-talets början inlett smuggling via flygplan in i Värmland. Ingripanden kunde göras men smugglarna föreföll att omorganisera sig. Personer i samröre med Pauksch och även holländska narkotikasmugglare omgrupperade till trakterna av Ottebol och Bograngen.
Rikskriminalen misstänkte att någonting nytt var i görningen och narkotikasmugglarna bevakades av polisen med Stålbom i spetsen för att störa verksamheten. Efter påstötningarna tycktes de ha försvunnit från området. Men överflygningarna fortsatte och med erfarenheterna av de tidigare smugglingsförsöken lades rapporterna om de märkliga inkräktarna på Stålboms bord. Indikationer fanns det gott om, men var det inte bara misstolkningar av traktorljud som ortsbefolkningen hört i natten?
KRIMINALPOLISCHEFEN INSÅG att polisens medel inte räckte till. Här behövdes mer resurser och då krävdes också en mer fullständig radartäckning än den befintliga. Vid tidpunkten fokuserade svenska radarstationer på Östersjöområdet.
Stålbom tog kontakt med länspolischefen i Värmland, Sven Erstam, som därefter reste till Stockholm där Säpochefen Hans Holmér meddelades att de inkräktande flygföretagen ansågs gälla rikets säkerhet. Intresset var inte överväldigande men efter en tid ville åtminstone Säpo hålla sig informerad och den öppna polisen fick till uppgift att följa upp ärendet.
Även norsk polis, tull och militär kontaktades och ett brett kontaktnät byggdes upp från Dalsland i söder till Dalarna i norr.
Sammanlagt ett femtiotal kontaktpersoner bestående av hemvärnsmän och gränsbefolkning fanns nu på den svenska sidan vid norska gränsen. Dessa hade enbart i uppgift att rapportera om de okända flygplanen åter trängde sig in över Sverige eller sådant som kunde kopplas till ärendet.
NORR OM TORSBY, i det område där vissa flygningar förekommit, upptäcktes en misstänkt radioantennanläggning som provisoriskt upprättats i en trave uppsågade trästockar. Någon hade med millimeterprecision satt ett flertal spikar på jämnt mellanrum i stockarna och en lös tråd, likt en antenn, hängde i träden som gick att koppla in. Radarexperter Stålbom konsulterade hävdade att utrustningen mycket väl kunde ha använts som navigationshjälp för exempelvis flygplan i mörker genom att utnyttja olika frekvenser från den tämligen spartanska anläggningen. En sådan hemlig navigationsanläggning krävde dock flera liknande antenner samordnade i ett system men några fler stationer hittades aldrig.
En märklig omständighet var att de spikar som slagits in i vedtraven och som Stålbom plockade med sig för analys visade sig inte vara tillverkade i Sverige, åtminstone inte efter 1920-talet. Däremot producerades spikmodellen i Sovjetunionen. Intill antennen fanns matförpackningar och tecken som tydde på att någon tidigare gjort upp en eld på platsen. Polisen lämnade området som det hade hittats i hopp om att någon skulle återvända. Men trots flera kontroller upptäcktes aldrig att någonting förändrats.
PLANERNA INFÖR luftbevakningen fortskred. Försvarets materielverk bistod med en helt ny typ av radarlastbil, en PS-70 med 40 kilometers räckvidd, fylld med den senaste teknik företaget Ericsson kunnat åstadkomma. Under två veckor skulle den nu testas i Värmland tillsammans med en äldre radarmodell.
Våren 1975 sattes projektet i gång under namnet Argus det latinska namnet av grekiska mytologins Argos som symboliserar jätten med hundra ögon som aldrig blundar samtidigt. Nu skulle det slutligen avgöras om det var frågan om misstolkningar på himlavalvet eller inte. De rapporter polisen dittills fått in systematiserades och de rörliga radaranläggningarna placerades så att de kompletterade de fasta installationerna. Fenomenen tycktes uppträda i öst-västlig riktning med inflygning från Norge till Sverige längs dalgångarna.
