Kapten_Gars skrev:Eftersom tråden om Gestilren tyvärr låstes så flyttar jag min tänkta fråga hit:
Här på forumet och i "Arn's rike" så har de kommit flera uppgifter om den danska armens storlek som är rätt otroliga (12000-18000 man).
I Gestilren tråden så ställde jag 18000 man uppgiften i relation till senare mer väl dokumenterade strykesiffror på danska härar som opererat i sverige. Är det någon som känner till ursprunget för sifforna 12000/18000 daanska kämpar vid Kungslena? Hittar inga siffer uppgifter i min egen literatur.
/Daniel
Jag tror inte att siffrorna kan verifieras genom skriftliga källor.
Att det var ett stort slag råder däremot ingen tvekan.
När Sverker återkommer senare för att utkräva hämnd kan vi ju antaga att han hade med sig ett ansenligt följe, allt annat vore ju självmord, mina egna slutsatser.
Jag kanske kan hjälpa er lite på traven.
Slaget om Gestilren
Av Birgitta Ingvar-Nilsson
Det var en vacker högsommardag. Det lilla stationssamhället Ekedalen nedanför Varv sjöd av liv: från Tidaholm utgick det längsta tågsättet någonsin. Festklädda människor strömmade till från alla håll för idag skulle det ståtliga monumentet över Slaget vid Gestilren invigas. Dagen var den 17 juli 1910,på dagen 700 år efter det stora slaget. Det skulle bli musik och sång och högstämda kantater, fanfarer, flaggor, vimplar och parader. Höga herrar av här aldrig skådad dignitet fanns på plats: prins Eugen, landshövdingen friherre Fabian de Geer, biskop Hjalmar Danell, generallöjtnant Nordenskjöld, kommendanten på Karlsborgs fästning generalmajor Sylvander och riksantikvarien professor Montelius. Därtill hade honorratiores från hemmaplan inbjudits: prosten Lampa. Riksmarskalken friherre Fredrik von Essen på Kavlås, kammarherren friherre Alfred von Essen, riksdagsmännen herrar Jansson i Djursätra, Carl Persson i Stallerhult, Johansson i Mossebo och många andra.
Initiativtagaren Gustaf Lindberg, Västgöta Bladets redaktör, hade redan sitt högtidstal inmurat i ett kopparskrin i sockeln. Förberedelserna hade pågått länge genom en överkommitté bestående av landshövding de Geer, biskop Danell och general Nordenskjöld, samt en underkommitté bestående av prosten Lampa, prosten Lindskog, kyrkoherde S. Melin, friherre Alfred von Essen, arkitekt Wahlander, redaktörThorsander, godsägare S. Ekström, fru N. Ekström, jordbrukskonsulent A. Lampa, fröken I. Lampa, komminister O. Hermansson, förvaltare Henström kassör.
Marken för minnesplatsen var skänkt av AB Ödegårdens kalkbruk. Arkitekten Wahlander hade gjort ritningen till monumentet efter förslag av red. Lindberg Kopparskrinet innehållande talet, hade skänkts av fabrikör O. Bengtsson i Tidaholm. Efter anbudsförfarande gick uppdrager att hugga stenen till stenhuggare A. Lindberg, för 700:- skulle han åtaga sig att uttag, transportera, finhugga och uppmontera stenen i god tid till midsommaren, för ytterliggare 200:- skulle han omgärda monumentet med 6 järnkättingar, förenade genom mindre stenar.
En insamling till monumentkassan hade inbringat över 9000 kr, men när Domänverket presenterade en räkning på 5:- för stenmaterialet, taget på förra fanjunkarebostället Pilagårdens mark (numera tillhörigt L. Strängshemmet) i Acklinga inskred prosten Lampa och skänkte de fordrade 5 kronorna. Stenen stod på plats den 20 juni. Att forsla fram den 5 meter långa stenbumlingen de tre kilometrarna hade fordrat sina krafter: under fyra dagar stretade och drog fem par oxar och fyra par hästar, förutom ett extrapar den sista biten, i ”Brödbetalia”.
Festen började i Varvs kyrka med predikan av kontraktsprosten Lampa och ett flertal körer, biskopen predikade i Hömb. Kl. 14.00 startade avmarschen från Varvs kyrka till monumentet. Vägen dit kantades av 400 man trupp från Skaraborgs och Västgöta regementen, scouter och skolbarn med vimplar i händerna. 150 man till häst från Livregementets husarer bildade häck runt monumentet, åskådare till ett antal av 6000 personer följde allt med beundran i blick. Vulkans musikkår sjöng en hymn och Västergötlands sångarförbund framförde en kantat av redaktör Lindberg. Säkert sjöng alla med i Hör oss Svea, Vårt land och Du gamla du fria.
