Språkliga olikheter i Italien

[Jonas S]

Jag läser för tillfället Robert D. Putnams bok, "Den fungerande demokratin", där Putnam undersöker demokratiska institutioners funktion i olika miljöer. I boken jämförs främst den regionala förvaltningens effektivitet i nord- respektive syd-Italien.

Nu till frågan. Som en parentes i diskussionen om regional tillhörighet nämner Putnam följande:

"När den italienska staten utropades 1860 var de språkliga olikheterna så markerade att inte mer än 10 procent av alla 'italienare' (och kanske så få som 2,5 procent) talade italienska".

Vad menas med detta? Fanns det ett flertal helt olika språk i Italien under denna tid? Eller var det dialekter som skilde sig från varandra så starkt att dessa uppfattades som egna språk?
Finns det ännu så stora skillnader, eller har dessa utplånats i.o.m. det enade Italien?

[Stefan Lundgren]

Jag bidrar med det som står i NE, så får du ser om du hittar nånting och det kan vara intressant för andra också. Om du inte har hunnit med o tittat i uppslagsverket förstås. Annars kan du ställa den där fråga till något av universiteten, Uppsala universitet har italienska. Du kan rikta en fråga till dem och sedan får man se om de svarar.

Lycka till med arbetet.

Stefan

Historia (fram till Italiens enande)

På grund av Italiens splittring i småstater fram till enandet år 1860 har språksituationen i landet alltid varit – och är fortfarande – mycket komplicerad. Redan i början av 1300-talet ger Dante oss en pregnant skildring av denna språkliga splittring i "De vulgari eloquentia" ('Om vältalighet på folkspråk'), den första beskrivningen av de italienska dialekterna, och sedan Dantes tid har la questione della lingua (språkfrågan) ständigt varit på tapeten.

Egentligen kan man tala om italienska först på 1500-talet, med den grammatiska kodifieringen, främst genom venetianaren Pietro Bembos försorg, och utarbetandet i Florens av en ordbok, den s.k. "Vocabolario degli Accademici della Crusca" ('Cruscaakademins [eg. Cruscaakademikernas] ordbok'). Denna trycktes första gången år 1612 och är den första ordbok i Europa som bygger på excerpter ur litterära texter. I europeisk historisk lexikografi är den av fundamental betydelse. Både den nya grammatiken och den nya ordboken baserades på det florentinska språkbruket under guldåldern (secolo d'oro), dvs. 1200- och 1300-talet. Florentinskan hade tidigare varit bara en av ett stort antal dialekter, vilka kämpade med latinet om plats på den litterära scenen. Bland rivalerna fanns tidigare bl.a. det s.k. siciliano illustre, det sicilianska högspråk som användes vid Fredrik II:s diktarskola i Palermo i början av 1200-talet. Att florentinskan höll latinet stången och så småningom t.o.m. utkorades till lingua comune (gemensamt språk för hela Italien) berodde till stor del på den stora kulturella prestige som var förknippad med Dante, Boccaccio och Petrarca, alla med florentinsk anknytning. Enligt den traditionella synen bland språkhistoriker gällde imitationen av florentinskan dock inte det talade utan det skrivna språket.

Att vårda och polera sitt språk var för renässansen och barocken en viktig angelägenhet. Det gällde både latinet, som hade sitt starka fäste vid universiteten, och italienskan (Bembospråket), vars stödjepunkt var akademierna. Mer än tusen sådana var verksamma under nämnda period, spridda över hela Italien, och allt tyder på att medlemmarna begagnade främst italienskan i sina diskussioner. Men för det stora flertalet italienare, speciellt de olärda, var dialekterna fortfarande det enda muntliga kommunikationsmedlet, och så skulle det förbli fram till 1900-talet.

Med Florens sjunkande prestige från mitten av 1500-talet kom dess roll som språklig normgivare att alltmer ifrågasättas. Imitationen av de klassiska idealen från 1300-talet fick ge vika för den öppnare attityd mot samhälle, samtid och omvärld som utmärkte upplysningstiden.

Historia (efter enandet)


Frågan om vilken norm som skulle gälla för italienskan blev aktuell på 1800-talet. Under den patriotiska befrielserörelsen (risorgimento), som ledde fram till Italiens enande på 1860-talet, blev behovet av ett gemensamt språk akut, inte bara för den skriftliga utan också för den muntliga kommunikationen. Tidens främste författare, Alessandro Manzoni, själv milanesare, hävdade starkt att en ny språkmodell borde ersätta Bembos och Cruscaakademins. Den skulle baseras på det språk som talades av bildade människor i Florens. Manzoni lät t.o.m. omarbeta sin tidigare utgåva av "I Promessi Sposi" ("De trolovade") – vid sidan av Dantes "Den gudomliga komedin" det litterära verk som står i centrum i den italienska skolan – för att romanens språk bättre skulle stämma överens med detta språkliga ideal. Så ersatte han t.ex. formerna egli 'han' och ella, essa 'hon' med lui och lei.

Men även Manzonis teser blev starkt ifrågasatta, särskilt av den framstående språkmannen G.I. Ascoli, som i sin fräna polemik under slutet av 1800-talet inte kunde finna sig i något språkligt diktat. Italienskan borde istället tillåtas att organiskt växa fram, och detta skulle ske på basis av språkliga bidrag från hela Italien, inte bara från en obetydlig landsortstad som Florens.

Under 1900-talet fram till andra världskriget skedde förhållandevis små förändringar i språkutvecklingen, och i den dagliga kommunikationen var dialekterna i bruk hos gott och väl hälften av befolkningen – trots fascisternas försök att utrota detta "ogräs". Efter andra världskriget har en explosionsartad utveckling ägt rum som väsentligen reducerat inte bara dialekternas utan också den normerande florentinskans roll och som i stället befrämjat framväxten av regionala varianter av italienskan. Man brukar skilja på den norditalienska, toskanska, romerska och syditalienska varianten.

Kännetecknande för den norditalienska varianten är bl.a. en förkortning av de långa (geminerade) konsonanterna (t.ex. mama för mamma, fato för fatto 'gjord'; 'faktum') samt frånvaron av bruket av passato remoto (motsvarande passé simple i franskan). I den toskanska varianten dominerar i uttalet det s.k. gorgia (t.ex. la hasa för la casa). I Rom – liksom längre söderut – blir b i subito 'plötslig', possibile 'möjlig' osv. till bb. I Kampanien hör man sempre 'alltid' och cinquanta 'femtio' som [s3´mbre] och [tSinkwa´nda] och på Sicilien radio 'radio' som [r´djo]. Som framgår av exemplen är det främst i avseende på uttalet som de olika regionala varianterna skiljer sig åt. Det skrivna språket är i stort sett detsamma över hela Italien.

Den gamla 1300-talsflorentinskan utgör fortfarande basen för det italienska riksspråket och – i lägre grad – dess regionala varianter. Det är just detta som gör det möjligt för dagens skolelever i Italien att utan oöverstigliga hinder studera det 700 år gamla språk som återfinns i Dantes Den gudomliga komedin. Ett fenomen som så gott som något visar kontinuiteten och traditionsfastheten i det italienska kulturlivet, där språkfrågan haft en central ställning som på få andra håll i Europa.

[Jonas S]

Tackar! Det blev lite klarare nu.

[Stefan Lundgren]

Jonas, om du vill exempelvis ta kontakt med en institution om italienska så kan du vända dig till.

http://www.moderna.uu.se/romanska/

Stefan