Rivningshysterin eller rivningsraseriet

[a81]

Under 1960- och 1970-talet svepte en rivningsvåg fram över de svenska städerna. Så mycket kulturhistoriskt intressant bebyggelse revs att de svenska städerna ofta är mer fattiga på kulturmiljöer än de tyska städer som blev totalt utbombade under andra världskriget. Dresden har exempelvis en större andel 1800-talsbebyggelse än Uppsala, en stad som levt i fred i snart 500 år. Under 1980- och 1990-talen växte en mer hänsynstagande politik fram och rivningarna blev färre. Rivningshysterin eller rivningsraseriet är bland de absolut mest omvälvande händelserna i efterkrigstidens Sverige och borde diskuteras i ett forum som detta. Vilka städer klarade sig bättre respektive sämre? Vilka tendenser/risker finns för en ny rivningshysteri? I vilken omfattning är det lämpligt att bevara 1960- och 1970-talens byggnader? Är det något speciellt som borde återuppbyggas av det som revs under 1960- och 1970-talet? Vem eller vilka bär huvudansvaret för rivningarna? Vilka idéer låg bakom rivningarna? Har något liknande genomförts i något annat land? Detta är bara några av frågorna som skulle kunna diskuteras...

[Probstner]

Under 1960- och 1970-talet svepte en rivningsvåg fram över de svenska städerna. Så mycket kulturhistoriskt intressant bebyggelse revs att de svenska städerna ofta är mer fattiga på kulturmiljöer än de tyska städer som blev totalt utbombade under andra världskriget. Dresden har exempelvis en större andel 1800-talsbebyggelse än Uppsala, en stad som levt i fred i snart 500 år. Under 1980- och 1990-talen växte en mer hänsynstagande politik fram och rivningarna blev färre.

Det där lär vara en myt. Jag har hört att det rivits mer under 80- och 90-talet än under 60- och 70-talets omtalade rivningsvåg. Kan emellertid inte belägga påståendet.

Vilka städer klarade sig bättre respektive sämre?

Bättre: Eksjö, Söderköping, Arboga, Strängnäs, Öregrund, Vadstena, Mariefred, Vimmerby, Trosa, ett gäng mindre orter i Skåne (typ Skanör och Åhus) samt Staden mellanbroarna och delvis Visby. Skulle jag säga.
Sämre: Södertälje kanske är i en klass för sig. Växjö. Uppsala är som sagt rätt illa det med. Centrala Stockholm. Västerås är väl rätt illa. Och hur räknar man yngre städer som Borlänge och Oxelösund? Har de sett risiga ut från början?

I vilken omfattning är det lämpligt att bevara 1960- och 1970-talens byggnader?

Som alltid: slutna eller tidstypiska miljöer samt miljöer med speciella värden. All arkitektur har ju en tendens att återfå status med tiden.

Är det något speciellt som borde återuppbyggas av det som revs under 1960- och 1970-talet?

Alltid tveksamt att återuppbygga. Förstår polackerna efter kriget, men annars är det tveksamt.

Vem eller vilka bär huvudansvaret för rivningarna?

"Hjalmar Mehr" kommer åtminstone alla stockholmare att svara på den frågan. Men jag tror mer att det är ett uttryck för tidsandan och folkhemmets sociala program. Det var ju under många årtionden som faktiskt nästan ingen såg något värde i blåsiga gamla träkåkar.

Har något liknande genomförts i något annat land?

I t ex Östeuropa och Frankrike finns stora områden i miljonprogramsstil, men i regel ligger de utanför stadskärnorna. Ett undantag är krigsskadade städer i området mellan Berlin och Moskva - i östra Tyskland, Polen och f d Sovjetunionen finns gott om platser som i princip utraderats under kriget och som återuppbyggts i kostnadssnål efterkrigsstil.

/ Probstner

[jj]

Man rev ut det gamla samhället i lagar och kultur. Detta ledde också till att man sanerade ett antal förslumade stadsområden. Det är möjligt att det finns exempel på att man gick till överdrift men i princip var det riktigt. De gammla husen var byggda för en gammal samhälsordning, de nya för en ny.
I stadsarkitektur är det viktigt att man har en någorlunda enhetlig bebyggelse annars ser det mycket skräpigare ut. Den som vill romantisera om det gammla samhället och dess städer kan åka till stadskvareret på Skansen eller till Wadköping

[Donkeyman]

Jag upplevde 50-, 60- och 70-talens "rivningshysteri" och såg Stockholm förändras i grunden på kanske 25 år. Och jag måste först påpeka att skall man använda den terminologin så måste man också säga att samtidigt rådde en "bygghysteri". Under den perioden genomgick nämligen Sverige en våldsam centralisering, eller kanske vi skall säga urbanisering för att använda ett finare ord.

