Väpnat motstånd mot Ryssland i Östeuropa

[hejtord]

Jag har hört att det pågick väpnat motstånd i bla Polen, Baltikum och Ukraina mot ryssarna direkt efter WW2 är det nån som har någon information om det?

[Martin Lundvall]

OUN opererade i Ukraina efter kriget. Sovjetunionens seger over organisationen kan dateras till 1959 da ledaren Stefan Bandera mordades i Vasttyskland av en sovjetisk agent.

Vad ar det mer exakt du vill ha reda pa? Vad organisationerna gjorde? Hur stora de var? Eller vad?

/Martin

[Martin Lundvall]

OUN opererade i Ukraina efter kriget. Sovjetunionens seger over organisationen kan dateras till 1959 da ledaren Stefan Bandera mordades i Vasttyskland av en sovjetisk agent.

Vad ar det mer exakt du vill ha reda pa? Vad organisationerna gjorde? Hur stora de var? Eller vad?

/Martin

Ja har jag vridit lite pa sanningen. Jag skyller pa att jag har akt tag inatt. Det ar svarare an man tror att sova pa ryska natttag. Naval. Bandera ledde den en flygeln av OUN. Den andra leddes Andrew Melnyk. Bandera mordades mycket riktigt i Vasttyskland 1959.

Det fanns ocksa UPA som hade Roman Sjukjevich som som sin ledare. UPA hade under kriget samarbetat med nazisterna och begatt en hel del grymheter mot framforallt judar. Om jag inte har fel for mig sa var egentligen UPA en del av OUN, den vapnade grenen. Ungefar som IRA och Sinn Fein och jag kan tanka mig att de hade samma problem med att enas om ett gemensamt mal. Rent formellt var det nog en organisation men i realiteten tvivlar jag pa det.

Motstandet som sadant haror fran fore kriget. Det fanns en stark grogrund i Ukraina efter hungersnoden pa 30-talet och russifieringsprocessen. Brezjnev och Chrusjtjov blev efter kriget delansvariga for att bekampa nationalisterna. Vilket tog ratt manga ar i ansprak. I borjan av 1950-talet dodades ledaren for UPA i strid. Formellt raknas slutets 1959. Jag vill inte ge mig pa att gissa hur manga som deltog i UPA och OUN. Det mesta jag vet om detta har jag last pa internet (da det annars finns lite information i Sverige) och manga av de sidorna ar valdigt opartiska. Sa om du ar mer intresserad av detta sa sok pa internet men var mycket kritisk.

Mer an sa vet jag tyvarr inte.

/Martin

[Mathias Forsberg]

OUN opererade i Ukraina efter kriget. Sovjetunionens seger over organisationen kan dateras till 1959 da ledaren Stefan Bandera mordades i Vasttyskland av en sovjetisk agent.

Var det honom som GRU mördade med gas i en trappuppgång?

/Forsberg

[PK]

Både i Estland och Lettland fanns det motståndsrörelser som började kämpa mot Sovjetiska styrkor direkt efter det att Tyskarna rettirerat, dessa motståndsrörelser gick under det gemensamma namnet "Skogsbröderna". Många av skogsbröderna hade slagits för tyskarna på östfronten och när tyskarna rettirerade ur Baltikum valde många av dem att gå till skogs för att därefter ta vapen i hand mot den nya sovjetiska ockupationen. I bland annat Estland pågick motståndet ända fram till mitten av 1950 talet då Ryssarna bekämpade skogsbröderna med NKVD-trupper och enheter ur den reguljära armén bestyckade med kanoner, stridsvagnar och granatkastare.

Om Skogsbrödernas och dess kamp mot Sovjet 1944-1956, finns det en otroligt bra bok skriven av Mart Laar som heter "War in the Woods".

/PK

[pandersson]

I Lettland så var det några tusen som blev dödade i striderna. Huvuddelen av partisanerna var i Kurlandsskogarna. Efter deportationerna 1949 så förlorade partisanerna en stor dela av sina försörjningsmöjligheter eftersom småbönderna försvunnit och deras verksamhet ebbade ut. Motsvarande skedde ju i Estland efter deras deportationer. Litauen hade betydligt större omfattning på striderna och deras partisaner kontrollerade delvis territoret. Antalet döda i Litauen uppgick till ett par tiotusen. Jag har läst att ca 80 000 man ingick i partisanerna i Litauen. Mot slutet av 50-talet minskade striderna i Litauen.

