När den franska flottan lämnade moderlandets hamnar innan dessa föll i tyskarnas händer, var dess stora strategiska potential i stort sett oförminskad. Vad skulle ha skett med England om denna flotta efter det franska nederlaget fallit i tyskarnas händer? Det var just denna fråga som gjorde Churchill sömnlös efter det franska vapenstilleståndet.
Hitler å sin sida siktade just på vad Churchill fruktade, och han gjorde det redan vid mötet med Mussolini i München den 18 juni 1940. Det var ju vid detta möte som den gemensamma handlingslinjen gentemot Frankrike skulle fastställas. Mussolini rådde sin bundsförvant att från första början kräva överlämnandet av flottan, medan Hitler var mer modest därför att han hoppades att snart kunna betvinga England eller, om inte det skulle visa sig möjligt, vinna Frankrike för någon form av samarbete. Han menade att det skulle räcka med en demobilisering av den franska flottan eller också kunde den eventuellt interneras i neutrala hamnar till krigets slut.
Samma dag som det tysk-franska vapenstilleståndet undertecknades kunde engelsmännen exakt fastställa vart de olika franska flottenheterna var på väg. Slagskeppet Richelieu, med den tidens allra modernaste tekniska utrustning och enligt den brittiska sakkunskapen världens mest slagkraftiga krigsfartyg, och Jean Bart, i samma klass, hade begett sig till respektive Dakar och Casablanca.
De två slagkryssarna Dunkerque och Strasbourg, de två slagskeppen Provence och Bretagne, hangarfartyget Commandant Teste och sex lätta kryssare av typen Terrible, alla under befäl av amiral Marcel Gensoul, hade samlats i hamnen Mers el-Kebir nära Oran i Algeriet.
Sju tunga kryssare befann sig i Alger, ett slagskepp och fyra kryssare, under befäl av amiral Godfroy, låg för ankar i Alexandrias hamn, medan ytterligare två slagskepp, fyra lätta kryssare, ubåten Surcouf och åtsilliga andra mindre enheter låg i de brittiska hamnarna i Plymouth, Portsmouth och Southampton. Det var amiral Gensouls slagkraftiga eskader i Mers el-Kebir som mest oroade engelsmännen. Den 27 juni 1940 beslöt det brittiska krigskabinettet på Churchills inrådan att uppträda överraskande mot de franska enheterna för att försöka neutralisera deras militära slagkraft. Om det inte skulle lyckas uteslöt man inte användandet av våld. För detta ändamål bildades Force H bestående av slagkryssaren Hood, slagskeppen Resolution och Valiant, hangarfartyget Ark Royal, två kryssare och elva jagare. Eskadern samlades i Gibraltar under viceamiral James Sommervilles flagga. Operationen fick kodnamnet Catapult och skulle utlösas den 3 juli.
De franska enheter som låg i brittiska hamnar "tillfångatogs" utan strid. Besättningarna som överraskades i sömnen hade igen annan utväg än att ge sig. Samma dag hände det tragiska i Mers el-Kebir. På morgonen överräckte den brittiske kommendören Holland till den franske amiralen Gensoul ett ultimatum utarbetat av Churchill själv i samråd med den brittiske marinministern redan den 30 juni. Eftersom -hette det i detta ultimatum- det vore otänkbart för hans brittiska majestäts regering att "Frankrikes vackra flotta" skulle falla i tyskarnas och italienarnas händer, erbjöds olika utvägar för den franska flottan att rädda sig från detta (samtliga dock problematiska ur militär eller politisk synpunkt).
1) ansluta sig till den brittiska flottan och fortsätta kampen till den slutgiltiga segern.
2) anlöpa brittisk hamn med reducerade besättningar.
3) om fransmännen kände sig bundna av vapenstilleståndsvillkoren, som förbjöd att längre kämpa mot Tyskland och Italien, kunde de under brittisk eskort gå till någon västindisk hamn, exempelvis Martinique, där fartygen skulle avväpnas och eventuellt interneras av USA till krigets slut. I sådant fall skulle besättningarna kunna sändas hem.