Landshövding de Geer förrättade invigningen. Men sedan kom en ändring i programmet då riksantikvarie Montelius framträdde för att hålla högtidstalet i stället för den förväntade red. Lindberg (med sitt, i sockeln inmurade!).
Montelius tal ansågs vara dåligt förberett, det var hållet i allmänna ordalag och handlade egentligen mer om striden mellan arbetare och arbetsgivare än den mellan sverkerska och erikska ätterna – det var ju året efter storstrejken!
Nu var det ingen större hemlighet att det uppstått en strid mellan herrar redaktörer Thorsander i Västgöta Korrespondenten, Skövde, och Gustaf Lindberg i Västgöta Bladet, Tidaholm, om vem sim var den egentliga initiativtagaren till Gestilrenmonumentet. Tydligen hade herr Thorsander i ett sent stadium gått bakom ryggen på Tidaholms-kollegan, kontaktat riksantikvarien och bett honom hålla högtidstalet.
Festligheterna fortsatte, så småningom tog red. Lindberg vid och och höll nu i stället ett kortare anförande om Gestilrens plats i västgötakrigens historia. Denna lösning var kanske positiv för auditoriet eftersom det ursprungliga talet var en hel avhandling i Sveriges medeltidshistoria, (detta enligt Folke Högberg). Lindbergs tal såldes för 25 öre liksom programblad och sången om Sverker den unge. De fyra damer som sålde Kung Sverkling sista färd för att stärka monumentkassan, blev som tack inbjudna till den stora högtidsmiddagen på Kavlås tillsammans med de övriga, allra mest hedrade gästerna. Soldaterna utspisades på Varvboholms ägor och bakom monumentet det ordnat med mat för de besökande. Se det var en dag att minnas!
Den historiska bakgrunden till ”Slaget vid Gestilren”
Från vårt lands sagotid träder så småningom verkliga kungar fram, även om vi har svårt att placera dem rätt i historien: vi känner exempelvis Olov skötkonung, Inge den äldre och d y och Ragnvald Knaphövde ur Ynglinga- och Stenkilska ätterna. Från mitten av 1100-talet växlar kungamakten mellan de erikska och sverkerska ätterna, båda ingifta med de gamla ätterna och med varandras! Den erikska ätten hade sitt säte i Eriksberg i Västergötland med Varnhem som begravningsplats, den sverkerska i Östergötland med Alvastra som begravningskyrka. Uppgörelserna dem emellan var ofta blodig, mord var vardagsmat: Kung Sverker d ä mördades av ”sin hästesven” på väg till julottan 1156, efterträdaren Erik (efter döden kallad ”den heliga”) mördades av den danske prinsen och tronpretendenten Magnus Henriksson i samband med mässan i Uppsala 1160. Denne Magnus var barnbarnsbarn till kung Inge d ä och blev kung över åtminstone svearna 1160-61, sedan mördades han av Karl Sverkersson (son till Sverker d ä och Ulfhild, änka efter Inge d y). Magnus misstänks ligga bakom mordet på Sverker d ä ! Karl Sverkersson, (1161-1167) kallar sig ” svears och götars konung”. Han i sin tur mördas på borgen Näs på Visingsö av sin efterträdare Knut Eriksson. Denne Knut bröt mönstret och dog sotdöden 1196. Han ”ligger begravd i Varnhem hos bröder sina och fränder”. För att uppnå denna långa regeringstid hade han varit tvungen att slå ihjäl ytterliggare två söner till Sverker d ä , Kol och Burislev 1172 (vid Bjälbo?). Lilla rimkrönikan säger om Knut:
Fullmäktig jak i Sverike var
I godan tima, tre och tjugo år.
Af sot jak i Gäsene dog
Och lades i Varnhem til ro.
Vid mordet på Karl Sverkersson tog hustrun och deras son tillflykt till Danmark, till hennes släktingar av den mäktiga Hvide-släkten. Den unge Sverker Karlsson växte således upp i Danmark och tog där sin första hustru, Benedikte eller Bengta, också hon av Hvide-släkt. Med henne fick han dottern Helena, känd genom balladen Vreta Klosterrov(mera om det längre fram).
Vid Knut Erikssons död valdes Sverker d y (Karlsson) till kung vid Mora stenar. Det är tänkbart att det var följden av någon form av överenskommelse mellan kung Knut Eriksson och den tidigare landsflyktige Sverker Karlsson om att Sverker skulle efterträda Knut till dess Knuts söner uppnått tillräcklig ålder – Sverker hade ju själv ingen son (antagande av prof. Sven Thunberg). Men, i ett andra äktenskap med Ingegerd, dotter till Knuts och (senare) även Sverkers jarl Birger Brosa – ”svears och göters jarl” föddes sonen Johan år 1202, men då var ju Knut redan död.
Detta förändrade läget, det blev oro igen och år 1205, vid Älgarås, lät Sverker anfalla eller mörda, osäkert vilket, tre av Knuts söner, endast den fjärde, Erik Knutsson, lyckades undkomma och fly till Norge.