Under den perioden byggdes det ut gigantiska förortsområden. Skall bara nämna Bredäng, Sätra, Skärholmen, Vårberg och så vidare ut till Norsborg. Vi har Råcksta, Vällingby, Hässelby. Vi har Farsta, Trångsund, Skogås. Vi har Brandbergen, Handen, Jordbro. Vi har Bollmora. Och så kan man lägga till allt på Norra sidan av stan. Etc, Etc, Etc. Till allt detta byggdes t-bana, pendeltåg och vägar. Detta är sannerligen inte småtterier.

Men samtidigt hade vi vad man inte kan kalla annat än en stor slum i stora delar av innerstaden. Och många av de boende där ville inget hellre än att komma ut i moderna lägenheter i ytterområdena. Min egen familj bodde på Söder i ett för den tiden relativt modernt hus och föräldrarnas största önskan var att komma "ut ur sk***ten" och få bo ljust, luftigt och modernt. Det vill säga, typ Vällingby.

Dessutom fanns det ett klart behov av att bygga ut Centrala Stockholm för att kunna erbjuda service åt alla dessa människor. Låt oss tänka oss tanken att man hade bevarat det gamla i Stockholms innerstad så tror jag "downtown Stockholm" hade varit lika död som downtown är i påfallande många Amerikanska storstäder. Det hade varit bostäder och småföretag och inte något Sergels torg. Ingen Galleria, inget Kulturhus, ingen Platta, inget............

En annan trend i tiden var att det som var "gammalt" hade inte något värde. Och det kan jämföras med dagens tänkande. Det som byggdes på den tiden saknar värde i dag. Och detta gällde det mesta i samhället. Ta Waxholmsbåtarna t.ex. Ångbåtarna var då ungefär 50 år gamla. "Sätt sk***en på museum" var slagordet. Det var bara ett fåtal personer som såg något värde i dem. Men tack vare denna lilla men framsynta minoritet blev ett antal av dem bevarade. Och därmed startade en renässans för hela den sjöburna trafiken.

Det var egentligen inte förrän proteströrelserna började på 70-talet som den allmänna opinionen började svänga. Jag tänker på sådana saker som Almstriden, Ockupationen av kvarteret Mullvaden och ett antal liknande händelser. Det var omskrivna händelser som gjorde att folk började tänka om - eller snarare tänka att räcker det inte nu. Men det tog ännu en tid innan detta tänkande fick en politisk röst.

I Stockholm var drivkrafterna bakom förändringen de så kallade "betongpartierna". Det var Sossarna och Folkpartiet. På den tiden kunde denna allians gemensamt styra och ställa som de ville. Och det gjorde de. De genomdrev hela förändringen. På gott och på ont.

Om vi så ser till mindre städer så var det liknande förhållanden. MEN det är viktigt att tänka på en sak. Vad var egentligen alternativet till att bygga ett par fula betongvaruhus och liknande "palats" i tidens stil mitt inne i centrum ??? Jo, man kunde efter Amerikansk stil ha byggt ett shoppingcentrum utanför staden. Vilket då hade ledit till att det ursprungliga centrumområdet i praktiken förändrats till sovstad.

Sedan är det som sagt en annan sak att mycket av det som byggdes då av dagens människor uppfattas som oestetiskt. Men dåtidens människor tyckte inte det. De tyckte att det var en förbättring. Och så tyckte man inte att det man rev var något att spara på.

[Robert Sköld]

Två städer med medeltida karaktär som skonades kanske just därför (?) är Visby och Ystad.

/Robert Sköld

[mustamato]

Intressant inlägg Donkeyman. Jag var själv inte ens född när det begav sig med den värsta
hysterin, men jag har under mina studier i historia gjort en del relaterat till arbetarhistoria, och då
har man ju onekligen stött på just det du beskriver, att arbetarklassen i områden som idag är
svindyra bodde jävligt trångt och dåligt. Ja, jag bor dessutom själv i vad som idag är en etta, men
som när det byggdes på 1940-talet var avsett som en familjelägenhet!