Vid Fredriksberg och Bastvålen sattes radaranläggningarna upp på höjder i området och bemannades dygnet runt.
* Fick du radarbilder som du tittade på i efterhand eller satt du själv med i radarlastbilen?
Jag satt med i stort sett dygnet runt i nästan två veckor.
* Vad såg man på radarskärmarna?
Man fick in ekon av flygmaskiner i en viss riktning. Höjden gick inte att avgöra på dessa maskiner. Man såg att de var i den rutan som vi hade gjort upp. Sen kunde man följa dem i korta stycken, men vi hade ingen möjlighet att flyga efter, vi hade bara två radarstationer. Vi hade tullen som hjälp, så de kunde passa vissa flygfält om de kom och landade där. Vi hade också en polishelikopter stationerad i Karlskoga men den hann vi inte få fram.
EN GÅNG, MITT på dagen då det var fint väder, kom det en flygmaskin från Norge, rakt mot en station vi hade där borta. Det var som om den pejlade in att det fanns ett eko, så den vände jäms med gränsen och åkte tillbaka.
Norrmännen kunde inte följa upp den heller. De hade bara en radar och det var den vid Kongsvinger. Efter tio dagar gick det inte längre. Stationerna drabbades av driftproblem och projektet kunde inte fortsätta. Facit blev att av omkring 100 indikationer var 15-20 ekon okända flygföretag som inte lämnat obligatorisk färdplan som brukligt var då riksgränsen passerades. Dessutom passerade de gränsen i mörker, på låg höjd och ofta i dåligt väder. Det visade sig att flygrutterna inte varit öst-västliga utan snarare höll nord-sydlig kurs.
Argus visade att det fanns flygmaskiner, det var det ingen tvekan om, säger Inge Stålbom. De flygande farkoster man tog in med antenn var flygmaskiner. Inte fåglar eller svanar eller någonting sådant. Jag var lite elak mot Ericsson-killen och sa att den där antennen den tar bara en massa konstiga saker och inga flygmaskiner. Han sa: "Jag garanterar dig att det är flygmaskiner."
INGE STÅLBOM RESTE till Stockholm och redogjorde för resultatet för försvarsstabschefen general Eklund. Där fick han veta att, "vi inte känner till att det pågår någon verksamhet vid norska gränsen". Generalen försäkrade också att han skulle känna till om det pågick någon Nato-aktivitet i området.
Sven Erstam meddelade dåvarande rikspolischefen Carl Persson att det utan tvekan förekommit illegala flygningar in över den svenska gränsen. Myndigheten bidrog med mer pengar och allt var klart för nästa fas: Dacapo. Nu skulle operationen återupprepa det som tidigare företagits, men i än större skala.
Polisen organiserade resurserna med hjälp av tull och militär på båda sidorna om gränsen. Militärledningen ansåg ärendet känsligt i och med att Sverige nu ingick i ett samarbete med ett Nato-land (Norge) och kan av den anledningen ha nöjt sig med att polisen fick det övergripande ansvaret för insatserna under hösten 1975 då Dacapo pågick.
LUFTRUMMET SKULLE övervakas från norska Glåma i väster till Klarälven i öster, Bograngen i norr och Charlottenberg i söder. Fyra radarstationer placerades ut. Detta krävde höjddiagram vilket fyra officerare från norska försvaret bidrog med. Vad som än rörde sig över 50 meters höjd skulle nu gå att detektera.
Ett tjugotal stationer med både aktiva och passiva mikrofoner placerades ut i skogarna i kluster om fem. Stationerna drevs av ett bilbatteri och allting kunde styras från en central som aktiverade mikrofonerna om någonting misstänkt upptäcktes i luften. De sattes även på automatiskt om ett ljud påkallade uppmärksamheten, vilket blev mer ett problem än en tillgång. Det visade sig att det blev ett stort antal felindikeringar på grund av utrustningens känslighet för icke önskvärda ljud.
