Tyskutlämningen

[Marcus]

Nedanstående är från AHF forumet, är det någon som har några uppgifter som bekräftar eller avfärdar påståendena nedan om att vissa grupper, däribland SS och polis soldater, skulle selekterats ut för att skickas till väst medan de vanliga armésoldaterna skickades österut?
Finns det någon komplett lista över de som skickades iväg publicerad?
Detta är definitivt inte mitt område, men vad jag kunna hitta i mina böcker så står det bara om utlämnandet till Sovjet och inget om att vissa kategorier av tyska soldater skeppades västerut istället.

There are two passages that touch on this issue, the first occurs after internment for some time and when it is made clear that the men will be turned over to the Soviets:

“We were registered again. Everyone had to state in which theatre of war he had served, east or west. They told us that soldiers such as the SS and police who would experience hardship at Soviet hands would not be handed over.”

The second describes the process by which the soldiers were divided into groups going East or West:

"At the front of the large railway station sat a commission of 12 Swedish officers. Everyone had to give his name and unit. His fate was decided by this commission. One was either sent to the left or the right. Left indicated transport to Denmark, and British prisoner of war status; right indicated transfer to the Soviets. About 500 men were sent left. They were mainly sailors, airmen, SS personnel and former members of police divisions. A white Swedish steamer waited on the left, and a huge olive-painted troop transport named Kuban on the right."

Tackar.

/Marcus

[Feldwebel Otto]

Nedanstående är från AHF forumet, är det någon som har några uppgifter som bekräftar eller avfärdar påståendena nedan om att vissa grupper, däribland SS och polis soldater, skulle selekterats ut för att skickas till väst medan de vanliga armésoldaterna skickades österut?
/Marcus

Denna selektering har i alla fall inte jag hört något om. Men rent parentetiskt är det intressant, att i sammanhanget konstatera att de som oftast gapar högst om bristande svensk neutralitet under kriget, inte yppar ett ljud om denna fånghantering som syftade till maximal infjäskning hos de sovjetiska 'befriarna'.

[pandersson2]

I boken Legionärerna om baltutlämningen så anges att utlämningen skedde efter var enheten som soldaten tillhörde hade varit stationerad. Uppgiften tror jag därför stämmer.

[Marcus]

I boken Legionärerna om baltutlämningen så anges att utlämningen skedde efter var enheten som soldaten tillhörde hade varit stationerad. Uppgiften tror jag därför stämmer.

Det svenska beslutet gällde bara de som flytt efter 1 maj från områden därefter ockuperade av Röda Armén, men frågan är om uppdelningen var baserad på detta eller (som påstås ovan) att t.ex. SS och polistrupper av någon anledning skulle varit undantagna för transport österut.

/Marcus

[Solitaire]

Denna selektering har i alla fall inte jag hört något om. Men rent parentetiskt är det intressant, att i sammanhanget konstatera att de som oftast gapar högst om bristande svensk neutralitet under kriget, inte yppar ett ljud om denna fånghantering som syftade till maximal infjäskning hos de sovjetiska 'befriarna'.

Britterna och amerikanerna gjorde iofs likadant. Waffen-SS blev väl förbjuden som kriminell organistion av de allierade?

[Marcus]

Solitaire,

Enligt de ovan nämnda påståendena så gjorde Sverige tvärtom, dvs skyddade "SS och Polizei" soldaterna medan soldaterna ur Heer skickades österut.

/Marcus

[Schwalbe]

Jag har läst om att Sovjet krävde att tyskar som tjänstgjort på östfronten skulle utlämnas, men att det var svenskar inblandade visste jag inte. Det verkar dock ganska logiskt att ett neutralt land skulle sköta detta, men att jämföra det med baltutlämningen tycker jag inte man kan.

