Det har varit en projekt som utredare hur många människor stupade, dödades eller dog i lägren i år 1914-22: http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sot ... in?lang=swcommuter skrev: Både i Danmark och i Norge har man så att säga gjort upp med sin historia, och detta på nationell basis i form av olika projekt. Finns det liknande projekt i Finland?
Nu finns det en projekt som behandlar om ryska krigsfångarnas dödlighet och personutlämningarna under kriget till Tyskland och efter kriget till Sovjet:
http://www.narc.fi/Arkistolaitos/luovut ... venska.htm
I övrigt har vi inte seden att ha "officiella" projekter utan historieforskarna utforskar vad de vill. Vi tycker att det inte finns "en slutgiltig sanning" utan att forska och skriva historia är en kontinuerlig process och varje generation gör den på nytt.
Man kan tillägga att många gånger impulser till nya forskningsämnen har kommit från utländska forskare, författare, journalister eller också lekamän som har börjat samla minnen av t.ex. barn vars fäder stupade. Men också nya ämnen har kommit fram eftersom unga forskare har varit intresserad för mera civila saker, inte mera bara för politiska och krigshistoria.
Namnet "nazi" leder till vilse. Inte kunde de finnas (utom några få) i Finland eftersom finnar inte räknades till "aryaner". Det vore bättre att tala om radikala högerrörelser eller högerextremister som var i släkt med fascismen.commuter skrev: I de övriga nordiska länderna fanns det nazistiska partier - fanns det även organiserade nazister i Finland? Och hade de inflytande och/eller positioner inom krigsmakten?.
Man måste tala lite mera om Finland mellan krigen:
Efter inbördeskriget 1918 hölls parlamentsvalet som också de förlorade, socialdemokraterna, kunde delta redan i år 1919 i - tack vore påtryckningen av västmakterna. I år 1926-7 bildade socialdemokraterna en minoritetsregering och statsminister Tanner även tog emot en parad av skyddgårdister, alltså inbördeskrigets vinnare.
De röda som hade flytt till Ryssland grundade där Finlands kommunistiska partiet, som ville göra revolution i Finland. Det var naturligtvis förbjudet i Finland, men på 20-talet kunde kommunisterna grunda avtäckningsorganisationer som även deltog i parlamentsvalen.
Det fanns missnöje mot demokratin också bland sk. aktivister som hade vant sig att bruka illegela metoder i sin kamp mot tsarens Ryssland och senare hade deltagit som frivilliga i sk. stamkrig och kunde inte acceptera Dorpatfredens gränser (= samma gränser som sturförstendömet hade haft plus Petsamo som tsaren hade lovat till Finland) utan ville frigöra Fjärrkarelien. AKS (Akademiska Karelien-Samhället) dominerade helt finspråkiga studentvärldet mellan krigen. De ville göra det finska språket enda officiella språket vid Helsingfors universitet.
Inte heller var svenskspråkiga immuna, f.ex. Bertel Gripenberg hade klart rasistiska attityder mot finska folket.
Högerextremister fick sin chans med depression och arbetlösheten. Liksom namnet av Lapporörelsen visar, hade den största understödet bland bönder i Österbotten som hade barit de vitas bas under inbördeskriget. Lapporörelsen brukade olaga metoder och även våld mot kommunister (sk ."skjutsningar", dvs. kidnappningar, och misshandlande, också några mord). Från början fick den mycket stöd i borgerliga kretser - de kriminella handlingar straffades inte.
I år 1930 arrangerade Lapporörelsen "bondtåget" till Helsingfors för att påtrycka parliamentet och regeringen. Efter nya val förbjöd parlamentet kommunistiska avtäckningsirganisationer. Men Lapporörelsen var inte nöjd med detta utan började misshandla socialdemokrater och även liberales. (Det finns en god skildring av våldet i Kjell Westös nya roman Där vi en gång gått.)
Men när den före detta liberale presidenten Ståhlberg med hustru "skjutsades" var det för mycket för den borgerliga opionen. Därefter gjorde Lapporörelsen gjorde ett uppsrorsförsök i Mäntsälä 1932 som misslyckades totalt. Lapporörelsen förbjöds. AKS lämnades av f.ex. Urho Kekkonen.
Extremhögra kretsar grundade nu IKL (Fosterländsk Folkrörelse) som hade några platser i parlamentet men hade föga inflytelse eftersom ekonomin blev bättre och arbetslösheten minskade. Fr.o.m. 1937 var regeringen baserad av en allians av agrara och socialdemokrater. Många reformer gjordes, t.ex. folkpension.