[Stefan Lundgren]

Hejtord

Medan du omedelbart efter kriget eller en tidsomfång på tjugo år efter kriget?

Stefan

[Martin Lundvall]

OUN opererade i Ukraina efter kriget. Sovjetunionens seger over organisationen kan dateras till 1959 da ledaren Stefan Bandera mordades i Vasttyskland av en sovjetisk agent.

Var det honom som GRU mördade med gas i en trappuppgång?

/Forsberg

Ja han mordades med gas. Om det var i en trappa och en GRU agent det vet jag inte. Gasen skulle atminstone vara designad sa att doden skulle se ut som en hjartattack.

/Martin

[Mathias Forsberg]

Ja han mordades med gas. Om det var i en trappa och en GRU agent det vet jag inte. Gasen skulle atminstone vara designad sa att doden skulle se ut som en hjartattack.

Det stämmer. De västtyska "CSI-teknikerna" hade stora problem med det mordet, eftersom man ju var övertygad om att han hade blivit mördad, men man lyckades inte inledningsvis klura ut hur.

Om jag minns rätt avfyrade GRU-männen gasgranater ute i trappuppgången som medförde att han avled. Just att de var i trapphuset alldeles utanför hans lägenhet och eftersom den därmed utventilerades snabbare blev det svårt att rekontruera mordet.

/Forsberg

[Martin Lundvall]

Jag sokte lite snabbt pa google och hittade foljande:

Targets: Lev Rebet and Stefan Bandera
Ukrainian dissidents Rebet and Bandera were killed by the same KGB assassin -- Bogdan Stashinsky -- in the late 1950s. In 1957, the KGB trained the 25-year-old Stashinsky to use a spray gun that fired a jet of poison gas from a crushed cyanide ampule. The gas was designed to induce cardiac arrest, making the victim's death look like a heart attack.

Stashinsky used the weapon to kill Rebet in 1957; in 1959 he used an improved version of the same gas gun to murder Bandera. Stashinsky was honored by Moscow for his work and given another assignment: to kill Raoslav Stetskow, a former prime minister of the Ukraine Republic then living in West Germany.

But Stashinsky had begun having second thoughts about his profession. Along with his new wife, who had been shocked to find herself married to an assassin, he defected to U.S. officials in Berlin in 1961. Given a short prison sentence for the assassinations, he was released in 1966.

Kalla:http://www.cnn.com/SPECIALS/cold.war/ex ... ndera.html

There has been significant interest in the use of hydrogen cyanide as a weapon of assasination. In particular, Communist bloc intelligence services designed (and used) several weapons that disseminated it. This was dramatically revealed in 1961 when Bogdan Stashinsky, a KGB assassin, decided to defect and revealed the details of the murders of Lev Rebet and Stefan Bandera (anti-Soviet Ukrainians living in what was then West Germany). The weapon used was a simple tube containing a glass ampule of hydrogen cyanide which was crushed when the weapon was triggered, expelling the cyanide into the face of the intended victim. It had to be used at close range (less than half a meter), and the assassin was provided with an antidote pill to be taken immediately before using the weapon and a second antidote (presumably amyl nitrite) to inhale immediately after use.

The high local concentration produced ensured that the agent acted very rapidly to produce unconsciousness and death, while the volatility of hydrogen cyanide minimized obvious traces. The expectation was that, absent obvious signs of violence, the small traces would be ignored and the deaths of those killed using the weapon would be put down, at least officially, as due to natural causes such as heart attacks. This may well have been the case - Stashinsky was told in 1957, when he was first issued one of the weapons for the assassination of Rebet, that it had been used many times before with no problems, and when he was sent to assasinate Bandera in 1959, the KGB had seen no reason to alter the weapon or its mode of use (although they might have done so after Bandera's death - the circumstances were suspicious enough that a careful examination was carried out, which detected both the presence of cyanide residues in his system and glass fragments from the ampule on his face, leading to a murder investigation).

Kalla: http://www.cbwinfo.com/Chemical/Blood/AC.shtml

/Martin

[zjukov]

Både i Estland och Lettland fanns det motståndsrörelser som började kämpa mot Sovjetiska styrkor direkt efter det att Tyskarna rettirerat, dessa motståndsrörelser gick under det gemensamma namnet "Skogsbröderna". Många av skogsbröderna hade slagits för tyskarna på östfronten och när tyskarna rettirerade ur Baltikum valde många av dem att gå till skogs för att därefter ta vapen i hand mot den nya sovjetiska ockupationen.