[Marcus]

Jag vill här dela med mig av Kims förträffliga svar från samlarforumet:

Jag har tittat i böckerna och redogör kort för vad som står:

Specialbehandling och "tips" till SS-män.
Inga tyskar har registrerats som del av någon SS-organisation. En grupp misstänkts vara del av "forstpersonal", förklaras som SS civilförvaltning i Baltikum. De hävdar civil status, något som hade resulterat i att inte bli utvisad. Gruppen på ca 20 personer noteras också att vara nazistiskt trogna och allmänt ogillade av övriga internerade. De omklassas inte och skickas med övriga internerade österut. Författaren verkar mena att de skulle troligen ha haft rätt att bli civilt internerade. Ett fall av negativ specialbehandling?

Vad jag läst mig till så registrerades de internerade bara en gång. Registreringen tog bland annat upp platsen var du kom ifrån. En del internerade tyckte inte det spelade stor roll och uppgav platsen de senast kommit ifrån. För några innebar det platser som räknades som "östfront". Detta "var ifrån" var dock inte satt i sten och några fick sin "avreseplats" ändrad senare, men bara genom utredning och förhör.

Ytterligare en sak som spelade in var när du avrest. Om du avrest innan kapitulationen den 8 maj skulle du återsändas. Noteras kan ju att rysk segerdag annars alltid räknas den 9 maj...

Avskiljning á la koncentrationsläger
Inget i boken tar upp en kommission vid järnvägsstationen. Vad jag tror memoarerna syftar på är avprickning från listor över internerade. Ett tillfälle där de internerade skulle uppge namn och annat. Deras öde var dock redan bestämt innan, men kan kanske ha uppfattats som om det avgjordes då.

Båtarna som avgick från Trelleborg var:

3 december 1945
Kuban, 1610 internerade till Libau och SSSR.
Kronprinsessan Ingrid, svensk båt , 230 internerade till Neustadt vid Travemunde. [Väst]

I det här fallet fick de internerade som skulle väst veta det definitivt på kajen. Därefter fördes de undan för att gå på båten senare. Något som säkert skulle förstärkt känslan av att saken bestämt på plats.

16 december 1945
Bjeloostrov, 526 internerade till Libau och SSSR.

25 januari 1946 "Baltutlämningen"
Bjeloostrov, 230 internerade till Libau och SSSR.

27 januari 1946
Kastelholm, 77 internerade till Lubeck. [Väst]

Totalt skickas 2518 internerade till SSSR, av ungefär 3200 tyska militära internerade i Sverige.

Källa: Balt- och tyskutlämningen 1945 - 1946, 2 vol; Curt Ekholm; ISBN 91-554-1534-2 och ISBN 91-554-1533-4

Personligen tror jag att memoarskrivaren låter minnet fyllas ut av det känslor han fick för Sverige och myndighetsutövandet.

/Kim

/Marcus

[Feldwebel Otto]

Denna selektering har i alla fall inte jag hört något om. Men rent parentetiskt är det intressant, att i sammanhanget konstatera att de som oftast gapar högst om bristande svensk neutralitet under kriget, inte yppar ett ljud om denna fånghantering som syftade till maximal infjäskning hos de sovjetiska 'befriarna'.

Britterna och amerikanerna gjorde iofs likadant. Waffen-SS blev väl förbjuden som kriminell organistion av de allierade?

Jovisst, men det var innan britter och amerikaner av lägre grad började lära sig att deras kära allierade "uncle Joe" egentligen inte var så trevlig då kom även protesterna. De summariska utlämningarna stoppades i princip efter 1947 ...för att sedan återupptas i mindre skala på 90-talet.

När det gäller SS (inte bara Waffen-SS) som kriminell organisation anammades detta även av Västtyska staten, detta har fått en del märkliga följder. En person som exempelvis tillhört en av Wermachts polisbataljoner i polen uppbär full tysk pension medan en Waffen-SS grenadjär som aldrig skjutit ett skott kan nekas tysk pension.