Tre helikoptrar placerades ut i solfjädersformation och två snabbgående flygplan från Svensk Flygtjänst stod startklara i Borlänge och Karlstad. En militär radiolänkstation med förbindelse mellan ledningscentralen och Norge installerades.
EFTERSOM INGA DIREKTA militära kontakter de båda länderna emellan fick genomföras blev Inge Stålbom även ansvarig för sambandet mellan svensk och norsk militär. Någon främmande radiotrafik kunde inte detekteras under de försök som gjordes sensommaren 1975.
Liksom under Argus blev det också ett antal klara indikationer under Dacapo. Nattetid flög det åter okända flygfarkoster på låg höjd med släckta positionsljus.
En natt, vid tolv-ettiden, så dyker det upp ett plan norrifrån. Det går lågt för vi får in sporadiska ekon lite då och då, men vi kan följa det hela vägen.
Vi skickar upp en helikopter för att möta planet och då ser vi på radarn hur helikoptern och det okända planet sammanstrålar. Helikoptern rapporterar att han körde med släckt belysning precis som de andra gjorde. Det främmande planet hade tänt belysningen med flashen bakåt och lamporna åt sidan i tio minuter. Sedan ser vi på radarn hur den okända flygmaskinen glider ifrån helikoptern.
VID NÅGRA TILLFÄLLEN fick svenska plan kontakt och hade tillstånd att förfölja inkräktaren in över Norge dit det främmande planet flydde. Men svenskarna tappade kontakten med föremålet strax därpå. Ett sammanfattande pm från operationen visar följande:
"Vid en annan natt kl 0200-tiden kunde vi leda en hkp mot ett okänt mål och när vår hkp enligt radarn var intill målet tände hkpföraren sin belysning för att undvika kollision och strax efteråt fick hkp-personalen se hur det främmande flygplanets förare tände sitt plans positionsljus och flashljus under en tid av 10-15 sek. Flygplanet låg på lägre höjd än hkp, som flögs på en höjd av c:a 75 meter. Vi hade fler sådana här observationer men ingen identifiering kunde ske."
Med denna information var det åter dags för ett besök i Stockholm hos Rikspolisstyrelsen. Denna gång följde Inge Stålbom med den nytillträdde länspolischefen Jan Larsson och mötte säpochefen Hans Holmér, försvarsstabschefen Gunnar Eklund och en representant till från samma myndighet.
HOS RIKSPOLISSTYRELSEN fick Stålbom beskedet att överflygningarna måste klaras ut. Myndigheten krävde en handlingsplan för det fortsatta arbetet. Men Jan Larsson var tveksam och hade redan från början varit på kontrakurs med Inge Stålboms planer och ansåg att ärendet inte var viktigt. Brottet att inte ha en fullständig färdplan vid överflygning av gränsen kunde endast ge böter. Att många mindre sportflygplan inte deklarerade sin färdplan är i sig inget märkligt. Det var många som helt enkelt struntade i föreskrifterna. Dessutom angav det låga straffet att myndigheterna inte prioriterade frågan. Även norrmännen ville fortsätta projektet med att klara upp flygningarna.
Cirka ett år efter diskussionen i Stockholm hölls ett nytt möte i Karlstad där både Stålbom, Larsson och representanter från polis, tull och militär på nytt deltog. Även facket medverkade. Inge Stålbom höll sin föredragning om vilka fortsatta insatser som borde planeras. Jan Larsson var fortsatt tveksam även då norrmännen visade sitt intresse. Någon vidare diskussion om detta blev det dock inte. Inge Stålbom hade sagt sitt om vad han ville och kunde inget mer göra. Utan stödet från Larsson dog projektet. Stålbom tilldelades andra uppgifter och Dacapo lades ned. "Jag tyckte det var för djävligt", säger Stålbom om händelsen.
* Varför stoppades Dacapo?