"Om ni vägrar att anta dessa hederliga erbjudanden", slutade skrivelsen, "ser jag mig tvungen att med sorg i hjärtat begära av er att sänka era fartyg inom sex timmar. Om detta inte sker befaller mig hans brittiska majestäts regering att använda allt det våld som är nödvändigt för att förhindra att era fartyg faller i tyskarnas eller italienarnas händer." Undertecknat: amiral James Somerville.
Under tiden hade den brittiske amiralen mottagit ytterligare instruktioner. Om amiral Gensoul skulle acceptera punkt 2, dvs anlöpa brittisk hamn med reducerade besättningar, men skulle fordra att hans fartyg inte skulle användes av engelsmännen under kriget, var Somerville bemyndigad att svara att detta kunde accepteras av engelsmännen, så länge fienden respekterade vapenstilleståndsvilkoren. Om Gensoul däremot avvisade alla de brittiska kraven, men förklarade sig villig att avväpna sina fartyg i den hamn där de befinner sig, så kunde även detta accepteras, på vilkor att det skedde inom sex timmar och under brittisk kontroll och att avväpningen skulle vara så grundlig att fartygen inte skulle kunna användas på minst ett år. Om ingen överenskommelse skulle de franska krigsfartygen i Mers el-Kebir förstöras, framförallt de två slagkryssarna Dunkerque och Strasbourg.
När amiral Gensoul får detta ultimatum är den brittiska eskaderns kanoner redan inriktade mot de franska fartygen. Sent på eftermiddagen föreslår Gensoul den brittiske amiralen: han skulle själv beordra avväpningen av sina fartyg, och utfästa sig att om de skulle hotas av tyskar eller italienare skulle han själv föra dem till Martinique eller USA. Gensoul försäkrar också att avmönstringen av besättningarna redan börjat.
Det franska motförslaget kommer emellertid för sent. Sommerville har erhållit order att slutföra sitt uppdrag före skymningen och ger order att öppna eld. När kanonaden är över är slagkryssaren Dunkerque, slagskeppen Provence och Bretagne och en jagare allvarligt skadade och 1300 franska sjömän har fått sätta livet till. Strasbourg och hangarfartyget Commandant Teste och de andra jagarna lyckas bryta sig ut och ta sig till Toulon. Fyra dagar senare når den franske amiralen Godfroy och den brittiske amiralen en överenskommelse vad vad de franska krigsfartygen i Alexandria beträffar. Fransmännen förpliktar sig att inte sänka sina fartyg, att inte lämna hamnen och att inte utföra någon fientlig handling mot engelsmännen, vilka i sin tur förpliktar sig att inte beslagta de franska fartygen. Dessa överenskommelser kan tas upp om andra franska faller i tyskarnas eller italienarnas händer. Sista akten i operation Catapult äger rum den 8 juli och gäller de särskilt betydelsefulla slagskeppen Richelieu och Jean Bart, det ena i Dakar och det andra i Casablanca. De anfalls av brittiska motortorpedbåtar och torpedflygplan som skadar dem så svårt att de blir stridsodugliga för åtskilliga månader.
Det var Churchill som envetet genomdrev beslutet att ingripa mot den franska flottan, ett beslut som blev ytterst impopulärt bland brittiska sjöofficerare, men det ver ett beslut som av allt att döma var nödvändigt.
Hade Pichelieu och Jean Bart, för att ta de mest effektiva av de franska fartygen, kunnat sättas in tillsammans med den tyska flottan och den italienska, så hade detta på ett avgörande sätt förbättrat axelmakternas möjligheter till sjöss, just när engelsmännen var i desperat behov av att ha sina egna sjöstridskrafter i brittiska farvatten för att skydda landet mot en hotande invasion. Den franska reaktionen som mycket väl kunnat bli än våldsammare än den blev var tydligen en risk som Churchill ansåg det var värt att ta.
Senare sade Churchill om denna episod: "det var ett smärtsamt beslut, det mest smärtsamma som jag någonsin fattat..."
Artikel tagen ur boken Andra världskriget dag för dag på alla fronter
Sammanställt av Cesare Salmaggi och Alfredo Pallavisini
Operation Catapult
-
Anton Severin
- Medlem
- Inlägg: 698
- Blev medlem: 30 oktober 2003, 20:49
- Ort: Habo
-
Anton Severin
- Medlem
- Inlägg: 698
- Blev medlem: 30 oktober 2003, 20:49
- Ort: Habo
Några frågor till ovanstående artikel:
Var britternas agerande nödvändigt?