Man kan säga att i slutet av 30-talet var demokratin accepterad av stora majoriteten av finska folket (90-procent, skrev tyska ambassadören till Berlin) och samma gäller neutralitetspolitiken, dvs. viljan att hålla sig utom kriget. Eftersom välfärden hade ökats, var också socialdemokraterna nu villiga att satsa på landets försvar.
Bland de bildade fanns dock tyskvänliga i Finland, särskilt bland officerade (jägarna hade under första värlskriget gått i smyg till Tyskland för att ha militär utbildning) och präster (de avskydde ateistiska bolsjevism så mycket att de under kriget inte alls förstod att Hitler var också kristendomens fiende).
De ledande männen under kriget (Ryti, Tanner, Mannerheim) var dock inte alls tyskvänliga, utan de var - eller blev under kriget - realistiska politiker liksom Paasikivi och Kekkonen efter kriget; ehuru medel var olika var avsikten densamma.
Under fortsättningskriget fick tyvärr medlemmar av AKS betydande positioner i Fjärrkarelien, men i t.x. radion hindrades de företräda sina idéer om Storfinland som inte kunde accepteras av folkets majoritet.
Efter kriget avslutades av Sovjets begäran som "fascistiska organisationer" IKL, AKS, skyddsgårdar, Lotta Svärd och även Aseveliliitto (vapenbrödraorganisation som hade ingenting att göra med tyskar, utan var grundad efter vinterkriget att hjälpa krigsveteraner).commuter skrev: Hur har man hanterat detta i Finland) Har man ens hanterat det?
Men det fanns inte någon generell "resning" eftersom Finlands politiska system bevarades den samma, utom att komunistiska partiet legaliserades. Även "de krigsskyldiga" kunde ha sina ämbeten tillbaka efter fängelsetraffet, t.ex. statsminister Linkomies återvände till sin professorspost och senare blev han även rektor vid Helsingfors universitet.
Man kan dock såga att medlemmar av IKL hade inte mera inflytelse efter kriget. Förra medlemmar av AKS däremot blev president (Kekkonen), biskopar, professorer osv. Inget under eftersom nästan alla finspråkiga manliga studenter hade varit medlemmar.
Hanterande av 30-talet skedde i Finland på 60-talet. F.ex. Väinö Linna gjorde högerextremister ganska lögliga som ingen kunde ta på allvar och Arvo Salo kritiserade i "Lappooperan" deras våldtäkter och gjorde kommunister till hjältar av icke-våld som var i modet på 60-talet men som inte var historiskt sant på 30-talet.
En av de bästa sakböcker om ämnet är Kyösti Skyttas analys "Oisko maata armaanpaa".
Jag är av samma avsikt. Eftersom halva miljoner finnar var soldater i fem år, är det inte möjligt att "någonting" hade inte sketts. Väinö Linna berättar hur en rysk soldat som hade just fångats skjöts av en finsk soldat. Det var dock inte generell, befall ovanpå liksom i tyska armén (f.ex. komissärbefäl) fattades.commuter skrev: Finns det orsak att tro att finska soldater gjorde sig skyldiga till krigsbrott? Min personliga erfarenhet är att grymheter begås av alla sidor i militära konflikter, men har detta någonsin utretts?
Väinö Linna liksom Kjell Westö (en episod i Vådan att vara Skrake) bekrev hur en offierade skjöt en egen soldat. Det var lagligt att göra i nödfallet, men den episod Linna berättade var inte sådan. Också Ilmari Turja skrev en pjäs om likadant fall.
Krigsbrott utforskades efter kriget, men dåförtiden politiserades saken totalt. Frontlinjen var bara "finska fascister" mot "fosterländska män som hade gjort ingenting fel". Några fick korta fängelsestraff, men flera släpptes lös eftersom det finns inget bevis mot dem.
Nej, det fanns inte summariska avrättningar av krigsfångar i Finland. Men Finland avlämnade sovjetiska "politiska soldater" som bedömdes vara svåra att hantera (bland dem också judar men det var inte skälet att avlämna dem) till Tyskland. Finland fick från Tyskland krigsfångar som talade språk nära finskan. Frågan är att fastan vi vet nu att det var dödsfarlig för dem alla, visste de finnar som beslöt saken då? Min gissning är att de måste ha haft en aning åtminstone efteråtnär tyskarna anmälde för "krigsfångekort" att avlämnade krigsfångar had omkommit. Men det är en sak som utforskas just nu (se ovan).commuter skrev: Finns det orsak att tro att ryska soldater slentrianmässigt avrättades, eller att rättegångarna i "fältdomstolarna" var summariska och inte uppfyllde vedertagna normer?