När man under 1950-talet här i min stad tjuvstartade miljonprogrammet genom att bygga ett område
i just sådan stil, p.g.a. den enorma bristen på lägenheter så blev detta område med sina moderna
lägenheter och "öppna ytor och luft" det i särklass mest populära där alla ville bo. Så är det än idag
för övrigt, eftersom konceptet håller än. Man kan ju tycka att det är synd att allt det gamla rök, men
när det rök så verkar folk inte ha varit så ledsna för det, eftersom de skulle få det bättre.

Den nordiska arkitektkåren förefaller alltid ha varit väldigt inspirerade av vad som händer nere på
kontinenten, och nutiden är väl inget undantag, det är det futuristiska som gäller. Tur då att alla inte
anlitar arkitekter, som t.ex. när byn Jakriborg (söder om Lund) skulle byggas. Då litade initiativ-
tagarna på byggnadsarbetarnas yrkeskompetens, och de fick tydligen bygga ganska fritt efter en
lös "gammaldags" mall. Då kan det bli såhär fint;






Så nybyggt att det inte ens gjort avtryck på kartorna än. Bilder från:

http://www.mats-andersson.se/blogg/inde ... window=yes

[Stefan Lundgren]

Västerås ändrade om sin stadsbild helt o hållet under 60-talet och 70-talet, flera byggnader i centrum revs, vissa blev öppna platser.

Uppsala har den östra sidan av ån i stort sett blivit ersatt av moderna byggnader. Hotell Hörnan vid korsningen Bangårdsgatan-Östra Ågatan är från 1890-talet och den finns kvar. En äldre byggnad som upptas av Svavagallerian är också av ett äldre datum. Men på västra sidan av ån kan man ännu idag se äldre stadstomter likaså Svartbäcksgatan norrut efter korsningen med St Olofsgatan. Fr o m september så inleds förändrigen på Uppsalas stationsområde och det kommer att ta några år.

Örsundsbro har alla rester från det gamla järnvägsområdet helt och hållet försvunnit. Det enda spår man kan hitta är gatunamnen som Stationsvägen och Bangårdsvägen.

Rimbo har också fått förändrad stadsbild, dels har det gamla bangårdsområdet omvandlas till bostadsområde och dels har också en byggnad med multiverksamhet byggt.


Stefan

[Sarvi]

I stadsarkitektur är det viktigt att man har en någorlunda enhetlig bebyggelse annars ser det mycket skräpigare ut. Den som vill romantisera om det gammla samhället och dess städer kan åka till stadskvareret på Skansen eller till Wadköping

Javisst, men en invändning som man kan resa är att man inte brydde sig om den befintliga enhetliga bebyggelsen. Storstäderna är kanske ett särfall, men många landsortsstäder var redan ganska enhetliga miljöer efter någon tidigare stadsbrand. Jag vet inte hur många svenska småstäder jag har besökt som har en bastant EPA-kloss tronande på ena sidan torget, omgiven av låga träkåkar från 1800-talet. Utan att sagda EPA-kloss gjort vare sig till eller från för den kommersiella framgången för staden och butikerna runt torget.

[Probstner]

Intressant inlägg Donkeyman. Jag var själv inte ens född när det begav sig med den värsta
hysterin, men jag har under mina studier i historia gjort en del relaterat till arbetarhistoria, och då
har man ju onekligen stött på just det du beskriver, att arbetarklassen i områden som idag är
svindyra bodde jävligt trångt och dåligt. Ja, jag bor dessutom själv i vad som idag är en etta, men
som när det byggdes på 1940-talet var avsett som en familjelägenhet!

När man under 1950-talet här i min stad tjuvstartade miljonprogrammet genom att bygga ett område
i just sådan stil, p.g.a. den enorma bristen på lägenheter så blev detta område med sina moderna
lägenheter och "öppna ytor och luft" det i särklass mest populära där alla ville bo. Så är det än idag
för övrigt, eftersom konceptet håller än. Man kan ju tycka att det är synd att allt det gamla rök, men
när det rök så verkar folk inte ha varit så ledsna för det, eftersom de skulle få det bättre.