Var operation Catapult viktig för krigets utgång?
Hur hade sjökriget i Europa utvecklat sig om axelmakterna hade lagt beslag på Frankrikes flotta?
(De som har läst trådarna Plan Z klar, Bombardera Manhattan och Om tyskarna vunnit slaget om Atlanten förstår att jag brinner för den här typen av frågor.)
Om fransmännen gått med på Punkt 2. hade då britterna försökt provocera tyskarna till att bryta vapenstilleståndet, så att de franska farygen hade kommit under Royal Navys kontroll.
Var britternas agerande nödvändigt?
Var operation Catapult viktig för krigets utgång?
Hur hade sjökriget i Europa utvecklat sig om axelmakterna hade lagt beslag på Frankrikes flotta?
(De som har läst trådarna Plan Z klar, Bombardera Manhattan och Om tyskarna vunnit slaget om Atlanten förstår att jag brinner för den här typen av frågor.)
Om fransmännen gått med på Punkt 2. hade då britterna försökt provocera tyskarna till att bryta vapenstilleståndet, så att de franska farygen hade kommit under Royal Navys kontroll.
Min uppfattning har alltid varit att Catapult var onödig. Den f.d. marinministern Churchill (i 2 världskrig) hade absolut pippi på slagskepp, vagledande hans handlande ifraaga om inte bara de franska, men aven Tirpitz och forlusten av Repulse och Prince of Wales 1942.
Catapult forefaller att ha haft mycket ringa inverkan paa sjokrigets fortsattning. Utsikterna att de franska amiralerna skulle ha utlamnat sin flotta till tyskarna var sakert forsvinnande smaa - till italienarna - obefintliga.
De tekniska svaarigheterna for axelmakterna att lagga vantarna pa de franska fartygen i Afrikanska hamnar - utbilda egna besattningar for deras operativa anvandning - och sedan dra nytt av dem - forefaller aatminstone mig utopiskt.
Catapult forefaller att ha haft mycket ringa inverkan paa sjokrigets fortsattning. Utsikterna att de franska amiralerna skulle ha utlamnat sin flotta till tyskarna var sakert forsvinnande smaa - till italienarna - obefintliga.
De tekniska svaarigheterna for axelmakterna att lagga vantarna pa de franska fartygen i Afrikanska hamnar - utbilda egna besattningar for deras operativa anvandning - och sedan dra nytt av dem - forefaller aatminstone mig utopiskt.
-
Anton Severin
- Medlem
- Inlägg: 698
- Blev medlem: 30 oktober 2003, 20:49
- Ort: Habo
Tyskarna hade kunnat försöka ta kontrollen över de franska fartygens hemmahamnar i Frankrike innan fartygen seglade till Afrika. Detta kunde kanske ha gjorts med fallskärmstrupper och man kunde samtidigt spärra av hamninloppet med ubåtar. Om luftlandsättningen genomfördes snabbt och effektivt så skulle nog fransmännen blivit tagna på sängen och inte hunnit med att sänka sina fartyg.varjag skrev:De tekniska svaarigheterna for axelmakterna att lagga vantarna pa de franska fartygen i Afrikanska hamnar
Njaa... Hartmann, fallskämsjägare är supremt illa rustade och övade för att, ens kuppartat, överta ett örlogsfartyg - än mindre hela flottor. Här rådde ju krig och man får anta att fartygen i Frankrike låg under ganska hög beredskap - just för en sådan eventualitet. Dessutom tycker jag att franska regeringens order till Flottan att uppsöka utomfranska hamnar i samband med stilleståndet - klart visar att man i Paris och Toulon var fullt medvetna om flottans betydelse och att den - borta från franska hamnar representerade en maktfaktor som Frankrike kunde använda som förhandlingsargument för landets intressen. Då inga tyska krav ställdes på marinenheterna behövde Frankrike inte utnyttja flottan som ett förhandlingsargument - ett skickligt drag av tyskarna. Men ett som missforstods av engelsmännen.