Det vet jag inte. Inte annat än att den nye länspolischefen ansåg att det här var inget allvarligt brott.
* Är inte det en märklig slutsats?
Jo.
SAMTIDIGT SOM operation Dacapo pågick berättar Stålbom att det ägde rum en Nato-övning i Nordnorge. Likaså kopplas överflygningar den 5 och 10 oktober 1978 över Östervallskog och Långvassdalen samman med en övning av den västliga försvarsalliansen. Vad de övriga incidenterna beror på är ännu inte klarlagt. Avhemligade dokument visar att dokumenteringen om illegala flygningar i Värmland fortsatte även från 1977 och framåt. Ännu 1979 ansågs de vara ett problem.
* Vad är det som det skulle vara sekretess på tycker du, efter trettio år?
Ingenting. Det är därför som jag berättar det här.
* Vad tror du då att det här var för någonting?
Ja, den frågan fick jag av rikspolischefen. Jag svarade som så att vi inte visste vad som hade hänt och det kunde inte gärna gälla smuggling av något gods. Det kunde inte vara smuggling av narkotika, men däremot kunde man tänka sig en transport av någonting som var väldigt värdefullt, såsom människor. Jag lyssnar lite då och då när det kommer fram nya uppgifter om provning av robotar och sånt. Det var någon som sa när vi var ute, att närmare krig än så här kan man inte komma. Hade vi haft projektiler till kanoner så hade vi skjutit ner dom.
DEN FÖRE DETTA Säpochefen för Värmland, Alf Davidsson, har heller ingen förklaring på alla de indikationer som detekterades under projekten 1975. Han deltog bitvis också i sökandet efter inkräktarna i en situation som han jämförde med en närmast krigsliknande, dock utan att ett enda skott avlossades. Däremot avhöll han sig noga från spekulationer av vad som kan ha orsakat flygningarna.
En norsk källa ser en möjlig tolkning av händelserna över Värmland som en dåtida sovjetisk förberedelse för ett tänkbart krig mot Norge, där det ryska invasionsflyget från dåvarande Leningrad haft en flyglinje över Värmland. Vissa ufo-iakttagelser kan i detta perspektiv betraktas som rekognosceringar ledande till att på 48 timmar invadera norska kustbyar med bland annat sovjetiskt attackflyg via Sverige. Planerna kan ha påbörjats så tidigt som 1946 och fortsatt ända in på 1980-talet, enligt den norska källan. Kanske skulle ingen invasion någonsin behövas, men att planera och till och med rekognoscera inför framtiden har länge ingått i stormakternas strategier.
Rekognosceringsteorin måste också ställas mot de andra lösningar som diskuterades under Argus och Dacapo, smuggling och människotransport. Samtidigt ligger området vid en Nato-gräns och då vidgas frågan ytterligare. Om Sovjet var där så ville säkerligen den andra sidan också veta vad som försiggick och vice versa.
Flygarna tycktes utan tvekan ha tagit stora risker på det sätt de genomförde sina operationer, vad nu än syftet var. En omfattande smuggling av narkotika med hjälp av flygplan har Inge Stålbom i dag svårt att tro på. Det var helt enkelt för många indikationer och dessutom fanns bättre sätt att föra narkotika över gränsen, inte minst via de många obevakade bilvägarna mellan Norge och Sverige. Just det sparsamt befolkade området och den på många håll obevakade gränsen kan verka inbjudande för någon som velat hålla på med någonting ostört. Inge Stålbom som sedan länge är pensionerad vet än i dag inte med säkerhet vad gåtan kan ha för lösning. Kanske hade problemet klarats upp om han kunnat fullfölja sitt projekt?
Mannen i telefonkiosken. Mitt emot Östmarks handel fanns före mobiltelefonernas tid en telefonkiosk. Därifrån ringde en senare identifierad man korta samtal i nära anslutning till överflygningarna. Mannen avled innan några egentliga förhör hade hållits med honom.