I och med dessa mord tog missnöjet med kung Sverker fart, det hade grott en tid i och med att Sverker börjat göra stora donationer till kyrkan lovat att kyrkans män inte skulle behöva svara inför världslig domstol samt utlovat skattefrihet för kyrkligt gods. Så, när Erik efter tre år återvände från sin landsflykt i Norge, slöt folket upp bakom honom. Kung Sverker vände sig till Danmark för att söka stöd. Detta fick han från sin svärfar Ebbe, ansedd härförare, och dennes tre bröder Hvide, som ställde sig i spetsen för ett stort uppbåd.
Vid Lena möttes härarna – det blev en ytterst blodig drabbning – och kungen flydde till Danmark ”med spillran av sin här”. Från Slaget vid Lena känner vi den latiniserade klosterversen ”Contigit in Lenum, duo danskar lupo för enom, av svenskom svenom toko dorsum verbere plenum....” ( Det hände sig i Lenom att tvenne danskar lupo för enom(svensk), Av svenska svenner fingo de ryggen full av prygel).
Ibland sägs att danske kung Valdemar Seir utrustade en här (på 18000 man!) åt Sverker, men detta har inget stöd i de danska annalerna. Det var en ren tronstrid mellan de svenska kungasläkterna, där Sverker fick stöd av sina danska anförvanter.
Källorna är ense om att kung Sverker fördrevs till Danmark, att de danska förlusterna var mycket stora och att Erik Knutsson blev kung, Vad därefter hände är oklart. Den gängse historien berättar att Sverker efter två år återkom i spetsen för en ny dansk här och att ett nytt slag stod, vid Gestilren, den 17 eller 18 juli 1210.
Påven Innocentius skrev ett brev till biskoparna i Skara och Linköping där han bad dem förmå Erik att, med hot om bannlysning förlika sig med Sverker av något tecken på att påvens brev vunnit gehör och detta kan ha varit orsaken till att han vågade sig tillbaka till Sverige. Källorna säger entydigt att han dog vid Gestilren 1210 och begrovs hos sina fäder i Alvastra.
Här följer en lång harang om huruvida placeringen av monumentet är placerat på rätt plats, i västgötalagen står det att platsen för striden ska vara mellan Lena och Dala, någon kilometer norr om Kungslena, medan monumentet uppfördes någon kilometer söder om Kungslena.
Hon går mycket noggrant i genom alla andra förslag inklusive LG:s förslag på att det skulle röra sig om ett sjöslag, Jämför debatten om Uppsala.
P.g.a. skrivkramp hoppar jag vidare till sammanfattningen.
Sammanfattning
Denna sammanställning om Slaget vid Gestilren har kommit till, då en sådan bör ha stort intresse för boende i bygden runt monumentet i Varv. Det är ju alldeles uppenbart att alla här redovisade uppgifter inte kan stämma, en del stöds av några forskare, en annan av andra.
En snabbrepetition ger vid handen:
Det var ett slag vid Gestilren – det var inte ett slag vid Gestilren – Snorres uppgift är fel. _ Det var ett sjöslag.
Gestilren ligger i Timmele, i Gestre, det visar Johan Burei anteckningar. Men de har inget värde, det är mer troligt att Göstring är det sökta Gestilren. Men Lindskog har ju i sju punkter redovisat sakskäl för att Varv är rättan plats!
Varje alternativ har goda förespråkare och ingen forskare har lyckats övertyga de andra om att just hans tes är den riktiga. Det har varit omöjligt att här redovisa alla argument, sanningen tycks försvunnen i historiens dunkel. Var och en måste, med användande av ett kritiskt betraktelsesätt, dra sin egen slutsats.
Redan 1906 skrev docent Sven Lampa i Västergötland Fornminnesförenings tidskrift om Västergötlands ortnamn i medeltida urkunder: In Gaestil(s)ren – rein, en plats, varav såväl namnet som varje minne i övrigt försvunnit(sid. 163,IV och V häftena).
Uppsatsen heter Slaget om Gestilren.
Det enda belagda slaget i sammanhanget är det, som ägde rum mellan herrar redaktörer Thorsander och Lindberg 1910. Den närmaste sanningen är kanske den att Slaget om Gestilren fortfarande äger rum.
Hämtat ur "Dimbobygden 1997"
utgiven av Dimbo Fornminnes - och Hembygdsförening genom Birgitta Ingvar-Nilsson
Kuriosa:
"Brödbetalia" som nämns i texten ska uttalas "bröd beta lia". Det är den långa backen från Ekedalen upp genom bokskogen fram till "Grannepåle" i Varv där monumentet är placerat. Backen var så lång och besvärlig att man var tvungen att ge oxarna och/eller hästarna bröd för att fortsätta. Lia står för backe.