Artikeln du postade angav att ockupationen av fartygen i engelska hamnar skedde utan blodsutgjutelse. Jag tror det är fel - redan då dödades flera franska sjömän som gjorde motstånd, fast jag glömt detaljerna.
Artikeln du postade angav att ockupationen av fartygen i engelska hamnar skedde utan blodsutgjutelse. Jag tror det är fel - redan då dödades flera franska sjömän som gjorde motstånd, fast jag glömt detaljerna.
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Kan tilläggas att varken de tyska fallskärmsjägarna(7. Flieger)/luftlandsättningstrupperna (22. luftlande) eller transportflyget som skulle frakta dem var särskilt stridsdugliga vid den aktuella tidpunkten 1940 pga att de få rejält med stryk av de heroiskt kämpande holländarna.
"In historical perspective, the Dutch were doomed to defeat no matter how well they fought. The collapse of the French army at Sedan made the Dutch collapse inevitable. Nevertheless, the German forces in the Netherlands suffered a heavy check, the only rea1 defeat yet suffered by Hitler’s armies. Between May 10 and June 21, for the whole campaign in the West, the Germans lost 27,074 men killed. Between 12 and 15 percent of this loss was incurred during the five days of fighting in the Netherlands. (Dutch military forces comprised just seven percent of the Allied total.)
The airborne corps suffered the worst losses. Of the 4000 paratroops and 14,500-airlanding infantry, between 10,000 and 11,000 were eventually sent into the Netherlands. Of these 2400 were killed or wounded and 1600 captured – a total loss of 38 percent, exceeding the level of losses for the air assault on Crete (5700 out of 17,500 engaged).
The most critical loss was undoubtedly that suffered by the Luftwaffe. About 450 aircraft were lost in the Netherlands (including 280 Ju-52s) or one out of six aircraft lost by the Luftwaffe during the combined Scandinavian and French campaigns. The aircraft could be replaced but the loss in veteran crews was never made good. Many of the pilots killed in the Ju-52s were drawn from the flight schools – the Ju-52 served as both transport and trainer for bomber pilots."
/Daniel
"In historical perspective, the Dutch were doomed to defeat no matter how well they fought. The collapse of the French army at Sedan made the Dutch collapse inevitable. Nevertheless, the German forces in the Netherlands suffered a heavy check, the only rea1 defeat yet suffered by Hitler’s armies. Between May 10 and June 21, for the whole campaign in the West, the Germans lost 27,074 men killed. Between 12 and 15 percent of this loss was incurred during the five days of fighting in the Netherlands. (Dutch military forces comprised just seven percent of the Allied total.)
The airborne corps suffered the worst losses. Of the 4000 paratroops and 14,500-airlanding infantry, between 10,000 and 11,000 were eventually sent into the Netherlands. Of these 2400 were killed or wounded and 1600 captured – a total loss of 38 percent, exceeding the level of losses for the air assault on Crete (5700 out of 17,500 engaged).
The most critical loss was undoubtedly that suffered by the Luftwaffe. About 450 aircraft were lost in the Netherlands (including 280 Ju-52s) or one out of six aircraft lost by the Luftwaffe during the combined Scandinavian and French campaigns. The aircraft could be replaced but the loss in veteran crews was never made good. Many of the pilots killed in the Ju-52s were drawn from the flight schools – the Ju-52 served as both transport and trainer for bomber pilots."
/Daniel
Tyskarna försökte beslagta delar av den franska flottan i Toulon den 27 nov 1942. I gryningen anfaller tyskarna örlogsbasen med 7. Pz div och W-SS, Das Reich. För att inte falla i tyskarnas händer sänks de franska örlogsfartygen av sina egna besättningar på order av sin befälhavare amiral Jean de Laborde. Under några hektiska morgontimmar förstörs slagkryssarna Strasbourg och Dunkerque, slagskeppet Provence, flygdepåfartyget Commandant Teste, fyra tunga och tre lätta kryssare, 33 torpedkryssare och jagare, sexton ubåtar och elva mindre enheter.