Ett annat stora problemet var det stora mortalitetet inom krigsfångelägren i år 1941-2. Då var mat som man fick med ransoneringskortet inte alls tillräckligt även för finska stadsbor, men de var fria att bruka andra medel (svarta börsen, egen jordplapp med potatiser och grönsaker, svin och kaniner, fiskar och bär etc.) . Det möjligheter har inte krigsfångar och ryska civilfefolkningen i lägren i Östkarelien - och inter heller de finnar som vistades i sjukhus eller anstalt. - När krigsfångar senare blev arbetare vid jordbrukade, var problemet löst på omsedigt tillfrestelse.
Ja, på våren 1941 värvade Waffen-SS en bataljon av unga män som ville ha samma uppleverser som jägarna under första värlskriget. Finska hemliga polis lät inga naxisympatisörer eller kommunister med och regeringen tyckte att bataljonen var en "pant" för att Tyskland skulle inte mera lämna Finland i skicket liksom i Ribbentrop-paktens hemliga protokoll 1939. (Här måste jag bekänna att jag inte förstår resonemanget, Hitler kunde ju inte verkas av sådana gester.)commuter skrev: Många av de som senare blev svenska frivilliga i tysk tjänst startade i Vinterkriget. Fanns det motsvarande finska frivilliga i tysk tjänst? I vilken utsträckning bistod Tyskland med kunskap och ledning under krigen mot Sovjet?
När Tyskland krigslyckan växlades, blev bataljonan ett medel som Tyskland kunde ha utpressat Finland om det ville ha en separatfred. Men lyckligtvis kunde bataljonen återkallas till Finland i år 1943.
Bataljonans historia har utforskats mycket väl och några krigsbrotter har inte kunnat bevisas.
När fortsättningskriget började, finns det i Lappland 200 000 tyska soldater, vilket hjälpte Finland mycket eftersom gränsen var så lång. Några finska enheter kämpade även under tyskt befäl, f.ex. general Siilasvuo i anfallet mot Kiestinki som stoppades av Roda armén på hösten 1941. Denna episod gav tänkande finska soldater ett bevis att Wehrmacht inte var oslagbar i förhållanden som var obekanta för det. Det var ett orsak varför Mannerheim började vara mycket försiktigt att befrämja de tyska avsikten som kunde senare vara farliga för finnarna (skillnaden mellan vad som är militärt möjligt - och vad om är vist).commuter skrev: I vilken utsträckning bistod Tyskland med kunskap och ledning under krigen mot Sovjet? Det finns ju anledning att tro att ju mer involverade tyskarna faktiskt var, desto mer inflytelserika var de.
Det viktigaste bistånden var tyska vapen, bensin och livsmedel (efter att ha förlorat Karelien hade Finland i år 1941 bara halva av livsmedel befolkningen behövde). Tack vare nya tyska luftvärn räddades Helsingfors i mars 1944. Och i juli 1944 i Tali-Ihantala hjälptes finnarna mycket - kanske avgörade - av nya tyska anti-pansar vapen samt flygplan och flygare.
Bistånden under kriget var dock ömsesidig: speciellt den finska radiounderrättelsen var utmärka och kunde bryta ner många koder. Tyska flygplan som bomberade Leningrad kunde landa på finska flygfält för att ha bensin för hemresan (detta hände även förran Finland var offentlig med i kriget). Osv.
Det är för enkelt att säga. Förstås kunde Tyskland trycka på den finska ledningen eftersom Finland som sagt var beroende av tyska vapen, bensin och livsmedel. Men också tyskarna behövde Finlands krigsinsats, och desto mer när deras krigslycka omvände sig.commuter skrev: Det finns ju anledning att tro att ju mer involverade tyskarna faktiskt var, desto mer inflytelserika var de.
Det som var särskilt avgörande för Finland var tyska truppernas läge i södra delen av Östersjön. Därför väntade Mannerheim med freden tills september 1944 så att tyska trupper kunde inte landstiga i Södra Finland (de gjorde ett försök på en ö, som förhindrades och gav finnarna ett mycket användbar "orsak" att starta kriga mot dem i Lappland).
, Varjag