[Ubbe]

När det gäller SS (inte bara Waffen-SS) som kriminell organisation anammades detta även av Västtyska staten, detta har fått en del märkliga följder. En person som exempelvis tillhört en av Wermachts polisbataljoner i polen uppbär full tysk pension medan en Waffen-SS grenadjär som aldrig skjutit ett skott kan nekas tysk pension.

Jag trodde att alla veteraner oavsett vapengren fick pension från Tyska staten. Jag har helt klart för mig att jag läst om att Norska Judar som tillbringat tid i KZ läger inte fick ersättning för detta verken från Norge eller Tyskland medans Norska W-SS veteraner fick pension både från Norge och Tyskland. Är det så att mitt minne sviker mig?

[Stefan Lundgren]

Kanske denna artikel som skrevs på http://www.ra.se för ett par år sedan, kanske kan bringa ett ljus i denna fråga.
Jag publicerar den i sin helhet.

Stefan

I Baltutlämningens skugga. Internering och utlämning av tyska militärflyktingar via lägren i Rinkaby och Gälltofta 1945-1946.
Från november 1945 till januari 1946 utlämnade Sverige i tre omgångar långt över 2000 personer till Stalins Sovjetunion. De hade flytt hit vid krigsslutet i maj 1945 efter att ha tjänstgjort i den tyska armén. Flertalet var tyskar men här fanns också balter, tjecker, österrikare och andra nationaliteter. Händelseförloppet fick namnet Baltutlämningen, eftersom den offentliga debatten helt fokuserades på de ca 150 balternas öde.

I slutfasen fanns huvudlägret i Rinkaby någon mil utanför Kristianstad, men vi har hittills saknat en samlad skildring av lägret och händelserna där. För att åstadkomma detta har det krävts samverkan mellan olika forskare och kulturarvsinstitutioner. Projektet har resulterat i boken I Baltutlämningen skugga utgiven av Föreningen Gamla Christianstad och vandringsutställningen Baltutlämningen producerad av Regionmuseet i Kristianstad.

Projektet har samtidigt aktualiserat viktiga principiella frågor. Hur tacklar man ett lokalt händelseförlopp som berör nationell och internationell historia? Går det att förena vad som kan kallas den "lilla" och den "stora" historien? Vad kan man vinna och förlora på ett sådant förhållningssätt och hur bör man gå tillväga? Boken I Baltutlämningens skugga är resultatet av sådana överväganden och ett bidrag till skildringen av en av de mest dramatiska och kontroversiella händelserna i svensk 1900-talshistoria. Boken bygger på flera års faktainsamling och analys i samarbete mellan en rad lokalhistoriker och fackmän inom Föreningen Gamla Christianstad, Landsarkivet i Lund, historiska institutionen vid Lunds universitet och Regionmuseet i Kristianstad. Boken och vandringsutställningen baseras till stor del på nytt källmaterial. Det är ett bevarat lägerarkiv från den senare delen av perioden, intervjuer och insamlade fotografier och föremål och berättelser av personer som upplevt händelserna. Av central betydelse är också det omfattande fotomaterialet i Krigsarkivet, bilder tagna i tjänsten av militärens egna fotografer. Flertalet av de utnyttjade fotografierna har inte tidigare varit publicerade.

I boken medverkar en rad författare med kapitel som berör olika aspekter på händelseförloppet. Ett par kapitel hör också hemma inom historiska specialområden, presshistoria och medicinhistoria. Samtidigt skall påpekas att boken inte innehåller någon skildring dag för dag av de diplomatiska turerna och händelseförloppet inom den svenska regeringen.

Själva huvudfrågan, om det var rätt att utlämna de tidigare soldaterna eller ej, behandlas av en av svensk historieforsknings främsta företrädare, professor Kristian Gerner. I avsnittet Rinkaby, Sverige och kriget tar han sig an den svåra moraliska frågan om de internerade före detta soldaterna ur den tyska armén var att betrakta som offer eller om de mot bakgrund av Nazitysklands övergrepp skulle anses som förövare.