Jag jagade spökplanet
Tullaren Bo Ohlsson berättar om den hemliga operationen
På våren 1975 bevakade gränsuppsyningsman Bo Ohlsson och två kollegor ett område vid gränsen mot Norge i jakt på spökflygaren. I två veckor var han en av många kuggar i operation Argus.
Bo Ohlsson arbetade vid gränsposteringen i Hån när han och kollegorna Karl-Erik Eriksson och Henrik Perttu tillfrågades av Gränstullkammaren om de ville delta i en hemlig operation. Bo Ohlsson kom att ingå i en tremannastyrka som skulle patrullera en sektor nordväst om Gräsmark. Gruppen var troligen den sydligaste av flera liknande som befann sig längs gränsen mot Norge.
HÖGKVARTERET LÅG i en gammal ombyggd tvättstuga nere vid älven i Gräsmark. Stugan hyrdes normalt ut till turister och bestod av två små rum och ett litet kök. Där fanns ingen telefon. Ville gruppen komma i kontakt med sambandskontrollen i tullstationen i Eda fick man använda en fast kommunikationsradio som fanns i bilen eller gå till närmaste telefonkiosk. Där bodde gruppen i fjorton dagar.
Vi körde enmanspatruller, sex timmar var, berättar han. Vi startade i Gräsmark och åkte upp till Simonstorp där vi satt i en halv timma. Sedan fortsatte vi norrut till Ormhöjden där vi stannade till på toppen där det låg en skidstuga, Rabakkostugan. Därifrån var utsikten enorm. Där satt man två och en halv timma. Sedan tillbaka ned mot Mitandersfors vid norska gränsen där vi satt en halvtimme och sedan tillbaka till Simonstorp och slutligen åter till Gräsmark.
DEN VIKTIGASTE PUNKTEN längs slingan var Ormhöjden, ett drygt 500 meter högt berg där Bo Ohlsson kunde se in mot Norge och tvärs över Lekvattensdalen mot Östmark.
Flera gånger kunde han se Viggenplan röra sig i området. Vad han inte visste var att en av operation Argus mobila radarstationer stod bara några kilometer ifrån honom. Patrulleringen genomfördes i civila bilar, Volvo 144. Med sig hade man en så kallad Vietnamkikare, en batteridriven nattkikare. Kontakten sköttes med hjälp av kommunikationsradion.
Men i Rabakkostugan hade vi tillgång till en telefon. Genom den stod vi i kontakt med vår operative chef som var gränstullmästare Elof Lindow, han satt i en av radarstationerna. Under tiden i Gräsmark gjorde gruppen minsta möjliga väsen av sig. De handlade mat i den lokala butiken och tankade bilen, två gånger om dagen.
DEN SOM ÄGDE macken var informerad om att vi utförde ett arbete i området. Men han visste inte vad vi gjorde.
* Vad pratade ni om sinsemellan, du och dina kamrater?
Vi pratade om smuggling, till och med människosmuggling. Men samtidigt tyckte vi att flygningarna var märkliga. Man tog stora risker. Det kom rapporter i snöstorm, dimma och regn.
För att förbereda Argus-teamen på sitt arbete fick de inblandade genomgå en utbildning i Karlstad.
Den 11 mars 1975 samlades tulltjänstemän från Hån, Eda, Medskogen, Vittjärn, Rörbäcksnäs och Karlstad på Gränstullkammaren i Karlstad. Sammanlagt femton personer som alla skulle komma att utgöra spaningsledningens ögon och öron ute på fältet. Under tio timmar informerades och utbildades gruppen. Ett av momenten var att i mörker observera de trafikflygplan och mindre plan som startade och landade på Karlstads flygplats där man också fick lära sig att sköta nattkikarna.
DET PÅTALADES med skärpa att det här var hemligt. Vi fick inte prata om vad vi gjorde med någon utanför vår egen krets. Veckorna på fältet blev i stort sett händelselösa. Men vid ett tillfälle fick Bo Ohlsson order om att stanna kvar vid Rabakkostugen. Radar hade registrerat rörelser vid ett flygfält på norska sidan. Med sin räckvidd på 40 kilometer kunde PS-70-stationerna se ända till Kongsvinger.