Den nordiska arkitektkåren förefaller alltid ha varit väldigt inspirerade av vad som händer nere på
kontinenten, och nutiden är väl inget undantag, det är det futuristiska som gäller. Tur då att alla inte
anlitar arkitekter, som t.ex. när byn Jakriborg (söder om Lund) skulle byggas. Då litade initiativ-
tagarna på byggnadsarbetarnas yrkeskompetens, och de fick tydligen bygga ganska fritt efter en
lös "gammaldags" mall. Då kan det bli såhär fint;






Så nybyggt att det inte ens gjort avtryck på kartorna än. Bilder från:

http://www.mats-andersson.se/blogg/inde ... window=yes

Häpnadsväckande att arkitekterna helt släpper tanken på lokala byggnadstraditioner och istället plankar Bayern rakt av. Jag tycker inte alls om det. Inte här och kanske inte i Bayern heller (om det inte är gammalt, förstås).

/ Probstner

[Lord Havelock Vetinari]

Rivningarna i de svenska städerna är en av de sorgligaste episoderna under sveriges efterkrigshistoria. Jag har viss förståelse för att man ville bli av med "slumbebyggelsen", men jag kan inte förlåta att man rev ner vackra 1800-talsbyggnader runt stortorgen i alla städer för att ersätta dem med de groteskt fula betongklumpar som finns där idag (och som någon påpekade inte smälter in med omgivande bebyggelse).

[Stefan Lundgren]

Våldtäkten på de svenska städerna är en av de sorgligaste episoderna under sveriges efterkrigshistoria. Jag har viss förståelse för att man ville bli av med "slumbebyggelsen", men jag kan inte förlåta att man rev ner vackra 1800-talsbyggnader runt stortorgen i alla städer för att ersätta dem med de groteskt fula betongklumpar som finns där idag (och som någon påpekade inte smälter in med omgivande bebyggelse).

Våldtäkten på de svenska städerna låter lite brutalt i detta sammanhang och det måste jag nog medge. Det är ju sant att stadskärnorna förändrades under denna tidsperiod. Men jag vet inte om "våldtäkt" passar bra. Möjligen ingreppet på de svenska städer låter väl lite bättre. Jag antar att du förstår att jag reagerade.

Stefan

[Lord Havelock Vetinari]

Hmm, jo det var kanske att ta i lite för mycket. Men jag blir otroligt arg när jag tänker på rivningarna. De var en skymf mot föregående generatrioner och en stöld från de kommande.... Nåja, jag ändrar formuleringen i föregående post så att den blir lite mer diplomatisk

[Stefan Lundgren]

Hmm, jo det var kanske att ta i lite för mycket. Men jag blir otroligt arg när jag tänker på rivningarna. De var en skymf mot föregående generatrioner och en stöld från de kommande.... Nåja, jag ändrar formuleringen i föregående post så att den blir lite mer diplomatisk

Jag har bl a blivit förbannad på rivningen av kvarteret Gerd i Uppsala och jag förmodar att du också har blivit det. En kompis till mig som bor i närheten sa en gång, hade det varit folkomröstning så hade nog kvarteret blivit kvar. Det är tur att de äldre kvarteren på västra sidan av ån samt norr om St Olofgatan finns kvar.

Stefan

[Belisarius]

Falun klarade sig också ganska hyfsat, men där finns förstås också EPA-klossar. Göteborg klarade sig också, med undantag för nordöstra delen av innerstand, dvs Nordstan. Men det är ändå ett så varierande bygge inklämt bland alla andra byggnader att det kan gå, eller så är det bara så att jag inte har något "före" att referera till. Istället fick ju GBG betongförstäder i sydväst (Frölunda), nordost (Kortedala, Bergsjön, Angered) och nordväst (Biskopsgården och Länsmansgården). Idag är det väl egentligen bara delar av Biskopsgården, Bergsjön, Hammarkullen och Änggårdsbergen som är riktigt trista. Frölunda och Kortedala har ju många, förvisso höga, men ändå ganska begränsade fritt stående punkthus som ändå ger en viss luftighet.

Det intressanta nu är att man satsar hårt på en förtätning av staden, centrum kan fördubblas inom redan stadsplanerat område och det märks.

[Robert Sköld]

Ett exempel på Förfulning av stadskärnan skulle jag vilja påstå är min ursprungliga hemstad Motala. Kvarteren kring Stora Torget är totalt ombyggda så när som på Stadshotellet (kännt från diverse aktiviteter i början av 90-talet). Gamla Domushuset och Åhlenshuset på andra sidan torget är fula klumpar som ersatte gamla 17-1800-tals hus.

/Robert Sköld