För den breda bakgrundsteckningen svarar Per-Olof Forslund i avsnittet Baltutlämningen - bakgrund och fortsatt händelseutveckling. Han fortsätter med en skildring av hur händelserna har behandlats i litteraturen i avsnittet Några böcker om baltutlämningen.

Om lägren utanför Kristianstad skriver landsarkivarie Jan Dahlin i kapitlet Lägren i Rinkaby och Gälltofta. Här skildras lägrens tillkomst och utveckling, hur deras organisation förändrades och händelseutvecklingen i samband med de tre utlämningarna.

I slutfasen fanns emellertid många av de internerade på väl bevakade beredskapssjukhus. I Beredskapssjukhuset Fridhem vid Hässleholm ger Mats Pettersson en initierad skildring av ett av dessa tillfälliga sjukhus. Här fanns de som behövde sjukhusvård på grund av hungerstrejkade eller för att de allvarligt skadat sig själva för att undgå utlämning till Sovjetunionen.

Utsagor av ögonvittnen har givit mycken ny kunskap. Anders Bojs, adjunkt i bl.a. historia, har i avsnittet Samtida vittnen minns sammanställt de många berättelser som samlats in av projektet eller som publicerats tidigare. Det har blivit ett viktigt komplement till det skriftliga och fotografiska källmaterialet.

I kapitlet Med tyska ögon presenterar Ingrid Moritz den tyskspråkiga boken, Schutzlos in Schweden och dess författare, den tyskfödde affärsmannen Helmut Schulze, som på 80-talet kartlade många tyska interners öden och skildrade händelseförloppet ur deras eget perspektiv.

I kapitlet Sjukdomar och sjukvård ger överläkaren och medicinhistorikern Kristian Ahlström med ledning av de bevarade patientjournalerna en bild av de internerades hälsotillstånd och de skador se ådragit sig genom självmordsförsök och självstympningar.

Hur informerade var Kristianstadsborna genom sina tre lokaltidningar om vad som pågick i stadens närhet? Här väcks frågan om vad studium av lokalpressen ger i förhållande till de rikstidningar som vanligen åberopas i samband med rikspolitiska händelser. Leif Mårtensson, redovisar i Balt- och tyskutlämningen i Kristianstadspressen att mycket av intresse stod att finna i stadens tidningar.

Mats Pettersson skildrar i kapitlet Efterspelet och rättsprocesserna hur politiska och humanitära nätverk framträder i omfattande polisutredningar på grund av rymningar från lägren. Stor energi lades på dessa utredningar och här skymtar en ambition från regeringens sida att statuera exempel gentemot vad man ansåg vara nazistvänliga grupper.

Bland bilagorna i slutet av boken märks Åke H. Mobergs och Jan Dahlins internförteckningar. De redovisar ca 500 internerade som i slutfasen befann sig i Rinkaby och Gälltofta. Bilden växer fram av ett komplicerat mönster av transporter mellan, till och från lägren.

/Jan Dahlin

[Feldwebel Otto]

När det gäller SS (inte bara Waffen-SS) som kriminell organisation anammades detta även av Västtyska staten, detta har fått en del märkliga följder. En person som exempelvis tillhört en av Wermachts polisbataljoner i polen uppbär full tysk pension medan en Waffen-SS grenadjär som aldrig skjutit ett skott kan nekas tysk pension.

Jag trodde att alla veteraner oavsett vapengren fick pension från Tyska staten. Jag har helt klart för mig att jag läst om att Norska Judar som tillbringat tid i KZ läger inte fick ersättning för detta verken från Norge eller Tyskland medans Norska W-SS veteraner fick pension både från Norge och Tyskland. Är det så att mitt minne sviker mig?

En medlem av Waffen-SS får vad jag vet inte tillgodoräkna sig krigspension, han är hänvisad till att hålla tillgodo med civil pension, dvs grundat på verksamhet efer kriget.