Det var allt jag fick veta, säger Bo Ohlsson. Men jag fick stanna kvar på observationsposten i sex timmar. Varje kvart motringde jag till den operative chefen för att rapportera och få ny information.
Liknande händelser inträffade två gånger under de två veckorna men jag tror inte att mina kollegorna råkade ut för några larm.
ÄN I DAG HAR Bo Ohlsson och hans kollegor inte fått veta vad som framkom under operation Argus. Inte heller efter Dacapo informerades fotfolket vilket irriterade tulltjänstemännen som den 18 februari 1976 framförde sin kritik vid ett sammanträde på Gränstullkammaren. Hemligstämpeln vilar alltså fortfarande över de två operationerna nästan 30 år efter deras avslutande.
Det är klart att man vill vet vad som hände, det vill vi nog alla som var med, säger Bo Ohlsson.
- Det kan ha varit mina plan
Värmländsk flygplansägare misstänker att det handlade om knarksmuggling
- Jag tror jag vet vad det var för mystiska flygplan som flög över Nordvärmland. Det var troligtvis mina plan!
- Dessutom misstänker jag starkt att det handlade om narkotikasmuggling. En person, som hade tillgång till mina plan, hade nämligen en bror som jag vet satt i fängelse för narkotikabrott.
2004-07-05
Så berättar en man, som inte vill ha sitt namn i tidningen. Men sedan han läst VF:s lördagsartiklar tycker han det är dags att han berättar sin historia.
Mannen, som i dag är pensionär, drev under åren 1970-1986 ett flygföretag på en ort i västra Värmland. Han hade två Cessnor, med beteckningen 182. Enmotoriga, högvingade plan som bland annat användes i samband med skogsinventeringar.
Planen var utrustade för instrumentflygning, men flögs normalt bara under dagtid av ägaren eller hans anställda.
Plötsligt upptäckte vår sagesman att planen flugits mer än de skulle ha gjort.
- Det fanns tidräknare i planen. De visade hur lång tid planen flugits. På dem såg jag att de hade använts mer än vad de skulle ha gjort.
Han började i alla fall notera hur mycket planen flugits och kom fram till att det rörde sig om några timmar vid varje tillfälle.
- JAG BLEV TILL SLUT helt säker på att planen "svartflögs" på nätterna, säger han.
Misstankarna riktades snart mot en viss person. Han hade flygcertifikat, han flög de aktuella planen ibland och han hade också tillgång till nycklarna till hangaren.
- Jag vill understryka att det inte var någon av mina anställda, säger flygplansägaren.
Så småningom konfronterade han den misstänkte med uppgifterna.
- Men han blånekade. Senare flyttade han från orten.
OM DEN MISSTÄNKTE själv varit inblandad i någon form av brottslighet vet inte vår sagesman.
- Fast hans bror lär ha varit det. Enligt uppgift satt han till och med i fängelse för narkotikabrott i Danmark.
Flygplansägarens teori går alltså ut på att den misstänkte smög sig till hangaren på kvällarna och helt enkelt lånade ett av flygplanen. Även om han inte hade godkänd utbildning för instrumentflygning så visste han sannolikt hur man bar sig åt för att flyga efter instrument, vilket innebar att han kunde flyga även i mycket dåligt väder.
- Fast jag förstår inte hur han vågade, säger flygplansägaren. Han måste ha tagit väldiga risker. Han kunde ha råkat ut för både det ena och det andra. Nedisning, till exempel.
Vad planet användes till kan han bara gissa.
- Jag tror han hämtade knark någonstans och dumpade det senare på bestämda platser i Värmland.
DET FLYGPLAN som det talades om i VF:s artikel i lördags hette Bonansa.