/PK

Intressant med den tyska kopplingen vad gäller balticum. I polen och ukraina var motståndsrörelsen mindre benägen att söka "tyskt beskydd" av naturliga orsaker. Hur genuina demokrater var dessa partisaner? Ville man kämpa mot ett sovjetiskt förtryck och ersätta det med ett auktoritär nationalistisk stat istället?

Hur stort stöd fick dessa grupper från Nato och Sverige? Trodde man verkligen att dessa skulle kunna kasta det sovjetiska systemet överända?

Som jag fattat det var det ett veritabelt inferno i Ukraina under och efter kriget. Ett triangeldrama med hängivna tyska einzatsgrupper, sovjetiska enheter; NKVD, sovjetiska reguljära trupper och sovjetisktrogna partisaner och nationella ukrainska parisaner (vilka var så många att de snarast bildade arméer) där alla kämpade mot alla med samma grymhet och fanatism

[pandersson]

Zjukov,

det fanns nog få "genuina demokrater" bland partisanerna oavsett vilket land du menar. Det hade inte funnits några större möjligheter för dem att att taga sådana ställningar. Motivationen var nog delad mellan ren patriotism där upprättandet av det egna landet/förhindring av sovjetisering var primärmålet, avsky för kommunismen samt att många såg det som ett bättre alternativ än att överlämna sig till sovjetiska myndigheter. Att diskutera regeringsform var nog en lyx som var få förunnat.

Tyskvänligheten i Lettland och Estland kom sig av att Sovjetunionen sågs som ett värre alternativ. Jag förmodar att ganska många av de ukrainska och litauiska partisanerna även varit i tysk tjänst. Alternativen för de inom armen som inte kunde undkomma den sovjetiska militären var ju få. Resonemangen var väl liknande de som fördes efter 1:a VK, försöka bygga upp en arme och liera sig mot den som för tillfället ses som huvudfiende.

Angående möjligheten att kasta det sovjetiska systemet över ända så var det väl precis det som skedde då Baltikum gjorde sig självständigt.

[zjukov]

Hatet mot tyskarna i polen/ukrainaområdet var högre (och därmed en minskad benägenhet att ta värvning i tyska armeén mot ryssen) av den enkla anledningen att tyskarna förde olika politik i balticum än i dessa delar av östeuropa. Polen/ukraina skulle koloniseras, vidare ansågs dess befolkning judar och slaver som undermensken vilka fritt kunde utnyttjas som slavarbetskraft och egentligen ej hade något existensberättigande överhuvudtaget. Därför blev ockupationspolitiken mycket brutalare i Polen och Ukraina än i baltikum. Statistika siffror visar även detta.

Vad jag menar med partisanerna är att bara för att de kämpar mot sovjetunionen så innebär det ej automatiskt att de är genuina demokrater, många "högerhistoriker glömmer ofta detta". Många partisaner som samarbetade med tyskarna mot kommunismen hade om ej rent nazistiska så klart facistiska drag. Verkligheten är som vanligt varken svart eller vit utan snarare grå och sällan finns det klart "onda och goda" speciellt ej på östfronten, där de demokratiska krafterna var svaga och man ofta med en pipa mot pannan måste välja mellan nazism/facism och kommunism och vad gäller nazismen hade man redan gjort sitt val i o m födseln, i o m att ideologin har sin rasfixering.

[zjukov]

Zjukov,


Angående möjligheten att kasta det sovjetiska systemet över ända så var det väl precis det som skedde då Baltikum gjorde sig självständigt.

Underförstått syftade jag på den militära kampen partisanerna förde mot "ockupationsmakten" under kalla krigets dagar. Som vi alla vet så bröt sovjetsystemet ihop av främst interna politiska/ekonomiska orsaker än direkt eller indirekt infiltreringspolitik på sovjetiskt territorium.

[BW393]

Vad jag menar med partisanerna är att bara för att de kämpar mot sovjetunionen så innebär det ej automatiskt att de är genuina demokrater, många "högerhistoriker glömmer ofta detta".

Precis på samma sätt som vänsterhistoriker ofta glömmer att vissa av dem som kämpar emot fascistiska system osv inte automatiskt är genuina demokrater de heller.

Genuina demokrater bedöms alltid på sin insats som ledare efter att den väpnade kampen har upphört. Det utgör skillnaden mellan t ex en Mannerheim (vägrade diktatorskapet efter inbördeskriget) och en Horthy (som accepterade den). Eller en Mandela (fred och försoning) och en Arafat (korruption och maktmissbruk).