MVH
MVH
Re: Operation Catapult
hur blev det då? jag vet ju inte.Hartman skrev:När den franska flottan lämnade moderlandets hamnar innan dessa föll i tyskarnas händer, var dess stora strategiska potential i stort sett oförminskad. Vad skulle ha skett med England om denna flotta efter det franska nederlaget fallit i tyskarnas händer? Det var just denna fråga som gjorde Churchill sömnlös efter det franska vapenstilleståndet.
Hitler å sin sida siktade just på vad Churchill fruktade, och han gjorde det redan vid mötet med Mussolini i München den 18 juni 1940. Det var ju vid detta möte som den gemensamma handlingslinjen gentemot Frankrike skulle fastställas. Mussolini rådde sin bundsförvant att från första början kräva överlämnandet av flottan, medan Hitler var mer modest därför att han hoppades att snart kunna betvinga England eller, om inte det skulle visa sig möjligt, vinna Frankrike för någon form av samarbete. Han menade att det skulle räcka med en demobilisering av den franska flottan eller också kunde den eventuellt interneras i neutrala hamnar till krigets slut.
Samma dag som det tysk-franska vapenstilleståndet undertecknades kunde engelsmännen exakt fastställa vart de olika franska flottenheterna var på väg. Slagskeppet Richelieu, med den tidens allra modernaste tekniska utrustning och enligt den brittiska sakkunskapen världens mest slagkraftiga krigsfartyg, och Jean Bart, i samma klass, hade begett sig till respektive Dakar och Casablanca.
De två slagkryssarna Dunkerque och Strasbourg, de två slagskeppen Provence och Bretagne, hangarfartyget Commandant Teste och sex lätta kryssare av typen Terrible, alla under befäl av amiral Marcel Gensoul, hade samlats i hamnen Mers el-Kebir nära Oran i Algeriet.
Sju tunga kryssare befann sig i Alger, ett slagskepp och fyra kryssare, under befäl av amiral Godfroy, låg för ankar i Alexandrias hamn, medan ytterligare två slagskepp, fyra lätta kryssare, ubåten Surcouf och åtsilliga andra mindre enheter låg i de brittiska hamnarna i Plymouth, Portsmouth och Southampton. Det var amiral Gensouls slagkraftiga eskader i Mers el-Kebir som mest oroade engelsmännen. Den 27 juni 1940 beslöt det brittiska krigskabinettet på Churchills inrådan att uppträda överraskande mot de franska enheterna för att försöka neutralisera deras militära slagkraft. Om det inte skulle lyckas uteslöt man inte användandet av våld. För detta ändamål bildades Force H bestående av slagkryssaren Hood, slagskeppen Resolution och Valiant, hangarfartyget Ark Royal, två kryssare och elva jagare. Eskadern samlades i Gibraltar under viceamiral James Sommervilles flagga. Operationen fick kodnamnet Catapult och skulle utlösas den 3 juli.
De franska enheter som låg i brittiska hamnar "tillfångatogs" utan strid. Besättningarna som överraskades i sömnen hade igen annan utväg än att ge sig. Samma dag hände det tragiska i Mers el-Kebir. På morgonen överräckte den brittiske kommendören Holland till den franske amiralen Gensoul ett ultimatum utarbetat av Churchill själv i samråd med den brittiske marinministern redan den 30 juni. Eftersom -hette det i detta ultimatum- det vore otänkbart för hans brittiska majestäts regering att "Frankrikes vackra flotta" skulle falla i tyskarnas och italienarnas händer, erbjöds olika utvägar för den franska flottan att rädda sig från detta (samtliga dock problematiska ur militär eller politisk synpunkt).
1) ansluta sig till den brittiska flottan och fortsätta kampen till den slutgiltiga segern.
2) anlöpa brittisk hamn med reducerade besättningar.
3) om fransmännen kände sig bundna av vapenstilleståndsvillkoren, som förbjöd att längre kämpa mot Tyskland och Italien, kunde de under brittisk eskort gå till någon västindisk hamn, exempelvis Martinique, där fartygen skulle avväpnas och eventuellt interneras av USA till krigets slut. I sådant fall skulle besättningarna kunna sändas hem.