- Jag är inte alldeles bergsäker, men jag tror det påminner om mina Cessnor, säger sagesmannen. I vart fall är båda planen högvingade, vingarna sitter alltså högt upp på flygplanskroppen. De är också enmotoriga.
* Hur långt kan mannen ha flugit om nätterna, om han varit borta i ett par timmar?
- Om man säger att flygtiden från Västvärmland till Stockholm är en timme och fem minuter så förstår du. Han har exempelvis mycket väl hunnit in i Norge för att hämta något där och sedan leverera det till någon uppgjord plats i Värmland.
* Har du berättat det här för polisen någon gång?
- Nej, det har jag aldrig gjort, men jag har berättat det för kolleger i branschen. Och nu, när jag läste VF:s artikel så tyckte jag det var dags att berätta vad jag vet, säger vår sagesman.
Många berättelser om flygmystiken
- Vi såg hur flygplanet släppte ner en säck eller låda på andra sidan sjön
Det var många som ringde VF och berättade om sina iakttagelser sedan de läst lördagsartiklarna om de mystiska planen.
Annika Asker, Karlstad, var i mars 1972 eller möjligen 1974 på besök i Mattila.
- Jag och min bror var ute och åkte skidor, det var fullmåne och klockan var mellan åtta och nio på kvällen, berättar hon. Då hörde vi ett ljud och såg ett flygplan som kom från Norgehållet mot oss på mycket låg höjd.
- Sedan såg vi hur man från planet släppte ner en säck eller möjligen en låda på andra sidan Mullsjön. Jag skulle tro att avståndet från oss till platsen där saken damp ner var cirka 500 meter.
- Jag minns att vi sprang in och ropade: "Pappa, pappa! Dom smugglar!"
Dagen därpå sökte familjen efter det som kastats ut från flygplanet, men man hittade ingenting.
Det fanns bilväg fram till den plats där grejerna från planet kastades ner. Och flygplansbesöket var ingen engångsföreteelse. Det hördes ofta flygplansljud på kvällarna.
* * *
En kvinna som på 1970-talet bodde i Kindsjön berättar att under vintern 1970-71 kom det regelbundet ett plan ungefär vid 22-tiden på kvällarna. Det var så vanligt så folk började lyssna efter motorljudet och sprang ut för att försöka få syn på det.
- Det var en vit Cessna. Den lyste med strålkastare mot marken. Vi tyckte det var väldigt otrevligt.
* * *
Stig Paulsson, Södra Fjäll, Charlottenberg, bodde i början av 1980-talet i norra Västergötland.
- Det flög ett enmotorigt plan även där, berättar han. Det dök upp sent på kvällarna och flög på mycket låg höjd.
- Folk var förundrade över att piloten vågade flyga i sådant ruskväder som han gjorde. Det kunde vara både snöglopp och blåst. I regel kom det på onsdagskvällar.
Stig Paulsson såg aldrig planet, men han hörde ljudet.
- Klockan var 22.40 på kvällen. Plötsligt dånade det till och det kom farande precis över mitt hustak!
Stig Paulsson försökte ta reda på vad det handlade om.
- Polisen i Skövde varnade mig för att hålla på och köra ute på skogsvägarna, säger han. Men jag var ju nyfiken, så jag höll allt på.
Och folk pratade förstås.
- Man gissade att planet navigerade med hjälp av höga torn. Någon påstod att det var postflyget som medvetet avvek från sin ordinarie rutt och gjorde en "extrasväng" i något syfte. Men det blev aldrig klarlagt vad det var för plan.
* * *
Kaare Brekke bor i Brevik utanför Åmotfors och där bodde han även på 1970-talet.
En sen kväll satt han hos grannen. Då kom ett flygplan på mycket låg höjd över sjön Ränken.
Planet fortsatte mot berget Ränkesnipan och där saktade det farten.
- Det var som om det stod still.
Planet kom tillbaka och gjorde en ny vända.
Vid 23-23.30-tiden på kvällen åkte Kaare hem till sig. Då kom det igen!
- Jag for tillbaka till grannen. Då såg vi planet komma för fjärde gången. Det körde precis samma sväng som förut.
* * *
Karin Lindh, Karlstad, tycker man borde undersöka om det fanns något samband mellan flygplanen och långtradarna som höll till i Värmland under ungefär samma tid.
- Jag cyklade på 1970-talet ofta förbi Norra fältet, berättar hon. Där stod det nästan alltid utländska långtradare, märkta med sådana där TIR-märken. Varför stod de där?
- Man såg ju långtradare av samma slag även ute i Värmlandsskogarna. Det skulle inte förvåna mig om det fanns något samband mellan det mystiska flyget och de här långtradarna.
* * *
Harry Martinsson, Ärtemark, Bengtsfors, tycker det är dags att sluta skriva om mystiska flygplan.
- Det var en person som för flera år sedan trädde fram och berättade att han kört med ett hobbyplan, ett sådant där radiostyrt plan, i de där trakterna. Saken är uppklarad.
- Ett sådant plan kan vara ett par meter över vingarna och kommer det lågt ser det ännu större ut. Motorljuden? Äsch, det pratas så mycket!
Därför avbröts flygspaningarna
Jan Larsson var länspolismästare när beslutet att lägga ned spaningarna efter spökflygarna togs.
Nästan trettio år senare anser han fortfarande att det var rätt.
- Vi hade inte tillräckliga skäl att fortsätta, konstaterar han.
2004-07-09
Minnena av turerna kring de mystiska plan som sågs flyga över riksgränsen mellan Sverige och Norge i början av 1970-talet är vaga när VF når den 76-årige Karlstadsbon Jan Larsson.
Han var länspolismästare från 1975 till sin pension 1993 och den som tog beslutet att lägga ned operationen Dacapo. Det innebar att spaningarna efter spökflygarna i norra Värmland avslutades.
- Vi hade arbetat med det så mycket och länge utan att se några resultat, berättar han. Det kostade både folk och pengar att hålla på.
I LÖRDAGENS VF uttryckte den före detta chefen för kriminalpolisen i Karlstad, Inge Stålbom, sin besvikelse över att han inte tilläts fortsätta.
Efter två möten - ett i Stockholm med bland andra Säpochefen Hans Holmér och försvarsstabschefen Gunnar Eklund, ett i Karlstad med representanter från både polis, tull, militär och facket - stod det klart att spaningarna skulle avbrytas.
- Det var en jäkla massa folk, minns Jan Larsson. Vi kom fram till att det bästa var att vi lade ned. Som jag minns det var det en kvalificerad samling där alla var överens. Vi skulle hålla ögonen på det som på allting annat.
HAN FÖRKLARAR ATT minnesbilden är att "alla tog det på rätt sätt", men kommer samtidigt ihåg Inge Stålboms engagemang.
- Inge var nog väldigt tänd på det där och ville helst fortsätta. Inget ont i det. Det är bra när folk är entusiastiska och han är en duktig karl, han gjorde ett bra arbete. Men det var en fråga om resurser och vad man skulle lägga krut på.
ATT DET ÄGDE RUM Natoövningar i Nordnorge samtidigt som Dacapo pågick kan Jan Larsson inte påminna sig om att de utredde.
- Det var inget som väckte vår uppmärksamhet. Jag har i alla fall inget minne av det. Sedan blir det alltid så att folk inbillar sig saker. Det är lätt att man lyssnar halvt på någon annan och sedan drar egna slutsatser. När vi lade ned upphörde också anmälningarna.
VAD SOM EGENTLIGEN låg bakom spökflygningarna är den pensionerade länspolismästaren alltjämt osäker på:
- Det vågar jag inte säga. Vi funderade på om det var narkotikasmuggling, men jag har inga fakta att gå på. Vad som är sant vet man inte. Efter att nästan trettio år har gått ser jag det som ett avslutat kapitel.
- DS