"Om ni vägrar att anta dessa hederliga erbjudanden", slutade skrivelsen, "ser jag mig tvungen att med sorg i hjärtat begära av er att sänka era fartyg inom sex timmar. Om detta inte sker befaller mig hans brittiska majestäts regering att använda allt det våld som är nödvändigt för att förhindra att era fartyg faller i tyskarnas eller italienarnas händer." Undertecknat: amiral James Somerville.
Under tiden hade den brittiske amiralen mottagit ytterligare instruktioner. Om amiral Gensoul skulle acceptera punkt 2, dvs anlöpa brittisk hamn med reducerade besättningar, men skulle fordra att hans fartyg inte skulle användes av engelsmännen under kriget, var Somerville bemyndigad att svara att detta kunde accepteras av engelsmännen, så länge fienden respekterade vapenstilleståndsvilkoren. Om Gensoul däremot avvisade alla de brittiska kraven, men förklarade sig villig att avväpna sina fartyg i den hamn där de befinner sig, så kunde även detta accepteras, på vilkor att det skedde inom sex timmar och under brittisk kontroll och att avväpningen skulle vara så grundlig att fartygen inte skulle kunna användas på minst ett år. Om ingen överenskommelse skulle de franska krigsfartygen i Mers el-Kebir förstöras, framförallt de två slagkryssarna Dunkerque och Strasbourg.
När amiral Gensoul får detta ultimatum är den brittiska eskaderns kanoner redan inriktade mot de franska fartygen. Sent på eftermiddagen föreslår Gensoul den brittiske amiralen: han skulle själv beordra avväpningen av sina fartyg, och utfästa sig att om de skulle hotas av tyskar eller italienare skulle han själv föra dem till Martinique eller USA. Gensoul försäkrar också att avmönstringen av besättningarna redan börjat.
Det franska motförslaget kommer emellertid för sent. Sommerville har erhållit order att slutföra sitt uppdrag före skymningen och ger order att öppna eld. När kanonaden är över är slagkryssaren Dunkerque, slagskeppen Provence och Bretagne och en jagare allvarligt skadade och 1300 franska sjömän har fått sätta livet till. Strasbourg och hangarfartyget Commandant Teste och de andra jagarna lyckas bryta sig ut och ta sig till Toulon. Fyra dagar senare når den franske amiralen Godfroy och den brittiske amiralen en överenskommelse vad vad de franska krigsfartygen i Alexandria beträffar. Fransmännen förpliktar sig att inte sänka sina fartyg, att inte lämna hamnen och att inte utföra någon fientlig handling mot engelsmännen, vilka i sin tur förpliktar sig att inte beslagta de franska fartygen. Dessa överenskommelser kan tas upp om andra franska faller i tyskarnas eller italienarnas händer. Sista akten i operation Catapult äger rum den 8 juli och gäller de särskilt betydelsefulla slagskeppen Richelieu och Jean Bart, det ena i Dakar och det andra i Casablanca. De anfalls av brittiska motortorpedbåtar och torpedflygplan som skadar dem så svårt att de blir stridsodugliga för åtskilliga månader.
Det var Churchill som envetet genomdrev beslutet att ingripa mot den franska flottan, ett beslut som blev ytterst impopulärt bland brittiska sjöofficerare, men det ver ett beslut som av allt att döma var nödvändigt.
Hade Pichelieu och Jean Bart, för att ta de mest effektiva av de franska fartygen, kunnat sättas in tillsammans med den tyska flottan och den italienska, så hade detta på ett avgörande sätt förbättrat axelmakternas möjligheter till sjöss, just när engelsmännen var i desperat behov av att ha sina egna sjöstridskrafter i brittiska farvatten för att skydda landet mot en hotande invasion. Den franska reaktionen som mycket väl kunnat bli än våldsammare än den blev var tydligen en risk som Churchill ansåg det var värt att ta.
Senare sade Churchill om denna episod: "det var ett smärtsamt beslut, det mest smärtsamma som jag någonsin fattat..."
Artikel tagen ur boken Andra världskriget dag för dag på alla fronter
Sammanställt av Cesare Salmaggi och Alfredo Pallavisini
-
Anton Severin
- Medlem
- Inlägg: 698
- Blev medlem: 30 oktober 2003, 20:49
- Ort: Habo